Berlin – dunkelt och ljust

Vi har gjort London, Edinburgh, London i nämnd ordning och med ytterligare några omgångar till London.

Vi har sett fotboll, konserter och ätit middagar samt mellan tuggorna ägnat oss åt både muséer och shopping.

Det har blivit Blue Niles sångare Paul Buchanan, Mott the Hoople, Sex Pistols med flera på scenerna och gäng som Charlton, Crystal Palace, Westham och Tottenham på fotbollsplanerna.

Nu var det dags igen. Vi hade haft en ny resa i sikte kanske lite för länge, men äntligen kom vi till skott och valet den här gången blev Berlin.

Nach Berlin fahren.

Premiären i den tyska huvudstaden var tillsammans med Hardcore Superstar, då jag gjorde ett turnéreportage med bandet i augusti 2000 när de spelade på Wild at Heart i Kreuzberg, en liten klubb som fick bandet att storkna i värmen och avbryta spelningen i förtid. Det skulle dröja till 2008 innan jag kom dit igen, nu med Z och jag har tillsammans med henne varit där åtskilliga gånger sedan dess; senast för drygt ett år sedan då vi firade min systers 60-årsdag. Då var det en välbehövlig andhämtning i ett allt mer skenande tempo, som sedan, trots resan, gjorde att jag kraschade och sedan kom ut som arbetsbefriad under våren.

Med andra ord är det en fortfarande lös och ledig herre, som låter sig skjutsas till Landvetter för rekreation, mat, öl och rock’n’roll.

Vi har hittat ett förmiddagsplan till Tegel och ankommer den tyska huvudstaden vid lunchtid, checkar in på eleganta NH Mitte Berlin på Leipziger Strasse när Friedrichstrasse, hyfsat mitt i stan med andra ord.

En glad Berlinturist. Foto: KAI MARTIN

Vi får ett rum på sjunde våningen med terrass, som vi genast utnyttjar för bildtagning innan vi samlar oss och försvinner ut på stadens gator.

Mina rockkunniga vänner P & P är ivriga, P d ä gör sitt första besök i huvudstaden och vi går i kända kvarter. Vi söker oss rätt tidigt ner mot Kreuzberg dit vi ska för att i Passionskirche se Timber Timbre, går längs Friedrichstrasse, passerar Check Point Charlie, ett av alla nålsögon på den tiden där en mur och ett gäng rigida politiska åsikter skilde öst från väst.

Vi fortsätter samtidigt som vi gör lite fönstershopping, kommer ner till Mehringsplatz, passerar Landwehrkanal och fortsätter söderut. Jag berättar att just kring Mehringsplatz växte min farmor upp, sina första spröda år i livet innan det tog henne vidare till Stockholm. Vi rådfrågar våra kartor för att ta sikte mot konsertplatsen, hittar Zossenerstrasse och promenerar stadigt söder ut, når saluhallen Marheinek Markthall, viker av åt vänster (eller öster om ni så vill) och passerar några restauranger innan vi når Passionskirche där kvällens begivenheter ska hållas. P dä vill vara säker på att det är rätt ställe, frågar en ung kvinna som står vid entrén. Hon svarar jakande och undrar om vi har biljetter att sälja, så vi förstår att det är utsålt och med tanke på att det är fri placering inser vi att det gäller att vara där tidigt.

Vi beslutar oss för att gå tillbaka till en av restaurangerna vi passerade alldeles bredvid. Vi väljer en italiensk som utstrålar gemyt, beställer först varsin öl för att så småningom be om menyn för att bestämma oss för vilken mat vi ska äta. Det blir pizza till P och P, jag tar pasta med lever och champinjoner, vi dricker vatten och rödvin till. Tiden går snabbt, vi bryter upp efter att ha fått in notan och betalt, går ut och redan har de första samlats i kön. Timmen rasar iväg och fem minuter efter utsatt tid börjar insläppet, vi lyckas få plats på andra bänken och så småningom kommer en kvartett in som förband bestående av tre kvinnor och en man, som bjuder på pretentiös musik hämtad från Kate Bushs innersta gömmor; en konsert att både ha och glömma. Skiftet mellan förband och huvudakt går snabbt, bland annat för att trummisarna spelar på samma utrustning.

En dunkel konsert med en mörk orkester. Foto: KAI MARTIN

När Timber Timbre kommer blir det dunkelt, ja, så nedsläckt att det inte går att se gruppens huvudfigur, Taylor Kirk, som trots det inte är nöjd; en strålkastare högt upp på läktaren ska släckas, annars spelar bandet inte vidare. Det är, förstås, patetiskt, framför allt eftersom det i logen lyser för fullt, så tanken om att han är ljusskygg slår jag snabbt undan.

Det gäller, trots detta, att hålla fokus som åhörare och vi har trots allt rest långt för att se det kanadensiska bandet. Det handlar om musik med reciterande sång i Leonard Cohens, Nick Caves tradition men musiken hämtar även näring därifrån likväl som Red House Painters och Richard Hawley. Det blir mörkt och stämningsfullt i dubbel bemärkelse, bitvis stökigt och kaotiskt.

När ljuset tänds är konserten över, vi lommar ur kyrkan som inte bjöd på någon nattvard men väl öl för den hågade. Tar tunnelbanan hem efter att ha köpt en liten panna whisky på vägen och väl på hotellrummet tar vi en sängfösare innan kvällens andra mörker inomhus når oss.

Vi hade bestämt att vara tidiga för att komma till Berlins historiska museum vid öppningsdags, där en utställning om första världskriget lockat. Vi irrar ut på gatorna för frukost, jag dirigerar mot ett ställe som jag och Z varit på, men guidningen fallerar och vi tar slutligen ett ställe som vi såg precis i början på promenaden. P dy är besviken på att stället inte har riktigt te, så han går över till Starbucks för att handla något mer passande, men frukosten är helt okej och väsentligt billigare än det på hotellet som skulle kosta 20 euro.

Vi knallar upp för Friedrichstrasse till Unter den Linden, kommer till muséet fem minuter efter öppnandet och kliver in och tillbaka hundra år i historien och får oss till livs några års galenskap, som för alltid borde fått mänskligheten att sluta med krig och ägna sig åt väsentligare och mer humana insatser; dessvärre har det inte blivit så…

Vi passar också på att se en utställning med Martin Roemers porträtt ”The eyes of war”, krigsskadade män och kvinnor, som allt förlorat synen. Gripande, men också stereotypt med 40 bilder i svartvitt.

När vi kommer ut är denna eftermiddag i sena oktober ljuv, vi kikar på skivor på en marknad på paradgatan, men då jag håller upp en skiva med Dean Martin för att P dä ska ta en bild börjar damen i kassan hojta. Jag förstår inte riktigt att det är till mig, men när hon på tyska kallar mig för arrogant så inser jag vart orden är riktade. P dy försöker få förklarat vad problemet är, men utan något bra resultat. Vi fortsätter och hon förlorar några potentiella kunder, som istället sätter sig vid ett etablissemang på Unter den Linden för en öl.

Promenaden fortsätter mot Brandenburger Tor, vi viker av ner mot det judiska förintelsemonumentet, som är mäktigt med en närmast andäktig atmosfär; att vi sedan äter wurst med sauerkraut och bröd med en öl därtill precis bredvid visar bara på att historien går hand i hand med nuet och livet självt.

Historiens gråa korridorer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar en kort paus på hotellet, tar oss med U-bahn upp till Friedrichstrasse station, knallar över bron över Spree och vidare på turistfällan Kartofellkeller på Albrechstrasse för tysk mat och gemyt. Vi får ett bord, men kort därefter tjocknar det på och vi är återigen väl ute i tid och tajming. Jag var där för ett år sedan och vet att maten är rejäl och servicen god, vi blir inte besvikna och tumlar efteråt ut i Berlinkvällen för att ta oss söderut. I Columbiahalle nere vid gamla flygplatsen Tempelhof ska amerikanska bandet Gaslight Anthem spela med Bayside och Deer Tick, som uppvärmningsakter.

Det är en fantastisk spellokal med plats för 3000, där bara några kvällar tidigare In Flames spelat.

Vi tar plats på balkongen, ett klokt val, för stället blir snabbt packat.

Bayside i fokus. Foto: KAI MARTIN

Jag blir omedelbart förtjust i Bayside, snabb, intelligent punk med väsentligt fler ackord än tre, stämsång och smarta låtar. De kramar ur sina 25 minuter väl. Nästkommande band, Deer Tick, har tagit halloween på kul, klätt ut sig som familjen Simpson och det är väl ungefär så roligt som det blir. Powerrock, javisst, men så förutsägbar, trist och präktig att till och med ett schweizerur kunde stannat.

Powerplojband. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten Gaslight Anthem kommer in som skelett och med spökmasker, tar av dem efter en stund för att blotta sina svartvitmålade ansikten.

Gitarristen Alex Rosamilia har supporterhalsdukar hängande över sin ena stärkare, där valet av en MFF-halsduk överraskar oss rejält.

MFF-supporter i Gaslight Anthem. Foto: KAI MARTIN

Bandet går ut hårt, de första fem låtarna är bländande, väl förpackade och det känns som om bandet har tagit ett rejält kliv sedan jag såg det på Where the action is i Göteborg 2011.

Gaslight Anthem stage drama. Foto: KAI MARTIN

Men när tiden tickar iväg över en timme och mot två visar det att gruppen vare sig har material eller dynamisk förmåga att ro hem ett så långt gig.

Halloween med Gaslight Anthem. Foto: KAI MARTIN

Lördagen är öppen. Vi har ett halv löfte om att få komma på besök till Hansa Tonstudio, något stenkast från hotellet där vi bor och förhoppningarna är stora hos P och P. Jag har varit där tidigare, skrivit om Michael Ilbert, Göteborgskillen som bor i Berlin och verkar i studion, och om In Flames, då de spelade in där förra året. Fler celebra artister och band har varit där, främst David Bowie, Iggy Pop, U2 och Depeche Mode.

Det blir inte så. Det förtrollande sms:et kommer aldrig och jag har varnat för det, men besvikelsen, eller snarare den spruckna förhoppningen, genomsyrar resten av dagen. Morgonen börjar uppe vid kajkanten till Spree, på Kaffeehaus Zimt und Zucker på Schifferbaumerdamm. Återigen ett ställe jag frekventerat tidigare, som bjuder på härlig frukost men med tålamodsprövande betjäning. Ute strålar solen, men vi är där aningen tidigt och det är fortfarande kallt ute. Snart efter vår ankomst bränner det på ytterligare och stället blir snabbt fullt både inne och ute. När vi ska resa oss knäcker det till i ländryggen; jag har fått ryggskott, får akut ont och behöver röra mig, om än ack så långsamt.

Vi promenerar i det vackra novembervädret, som snarare andas september än murrig höst. Vi går upp mot Friedrichstrasse, viker av på Oranienburgerstrasse, för där har P dy varit på något slags konstnärskollektivistisk gård med sprakande människor som hämtade från ”Mad Max” och med klotter, graffiti och muralmålningar. De sistnämnda är de rester som vi hittar. Kvarteret har stängt i väntan på något nytt, något föränderligt.

En reflektion av Mad Max… Foto: KAI MARTIN

Vi stannar för att ta lite bilder och promenerar Oranienburger Strasse ner, förbi synagogan och åter igen slår historiens vingslag in över oss. Utanför är bevakningen rigorös med avspärrningar; fortfarande 70-80 år efter förföljande av judarna finns hoten kvar; en sorglig reflektion.

Vid Krausnickstrasse guidar jag in oss till Ramonesmuséet och vi går in för ett stycke modern musikhistoria tillsammans med den Becksbier som följer med entrén.

En man, en rygg, ett band, ett museum. Foto: KAI MARTIN

Vi blir kvar en stund, jag vilar min rygg, men behöver sedan röra på mig. Vi går mot Hackescher Markt, jag är sugen på glass, Häagen Dazs, men blir slutligen nedröstad. Istället går vi ett femtiotal meter mot Hackesche höfe och Café Cinema. Det blir kaffe och en äppelkaka, serverat av en servitris som arrogant talar om för mina vänner att beställningen inte sker vid disk och då hon kommer förbi mig som sitter vid bordet uppgivet rycker på axlarna då jag säger att mina vänner beställer åt mig och att de står därborta vid disken.

Lokalen andas anor, stolarna är rustika, miljön likaså. Kvarteret är gammalt arbetarkvarter med mängder med sammanlänkande gårdar, allt nu väldigt uppsnofsat och turistigt, men inte för så värst länge sedan präglat av DDR:s slitage av en stad och ett folk.

Vi inser att vi är nära 25-årsjubiléet av murens fall och ja, historiens vingslag slår åter tungt över oss.

P och P vill köpa skivor. I Kreuzberg, på vägen mot Passionskirche första dagen i Berlin, hade de sett några butiker som lockade. Jag följde med, men bara en bit. Kände att jag behövde vila mig en stund från smärtan i ryggen och låta de Voltarentabletter jag tagit skulle få verka. Jag stannade på hotellet, sov en timme och åkte sedan med U-bahn, U2 mot Prankow, för att kliva av vid Eberswalder Strasse. Jag har en dejt, en ung kvinna, eller kanske nu bara kvinna, för hon var ung, 17 år, då vi sågs senast. Jag hade haft hjälp av henne då jag gjorde modejobb för GT på 90-talet, vid tre tillfällen vill jag minnas. Jag tyckte om henne, hon hade ett driv och en ödmjukhet i all sin ungdom och efter gymnasiet åkte hon till Berlin för att komma att stanna där.

Kastannienallé i tidig kvällning. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte sett henne sedan dess; hög tid nu, alltså. Men jag är tidig. Jag går Kastanienallée ner och tillbaka, rundar ett kvarter och är till slut på hennes jobbadress, skickar ett sms om att jag är framme och efter någon minut kommer hon ner. Vi går tvärs över gatan till ett fik. Hon är sig lik, det vackra ansiktet inramat av det fantastiska, lätt röda håret. Vi har ingen tid att förlora och stämmer av våra liv under två timmars intensiv samvaro; förtroende ges, förtroende bjuds. Vi lovar att hålla kontakten.

Ung kvinna i skenet av ett ljus. Foto: KAI MARTIN

Jag bryter upp, tar mig ned till Mitte och hotellet, har messat mina vänner om ankomsten. De är fortfarande ute, har tagit en sväng om Hansa Tonstudio på Köthener Strasse, nära Potzdammer Platz, för att åtminstone känna på atmosfären, närheten till platsen där så mycket stor musik skapats.

När vi förenas är det för middag, vi går till Under den Linden, till Restaurant Dressler, för ett rejält, tyskt skrovmål. Jag väljer wienerschnitzel, de andra eisbeinfleich, det vill säga fläsklägg. Gott, gott och gott med berlinsk pilsner därtill samt efterrätt.

Jo, kvällen blev inte lång och jag somnade rätt snart efter ankomst med den medicinska kombon whisky och Voltaren.

Smashing start of the morning. Foto: KAI MARTIN

Man kan packa dagar tätt och intensivt. Med lite flyt går det att packa ytterligare. Så när vi ätit vår frukost, packat våra väskor, ställt in dem i bagagerummet och var på väg upp mot marknaden i Mauerpark så kom det där sms:et som vi väntat på. Kunde vi komma innan tolv? Michael Ilbert hade audiens. Vi var där på två röda , kom samtidigt som han anlände med sin cykel och vi fick en timme av hans dyra arbetstid, fick känna av studion, ta lite bilder, förhöra oss om husets historia, om vilka artister Ilbert jobbat med, sitta vid flygeln i en av studiorna och omtumlade tumla ut i den milda Berlindagen för att ta oss upp dit vi först tänkt oss.

Olika toner i Hansa Tonstudio: Foto: KAI MARTIN/PETER BIRGERSTAM

Vi tar oss med U2 till Eberswalderstrasse och går mot Maurepark, som ju ligger ungefär där muren en gång gick. Vi noterar att den ligger granne med Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark, där vi ska se det gamla stasigänget Berlin FC Dynamo möta Berliner AK 07 i tyska fjärdedivisionen, en match vi aldrig blivit varse om det inte varit för vår vän T, som är synnerligen tyskkunnig i allmänhet och Berlingeni i synnerhet.

Till parken. Foto: KAI MARTIN

Det är oerhört mycket folk i parken, loppmarknaden lockar gycklare, livskonnässörer, säljare och köpare. vi nöjer oss med en bratwurst och öl i solen innan vi tar oss till stadion. Till den intillliggande Max-Schmeling-halle är det lätt publikkaos, främst äldre människor. Vi har inte klart för oss då, men blir senare varse att det handlar om ett evenmang för militärmusik. Well, den kö vi ställer oss i för att köpa biljetter till fotbollen är också den som gäller för eventet i hallen. P dä förhör sig om vi står rätt, får ett jakande besked. Men kön är långsam och då en man kommer fram för att höra om vi är intresserade av biljetter förstår han snart att vi ska till fotbollen och han guidar oss vänligt rätt.

Vi köper de dyraste biljetterna, 18 euro, och hamnar på en glest befolkad läktare på en glest befolkad arena. Solen skiner, vi har det gott, men fotbollen som bjuds är usel och 0-0 visar väl inte riktigt att det handlade om ett lag som var placerat på fjärdeplats (Dynamo) mot bottenlaget.

Bonkegäng tar poäng. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar att döda innan planet går. Vi är hungriga, går mot Kastannienallée och anrika Prater, ölhallen som funnits där sedan, tror jag, 1830-talet. Återigen atmosfär, nu med en miljö som i en skulle passat i en Roy Anderssonfilm. Det finns en scen och jag blir sugen på att spela in en video, får en idé som genast dissas av de andra som redan gjord. Men maten var god, återigen klassisk tysk husmansskost; om man nu kan räkna wienerschnitzel till det.

En scen ur Roy Anderssons film ”Det satt en man med angst på Prater i Berlin.

Foto: KAI MARTIN

Vår tunnelbanekort har gått ut, så vi promenerar ned mot Mitte och hotellet, kommer fram ungefär på den tid som vi sagt, tar våra väskor, förhör oss om vad taxiresan kan kosta hos den taxi som står utanför. Han håller sitt löfte, tar oss lugnt och stadigt mot Tegel för cirka 20 euro och resan till Berlin är över – för den här gången.