Att annandagen är den stora bandydagen är ju, som det heter, sedan gammalt. För bandyälskare söderöver var det av ren nödvändighet. För även på den tiden som kan kallas förr fanns det blidväder och opålitliga vintrar. Men på annandagen kunde säsongen börja. Törstiga bandysjälar kunde därmed lindra torra strupar, oavsett om det var med spel på is eller medelst termos i bandyportföljen för supportrar och övriga åskådare. Med konstfrusna bandybanor har ju annandagsbandyn mest varit en fin tradition med klassiska derbyn där de förutsättningarna gavs. Men serierna har ju kunnat börja redan i novembers början sedan många år tillbaka. Framför allt sedan hallarnas intåg.
Jag är en late bloomer vad det gäller bandy. Såg väl en och annan VM-final genom åren, men det var ju hockeyn som var – och är – min passion. Min äldsta systerdotters man, från Kalix, var under några år målvakt i Surte och därmed var det givet att se just annandagsderbyn mellan IFK Kungälv och Surte, då dessa lag låg i samma serie. 2006 strejkade Surtesupportrarna mot de höjda biljettpriserna och vägrade gå in genom grindarna. Men entusiasterna från andra sidan älven var ändå på plats, stod på motorvägsbron över Kungälv och kunde blicka ned på derbyt på Skarpe Nord. De hungriga försågs med korv och bröd via en korg som hissades ned med pengar och upp med förnödenheter. Strejkade gjorde också Surtes spel och IFK Kungälv kunde inkassera en vinst med betryggande 9–3. Jag var på plats för min debut som bandyåskådare. Året efter var jag också på plats, då i Jenny Lunds islada i Surte.
Men det skulle bli ändring på frekvensen av sedda matcher. 2011 blev jag omplacerad, från den givna och sedan år invanda rollen som musik- och nöjesskribent på GT blev jag en rookie som sportreporter. Min första dag var på en IFK Göteborgträning. Min första fråga, till Tobias Hysén som kommit tillbaka från en skada, var ”Hur känns det?”. Jag började således på floskeltoppen.
I omorganisationen hade KK, Kenneth Karlsson, mångårig GT-skribent med bandy som specialområde, också blivit omplacerad i denna allt annat än personalvänliga rockad. Det uppstod alltså en lucka. Jag blev bandyreporter och fick att göra med de fyra elitserielagen Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Från ingenting blev jag förälskad i sporten, i spelarnas ihärdighet under inte alltid ideala förhållanden, i spelet som alltid fick kämpa i underläge och motvind. Ja, även för lag som Villa och Vänersborg med sina fina nybyggda hallar. För bandyn var något lite gammaldags, lite omodernt och en sport som bjöds in med armbågen. Jag lärde mig emellertid snart att bandyspelare, -tränare och -föreningar var djupt dedikerade sin sport. Det var en fröjd att följa den eleganta, fartfyllda, dramatiska idrotten under de få åren som jag arbetade som sportreporter och jag har haft förmånen att se sporten, förstås, efteråt. Om än inte med samma ihärdighet.
Om entusiasmen hos bandydårar, från alla dessa människor som spelar till de som följer sporten, blir jag starkt påmind när IFK Kungälv firar 80 år med en gedigen och underhållande coffetable-bok, som ger stor glädje för nostalgiker, historienördar till kalenderbitare och vänner av den moderna bandyn.
Med stor noggrannhet får jag som läsare följa laget från starten 1940 till nutid. Matchprotokoll har grävts fram och med finessrika texter, som vore de transskriberade från någon av SF-journalernas digra arkiv, får man följa säsong för säsong. En bidragande orsak till kvaliteten är Gösta Bomans stora bildarkiv, där flera av fotografierna försiktigt har kolorerats och därmed skapat ytterligare en dimension av verklighet. Lägg till gästskribenter som Galenskaparnas Claes Eriksson (som förstås skriver om sin text ”Bandy, bandy” till the Mamas & the Papas ”Monday, monday”), Viveca Lärn och Gert Lengstrand. Illustrationer av bland andra serietecknaren Johan Wanloo berikar. Precis som historiken om bandyn i Sverige i allmänhet och i synnerhet den om den för Kungälv så viktiga ABC-fabriken, som länge var en av landets ledande inom sport- och fritidsprodukter.
Nostalgi. Bandyminnen från förr, men också från nutid i den fina jubileumsboken ”IFK Kungälv 1940–2020”.
”IFK Kungälv 1940–2020” är en njutning som bok, inte bara för de fina texterna och den dramatik som skapas för ett lag som sakta jobbat sig upp i seriesystemet – och ned. Nej, boken är en storstilad hyllning till en sport som borde lyftas fram som en av de ädlare och som definitivt är en av de snabbaste och mest händelserika. Ingenting saknas. Spelarna är med. Ordförande, supportrar och skribenter, som GT-legendariske bandyskribent Erwo, likaså. Ja, jo, nej… mitt namn saknas. Men det hade jag ju inte räknat med efter två säsonger vid sidan av plan och in med immiga glasögon för eftermatchintervjuer i IFK Kungälvs fuktiga omklädningsrum.
Det här är en bok – humoristiskt och kärleksfullt med omslaget med en bandyportfölj – för alla med ett bandybankande hjärta, egentligen oavsett vilket lag man håller.
Nej. Jag hade ju bestämt mig. Gifta om mig. Nej. En gång gift. Det fick räcka. Men då hade jag ju inte träffat Z och med tiden blev det ju oundvikligt; hon som verkligen ville och jag som till slut lade prestigen åt sidan. Men det krävdes en mörk höst för det med omplacering på jobbet, efter lång och trogen tjänst som nöjesreporter kliva in i GT:s torktumlare och komma ut som ostruken sportjournalist. Till det, Z, som kämpade med sitt jobb, sin kropp och sjukdom. Så, det behövdes ljus.
Det var ju populärt, 2011, med 111111. Men för mig var det för enkelt. År 11, månad 12, dag 13. Samt 14.15 oavsett om jag skulle komma till hennes jobb eller kidnappa henne var helst hon nu skulle befinna sig för att få hennes uppmärksamhet. Det skulle visa sig att hon hade en läkartid 14.30. Så i sjukhuskorridorerna slöt jag henne i min famn, ringarna i rockfickan, blommor i bilen bagage. Klockan blev 14.15 och jag frågade. Fick tystnad och ja, 14.15.16. En kärlek som håller efter giftermålet 22 september 2012. Men det är ett annat datum.
Magdalena Väpnargård: Landskap utan karta (Book on demand)
I Stadsmissionens reklam inför julen finns rubriken ”Fattigdom syns inte alltid. Men den känns.”. För människor uppväxta i det svenska folkhemmet kan det tyckas vara så med fattigdom att det hör statartiden till, någonstans i ett diffust 30-tal och en bit in i 40-talet, att livet därefter blev både bättre och rikare, själsligt och materiellt med det moderna Sveriges framväxt.
Att det inte riktigt är så finns det många vittnesmål om. Som Nike Markelius (punkare, kreatör, trummis, författare) skriver om i sin drabbande självbiografi ”Trumslag hjärtslag”, som kom för några år sedan. Eller Patrik Lundberg, i sin hyllade ”Fjärilsvägen” med sin mor i fokus, som strävade i armod och med knappa medel för sina barns skull slet sönder sin kropp.
Journalisten, programledaren och författaren Magdalena Väpnargård är nästa vittne om fattigdomen i ett växande välfärds-Sverige. Hennes ”Landskap utan karta” (utmärkt titel) är en bok som måhända har värkts fram efter barndomens trauman och med bilder som med ålderns blivit okuvligt klara. Men om detta skulle det helt enkelt berättas och boken är den första i en tänkt trilogi.
Hon växer upp i mörkaste Dalsland, hos en vårdande, efter sin bästa vilja och kunnande, farmor och en farfar som begår övergrepp på det lilla flickebarnet och som lever som en ond skugga under barndomen.
Kvar finns en längtan efter den mor som inte vill ha henne och en far som valt bort henne. Så, fattigdom behöver inte bara vara materiell utan kan också vara det känslomässig.
Det är en smärtsam resa tillbaka till sin barndom som Magdalena Väpnargård bjuder. Men hon lyckas ändå balanser mörker med ljus, elakheter med godheter, möjligheter med strama tyglar.
Hon är en knubbig och lortig lite unge, men nyfiken och gladare än vad hon kanske borde vara. Hon tar plats, vill verka och vara. Men definieras allt mer av rundheten och smutsen. Den som stigmatiserar för framtiden.
Det är alltså ett starkt vittnesmål, med ett flöde av minnen som målas upp där man som läsare omsluts av berättelsen, känner doften av huset i skogen, ser miljöerna som målas upp.
”Karta utan kompass” kunde ha blivit lite vassare med en redaktörs milda och hjälpande hand. Exempelvis löper texten oavbrutet, men med en, för mig, märklig komposition. En mening, blankrad. Nästa mening. Blankrad. Och så vidare.
Det bromsar mitt öga.
Jag saknar stycken och kapitel, för en mer driven läsning. Men totalt sätt är det en randanmärkning mer än en röd bock i kanten.
Johanna Schreiber: Tolv veckor med dig (Norstedts)
Göteborgskan, journalisten och nu författaren, Johanna Schreiber är en fena på berättelser och skriver rappt, intelligent, humoristiskt och allvarsamt. ”Tolv veckor med dig” är inget undantag, där de 350 sidorna dansar iväg i högt, underhållande tempo.
Vill man kan man smyga in denna hennes sjunde bok i kategorin chic lit. Men det är samtidigt lite orättvis. ”Tolv veckor med dig” vill lite mer, tar djup för något samtidigt som den vill vara underhållande.
Så blir det inledande one night standet en resa mot existentiell kamp, ett diskussonsämne om abort eller inte (knappast ett helt vanligt ämne, åtminstone inte i underhållningslitteratur) och kärlek. Alltså både trivialt, inkännande och allvarsamt. Johanna Schreiber klarar den balansen väl och bjuder på en roman som mycket väl skulle kunna tjäna som en förlaga till en tv-serie eller film.
Isabelle Törnqvist: Kirin (Hoi förlag)
Med sin andra fantasyroman i trilogin om huvudkaraktären ”Svala” bygger inte göteborgskan Isabelle Törnqvist bara upp en fantasifull historia utan också ett rikt, kontrastrikt persongalleri och ett fortsatt skapande av en helt ny värld.
Det är imponerande. Hennes språk är koncist, rikt och hon har ett driv i sitt författarskap. Emellanåt är det smått obegripligt hur hon håller igång denna sin värld med alla dessa personer i ett myller av händelser.
Ja, det är förstås en kamp med det goda mot det onda. Strider och hot. Lömska monster som hotar och lika lömska motståndare. Allt är som det ska vara i fantasyvärlden, alltså. Dessvärre, det måste sägas, är den inte riktigt min. Jag sugs inte in i berättelsen, tycker att inledningen tuggar lite för mycket, att när väl Svala från första boken ”Fågeln” kliver in i handlingen trampar handlingen en smula vatten. Först i bokens tredjedel tar spänningen fart för att trissas upp mot det dramatiska slutet, som alltså bara är en cliff hanger i väntan på nästa bok i denna hennes ”Enigma”-serie.
Andreas Roman: Större än störst (LB förlag)
Göteborgsfödde Andreas Roman jobbar till vardags med speldesign och apputveckling. Han har också tidigare publicerat romaner inom så vitt skilda genrer som skräck och fantasy. ”Större än störst” är emellertid hans första skönlitterära verk och förstås tar han då avstamp från den verklighet han känner, nämligen spelbranschen.
Det är en bok om vänskap i ett västkustskt samhälle vid havet, två udda grabbar som finner en växande vänskap som strax involverar några till.
”Större än störst” växlar mellan då- och nutid, mellan det juvenila, det rena och den stora upptäckarlustan och framgång, mättnad och depression.
Andreas Roman målar upp konflikter, hot, hopp och strategier. Men jag dras aldrig riktigt med i dramatiken, känner inte med huvudkaraktärerna och rycker lite på axlarna åt det som skulle bädda för spänning. Det som ju, med tanke på Andreas Romans författarbakgrund, borde ha varit hans paradgren.
De sista entusaisterna. Annika Nordin och Ingvar Örner i ”Stolarna” kämpar med en pjäs i kulturell skymning. Foto: PETER LLOYD
Att försöka kreera, var en skapande människa, detta onådens år 2020 är en gärning på gränsen till förtvivlan. Hopp släcks, för att tändas och brutalt släckas igen. Fråga Teater Trixter, den intima, fristående teatern som i år firar 30 år, men som fått fira med smolk i glasen och stukade föreställningar.
Som nu senast ”Stolarna”, Eugène Ionescos absurda pjäs, som i Vera Berzaks regi fick se sin premiär inställd, flyttad och slutligen avklarad för att nu packas ned från och med söndag.
Absurdismen, den filosofiska termen inom existentialismen, hänvisar till det absurda i människans tendens att sträva och leta, som det står i programmet, ”efter värde och mening i livet, trots att livet i sig är fritt från både värde, mening och syfte”. Filosofi med andra världskrigets fatala händelser som dov klangbotten. Så också i ”Stolarna”.
Paret, det åldrade, (Annika Nordin, hustrun, och Ingvar Örner, mannen) är fast i livets slentrian, kan varandra utan och innan, men väljer de väl invanda dansstegen i livets tango; repetitioner av minnen, ältandet som glädjeämnen.
De både aktörerna kliver snyggt ur sina roller som entrévärdar för att då mörkret släcks, Billie Holidays musik klingar ut, förvandlas till de äldre paret med hedern, gracen och sinnena i skört behåll.
Hon upprepar sin stolthet över maken, över att han egentligen kunde ha varit chefsbefäl, chefsmonark, chefs-vadsomhelst istället för en position han nu har. Där bildas en paradox, ett motsatsförhållande mellan förhoppningar, ofullbordade krav och krass verklighet som löper som den spinnande röda tråden genom pjäsen.
Vi ser in i en dystopisk framtid i ”Stolarna”. Paris är i ruiner, knappt ens det, bara visorna minner om staden. På ön där paret bor passerar båtarna långsamt förbi i kapp med det strömmande vattnet.
Mannen ska hålla en föreläsning, oklart om vad, där hans ställning ska få glans. Uppmuntrad av hustrun i den där paradoxala stoltheten ska han tala, men genom en talare som ska lägga de ord rätt som mannen inte själv klarar av.
Det blir ett slags duell mellan man och hustru inför händelsen, där de imaginära gästerna kommer, potentater och än mer högt uppsatta, för varje tom stol som ställs fram.
Ingvar Örner och Annika Nordin spelar pingpong, träffsäkert, med replikerna. Ser de gäster som ingen annan ser, är höviska och devota, uppfordrande och lättstötta samt dito -stressade ju större publiktillströmningen blir.
Det är en och en halvtimmes stegrande, just absurd, dramatik med dessa de sista entusiasterna, som står när allt faller. Men som inte kan spela för tomma lokaler. Absurt inom absurdismen.
Stolarna
Teater Trixter, spelas till och med söndag 22 november. Resterande föreställningar 2020 är inställda.
Förvirring. Föreställningen ”Your body isn’t you” väcker mer frågor än förklaringar. Foto: GUSASTAVO PERILLO NOGUEIRA
Cinnober, Masthuggsterrassen
Ibland är uppsättningar mer utmanande än andra. För intellektet, för hjärnan, för intrycken eller bara för dagen. Att hamna i Adas teaters samarbete med Kassandra Productions performance ”Your body isn’t just you”, en tillställning på en knapp timme, bjuder upp till tankeverksamhet. Men vad blir resultatet…?
Jag tvingas läsa i programbladet för att försöka rama in det hela. För att få något att både förhålla mig till och hålla mig i. För här snurrar det.
”I vårt arbete har vi inspirerats av den mikrobiologiska världen som numera har vetenskapligt belägg för påståendet Your body isn’t just you. Härtill feministiska teorier om ‘entanglement’, sammanflätning och skulptören Giacomettis arbete.”
Jo. Ja.
Vi möts av nutid. Överdrivet hygienkrav där skor tas av för att händer, fötter, armar, armhålor, dekolletage, skinkor… ja, allt ska spritas. I något slags ritual blir det startskottet till en föreställning som blandar dans med repliker i Nonno Nordqvists mörktonade scenografi och Jonas Franke-Bloms bitvis rytmiskt dunkande ljudlandskap.
Men jag hamnar någonstans på ett demensboende i mötet med leken på en förskola. Galenskap granne med barnslighet, gäll förtvivlan med fnitter parat med en klåda som för mig till drogmissbrukares ticks hand i hand med desperata skratt.
Istället för förståelse förvirring, alltså. Så ramas allt in vid en final med Leonard Cohens ”Anthem” med refrängen ”Ring the bells (ring the bells) that still can ring/Forget your perfect offering/There is a crack in everything (there is a crack in everything)/That’s how the light gets in”. Skorna tas på och jag blir inte klokare av det.
ADAS TEATER & KASSANDRA PRODUCTION
Your body isn’t just you(premiär 26/10. Spelas också 27 och 28/10 samt 1,2 och 3/11
Idé, manus och medverkan: Fia Adlers Sandblad och Annika B Lewis
Trivs i strålkastarljuset. Carl-Ewerth gör med sin ”Den sista primadonnan” en odyssé genom sitt liv. Foto: KAI MARTIN
Maj12, Kungstens industriområde
Bäst: Lidelsen
Sämst: De tappade replikerna.
Fråga: Blev det inte en lite snöplig final…?
I den gamla orgelfabriken i Kungsten håller Maj12 en levande scen som, som så många andra, lever hukande under pandemin. Så fint då med framträdande lite så där i skymundan. För att på samma gång inte glömma bort en suktande publik och bjuda upp till musik och underhållning.
Så med Carl-Ewert i strålkastarljuset och den ivrige Lars Sundqvist som ackompanjetör blir det en föreställning om den förstnämndes liv berättat till musik.
Det är en fantastisk resa från den frireligösa uppväxten i Värmland till längtan efter glamour, spotlight och ett liv som en musikal. Han har stolt gjort denna resa, inpräntat sin Zarah Leander, sin Edith Piaf, kan sina chansoner och kabaretrullande r, är noga med diktionen och vibrator som tävlar med teatralisk mimik.
I ”Den sista primadonnan” öppnas ridån för en revy som tar åskådaren genom Carl-Ewerths sena 40-tal via 50- talet och det frigörande 60-talet fram till nu och en allt annat än grånande primadonna. En färd som gett skavsår tillsammans med insikter. Men där längtan efter att få vara den han vill vara har varit större än någon plågoande någonsin kunnat ge.
I all sin enkelhet är det en stor liten föreställning med klädbyten, anekdoter och ett pärlband av sånger. Men tempot är lite för rappt. Både sånger och repliker skyndas på i en fart som hade mått bra av att vara mer vilsam. Där varje story borde fått andas – både för eftertanke och skratt. I sin iver glöms repliker – och sånger – av.
Men samtidigt är scennärvaron, glädjen i att synas, förlåtande. Här finns en historia som måste berättas. Fint så.
Den sista primadonnan
Om och med Carl-Ewerth Piano: Lars Sundqvist Manus: Dan Ying/Carl Ewerth Regi: Sonja Gube
Det pratas om olika tekniker på is för hockeymålvakter. Som butterfly och old school. Det pratas sällan eller aldrig om no school. Jag tillhör den sistnämnda kategorin. Visst, jag gick i hockeyskola i 70-talets början där Charlie, målvakt i hårtsatsande och storsponsrade Göteborgslaget Vasa HC, var coach/lärare. Det var där jag hade min nyinköpta Jofa-klubba, en sådan som Christer Abrahamsson spelade med, och som var inhandlad på Meeths sportavdelningen med hjälp av mamma. Den klubba som halkade ur sitt läge och hamnade i den öppna båsdörren precis när ismaskinen kom. Jag grät när det hände. Vad Charlie lärde mig som målvakt minns jag inte, men den händelsen kommer jag ihåg. Under några ispass i Mölndal, när jag var så dålig att jag inte borde ha fått spela, kördes någon form av målvaktsträning. Men vad minns jag inte. När jag i tvåan på gymnasiet kom till MPHC och fick forne målvakten Sven Erik Rönnfors som tränare såg han väl någon potential i mig, upptog mig i juniorlaget och gav mig tips i mitt spel. Där, någonstans, formades jag ju som målvakt, fick spela seriespel som senare blev a-laget och en säsong i gamla division 2, möten med slocknade stjärnor som Ulf Sterner (som fortfarande var fruktansvärt bra men lika galen som hela sin karriär).
På is 1968. På Näckens is i Änggårdsbergen. Foto. ROBERT LÖWEN-ÅBERG
Jag fortsatte mitt spelande. Gick från MPHC, när de la ner efter säsongen 79/80, till Tynnered genom just coach Rönnfors, som blivit tränare för juniorlaget. När det laget la ned verksamheten lagom till säsongen 1983/84 gick jag över till Chalmers Blue McRangers. Där träffade jag förre Bäcken-målvakten Mats Moberg, som blev min kollega 1985. Han var drillad och var, naturligtvis en otroligt bra målvakt, alldeles för bra för division 4, där vi höll till. Men förena studier på Chalmers med elitspel passade inte honom. Genom honom förbättrade jag mitt spel, fortsatte idogt och höll på med laget fram till säsongen 1991/92 då jag la av 35 år gammal.
Fallstudie. 1985 och drygt tio år senare vid comebacken.
Det blev sedan spel en gång per år när Chalmers Blue McRangers ordnade möten mot sina oldboys, där jag nu alltså ingick. Men det fick räcka så. Till några år senare när jag blev ombedd av GT att skriva för en bilaga och då i ämnet vad hockey kostar för pojklag, nytt respektive begagnat. Jag adderade en text om en vacker bok om Hockeys Hall of Fame och en krönika, där jag skrev att jag drömde om att börja spela hockey igen. Tidningen publicedes på en lördag. Måndag morgon ringde det. Ronald Boisen, marknadsförare hos Frölunda, presenterade sig och sa ”Vi tänkte att vi skulle förverkliga dina drömmar”. Det som lät som ett skämt var verklighet, men på en mer modest nivå. Frölunda ordnade sponsorhockey varannan vecka vid lunchtid. Företagen som sponsrade Frölunda bjöds på chans till is och lunch. De behövde en målvakt. Jag tackade ja.
Efter något år var suget efter riktig hockey så kraftigt att jag, uppmuntrad av min hustru, ringde runt till ett gäng division 4-lag i Göteborg och fick ett postitivt svar efter åttonde samtalet; jag var välkommen till IK Raid och kom till min första träningen, uppenbarligen lite sent. I omklädningsrummet var det redan fullt och när en spelare fick se mig utbrast han ”Åh, kolla! Ett såll!”. Jag var med i laget från 1999 till 2017, medverkade i min sista match som 61-åring när jag hoppade in i januari 2018 för att bidra till en vinst mot Fotskäl i division 4 Göteborg B.
Hockeyposör genom 2000-talets början.
Jag spelar fortfarande. Envetet och enträget, alltid med en ambition att vinna, även om det handlar om tvåmål, och att bli bättre. Fåfängt, jag vet. Jag blir ju äldre och stelare.
Nu kör jag med Uppbackarna, en kamratgäng som spelat sedan 1969 på fredagar, och som jag kom med strax efter millennieskiftet. Spelet där har utökats från fredagsmornar till också måndag samt senare tis- och torsdagar. Jag nöjer mig med vardagarnas första och sista pass. Men har lagt till spel med Kungälv oldtimers på tisdagskvällar och Frölunda oldtimers på onsdagskvällar. Det är intensivt, högt tempo måndagar, tisdgara och onsdagar. Men fredagar håller mer moderat fart med flera äldre spelare plus 70.
Som målvakt genom dekaderna, från 60-talet via 70-, 80-, 90-, 00- och 10-talen har jag sett stilar komma och gå. Från Honkens stående och slidande till Henrik Lundqvists explosiva spelstil till hans arvtagare. För så är det, spelet utvecklas i takt med tiden, teknikerna och utrustningarnas förfinande.
Så jag…? Jo, när jag startade om med seriespel 1999 var jag fortfarande en en oskolad old schoolmålvakt, så att säga. Med spel hos Frölunda sponsorhockey fick jag möjligheten att köpa loss Håkan Algotssons gamla benskydd, ett kombinat (det vill säga bröst- och armskydd) samt byxor. Mina gamla skridskor, som jag införskaffat fanns kvar sedan mitten av 80-talet. Den vita Cooperstöten och en rödblå Koho-plocken tillsammans med Jofas goliehjälm med galler likaså. Någon klubba som hängt med. Jag klarade mig. Men en bit efter millennieskiftet hade jag genom kontakter införskaffat svartvita Koho-benskydd och Heaton plock- och stöt, svart/blå. Jag klev delvis in i en ny era. Men först när jag lyckades, återigen genom kontakter, införvärva liknande Koho-skydd som Jean-Sébastien Giguère hade 2003 när han spelade för Anaheim i Stanley Cup-finalen 2003 hände något. Jag utvecklade något slags butterflyspel efter eget huvud och genom att titta på målvakter som då spelade i Frölunda, elitserien över lag och i de landskamper jag såg flitigt. Spelstilen passade bättre kroppen och jag blev mer följsam. Jo, jag fick en och annan skada, som utänjt ledband i vänster knä 2002 och höger ljumske som från att blivit sträckt hösten 2003 när jag spelade drömspel till att helt gå av i februari 2004. Men med sjukgymnastik kom jag tillbaka, starkare än innan och ivrig att fortsätta spela.
Men målvaktsträning…? Nej. Jag är uppvuxen med spelare som inte begriper hur man bäst värmer en målvakt: mjuka skott upprepande i plocken respektive stöten för att sedan göra samma med höger och vänster benskydd. Metodiskt, effektivt. Istället är det som om spelarna måste bevisa att de kan sätta skotta nära stolpen eller strax under ribban. Gärna så hårt det går. Helt meningslöst, om du frågar mig.
2012 kom jag tillbaka från semestern och presenterade en idé till min chef på GT-sporten som han nappade på. Jag skulle köra målvaktsträning med elitlag och göra intervjuer med målvakter i de fem största lagsporterna: fotboll, handboll, innebandy, bandy och ishockey; det blev BK Häcken, Sävehof damer Pixbo damer, Villa Lidköping och, förstås, Frölunda Indians.
Hos de sistnämnda stod då slovaken Július Hudáček, vänsterhänt som jag, och danske Patrick Galbraith, som jag fick kampera med under målvaktstränaren Jonas Forsberg. Jag fick mig en duvning med Sebastian Collberg och kanadensaren Doug Lynch med, om än blygsamma, NHL-meriter. Det kändes i benen, som ju också var ansatta av nervositet. Men jag lyckades göra en sådan där fenomenal plockning från ett skott av Lynch som väckte jubel.
Året efter var det Kristoffer Martin, Damkronornas Kim Martins storebror, som tagit över som målvaktstränare i Frölunda. Då hade också Roger Rönnberg axlat ansvaret som tränare för Frölundas A-lag; poster de båda har än i dag. Klart jag var tvungen att köra ett pass med målvakterna Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med deras coach.
Långsamt och metodiskt gick vi igenom programmet, där omdömet från Kristoffer Martin var att jag nog mest spelade som Tommy Söderström, det vill säga med något slags 90-talsstuk. Nja, säger jag. Men vem är jag att se mitt spel utifrån. Reportaget kan ses här, för det filmades.
Men sedan har det varit slut med målvaktsduvningarna från dugliga tränare. Till nu. I somras körde jag ju ett recreation hockey camp, som det så vackert heter på hockeyspråk. Där fanns Oscar Forell, som målvaktstränare, som tillsammans med skridskocoachen Andreas Larsson och Pierre Johnsson, före detta defensiv back i Frölunda, stod för hockeyteknik. Det blev hårdkörande under några dagar och väldigt roligt.
Fokus. Full fart under sommarlägret. Foto: MIKAEL AXELSSON
Så när det var över hade jag laddat på med bra energi och gick in i säsongen med kraft, mod och kunnande. Något som höll i sig ett tag, innan trollen började djävlas med mig, som ju hjärnspöken plägar göra.
Redan innan sommaren hade min vän Lasse pratat om att tussa ihop mig med Peter Andersson, Trötter kallad. En av Sveriges främsta målvaktstränare. Han dök också upp på träningslägret i somras och körde skiten ur oss sista dagen av tre då vi, de sex målvakterna, redan var utsketna. Nyttigt.
Men jag skulle alltså få specialundervisning av denne målvaktscoach som ansvarat för Frölundas juniormålvakter, J20-kronorna och verkat i över 24 länder i så aparta platser som Turkiet och Nya Zeeland.
Tiden rann, som den gör, iväg och jag trodde nog att det inte skulle bli av. Men så fyller jag år (blygsamma 64) och veckan efter är det arrangerat. Jag ombeds att boka in mig för två och en halv timma tisdag morgon. På is 10.00. Det låter ju som ett monsterpass. Men utmaningen antas. När jag kommer dit med Lasse är det till en tom hall. Jag ska alltså vara ensam med Trötter och Lasse, som ska agera hjälptränare.
På med skydden, uppvärmning på is och sedan lite skridskoövningar som jag får för balansens skull, men också för att de också ska användas i spel.
Actionmannen. Peter Andersson och vännen Lasse kör hårt med mig.
Foto: TOMMY HOLL
Trötter är pedagog. Han förklarar att han inte vill göra om mig, men ge mig lite knep och knåp i min ambition att fortsätta spela och vara bra. Han tittar på min utgångsposition, utgår från den och korrigerar; klubban fram, handskar fram, bålen lätt framåtlutad. Övningar nöts, tålamod, skott i handskarna, vinklar, ned mot stolparna. Jag är för ivrig, förstås, och min motorik spårar ur när det hettar till. Men jag är ensam på isen, Trötter gnuggar på och så gör jag. Han frågar om mina kvaliteter, som jag ser det, lyssnar och frågar sedan om det är något som jag vet att jag behöver hjälp med. Det är ju förstås rätt mycket, men jag vet att spelat bakom mål, att följa det, är något som mankerar. Jag chansar för mycket. Så vi avslutar passet med det, metodiskt och noggrant. Mjölksyran har fyllt benen. Det är dags att avsluta och jag ska bära med mig ledorden Acceptera, Analysera, Agera. Det vill säga gå vidare, men lära mig att det som hänt och utgå från det.
Jag premieras för mina insatser och tilldelas en blå t-tröja med de Tre kronorna på och är väldigt stolt. Vilken present jag fått: både träning och tröja!
Som ett diplom. Peter Andersson förärar mig en t-tröja. Foto: TOMMY HOLL
På kvällen har jag tackat ja till att spela med Kungälv Oldtimers. Kanske inte så väl övertänkt, men samtidigt… jag vill ju utmana mina kunskaper. Svarta är ett lag med fart och mycket verktyg i sin hockeylåda. Jag ställs på prov, försöker tänkta på mina nya kunskaper, men tröttheten slår till med kraft och jag kroknar med 20 minuter kvar. Jag släpper misstagen snabbt efter, men är samtidigt lite trött på att ständigt lämnas alltför ensam mot motståndarna som kör kattens lek med råttan lite för ofta. Ändå, det är en lek. Jag måste landa i det och jag är 64 inte 24. Kvällen efter går jag med stumma ben på isen med Frölunda Oldtimers. Scenariot upprepar sig och mitt spel böljar från kvalitet till brist på fokus. Hockeyveckan avslutas med ett femte ispass med Uppbackarna på fredag morgon och jag spelar bra, men så är ju också tempot lägre.
Samtidigt är det ju så, att det är svårt att jobba in nya lärdomar i en kropp som med reptilhjärnan påslagen fortfarande har i minnet hur hockey spelades på 60-, 70- , 80-, 90-, 00- och 10-talen. Det är ju faktiskt 2020 nu.
Mörk reflektion. Backa Teaters uppsättningen ”Nationen” är lång men uppslukande. Här med Doreen Ndagire och Nemanja Stojanović. Foto: OLA KJELBYE
Eric de Vroedts pjäs ”Nationen” har i Backa Teaters grandiosa – och långa – uppsättning snyggt fått sitt fundament i Göteborgsleran med Muteborg, byggprojekt, segregation och polarisering.
Den 11-årige Ismaël försvinner spårlöst. Polisen söker, men snart skapas misstankar mot polisen själv. Anklagelser böljar fram och tillbaka samtidigt som den politiska debatten om staden i staden, det trygga Safe City, går stormig och i politisk oenighet. Mor och fosterföräldrar söker efter pojken. På sociala medier driver youtubern the Bear (Kristina Issa) upp en hetsjakt på den skyldige eller de som häftas med skuld; det ska visa sig vara en grannlaga uppgift för the Bear, som snappar upp rykten och gör dem till sanningar med klickfestens hastighet.
”Nationen” gräver mörka hål i sökandet efter ett barn. Samtidigt så är det dova reflektioner av ett samhälle där polariseringen är total, där samförståndet får stå tillbaka för narcissismen, där solidaritet och omtanke snabbt stryks bort för egenintressen. Ett mörkt och dystert anslag, alltså. Men inte utan revor av humor som öppnar ljus för publiken – och pjäsen – att lapa i sig.
Ja, det här är en omfattande uppsättning som sträcker sig över fyra timmar och fyrtio minuter. Men låt er inte avskräckas. Tiden flyger iväg.
I Beate Gårdelers regi har uppsättningen blivit ett tv-drama i sex avsnitt fördelat i tre akter med två pauser. Jag, som oftast inte är någon större vän av projicerad teater ser en pjäs som jag sugs in i. I ”Nationen” är ingen utan skuld, men vem som bär ansvaret för Ismaëls försvinnande nystas in i en härva av intriger. Det är skickligt med en effektivt rörlig scenografi som omfattar allt från spårvagnar, polisstationer, vardagsrum, sovrum och tv-studio.
Sinnrik scenografi. Anna Heymowskas scenografi omfamnar mycket i ”Nationen”. Foto: OLA KJELBYE
Scenerna skiftar som just klipp från en sekvens från en annan i en tv-produktion. Det skapar både dynamik och tempo ackompanjerad av den explosiva musiken från Backa Teaters musiker. Där ingår Kristina Issa, som så att säga jobbar dubbelt. Mest tydlig är, förstås, hennes roll som den allseende the Bear, youtubern och influencern som hon gör diaboliskt fräsande med ett rapliknande förhållningssätt till replikerna. Otäckt bra.
Owe Wolf porträtterar lysande den socialdemokratiske politikern Wolf som självgod är den stora utmanaren av Safe City-projektet lett av högerpolitikern Kristina Johannesson (Emelie Strömberg) som låter sig omfamnas som en godhetsapostel. Men allt är bedrägligt. Wolfs karaktär bryts ned av anklagelser av sexuell natur (jag vill inte avslöja vilka) och Johannesson konfronteras för sina avsikter. Till det polisens misslyckande, stadens kollaps, mamman Mariam Traoré Ahmedović (Doreen Ndagire) som sörjer men också oroas över både försvinnandet av pojken och om öppnandet av hennes vinbar ska bli av. Så Damir Ahmedović (förtjänstfullt och starkt spelad av Nemanja Stojanović), den 17-årige brodern till Ismaël. Han som puerilt slukar sin muslimska tro, som skapar avstånd till nära, men också ett slags ledarskap i förorten.
Jo, det är en intensiv väv av förvecklingar i ”Nationen” som sätter både ensemblen och publiken på prov. Efter utmaningen går det bara att ge med beröm godkänt
NATIONEN (premiär 23 oktober) på Backa Teater
Av: Eric de Vroedt (översättning Andreas Boonstrar) med premiär 21 oktober på Backa Teater.
Regi: Beata Gårdeler.
Scenografi/kostym: Anna Heymowska.
Kompositörer/musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm och Kristina Issa.
Filmfotograf: Andrea Grettve.
Mask: Josefin Ekerås.
Ljus: Anna Wemmert.
Ljud: Niclas Ericsson, Simeon Hillert och Jonas Redig.
Video: Tomas Heyman.
Med: Adam Sheik Abdullah, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Eleftheria Gerefoka, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Doreen Ndagire, Babi Nokrach, Ylva Olaison, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.
Starkt drama. Lucy Kirkwoods ”Barnen” görs intensiv och svidande nära i Göteborg Dramatiska Teaters uppsättning med Erik Åkerlind, Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i huvudrollerna. Foto: PER LARSSON
Som ett eko av kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011 när en tsunami fick all säkerhet att rämna drabbar ”Barnen”. Lucy Kirkwoods hyllade pjäs, som hade premiär 2016, landar i ett tiotal år efter en kärnkaftolycka vid den brittiska kusten. Paret Hazel och Robin lever ett stilla liv utan de utflugna barnen. En gång medarbetare på kärnkraftverket lever de i olyckans skugga, den ständigt närvarande, men som de två sällan talar om. Redan i pjäsens inledning rubbas den bedrägliga idyllen när Rose, en före detta kollega, kommer på ett oväntat besök.
Lucy Kirkwood vrider och vänder på relationerna, låter triangeldramat spela fullt ut i ett rappt manus (utmärkt översatt av Kerstin Gustafsson). Scenrummet – kök/vardagsrum/hall – med två ingångar bjuder på öppningar och scenvändningar. Ofta stilla, men emellanåt sker skiften med ett tungt artilleri. ”Barnen” är fulländad dramatik som bottnar i allvar, svärta, sorg, reflektion och humor. Texten är en spinnande motor som emellanåt gasar och far iväg, men aldrig på irrvägar, aldrig för att förlora kontrollen.
Skådespelarna Mia Eriksson (Hazel), Erik Åkerlind (Robin) och Hanna Ullerstam litar på texten, låter tystnaden tala och replikerna vila. Det skapar en dialog som är närvarande, intensiv och verklig. Som åskådare är man i rummet, bjuds in till sällskapet utan att störa, skakas om, berörs och roas, för att skakas om igen.
Regissör Mattias Nordkvist har förtroende för både manus och för sin ensemble. Det gör att ”Barnen” bottnar, att dynamiken i berättelsen får en puls och att historien aldrig blir given; till det har den alltför snygga vändningar.
I denna pandemins krampaktiga år fungerar pjäsen dessutom som en oväntad spegel av nuet. Hur vi isolerar oss från en pockande verklighet, som helst inte ska rubba ens det mest bedrägliga lugn. Som om det som händer egentligen inte sker.
Barnen, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 16 oktober. Spelas t o m 6 december
Manus: Lucy Kirkwood
Översättning: Kerstin Gustafsson
Regi: Mattias Nordkvist
På scen: Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Mia Eriksson
Knappt hade den intensiva, försenade Stanley Cup-drabbningen mellan Tampa och Dallas klingat ut, för Floridalaget till ljuva toner, gällande Texasteamet till dov sordin, förrän det var dags för nästa turbulens.
Jag har sett många tomma blickar hos sportsmän genom åren. Som hos dem i just Dallas när spelarnas uppoffringar, täckande av skott, mål, räddningar, tacklingar, helt enkelt inte räcker till. När förmågan inte står i paritet till förhoppningarna och drömmarna.
Anton Chubodin klappar om Stanley Cupvinnaren och landsmannen Andrej Vasilevskij
Dessa drabbningar när det bara finns vinnare och förlorare. När allt är ställt på sin spets, i en final, med prestige och närheten till framgång frammanar drömmar till verklighet, som efter några tuffa matcher klingar ut till spruckna, kraschade, solkiga loserblickar. På samma gång som jag skulle önskat vara i Tampas segerrusiga omklädningsrum efter att de slagit Dallas skulle jag efteråt velat sitta bredvid Anton Chudobin, Dallamålvakten som fick chansen då Ben Bishop blev skadad, tog den och stod på huvudet under så många gånger på vägen till den fatala finalen. Ja, den som inleddes med att han gjorde en sådan där galen match med osannolika räddningar och gav sitt lag 1–0 i den inledande matchserien. Ett sådant spel som ger sitt lag energi att just orka vinna. Men problemet var att Tampa var starkare genom hela finalserien, inte bara i mötet mot Dallas utan i de dess förinnan. De nötte ned motståndet och släckte Dallasspelarnas blick en efter en där det gick mot sitt sorgliga öde.
Men… ingen blick har varit tommare än den hos Henrik Lundqvist efter nyår, i de matcher där han gång på gång blev placerade på bänken – oavsett om Igor Sjestiorkin och Alexander Georgiev spelade. En på gränsen till mobbningssituation för att tråka ut den målvakt som betytt så mycket för laget under 15 år.
Han har ju velat fortsätta. Är en extremt solidarisk lagkamrat och högt presterande keeper, som ställer höga krav på sig själv, medspelarna och laget och som ständigt är villig att utmana sina motståndare. Han som spelat med få klubbar, på elitnivå endast Frölunda och just Rangers, var på väg ut på det kanske inte snyggaste viset.
Klart att hans ögon slocknade då. Men så kom pandemin. NHL sköts upp för att slutligen landa i ett annorlunda slutspel med spel i Edmonton och Toronto. New York Rangers fick chansen att kvala in, men blev utslaget. Henke spelade när Igor Sjestiorkin var skadad. Gjorde okej ifrån sig, men New York-laget var totalt sett långt ifrån att göra det omöjliga. Men han fick göra sina, skulle det visa sig, sista matcher med laget i sitt hjärta.
Nu kom beskedet i natt: Henrik Lundqvist går till Washington. Som 38-årig veterankeeper ska han backa upp löftet, ryssen Ilja Samsonov. Lagets tidigare målvaktsstjärna Braden Holtby, som ju vann Stanley cup 2018, går till Vancouver där i sin tur svenske Jacob Markström får Calgary som ny klubb.
Blicken och förhoppningarna har kommit tillbaka för Henrik Lundqvist. Han som var i Dallas situation 2014, då Rangers pulvriserades av Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen där motståndarna gick – för – hårt åt just Lundqvist, kan återigen få chansen att nå sina drömmars mål. Att efter SM-. VM- och OS-guld också bärga hem den åtråvärda Stanley Cupbucklan.
Ger inte upp. Foto: MIKAEL AXELSSON
Från min horisont har jag aldrig sett min egen slocknade blick, men känt den. Jag, snart 64 år, tappar inte tron på bra spel från min egen sida. Ställer krav på mig själv att spela väl och drömmer om räddningar jag kanske inte är kapabel till. Så har sommaren dansat fram med spel en gång i veckan, ett hockeycamp i juli och sedan då säsongen rullade igång ett stabilt spel. Oavsett om jag spelat morgonhockey med Uppbackarna, med nystartade Kings and Queens för seriespel i en recreation hockeyliga i Göteborg, eller med Frölundas eller Kungälvs veteraner. Det har känts oförskämt bra.
Men… för några veckor sedan. Ja, mitt upp i spel där jag den inledande timmen spelade som i trans upp i Kungälv mot Svartas så skickliga spelare och tog snudd på allt plötsligt får se både mitt lags (Röda) och mitt spel falla som ett korthus och jag släpper in fler mål än vad jag förtjänar samtidigt som ett gäng lirare tar semester i mittzon utan att vilja jobba hem.
Det går troll i mitt spel och de lag jag spelar med. Den där tomheten i blicken biter sig fast, känslan av hopplöshet samtidigt som jag ställs, allt för ofta, ensam i min uppgift att rädda puckar; det jag älskar.
Så har det nu fortsatt. För många mål har trillat in bakom en som hatar att förlora, men än mer hatar att förlora på grund av dåligt spel.
Men så igår, den där revan som uppstår i mörkret och släpper in ljus. Den som Henrik Lundqvist nu fått och som ingjutit mod i hans fortsatta målvaktsspel. En sketen fredag morgon i Marconihallen, tvåmål, de eviga matcherna, en envig som Stanley Cup i Infernot, som man aldrig slutar att spela. Jag inleder lite skralt och opiggt för att komma igång, fokusera och rädda för att rädda igen och igen och igen.
Jag tror att jag till och med log efteråt, för jag är för gammal för att ge upp. Men framför allt, jag vill fortfarande vara bra och vill gärna vara omgiven av spelare som hjälper mig med det så att vi tillsammans hjälper varandra att vinna. Nu är det bara att fortsätta spelet i Infernoligan, för spel med förhoppningar, drömmar och, emellanåt besvikelser.
kaimartinblog 