Frölunda som Bob Lindeman

Ni minns kanske Hasseåtages improviserade Lindeman… ja, den om fotbollstränaren Bob Lindeman. En karaktär som Hasse Alfredson målade upp med komisk skärpa och där Bob Lindeman uppmanade centerforwarden Nisse att springa och ställa sig i hörnet i det runda tornet i Halmstad.

Lite där har Roger Rönnberg, Frölundas tränare hamnat med sina spelare. En förklaring, bland flera, varför laget gjorde neslig sorti i slutspelet mot Rögle. Från vässad form i höstas till mer än medioker efter nyår var det kanske inte att vänta annat. Men att Frölunda hamnar just i hörnet utan att ha kreativitet att komma in på mål är ju förstås inte bara lagets fel utan också motståndarnas förtjänst.

Kanske är det så att Roger Rönnberg, som lett laget framgångsrikt sedan 2012, är renons på idéer, kanske har hans röst börjat eka tomt i omklädningsrummet och på isen – en inte helt oväsentlig idrottspsykologisk tes. Möjligen har den nya tränartrojkan inte hittat rätt – de assisterande tränarna har ju kommit och gått under åren – och därför inte gett Rönnbergs spelidéer full kraft.

Sorti för Frölunda.

Men låt oss börja bakifrån. Målvaktsteamet Johan Mattsson och Niklas Rubin har, precis som föregångarna har haft, Kristoffer Martin som målvaktstränare. Få av Frölundas målvakter, Lars Johansson undantaget, har utvecklats som de borde och har potential till. Spelet runt kassen är för taffligt för att sorteras in som okej på den här nivån. Agerandet mot skytten är, framför allt i Mattssons fall, mer i positionering nära kassen än ett agerande för att krympa ytan för skotten att leta sig in. Det är förstås ett samarbete med försvaret, ett arbete där målvakten ska känna sig trygg i sitt handlande. Men där har det kärvat.

Men helt klart måste Frölunda se över målvaktspositionerna och hur man tränar sina keeprar. Och, väldigt väsentligt, hur många målvakter från juniorleden har gått vidare till A-laget…? Nej, där har laget inte mycket att slå sig för indianenbröstet.

Lägg till att Frölundas backar har blivit för omständliga. De snabba omställningarna är för saktfärdiga och lättlästa. Med laget väl i anfallszon hamnar man i ett vridande och vändande längs sargen utan att skapa situationer som hotar framför mål. Ja, Ryan Lasch saknas. Hans förmåga att hålla i puck och leverera passningar är unikt och ledde till Frölundas framgångar de säsonger han var med. Men om han inte är på isen får man väl rätta mun efter matsäck och skapat ett annat spelsystem. För någonstans är det där laget har hamnat, i ett stereotypt spel som motståndarna lärt sig och där de snabbt klär av Frölundas hot.

Visst. Rögle är inte ett favoritmotstånd för Frölunda. Men som det har sett ut i kvartsfinalspelet är inte ok. 3–20 över fyra matcher. Var fanns hjärtat? Var fanns vilja i försvaret att hålla motståndarna stången? Var fanns kreativiteten i anfallet? Uppoffringen framför mål som skapar den oreda som i sin tur skapar möjligheter till mål? Vem eller vilka ville kliva fram som hjältar, som jokrar för att överraska…? Ingen, visade det sig.

Nu blir det räfts och rättarting efter att Frölunda svalt den sura karamellen. För andra säsongen på raken har laget hamnat i brygga efter nyår utan att krångla sig ur den positionen. Det är minst en säsong för mycket. Det finns mycket att fundera över, men Bob Lindemans taktik är passé.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s