Ni minns kanske Hasseåtages improviserade Lindeman… ja, den om fotbollstränaren Bob Lindeman. En karaktär som Hasse Alfredson målade upp med komisk skärpa och där Bob Lindeman uppmanade centerforwarden Nisse att springa och ställa sig i hörnet i det runda tornet i Halmstad.

Lite där har Roger Rönnberg, Frölundas tränare hamnat med sina spelare. En förklaring, bland flera, varför laget gjorde neslig sorti i slutspelet mot Rögle. Från vässad form i höstas till mer än medioker efter nyår var det kanske inte att vänta annat. Men att Frölunda hamnar just i hörnet utan att ha kreativitet att komma in på mål är ju förstås inte bara lagets fel utan också motståndarnas förtjänst.

Kanske är det så att Roger Rönnberg, som lett laget framgångsrikt sedan 2012, är renons på idéer, kanske har hans röst börjat eka tomt i omklädningsrummet och på isen – en inte helt oväsentlig idrottspsykologisk tes. Möjligen har den nya tränartrojkan inte hittat rätt – de assisterande tränarna har ju kommit och gått under åren – och därför inte gett Rönnbergs spelidéer full kraft.

Men låt oss börja bakifrån. Målvaktsteamet Johan Mattsson och Niklas Rubin har, precis som föregångarna har haft, Kristoffer Martin som målvaktstränare. Få av Frölundas målvakter, Lars Johansson undantaget, har utvecklats som de borde och har potential till. Spelet runt kassen är för taffligt för att sorteras in som okej på den här nivån. Agerandet mot skytten är, framför allt i Mattssons fall, mer i positionering nära kassen än ett agerande för att krympa ytan för skotten att leta sig in. Det är förstås ett samarbete med försvaret, ett arbete där målvakten ska känna sig trygg i sitt handlande. Men där har det kärvat.

Men helt klart måste Frölunda se över målvaktspositionerna och hur man tränar sina keeprar. Och, väldigt väsentligt, hur många målvakter från juniorleden har gått vidare till A-laget…? Nej, där har laget inte mycket att slå sig för indianenbröstet.

Lägg till att Frölundas backar har blivit för omständliga. De snabba omställningarna är för saktfärdiga och lättlästa. Med laget väl i anfallszon hamnar man i ett vridande och vändande längs sargen utan att skapa situationer som hotar framför mål. Ja, Ryan Lasch saknas. Hans förmåga att hålla i puck och leverera passningar är unikt och ledde till Frölundas framgångar de säsonger han var med. Men om han inte är på isen får man väl rätta mun efter matsäck och skapat ett annat spelsystem. För någonstans är det där laget har hamnat, i ett stereotypt spel som motståndarna lärt sig och där de snabbt klär av Frölundas hot.

Visst. Rögle är inte ett favoritmotstånd för Frölunda. Men som det har sett ut i kvartsfinalspelet är inte ok. 3–20 över fyra matcher. Var fanns hjärtat? Var fanns vilja i försvaret att hålla motståndarna stången? Var fanns kreativiteten i anfallet? Uppoffringen framför mål som skapar den oreda som i sin tur skapar möjligheter till mål? Vem eller vilka ville kliva fram som hjältar, som jokrar för att överraska…? Ingen, visade det sig.

Nu blir det räfts och rättarting efter att Frölunda svalt den sura karamellen. För andra säsongen på raken har laget hamnat i brygga efter nyår utan att krångla sig ur den positionen. Det är minst en säsong för mycket. Det finns mycket att fundera över, men Bob Lindemans taktik är passé.

När jag, hösten 2011, blev omplacerad från nöjesreporter till sportreporter blev bandyn min räddning. Det hade uppstått ett glapp när KK – Kenneth Karlsson, uppskattad och kunnig sportreporter – tvingades att kasta in handduken, som jag utnyttjade. GT hade då att bevaka, gärna på plats, fyra elitlag i bandy: Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping.

Jag kastade mig in i denna vilda dans med iver och en stor portion okunskap, som jag räddade längs vägen och stärkte med insikter, respekt för sporten och de hårt jobbande lagen. Jag blev förälskad i sporten, denna så svåra, intensivt snabba och omväxlande sport, där en anteckning, en stunds förlorad fokusering, kan göra att man missar både ett eller två mål. Det hände att jag, som någon januarimatch i Villa Villerkulla, Villas hemmaarena i Lidköping, mellan hemmalaget och starka Västerås, kunde bli alldeles andfådd, som om jag spelat själv. Min första bandysäsong gav också min första bandyfinal på plats, då Villa efter en stark säsong knep finalplatsen mot favorittippade Sandviken. Det blev en final sent att glömma, där Sandviken dominerade första halvlek och bara skulle defilera in mot slutsignal, men där Villa skakade av sig finalnerverna och plockade in mål efter mål i jakten på en kvittering och en förlängning. Sandvikens målvakt Joel Othén fick vantarna på det som kunde blivit Villa kvittering i slutminuterna när lagets stjärna, Daniel Andersson, sköt från vänster ur snäv vinkel. ”Han flaxade som en kolibri”, var den besvikna Villaspelarens kommentar efteråt till en, återigen, andfådd GT-reporter i Studenternas environger.

Efterlängtat SM-guld

Det har blivit några SM-finaler sedan dess för Villa, men inte för mig. Åtminstone inte på plats. Men det kommer. För två år sedan fick så Lidköpingslaget sitt efterlängtade, första, SM-guld. Men då var jag på väg hem från Los Angeles, tog del av rapporteringen från matchen via Sportbladet och kunde, väl hemma, se matchen på SVT Play.

Då hade Daniel Andersson lagt skridskorna och sitt gamla susp (jag gjorde ett reportage om honom och fick se det sunkigaste suspensoarer ever, en relik från hans år som proffs i Ryssland… ja, förmodligen från starten som ung i Nässjö)på hyllan. Så något SM-guld med det lag han tjänat mest och bäst blev det aldrig.

Förra året tog sig Villa återigen till final. Denna gång mot Edsbyn. Men där knöt det sig rejält för västgötarna, igen, och matchen blev aldrig ens dramatisk.

Märkligt covidår

Nu, detta märkliga covidår, ställdes så Villa Lidköping mot AIK bandy; två av Sveriges mest hårdsatsande bandylag i en rätt så logisk final, där de förra Villaspelarna Johan Esplund (som spelade final förra året för det förlorande laget) och, just, Daniel Andersson hamnat efter, förmodar jag, fina ekonomiska villkor i AIK (nota bene, i bandy handlar det aldrig som stora pengar, så det är begripligt att man vill ha in slantarna). En värvning som väckt ont blod hos Villasupportrarna, där några tramsigt nog gick till hot och överdrifter (hör ni, livegenskapen fick aldrig fotfäste i Sverige och via Magnus Erikssons Skarastadga 1335 upphörde landet med trälar). Så, jo, det här skulle redan på pappret bli en holmgång något över det extra.

Nej, det blev aldrig en folkfest. Restriktionerna ställde till det, så istället för strålande sol på Studenternas i Uppsala inför 20000–250000 blev det en publiktom Revoverhallen i studentstaden istället. Nu fick man bänka sig framför teven och det skulle inte dröja förrän dramatiken drog igång.

Misstag ger mål

Elitseriens vassaste målskytt, Villas Christoffer Edlund skjuter i första minuten ur snäv vinkel, men utanför. I fjärde minuten tappar Johan Esplund boll långt nere på egen planhalva och Joel Broberg gör inget misstag med AIK-målvakten, snart 47-årige, Andreas Bergwall och gör 1–0. Knappt hinner spelet starta igen förrän AIK-stjärnan, en av Sveriges, ja, kanske världens bästa bandyspelare, Erik Pettersson blir omkullriven i Villas straffområde. Men domare Christoffer Adelsjö slår bort den straff som borde ha varit.

Men AIK skakar av sig det, kvitterar minuten efter genom Sebastian Ytterell. Det böljar fram och tillbaka i spelet, men det är trots allt Villa som har det dominerande bollinnehavet. Det syns tydligt att Villa har studerat hur AIK-försvaret står för långbollarna är i legio med lyror som singlar över planen för att friställa högt cirklande Christoffer Edlund. Men han blåses av för offside vid de tillfällen som ges, istället är det Petter Björling, den så Villasolidariske spelaren oavsett position, som smiter upp. I en märklig situation där samtliga spelare, inklusive Björling själv och Bergwall, väntar på signal för offside är just Petter Björling den som vaknar till och gör 2–1 i den 23 minuten.

Upprörda känslor

Upprörda känslor hos Solnalaget, förstås, men för tv-tittaren är det svårt att avgöra när bollen slogs och var Björling stod då. Så tar Villa fortsatt tag i spelet, Andreas Bergwall får visa varför han fortfarande är en av världens bästa målvakter med räddning på räddning på chans efter chans. När så Villa hämtar andan precis innan signal för halvtid smiter AIK:s Tobias Nyberg snyggt in i straffområdet efter en Zlatanpassning av Daniel Andersson där Johan Esplund på sedvanligt manér balanserat sig igenom en tilltrasslad situation och levererat ett öppnade pass. 2–2 och vila i en tillställning som redan efter 45 minuter hade allt.

Det skulle komma mera.

Villa fick ju sitt slutspel mot semifinalmotståndarna Sandviken präglat av covidfall i lagen, både motståndarna och det egna spelarna i Villa drabbades. Det innebär ju att lungorna tar stryk, om det vill sig illa, så att Villas spelmässiga dominans tog stryk i andra, var kanske inte så konstigt.

Ett lägre tempo passade AIK bättre, men ändå lyckades Villas Christoffer Edlund på måltjuvsvis trycka in 3–2 snyggt framspelad av Joel Broberg i 54 minuten. Några minuter efter gör Petter Björling återigen mål, återigen på en situation som VAR-rummet (om det nu hade funnits i bandyns SM-final) kanske viftat bort för offside. Men samtidigt, Villa har studerat AIK:s försvarslinje inför finalen. Uppenbarligen var det en medveten strategi att straffa Solnalagets högt ställda försvar med lyrbollar, som nu hittade rätt. För inte bara var Petter Björling med utan också Tim Persson. Självklart kunde inte Bergwall reda ut den 2–0-situationen.

Knyter inte ihop säcken

Med 4–2 gjorde nu Villa det som laget inte borde. Istället för att hålla i boll, spela sitt spel, försökte laget knyta ihop säcken och lägga sig på försvar. AIK:s bollskickliga individualister älskade ju den utmaningen och skapade inte bara chanser, utan utnyttjade dem. Ur snäv vinkel prickskjuter Erik Pettersson in reduceringen i 65:e minuten; ett skott som Villas Jesper Thimfors kanske borde ha tagit, för visst hamnade den 190 (i strumplästen) väldige målvakt lite ur position.

Med Villa på försvar kunde AIK trycka på och när Villa försökte försvara sig mot bolltrollkarlarna i Solnalaget… ja, då kom förseelserna. Först Joel Broberg (71:a minuten). Sedan Martin Andreasson (75:e). Med två man av banan blev övertaget för stort för AIK och bara sekunder efter den sistnämndes utvisning slog Daniel Andersson in kvitteringen på volley, ett skott som Thimfors var på, men aldrig lyckades styra utanför.

Dramatik…? Ja. Men det skulle komma mera. Två trötta lag öppnar för chanser åt båda hållen. Klockan tickar ivrigt mot ett avgörande i sudden. Johan Esplund drar i slutsekunderna av ordinarie tid på sig en utvisning, men trots en spatiös tilläggstid klarar Villa inte att avgöra.

Nära ögat

Detta till trots, AIK:s Tobias Nyberg kommer in från sin högerkant på tilläggstid, skjuter, men Jesper Thimfors flaxar till med vänsterarmen och styr bort bollen. I anfallet efter kommer Villas store, lille spelare Tim Persson in i AIK:s straffområde, rivs ner och straff utdöms… men! Domarteamet ändras sig. AIK:s försvarare Linus Pettersson träffar bollen innan han klipper Tim Perssons ben.

Så…

Sudden, it is. Dramat fortsätter. Fem minuter in drar AIK:s Ilara Moisala på sig en utvisning. Villa ligger på, men när Martin Andreasson minuterna senare utvisas för andra gången utjämnas oddsen. Så åker AIK:s ryss, Alexandr Kim på en tiominutare i nionde förlängningsminuten och fördel Villa med spelövertaget.

Men det är tröttkörda spelare, som ändå håller ett virvlande tempo. Spelet väger jämnt för att emellanåt brisera i någon chans som avstyrs av duktiga målvakter. Sidbyte och fortsatt dramatik. Johan Esplund dräller återigen med bollen, ånyo är Joel Broberg framme, men ännu en gång avstyr Andreas Bergwall förtjänstfull. Anfallet efter får till en dramatisk hörna för AIK med räddning av Thimfors, kalabalik på mållinjen, men ingen boll över densamma.

Så vänder allt, Joel Broberg driver upp bollen, skjuter med en benparad av Bergwall där kamikazepiloten Christoffer Edlund kommer flygandes på returen. Bollen rinner ifrån honom, men en klubba, eller bollen, träffar honom i ögat och han blir liggandes med svåra smärtor. In med läkare, spelavbrott, andhämtning och spänningspåslag. Med svullnad vid höger öga reser sig Edlund upp, förs till avbytarbänken. Spelet startar och med bara någon minut in på den fördröjda andra sudden-kvarten kommer avgörandet. Självklart är det Villas lagkapten Martin Karlsson avgör ett av svensk sports främsta och största drama. Ett skott från höger som inte ens Andreas Bergwall kan klara. AIK står Puh! Och tack! AIK bandy står utan sitt första SM-guld på 90 år. Villa med sitt andra på herrsidan sedan på tio år efter att ha spelat flera finaler. Damerna tog ju sitt första för en vecka sedan. Grattis.

Det kunde varit den första matchen av två möjliga för viktoria Villa den här helgen. Men på grund av att både Sandvikens och Villas respektive herrlag har drabbats av covid-19 har SM-finalen skjutits upp till påskhelgen och semifinalserien avgörs i veckan. Så än så länge oklart om det blir en utmaning för Villas herrar mot AIK, som ju byggt upp ett vasst team av veteraner och ivriga yngre spelare; laget som redan tidigare slog ut förra årets segrare i SM-finalen, Edsbyn.

Men Villas damlag hade, efter en rekordsvit under säsongen utan en enda förlust, tillskansat sig en plats i dam-finalen. Mot Västers SK Bandy. Det rutinerade laget som bjöd upp till en sensationell SM-final förra året. Då då de på nolltid vände på kuttingen och snöt åt sig segern mot ett snopet Skutskär, som glömde knyta ihop säcken. Bandypropaganda i sin prydno.

I år färska elitlaget Villa, som envetet och lika målmedvetet siktat mot att vara ett topplag att räkna med, precis som herrarna. Det har alltså gett resultat. I lagets första final ställdes alltså ett lag utan större rutin (som lag innehåller Villa förstås rutinerade spelare) mot ett som har erfarenheten.

Det blev sprudlande bandy i ett, inledningsvis, hisnande tempo.V

I sjunde matchminuten tog Villa, lite logiskt med tanke på bollinnehav, ledningen på hörna, ett distinkt skott av Julia Wallgren. Men om någon trodde att det skulle rinna iväg, så hade man glömt berätta detta för Västeråsspelarna. Snyggt täppte laget till på kanterna, omöjliggjorde för Villas flinka spelare att få tid med boll och komma runt. Det blev ett intensivt ställningskrig som samtidigt inte saknade chanser.

Så logiskt då Västerås i den trettonde minuten via Charlotte Selbekk kvitterade med ett lurigt långskott.

Det var en kamp inte bara mellan två finalsugna lag utan också mellan Villas målvakt Pernilla Elardt och Västerås Isabelle Larsson, med storspel från båda. Den senare fick visa sin kvalitet när Villa fick skott, en snygg benparad rädda 2-1 där, men tyvärr rakade Lisa Östman in bollen på returen.

Det var en jämn batalj, som det ska vara i en SM-final. Villa rykte ifrån, men aldrig längre än med ett måls överläge. För Västerås åt sig hela tiden ikapp. Följaktligen blev Villas 3–2-ledning i halvtidspausen kvitterad i andra halvleks början. Men om tempot hade gått ned sista kvarten i första halvlek gav det inte Västerås någon fördel i andra. För plötsligt blev spelövertaget större för motståndarna. Villa dominerade med ett lugn som övertygade. Där Västerås tidigare täppt till gavs nu öppningar, samtidigt som chanser gavs och togs till Villa gjorde 4–3 på en hörna som Matilda Svenler utnyttjade i 75:e minuten. Så följde 5–3 som senare blev den definitiva punkten i matchen med 6–3 i 90:e minuten. De tre tilläggsminuterna räckte inte till för Västerås för att skaka Villa som kunde inhysta sitt första SM-guld för damer.

I semifinalen mellan herrlaget och SAIK avgick Villa med seger (9–2). Därmed tar Villa ett steg närmare ytterligare en SM-final.

Det har ju gått att ta på hopplösheten. Att läsa uppgivenheten i ögonen. Se hur kroppen liksom kommer de där ögonblicken, hundra-, ja, tusendelarna, för sent in i situationer. Hur allting har krupit upp från tentaklerna till hjärncellerna och skapat oreda. Det är nu kanske inte så konstigt. New York Rangers svenske forwardstjärna Mika Zibanejad drabbades av covid och har fått kämpa för att komma tillbaka, tappade där både vikt, styrka och självkänsla. Det magiska trollspö han hade när NHL stängde ner för ett år sedan har förvandlats till en käpp att hålla balansen med. Då, när han i hemmamatchen mot Washington, gjorde fem mål i en och samma match. Nu, när han knappt mäktat med ens några passningspoäng och knappt några mål (innan nattens match mot Philadelphia Flyers hade han mäktat med tre mål och åtta assist jämfört med förra säsongen då han, innan allt släcktes ned, gjorde 41 mål.

Men steg för steg med ett tålamod som fått kliva in där självförtroendet och självkänslan saknats har han hittat tillbaka.

Så mot Philadelphia Flyers blev det proppen ur och på vilket sätt. Rangers hade en 2–0-ledning inför andra perioden. De klev ur densamma med 9–0, efter alltså ha gjort sju mål i en och samma period. Till saken hör att Mika Zibanejad då kunde notera tre mål i ett äkta hattrick och dessutom tre assist. Något som är NHL-rekord. För detta har skett endast en gång i proffsligan hundraåriga historia, då New York Islander legendar Bryan Trottier gjorde denna bedrift mot just Rangers, december 1978. Strongt.

Lägg till detta att New York Rangers saknade sitt ledarteam, då David Quinn med assistenter isolerades inför matchen i enlighet med NHL:s covid-protokoll. Istället fick Hartford, Rangers farmarlag i AHL, hastigt ställa upp med sina coacher med Kris Knoblauch i spetsen och med bland andra assisterande general managern Chris Drury som assistent.

Matchen…? Nja, det var inget skönspel. I första perioden begick Rangers misstag som kunde kostat dem dyrt, men målvakten Alexander Georgijev räddade laget och fick slutligen, inte utan slit och högoktaniga räddningar inkassera nollan. Men det var i andra perioden som Philadelphia Flyers kollektivt gick bort sig och lämnade sina målvakter, Brian Elliott (fem insläppta) och Carter Hart (fyra) i sticket.

Det gav Rangers utrymme för lekstuga där alltså Mika Zibanejad excellerade med både mål- och assistexplosion. Förhoppningsvis släpper det för den snart 28-årige stockholmaren. För anspänningen har tärt. Inte så konstigt då att forwardkollegan Chris Kreider gav svensken en björnkram efter det första målet.

Det är som ett tecken. När spelare börjar bli för bekväma, inte spelar uppoffrande, inte förstår var målet i anfallszonen är beläget respektive det i försvarszon… ja, då är det är ett lag som inte vill vinna. Frölunda är just nu inne i ett negativt stim. Ett lagmaskineri där beståndsdelarna inte kuggar in i varandra. Där effektiviteten lyser med beklaglig frånvaro.

I torsdags kunde Frölunda åtminstone tagit med sig en poäng i den viktiga striden om topp-sex. Istället kramar laget inte ur allt som behövs och Skellefteå AIK kunde, turligt och lite tveksamt (får man verkligen styra pucken i mål med en handrörelse?), avgöra med mindre än en minut kvar.

Nu? Ja, Frölunda åker till Gävle för att möta säsongens sensationella lag i negativ bemärkelse. Ett Brynäs som har haft otroligt svårt att hitta ett effektivt spel och som har förlorat för att därmed hamna i limbo. Men det är alltså hemmalaget som tar tag i taktpinnen, visar på den berömda viljan och också gör välförtjänt 1–0 i första perioden. I andra släpper Niklas Rubin ett mål som det inte ens är okej att jag släpper i oldboyssammanhang. En enkelt backhand längs isen, där pucken knappt har styrfart. Senare i perioden gör Oula Palve sitt andra mål när han bjuder upp förre Brynässpelaren Jonathan Sigalet i en yster dansuppvisning. Han lurar både Frölundabacken och Niklas Rubin, som får lämna tillställningen, efter målet som innebär 3–0.

Får Frölunda några chanser? Nja. Som jag ser det har laget inte ett enda avancerat målförsök. Inte en enda situation under hela matchen där det osar katt kring Brynäsmålet. Här finns inga spelare som gör det uppoffrande arbetet framför mål, som tar smällarna och skapar utrymme för sitt lag att låta pucken löpa runt för att ge målchans. Istället kan Brynäs tämligen enkelt boxa ut motståndarna, samtidigt som hemmalagets spelare ligger väl i pucklinjen för att förhindra eventuellt skottförsök.

Nej, det här duger inte för ett lag som siktar mot toppen både gällande i serien och i slutspelet. Det finns helt enkelt ingenting som tyder på att Frölunda vill vinna. Inget som visar på att laget har en hunger som kan föra mot segrar.

Det hjälper heller inte att det, för andra matchen i rad, haltar med beslut från domarna som gynnar Frölunda. Bara utvisningen av Robin Alvarez i andra perioden för interference. Brynässpelare åker in tätt mot Alvarez som stöter lätt med klubban så att motståndaren står på näsan. Interference!? Det finns dussintalet situationer som inte leder till utvisning.

Men, det är inte domarna som avgör matcherna. Det är spelarna på isen. Som Frölunda spelar nu finns det inte en chans i världen att laget ens kommer nå topp-sex. Än mindre lyckas i den längre vägen mot ett SM-guld.