Jag har hört om historien så länge.

Min vän Håkan Sandsjö, som tillsammans med två vänner gjorde en roadtrip 1976; från USA:s ostkust mot västkusten, från Patti Smith och Television till The Bands grand final med ”The last waltz” i San Francisco. En berättelse som har vuxit i styrkan, där pusselbitar har adderats med minnets hågkomster, där myten fått kött och blod.

När så en grupp musiker från Skellefteå sedan några år tillbaka har försökt återskapa just ”The last waltz”, att med musik och sång bjuda på en känslomässig historielektion kittlar det ju lite extra hos oss som aldrig var med på den där roadtrippen och än mindre var på plats den 26 november 1976.

Gänget med gästartister har varit på lite olika städer i över Norrland. Gjorde ett bejublat gästspel i Stockholm i höstas och har nu gästat Göteborg med två uppskattade kvällar på Stora Teatern.

På plats är också Håkan Sandsjös bilder, de han tog där och då utan restriktioner. Nu digitaliserade, förfinade i photoshop och nu unika dokument från den där spelningen.

Norrländskt guld. Foto: KAI MARTIN

På Storan är det rena sponsorfesten. Skellefteå vill verkligen göra av- och intryck med den här uppsättningen. Är nere med stora styrkan, lockar med jobb på Chalmers och det bland annat med ljuv musik.

På scen är det stor orkester, grundsättningen med blås räknar in tio personer (om jag räknade rätt), med gästartister blir det många, många fler.

Det är en musikalisk bragd, en utmaning som jag gillar. Med konferencier Mikael Leijnegard som guide till historia och nutid, som binder band mellan Sverige och USA, mellan egen barndom och amerikansk musikhistoria blir det en snygg förankring som ger den här föreställningen en extra skjuts.

Volym och omfång – Ebbot tar plats. Foto: KAI MARTIN

Skellefteå vill visa sig på starka sidan. Totalen är imponerande, men det kanske inte alltid är just sångarna därifrån som är aftonens starkaste kort.

Imponerande är Annika Karlsson, som har fått axla Joni Mitchells roll. Hon har utstrålning, når över scenkanten och hennes version av Mitchells svåra ”Coyote” är utmärkt.

Annika Karlsson skapar en stund magi. Foto: KAI MARTIN

En annan som fullständigt knockar mig är gitarristen Elin Lindström. Hon kliver på med Mats Ronander och Bengan Blomgren samt Nikke Ström, ärrade rockhjältar, och visar innan första ackordet att hon vill så mycket mer än stå bakom dem.

Hon har en attack i sitt spel, som om varje anslag på strängarna är en kärlek och hatrelation. Hon spelar på en Telecasterkopia, som hon byggt om, och hon hanterar instrumentet med både respekt och fullständig brist på hänsyn. Jag har aldrig hört en bluesgitarrist med så vässade punkattityd; det ska bli spännande att följa henne.

Tuffast på scen – Elin Lindström. Foto: KAI MARTIN

Skellefteåbon Petter Sandström, som annars blandar sina musikaliska intressen med symfonirock i Moon Safari och souluppdrag, sjunger Van Morrison med den äran. En ljus, pressad röst som klarar Van Morrisons inte helt lätta passager.

Stark duo – Pär Wiksten och Kent Norberg. Foto: KAI MARTIN

Men det är, förstås, gästerna som sätter starkast signatur på kvällen. Ebbot, rumlaren, kanske inte har örnkoll på texterna, men sätter alltid av- och intryck i det han gör.

Wannadiessångaren Pär Wiksten har tagit ett kliv tillbaka, trivs inte på scen i den utsträckning han tidigare har gjort. Men herre min je vad han sjunger, vad han tar plats och vilken formidabel duett han gör med Cardigans Nina Persson när de gör Emmylou Harris ”Evangeline”. Hon som vuxit som sångerska och förfinat sin särart ytterligare är fullständigt briljant!

Nina Persson – en sångerska vars röster blir finare för varje år. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blir en fin hyllning till artisterna som en gång gjorde ”The last waltz” till en minnesvärd kväll. Och det blir också en hyllning till David Bowie, vars ”Heroes” spelas av hela gänget i en yster och känslosam final.