kaimartinblog

Konsert:

!!!!

NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER

Liseberg, Göteborg.

Bäst: Inledningen är magnifik.

Sämst: ”Men bara om min älskade väntar” fick inte tyst på publiken.

Fråga: Blir det trots allt återigen en comeback…?

Det sägs att man ska sluta på topp. Nationalteaterns Rockorkester visar att det stämmer. Med emfas. Gruppen som har varit från- och tillkopplad sedan starten för 42 år sedan är nu i sitt esse. ”Nya” medlemmar i denna orkester, där musiker kommit och gått frekvent, tar sin plats, skapar sin profil och uttryck. Det utmanar veteraner som Ulf Dageby, som en gång var med och skapade inte bara Nationalteatern utan också dess Rockorkester, och trummisen Håkan Nyberg. Plötsligt ställs musiken, det invanda, på sin spets, allt får balanser på en egg och varje låt får ett nytt allvar i en musikalisk inramning som är klädsam, rockig och svängig.

Jo, Mattias Hellberg, som på något vis har tagit över Totta Näslunds roll som sångare, sätter sin ton. Det är som att höra låtarna på nytt. Precis som med Matilda Sjöström, som fyller ”Ingelas sång” och ”Hanna från Arlöv” med pondus, ömsinthet och kraft. Soundtrack Of Our Lives-basisten Kalle Gustafsson Jerneholm har inte stirrat sig blind på företrädaren Nikke Ström. Istället har han gått tillbaka till inspelningarna från 70-talet och satt sin signatur.

Det märks att det här är ett band som trivs med varandra på scen. Var och en har sin egen motor. Tillsammans är det pur rock’n’roll med sylvass egg och sotiga förgasare. Det är musik som skrev för mellan 40 och 50 år sedan, men som har en slipad relevans idag. Ja, än mer i denna uppdaterade form.

Inledningen väcker tankar som Lou Reeds legendariska livealbum ”Rock’n’roll animal” från 1974. Skickliga musiker som väver en elektrisk väv av närvaro, musikaliskt drama och krav på uppmärksamhet. Det är fullständigt bländande och låter otroligt bra.

Ulf Dageby är stolt som en tupp, är lycklig som en pojk över att få spela ”Ut i kylan”, den första låt han skrev. Han bär fram den som ett nyfött barn, försiktigt, med respekt och en ogenerad glädje att få visa upp den. Så också i episka ”Rövarkungens ö”, där han bjuder in Matilda Sjöström och Mattias Hellberg till mikrofonen.

Nationalteaterns Rockorkester bjuder på denna sin sista kväll på ett pärlband av sina låtar. Det låter som om de värderar varje tillfälle att spela dem högt. Tänk då på att var och en av dem är tagna ur sitt sammanhang, från sina respektive pjäser. Nu i sin egen kontext är det isolerade dramer i ny, rapp dräkt och, nota bene, så långt från drogromantik man någonsin kan komma. Det är ingen lek eller flum Nationalteatern velat skildra, utan ett här och nu då som också gäller nu.

Musiken må fortsätta leva. Men Nationalteaterns Rockorkester har valt att dö. Men denna start på bandets törnrosasömn kan komma att ändras. Det står klart med förtjuste Ulf Dagebys farväl med ett ”Vi ses igen… kanske.”.

På scen:

Ulf Dageby, sång och gitarr, Matilda Sjöström, sång, Anders Möller, sång, Mattias Hellberg, sång, Håkan Svensson, gitarr, Ulf ”Vinyl” Stenberg, keyboard, Kalle Gustafsson Jerneholm, bas, och Håkan Nyberg, trummor.

Låtlista, Nationalteaterns Rockorkester, 1 september 2022, Liseberg:

1. Bängen trålar 2. Sent en lördagskväll 3.Hon flytta’ ut till Bergsjön 4. Ge mig mitt liv nu 5. Barn av vår tid 6. Spisa 7. Ut i kylan 8 Rövarkungens ö 9 Jack the Ripper 10. Ingelas sång 11. Hanna från Arlöv 12. Vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö 13. Kolla kolla 14 Livet är en fest Extranummer: 15. Lägg av 16. Men bara om min älskade väntar 17 Speedy Gonzalez

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 71977 (publikrekord på Ullevi).

Bäst: Duetterna med Miriam Bryant är fantastiska.

Sämst: En sådan här kväll finns det inget dåligt.

Fråga: Vad hände med Göteborgsoperans orkester under ”Nordhemsgatan leder rätt in i himlen”… De hördes med syntes inte.

Som på samtliga Ullevikonserter som han haft sedan starten 2014 dröjer sig Håkan Hellström kvar efter att sista ackordet klingat ut. Han möter publiken, den han underhållit och slitit sitt hjärta ur kroppen för. Vinkar, går från ena sidan av scenen till höger respektive vänster flygel. Bockar, tar sig för hjärtat med en ömsint, tacksam gest. Som för att tacka var och en av den månghövdade publiken för festen, för närvaron, för allt.

Det är slut nu. Av en konsert tänkt som ett gigantiskt 20-årsjubileum för att fira Håkan Hellströms år som soloartist blev det, försenat, fyra konserter på Nordens största arena. Totalt över 280000 har kommit för att bevittna detta. Över 280000 har festat, njutit och deltagit i denna manifestationen av en enkel indiegrabb från Nitaregatan på Ekehöjd ovanför Kungsten.

Det är, så här efter de fyra konserterna, svårt att ta in. Jag som haft förmånen att följa honom från min första spelning med honom på en vinglig scen i Bragebacken i Slottsskogen under festivalen Embryo (som sedan i viss mån växte till Way out West) sommaren 2000 till nu. På vägen har det varit klubbspelningar, en rusig konsert på Kåren hösten 2000 då han definitiv gjorde avtryck som liveartist, och allt större scener. Jag har åkt på turné med honom för reportageresor, har intervjuat honom, suttit med honom på Gyllene Prag helt privat, stött på honom på gatorna i Göteborg. Jag har haft en stor portion Håkan Hellström under de här 22 år, en resa med honom som egentligen startade redan 1998 och hans tid i Broder Daniel. Vid sidan av scen har han fortsatt vara ödmjuk och ändligt nyfiken. Hans öron har ständigt snappat upp möjligheter till kreativitet, saker som kan bidra till hans skapande och jag har haft min beskärda del som inspiration till hans spelningar.

På scen har han vuxit ut till en gigant. Han har vårdat sin roll som underhållare utan att för en sekund förlora perspektivet. Han vet var ifrån han kommer. Han lever med insikten om att allt kan vara över efter att sista ackordet för kvällen klingat ut. Det skapar ett här och nu. Men också en noggrannhet i det han gör.

Så blir också denna hans final av fyra på Ullevi, augusti 2022 ett ömsint, storslaget, ja, himmelskt farväl. Han slår sitt eget publikrekord – och också Ullevis – från 5 juni 2016 då 70144 kom. Nu är det 71977 som tjusas av Håkan Hellströms kraft.

Återigen stuvar han om i låtlistan (se nedan) och förenar krafterna från de tidigare konserterna i denna hans sista. Det blir en urladdning, men aldrig på bekostnad av kvalitet. Tvärt om är kvällens konsert slipad, fulländad och urstark. Ljudet är bländande (ni som besöker Ullevis spelningar vet att så inte alltid är fallet i den akustiskt svårbemästrade arenan). Stämningen är från start enastående för att växa ytterligare. Från mitt von oben-perspektiv på pressläktaren ser jag en publik som är deltagande från nära scen till långt bak. Det är rörande, känslosamt och lyckliggörande.

Storslaget. Håkan Hellström ger allt för sin publik. Foto: DINO SOLDIN

Jo, det är så. Håkan Hellströms texter handlar förvisso om mycket som skaver, om personer som inte alltid mår så bra, om livets skuggsidor. Men han hanterar också drömmar, om vägen ut, på ett sätt som få andra. Han bjuder ut dem, delar med sig av dem och låter publiken känna möjligheterna.

När han, som värd, för dessa enorma fester sedan gör extra allt varje kväll… ja, då är det en ynnest att få vara på plats och uppfyllas av denna innerlighet.

Åter igen gästar Victor Leksell där Håkan Hellström inleder med att sjunga hans ”Svag” som vore den hans egna. Så delar de på sången under publikens jubel för att gå över i ”Vi två 17 år” och sedan tillsammans rusar in i en extatisk ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Framträdandet är i allt så mycket bättre än för en vecka sedan.

Även förra säsongens ”Idol”-deltagare Amena Alsameai kommer tillbaka på scen som gäst. Återigen till publikens stegrande jubel sjunger ännu en stark version av ”Tro på livet”. Hennes ljusa glissandoröst leker genom melodin och berör med sin stillsamma innerlighet.

Greta Thunberg och hennes kollegor från Fridays for future gästade under fredagen som ett allvarsamt inslag med tal. Nu fick nya kollegor närvara med Greta Thunberg för tal med referenser till Hålan Hellströms texter. Allt utmynnande i att Greta Thunberg och Håkan Hellström gemensamt sjöng ”Tillsammans i mörker” med Fridays for future-ungdomarna som kör. En fin stund.

Men precis som under fredagen är det Miriam Bryant gästspel som tar starkast. Hennes röst når under ytan på Håkan Hellströms musik och texter. Hon hittar en egen ton som tar andan ur mig. Dessutom uppstår en fullständig magi när hennes och Håkan Hellströms röster möts. Jag vill bara ha mer.

Om och när det blir så skrivet i stjärnorna. Håkan Hellström har, försenat, firat sina första 20 år. Han har med emfas visat att han är en av Sveriges främsta, om inte den största, underhållare. Jag ser fram emot nya 20 år. Tack för konserterna.

Låtlistan, Håkan Hellström 27 augusti 2022:

1. Alla drömmar är uppfyllda

2. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

3. Va inte född att följa efter

4. 2 steg från paradise

5. Jag vet vilken dy hon varit i

6. Magisk men tragiskt

7. Tro på livet (gäst Amena Alsameai) och Göteborgsoperans orkester)

8. Jag har varit i alla städer (gäster Göteborgsoperans orkester)

9. Shelley

10. När lyktorna tänds

11. Tro och tvivel

12. Gårdakvarnar och skit

13. En midsommarnattsdröm

14. En vän med en bil

15. För sent för Edelweiss (gäst Göteborgsoperans orkester)

16. Tillsammans i mörker (gäst Greta Thunberg och Fridays for future)

17. Svag/Vi två 17 år (gäst Victor Leksell)

18. Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Victor Leksell)

19. Kom igen Lena

20. Nu kan du få mig så lätt

Extranummer:

21. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (gäst Miriam Bryant med Göteborgsoperans orkester)

22. Det kommer aldrig va över för mig (gäst Miriam Bryant)

23. Din tid kommer

24. Du är snart där

Extra extranummer:

25. Valborg (gäst Göteborgsoperans orkester)

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 70109.

Bäst: Miriam Bryants gästspel och Greta Thunberg som sångerska i ”Tillsammans i mörker”.

Sämst: En magisk kväll som denna…? Tror inte det.

Fråga: Hur ska han toppa detta i kväll, finalkvällen på Ullevi 2022…?

Det står ju nu klart mer än någonsin, att Håkan Hellström utmanas inte bara av alla belackare, svavelosande kritiker eller konkurrenter/kollegor utan kanske mest av sig själv. Han måste helt enkelt övertrumfa in bara alla dessa utan också sina tidigare konserter. Så blir hans tredje kväll på Ullevi helt annorlunda mot de andra 19 och 20 augusti, det vill säga förra helgen (ni kan läsa om dem här och här). Ja, i allt, temperament, utformning, låtlista, val av gäster, inledningen.

För vi måste inledningsvis tala om inledningen, där öppnandet av konserten sker med Tallest Man On Earth, han som var senaste Way out Wests mest flitige gästartist under första dagen(läs om det här) den dag han själv frontade Flamingoscenen. Då, som alltid, går han på scen till Håkan Hellströms ”Försent för edelweiss”, något som inte undgått Göteborgsonen. Så självklart är det ensam på scen med akustik gitarr som Tallest Man On Earth framför sin version av denna Håkan Hellströms låt.

Sedan återgår man till något slags intensiv ordning med sedvanliga starten ”Alla drömmar är uppfyllda” följd av ”Din tid kommer”. Håkan Hellström trycker euforipedalen i botten, gasar vidare genom ett konfettiregn, ”Du kan gå din egen väg” och ”Jag har varit i alla städer”. Hela Ullevi är på fötter och han känner lukten av publikrekord, bjuder in med sång, dans, fest och ett otal överraskningar. För, som sagt, ingen konsert är den andra lik för denna göteborgske sång- och dansman, som intensivt studerat världsartister som Bruce Springsteen, Elvis Presley, James Brown och Michael Jackson.

Förmätna jämförelser…? Jag tycker inte det. Håkan Hellström saknar motstycke, lyckas som få andra med en närvaro skapa en stämning som når ut till var och en av de 70109 (inget rekord denna gången – bara 35 betalande ifrån), där alla känner sig mer eller mindre berörda. Det är ingen lätt sak. Håkan Hellström kan det och har byggt upp den förmågan från sina första spelningar på klubbar över den inledande soloturnén hösten 2000 till att inta större och större scener för att slutligen når ställen som Slottsskogsvallen, Scandinavium, Liseberg och Bananpiren.

Hans band, inte att förglömma, är ett totalt, effektivt energipaket som lyhört och intensivt bäddar för möjligheterna på scen. Lägg till de specialeffekter i form av konfettiregn, fyrverkeri och de visuella effekterna från Formförbundet… ja, då har vi en show av yppersta världsklass. Här har ingenting lämnats åt slumpen. Allt är noga utmejslat och uttänkt. Hela konsertens dynamik, hur den ska bölja, varje ton och takt tillsammans med Håkan Hellströms rusningar och danssteg tillsammans med hans mellansnack (efter tre konserter kan man stora delar av det). Det är skickligt och storslaget.

Men ingenting om det i allt scenslit inte också fanns ett innehåll som berör. Håkan Hellström gör det. Han är losern, mobboffret. Han vet vilken dy man varit i, suttit i en buss på villovägar, har tvivel och tro. Han må dra, gång efter annan, en storpublik till Nordens största arena, men han lämnar aldrig någonsin sina rötter och de känslor som stormat inom honom och hans vänner. Till det är han den store Göteborgsromantikern, som låter staden blomma i vrår där aldrig någonsin något blommar, där kvarteren blir drömmar, broar spänner över möjligheter, där skylinen blir så mycket större, vidare än någonsin ett Karlatorn.

Dessutom kryddar han sin kväll med gäster, som höjer känslostämningarna ytterligare. Tallest Man On Earth var den första överraskningen. Miriam Bryant är den andra. Hon som tillsammans med Håkan Hellström gjorde en magisk version av ”Det är så jag säger det” 5 juni 2016, en duett som var som en kärleksakt, kommer nu in för att sjunga ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Det är uppenbart att det är något som händer deras röster emellan. Det blir fysiskt, oändligt vackert och känslostormarna blåser in som vore det höst. Där och då uppstår något stort och starkt som förstärks nära Göteborgsoperans orkester stämmer in.

Daniela Rathana gästade ju första kvällen i just ”Det är så jag säger det”. En otjänst, skrev jag då, för hon kunde aldrig trumfa det där ögonblicket 5 juni för sex år sedan. Nu blir det i ”Jag vet vilken dy hon varit i” och hon får göra en version som står utan konkurrens, hittar tillsammans med Håkan Hellström en fin ton som kittlar och ger låten vidare perspektiv.

Men det är ju då Håkan Hellström presenterar Fridays for future med representanterna Alexander Ahl, Leonora Hermann, Janka Réthi, Isabelle Åkerlind Hognert och Greta Thunberg. Alla fem håller korta, intensiva tal så här bara veckor innan valet och det är smärtsamt att förstå vilka väsentliga frågor riksdagspartierna duckar för. När sedan Greta Thunberg börjar sjunga ”Tillsammans i mörker” med Håkan Hellström uppstår en stund på jorden där allt stannar av. Mäktigt.

Ja, Håkan Hellströms tredje konsert på Ullevi i år blir i allt en ytterligare annorlunda upplevelse. Men trots Greta Thunbergs förmanande ord sparar han inte på krutet i finalen. Fyrverkeriet är effektivt på plats i vackra ”Du är snart där” och lyser upp den augustinatten. ”Valborg”, som de två senaste konserterna avslutat kväll har hamnat längre in i låtlistan. Istället blir det Miriam Bryants succéversion av Sven-Bertil Taubes ”Ett sista glas”, som tillsammans med stråkkvartetten Selest, Daniela Rathana och Miriam Bryant gemensamt med Håkan Hellström som får avsluta en med alla mått mätt märklig och känslomässigt omtumlande kväll.

Låtlista, Håkan Hellström, Ullevi 26 augusti 2022:

1. För sent för Edelweiss (gäst The Tallest Man on Earth)

2. Alla drömmar är uppfyllda

3. Din tid kommer

4. Du kan gå din egen väg

5. Jag har varit i alla städer

6. Shelley

7. Pistol

8. Sång i buss på villovägar 2007/Mitt Gullbergs kaj paradis

9. Klubbland

10. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (gäst Miriam Bryant och Göteborgsoperans orkester)

11. Brännö serenad (gäster Göteborgsoperans orkester)

12. När lyktorna tänds (gäster Göteborgsoperans orkester)

13. Tro och tvivel

14. Valborg

15. En midsommarnatts dröm

16. En vän med en bil

17. Jag vet vilken dy hon har varit i (gäst Daniela Rathana)

18. Känn ingen sorg för mig Göteborg

19. Kom igen Lena!

20. Nu kan du få mig så lätt

EXTRANUMMER:

21. Tillsammans i mörker (gäst Greta Thunberg med förord av Alexander Ahl, Leonora Hermann, Janka Réthi, Isabelle Åkerlind Hognert och Greta Thunberg från Friday for future)

22. Det kommer aldrig va över för mig

23. Ramlar

EXTRA EXTRANUMMER:

24. Du är snart där

25. Ett sista glas (gäster Miriam Bryant, Daniela Rathana och Selest)

Musikföreställning:

”ELD UPPHÖR” med ÅDALSBANDET

!!!!

Villa Belparc, Göteborg.

Bäst: Den intensiva berättarglöden via musik.

Sämst: Nja, till en kvinnlig nyhetsuppläsare 1931 i radion.

Fråga: Är detta det nya sättet att berätta Sveriges historia…?

Att med musik berätta Sveriges historia har Stefan Andersson blivit något av en nestor i. Hans historiska lektioner med nykomponerade låtar har lockat och intresserat publik sedan föreställningen ”om”Marstrands fånge no 90 Kleist” 2008, som blev den första i raden om händelser i den svenska historien. Den senaste i raden, och kanske den mest gripande, är ”Flygblad över Berlin”, med premiär januari 2019. (Skrev om den här.) Närheten i tid och rum, ”bara” 30 år bort gjorde att det blev en upplevelse med en närhet som var svår att ducka ifrån. I publiken fanns hart när varje kväll någon som kunde, i släktrelationer, relatera till händelser som illustrerades i ”Flygblad över Berlin”. Det skapar på sitt eget vis en dramatik över det vanliga.

Ådalsbandets ”Eld upphör” arbetar på ungefär samma sätt med denna ambulerande föreställning/konsert. Med händelserna vid Ådalen 14 maj, Kristi himmelsfärdsdag, 1931 i centrum. De som eskalerade till en blodig konflikt mellan demonstranter och militär. Vi är nu cirka 90 år bort, men fortfarande är det som skedde en smärta som man i bygden i norr om Kramfors inte pratar om. Just därför är ”Eld upphör” en angelägen berättelse, som via musiken öppnar öron, ögon och förstånd för det som skedde.

Tiden då var präglad av den stora börskraschen i USA 1929, en ekonomisk kris som i sin tur spred sig över världen och, förstås, Sverige med arbetslöshet och sänkta löner. I Norrland, där skogen var guldet, täljde skogs- och sågverksägarna med fabrikörer den ädla metallen, men arbetarna gick med så låga löner att de knappt kunde försörja sina familjer. Lägg till den nämnda höga arbetslöshet. Konflikten som uppstod vid Marmaverkens sulfitfabrik sommaren 1930 kom att bli utsträckt, enveten och hård. Strejker blossade upp med demonstrationer. Svartfötter kallades in med motdemonstrationer, stenkastning och fysiskt våld. Polis kallades in för att stävja oroshärdarna och senare militär från närliggande regemente i Sollefteå.

Om detta berättar alltså Ådalsbandet med kunnande och på ett inkännande vis. Barndomsvännerna Tony ”Naima” Öberg och Lars Bodén tog sig an projektet under pandemin efter att inte ha skrivit musik ihop sedan de krånglat sig ur tonåren och gått skilda vägar geografiskt. De upptäckte snart att de hittat en historisk och delvis oberättad skatt i skotten i Ådalen, som de nu med text och musik kunde åskådliggöra. Samtidigt blev de medvetna om att det fortfarande var ett känsligt ämne. Inför premiären för ett år sedan i just Ådalen – där de båda kommer ifrån – blev man om inte hotade, så uppmanade att hålla tand för tunga; om skotten i Ådalen skulle man tiga. ”Eld upphör” blev en succé som nu turnerar runt landet och som också blivit uppskattade föreställningar på skolor.

Med visa, pop och rock tillsammans med berättande texter och intensiva, närvarande och starkt sjungande Mathilda Lindgren som ciceron reser vi genom tiden. Hon iklär sig rollen som trumpetaren Tore Andersson, han som som musiker i Väja-Dynäs blåsorkester blåste eld upphör den ödesdigra majdagen. Den dag då fem personer fick plikta med sitt liv då militären sköt mot det tusenhövdade demonstrationståget. En vettlös handling, en regelrätt arkebusering i blindo som avrättade fyra demonstranter – Erik Bergström, 31 år, fabriksarbetare, Evert Nygren, 22, arbetare, Sture Larsson, 18 år, och Viktor Eriksson, 35 år – och en åskådare – 20-åriga fabriksarbetare Eira Söderberg.

Pliktade med sina liv. Fem personer sköts till döds av militär 14 maj 1931 i Ådalen. Foton från utställningen som ingår i ”Eld upphör”.

Ådalsbandet med Mathilda Lindgrens berättarröst bjuder in till våren 1931. Till kärleken till Ådalen, men också till svårigheterna, till nöden och nödvändigheten att kämpa för en drägligare tillvaro, för rättigheter och lön för mödan; saker vi i dag kan tycka vara självklara.

”Eld upphör” är en starkt berättad historia med driven energi från sjumannabandet. Förutom Mathilda Lindgren är också kompositörerna Tony ”Naima” Öberg och Lars Bodén röster att lyssna på. Det är en föreställning att gripas tag av, men också spä på sin nyfikenhet kring vad som hände för 91 år sedan. Det som skedde då fick en avgörande betydelse för svensk välfärd. Men ingen dömdes från militärt håll för dåden som dömde fem unga människor till döden.

Vid de fyra männens grav finns en gravsten i Gudmundrås kyrkogård med poeten Erik Blombergs rader:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig

Ådalsbandets ”Eld upphör” tar de orden på allvar.

Ådalsbandet Orkester är:

Tony Naima, Lars Bodén, Patrik Grundström, Jesper Norberg, Christian Sundeqvist, Klas Norberg, Mathilda Lindgren

Konsert

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 69860.

Bäst: Med Amena Alsameais gästspel på ”Tro på livet” skapas en stunds magi.

Sämst: Lite för mycket skrik från Håkan.

Fråga: Spränger han sitt eget publikrekord nästa helg…?

Jag vet. Jag kan berusa mig på Håkan Hellströms eufori. Hans energi. Hans publikkontakt (som är beundransvärd oavsett om det är 700 eller 70000 i publiken) och den glädje och innerlighet som uppstår då han spelar. Det skapar en unik närvaro. En stund på jorden att minnas för alla som är där. Han är också mån om att varje konsert ska vara unik. Ingen smal sak när man är på turné, men det är aldrig undantaget. Var kväll på scen ska vara speciell.

Så när Håkan Hellström har någon timme kvar till konsertstart kommer beskedet till ljudtekniker Gert Pettersson om kvällens låtlista. Dags för att tagga upp. För Håkan Hellström kräver av sina mannar att alla ska vara på tårna. En kväll med Håkan Georg Hellström, ja, då kan allt hända.

Det är, måste man förstå, ett stort maskineri. Inte bara med det tillsynes enkla, att spela, arrangera och framföra musiken med alla de musiker som är på plats. Till allt hör tekniken, som Stockholmsföretaget Formförbundet som fått det hedervärda uppdraget att skapa visuals, det vill säga visualisera Håkan Hellströms Göteborg som en drömsk plats projicerad på skärmarna som inramar och är fond på scenen. Ny låtlista!? Well, dags för nya projiceringar. Tufft.

Om Håkan Hellström fullkomligt dônade in på fredagen och satt farten på max för att öka ytterligare, är det på lördagen en mer eftertänksam spelning. Ja, med Håkan Hellströms mått mätt. Förvisso samma inledande låt – ”Alla drömmar är uppfyllda” – men inte med den berusande eufori och brinnande energi som kvällen innan. Men efterföljande nya låtar jämfört med fredagen blir det ett lägre tempo och inte den publika utväxling som då.

Det blir starkt ändå, men annorlunda. Han har under året byggt upp en gedigen och rik låtkatalog. Bring them in. Låt nya låtar skina och glänsa, få nya möjligheter i nya arrangemang i nya situationer.

Håkan Hellström som rusade in utklädd till en matador med sin röda muleta ivrigt svingande är nu som klädd som den entertainer han är. Svarta byxor med revärer, guldskjortan från igår med knappar som lätt låter sig knäppas upp för en bar bringa, svart kavaj och strumpor – en svart en vit – i de svarta skorna. Hatt på – och av – samt käpp att jonglera med. Fredagens regn gjorde scenen glatt och så många glidande åkningar på knä blev det inte på den väsentligt torrare scenen.

Jagar eufori. Med ett annorlunda tempo mot fredagen blir lördagens Håkan-konsert inte samma känslostorm som fredagen. Bra nog ändå. Foto: KAI MARTIN

Jo, lördagens konsert är en i allt väsentligt annorlunda spelning med ett annorlunda tilltal. Så passande då, att efter Göteborgsoperans orkesters fina entré i ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” få se förra säsongens ”Idol”-deltagare Amena Alsameai gör en skir och stark version av”Tro på livet” där hela arenan hämtar andan innan jublet stiger med fascinationen över denna stunds magi vi får uppleva. Vilken fin röst! Vilket fantastiskt ögonblick!

Daniel Lemma gör ett nytt gästspel på ”Fri till slut” som övergår till hans ”If I used to love you” och där han stannar kvar som en medlem i bandet när ”En midsommarnattsdröm” spelas. Mer tryggt denna gång. Inte mindre fint.

Tredje gästen blir Victor Leksell, Torslandasonen, som gjort en smått overklig karriär på kort tid (fem år sedan genombrottet). Han är den förste svenskspråkige artisten att spränga 100 miljonersvallen gällande strömningar på Spotify. Men på scen i sällskap med Håkan Hellström är han en charmerande, men lätt vilsen och samtidigt förtjust valp i sammanhanget. Kanske inte konstigt. Det är ju hans hit ”Svag” som Håkan Hellström gör en version av i duetten. Victor Leksell hänger sedan in på ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” med ett framträdandet som mer känns juvenilt grabbigt än bra.

Till konfettiregn och fyrverkeri avslutas kvällen när vackra ”Du är snart där” övergår till än skönare ”Valborg” (trots att jag som blåvitare vägrar sjunga de inledande raderna, men dröm på gaisare, dröm på), som inleds med en kort, men kärleksfull hyllning till Bruce Emms, legendarisk ägare av musikaffären Mug (Musik utan gränser) i Göteborg, som avled härom dagen: ”Den här låten är till min kompis Bruce”.

Han kan det där med kärlek, Håkan. Ja, alla sidor av kärlek.

Håkan Hellström, Ullevi 20 augusti, låtlista:

1. Alla drömmar är uppfyllda 2. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din 3. Va inte född att följa efter 4. 2 steg från paradise 5. Jag vet vilken dy hon varit i 6. Magiskt, men tragiskt 7. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Göteborgsoperans orkester) 8. Tro på livet (Amena Alsameai med Göteborgsoperans orkester) 9. Jag har varit i alla städer (med Göteborgsoperans orkester) 10. Shelley 11. När lyktorna tänds 12. Tro och tvivel 13. Fri till slut/If I used to love you (med Daniel Lemma) 14. En midsommarnattsdröm 15. En vän med en bil 16. För sent för edelweiss 17. Tillsammans i mörker 18. Svag/Vi två, 17 år (med Victor Leksell) 19. Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Victor Leksell) 20. Kom igen Lena 21. Nu kan du få mig så lätt Extranummer: 22. I dina armar 23. Din tid kommer 24. Det kommer aldrig va över för mig 25. Du är snart där 26. Valborg

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 68234 (utsålt).

Bäst: ”Nordhemsgatan leder rätt in i himlen” med Göteborgsoperans symfoniorkester är stor.

Sämst: Regnet, men å andra sidan spelade det inte så stor roll en sådan här kväll.

Fråga: Var det inte en otjänst att bjuda in Daniela Rathana till duett i ”Det är så jag säger det” efter Miriam Bryants legendariska framträdande med Håkan på Ullevi 2016…?

Ett 20 års-jubileum som kom av sig, som fåfängt året efter skulle bli något slags del av Göteborgs 400-årsjubileum. Kan det vara något? Jo, tydligen. Kanske är det också klassiskt Håkan Hellström att triggas av utmaningar och låta det ständiga underdogperspektivet regera, trots de osannolika framgångarna han haft sedan genombrottet 2000.

Det händer alltid saker kring Håkan Hellström. Alltid omständigheter som skärper hans sinnen och höjer adrenalinet. Ta bara generalrepet i Partillearena, som drabbades av ett formidabelt åskoväder där blixten slog ned i ett elskåp utanför, som flyttades ett tiotal meter och slog ut det ena av två mixerbord. Utmaningar som bara skulle övervinnas och som, förmodligen (jag var inte där) gjorde generalrepet till något extra allt.

Än mer blir det förstås på plats i Ullevis väldiga arenagryta. Det står snart klart att Håkan Hellströms fyra Ullevikonserter – bara det fullkomligt sanslöst av en nationell artist, ett rekord som inte ens Bruce Springsteens klarat att slå – kommer bjuda på något av arenakonserternas all inclusive. Skärmarna är fylld av färgglada projiceringar som hämtade från ”Yellow submarin”-filmens färgpalett och det står snart klart att mängder av hänvisningar till populärkulturen sveper förbi från Tage Danielsson till filmsnuttar. Scenen är djup och vid med en catwalk för närkontakt med publiken.

Väl på scen är Håkan Hellström direkt och närvarande, närmast euforisk i sin matadorkostym med mantel, som han sveper som för att utmana publiken, kvällen, musiken och vädret. För ungefär samtidigt som han kommer in på scen öppnar sig de göteborgska skyarna och ett fint, men intensivt regn faller och faller. Och se där, en ny utmaning att anta för Håkan Hellström.

Han trivs i rampljuset. Är inbjudande till sin publik och är en sann entertainer med slagkraft och bredd. Han kan gå från en mr Bojangel-figur till en storslagen arenadomptör. Alltid närvarande. Alltid med blick var och en av den nära nog 70000-hövdade publiken. Trots vädret är gensvaret omedelbart. Han är älskad och han älskar tillbaka. Festen slås på i hög fart för att öka och öka lite till innan han hämtar andan.

Konserten är som ett tittskåp fylld av effekter. Visst, det är (förmodligen på grund av vädret) teknikstrul där skärmarna slocknar emellanåt. Men det är en randanmärkning gällande en bländande show, som saknar svenskt motstycke. Inledningsvis är Håkan Hellström med band en ostyrig rockorkester, som gnisslar och tjuter och välter allt över ända. Men vid ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” öppnas nya djup på scenen med en bakre scen med en gigantisk inramning där Göteborgsoperans symfoniorkester stämmer upp. Det är bedövande vackert, konserten hämtar andan samtidigt som man sveps in i Håkan Hellströms förunderliga värld med Göteborg i centrum.

Håkan Hellströms konsert kränger och svänger mellan nytt material och det ostyrigt gamla, de låtarna som aldrig går att tämja och som plockar upp både band och publik på tårna.

När så Daniel Lemma kommer in som gäst till ”Fri till slut” och sätter en fin soultouch på låten för att senare gå över i hans ”If I used to love you”, får jag nya rysningar. Så fint. Så varmt. Så innerligt. Men när fantastiska sångerskan Daniela Rathana bjuds in till ”Det är så jag säger det” blir det något av en otjänst. Åtminstone för oss som har Miriam Bryants framträdande med Håkan Hellström, Ullevi juni 2016. Den versionen som blev magisk, som en duett mellan två älskande med 70000 åskådare andlöst tittande på.

Nej, det är inte något fel på 2022 års version, men den blir ”bara” utmärkt bra, aldrig magisk. Lykke Li, i första extranumret ”Jag vill ha allting”, blir en spännande sval och bräcklig kombo med Håkan Hellström som sedan kan defilera in i mål med en storslagen ”Valborg” tillsammans med Göteborgsoperans symfoniker efter sedvanliga försöket till sorti med ”Du är snart där”. Ni vet med Chaplins final på ”Moderna tider”.

Så klingar allt ut till ”Låt hjärtat va med”, publiken tar farväl, dröjer sig kvar länge. Precis som Håkan Hellström, som aldrig – precis som tidigare Ullevikonserter – vill lämna scenen. Som vill insupa varje millimeter av syre denna fuktiga, kärleksfulla kväll.

Nej, Håkan Hellström slår inga publikrekord denna kväll. Men han sätter hjärtan i brand.

Låtlista Håkan Hellström Ullevi 19 augusti 2022:

1. Alla drömmar är uppfyllda 2. Din tid kommer 3. Du kan gå din egen väg 4. Jag har varit i alla städer 5. I sprickorna kommer ljuset in 6. Sång i buss på villovägar/Mitt Gullbergs kaj paradis 7. Klubbland 8. Nordhemsgatan leder rätt in i himlen (gäster Göteborgsoperans symfoniorkester) 9. Vid protesfabrikens stängsel (gäster Göteborgsoperans symfoniorkester) 10. När lyktorna tänds 11. Tro och tvivel 12. Fri till slut/If I used to love you (gäst Daniel Lemma) 13. En midsommarnattsdröm 14. En vän med en bil 15. Det är så jag säger det/Kyss/Forever young (gäst Daniela Rathana) 16. Känn ingen sorg för mig Göteborg 17. Kom igen Lena 18. Du kan få mig så lätt. Extranummer: 19. Jag vill ha allting (gäst Lykke Li) 20. Tillsammans i mörker 21. Det kommer aldrig va över för mig 22. Ramlar 23. Du är snart där 24. Valborg (gäster Göteborgsoperans symfoniker).

Av alla Way out West jag har varit på kan jag inte minnas att det inte fallit något regn. Emellanåt har störtskurarna varit så intensiva att det inte har funnits någon nåd. Så blev, exempelvis Cherries spelning på Azaleascenen 2019 brutalt stoppad av nederbörden. Något som hennes fans inte lät sig nedslås av. De stod troget kvar till regnet sansat sig. Nu 2022 hade regnet inte vaknat till liv under de tre dagarna. Istället ökade temperaturen med solens strålar från en ivrigt blå himmel i takt med att festivalens tredje dag släppte in rekordmånga i parken. Det talades om 35000 totalt denna dag. Noterbar, dock, att stämningen under samtliga dagar varit fantastisk. Här har människor möts, samsat oavsett bakgrund, härkomst, kön eller ålder. Vackert så.

Visst, en tanta i åldersspannet 40 till 50 for fram som en ångvält mot oss som stod nära Nick Caves scen under helbrägdagörarmötet. Men hon mötte på hårt motstånd, blev slutligen avvisad efter sitt korta stök och efter att vakter tillkallats. Synd om henne att hon inte mådde bra och aldrig fick den kärlek hon kanske behövde. Bättre att vi andra gjorde det utan hennes närvaro.

Finaldagen bjöd på, som vanligt, mycket i denna brokiga musikkavalkad som ju Way out West är.

Sist ut i Slottsskogen var Joakim Thåström, som under sin snart 45-åriga musikerkarriär förlorat sitt förnamn till förmån för endast efternamnet.

Det har, precis som hans solomusik, blivit en signatur. Det är med andra ord en omisskännlig Thåström som äntrar Flamingoscenen inför en stor, nyfiken publik. Men, som om han brydde sig, kunde konstatera att flera började troppa av märkt av tre dagars musik, sol och intryck.

Posör. Thåström avslutade Way out West. Foto: KAI MARTIN

Han skulle kunna kalla sig folkpensionär, 65 år fylld i mars, men att luta sig tillbaka på parkbänken är inte något som klär denne rastlöse estradör. Han poserar från starten med ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” i ett blått ljus som en utskuren skuggfigur. Han mal vidare med sitt nya band i gnissel, rök och damm och manar monotonin med texter framförda med blandad frenesi och recitation. En moderna bluesman utskuren ur den svenska urjordens storsstadsmylla.

Han är fascinerande i sitt uttryck. Enveten i sitt manglande och konsekvent i hur han vill att hans musik ska låta och te sig. Men någon publikkontakt har han inte och hans kommunikation med publiken är ”Vassego!” och ”Tack!” blandat med stön och vrål. Nej, vi snackar inte någon som vill skapa stämning à la Nick Cave kvällen innan.

Jag såg Thåström på Way out West 2018 i ett skyfall. Det passade musikens temperament (jag skrev om det här). Sedan dess har flera i orkestern sparkats, bytts ut eller har valt att sluta (orsaken är upp till var och en av Pelle Ossler, Ulf ”Rockis” Ivarsson, Niklas Hellberg och Anders Hernestam att berätta). Men, ja, jag saknar framför allt Pelle Ossler gnisslande gitarrspel och ”Rockis” driv i basen anno 2022

Nu blir det ändå en godkänd spelning, men med en stämning som aldrig tar andan ur mig.

Låtlistan: 1. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce 2. Isbergen 3. Ungefär så här… 4. Märk hur vår skugga 5. Beväpna dig med vingar 6. Stora långa gatan 7. Kriget med mig själv 8. Som mästaren målat 9. Kort biografi med litet testament 10. Blå himlen blues 11. Old point bar 12. Centralmassivet Extranummer: Alltid va på väg, Papperstunna väggar (entré för Titiyo), Södra korset och Som dom brinner.

Man i blått. Foto: KAI MARTIN

Norsksvenskan Ane Bruns röst och musik har jag varit förtjust i så länge jag vet om hennes karriär, det vill säga kring debutalbumet ”Spending time with Morgan” (Morgan = hennes gitarr) för nära nog 20 år sedan. Hennes musik är i ständig rörelse gjord av en artist som har en aldrig stillad nyfikenhet. Så blir ett album aldrig riktigt likt det andra. Så också med hennes scenframträdande. Jag har sett och hört hennes på Way out West stora scener tidigare och slagits av hur väl hon förvaltar förtroendet att stå där. Det inte bara låter bra, det ser också bra ut.

I år är det inget undantag. Hon famnar snabbt publiken med ett fantasifullt band med två trumslagare samt musiker som Martin Hederos på keyboard och Lovisa Samuelsson på cello, keyboard och sång. Det blir spännande arrangemang av en livfull sångerska. Jag är inte svårövertalad, tycker om hennes uttryck och musik. Men kan också känna att hon denna gången fastnar i en formel och inte riktigt hittar dynamiken i konserten.

Favorit. Foto: KAI MARTIN

Hennes landsmaninna Girl in Red (Marie Ulven Ringheim) sparar inte på krutet. Den här 23-åringen sprakar, är charmig och backar inte för att sjunga om tonårsångest och självmordstankar med ett osvikligt självförtroende och glatt humör. Hon studsar omkring på scenen med ett bandage om sin vänstertumme, orsakat av en olycksalig hantering med en kniv, och under ett publiksurf av henne förlorar hon det, ber om hjälp med nytt plåster och med att få hjälp med att knyta skosnörena. Jo, hon förenar hjälplöshet med ett jävlar anamma, plockar ned intensiteten på scen för lugnare musik för att i nästa stund explodera på stället med en vild publik inte sen att följa efter.

Intensiv. Charmig Gir in Red. Foto: KAI MARTIN

Man springer mycket från det ena till det andra. Mötte så Augustine, ny lovande, men bräcklig röst på den svenska pophimlen på kanske festivalens trivsammaste scen: Höjden. Där spelade också Hannes, som med ett svartklätt band gjorde entré i vitt och med ett glas vitt vin i handen. R’n’b-influerat, men inledningsvis ett bortslarvat framträdande, som i och för sig växte. I Linnétältet spelade producenten och låtskrivaren Fred Again (Fred John Philip Gibson), som jobbat med bland andra Ed Sheeran och Brian Eno (!). I festivalens största rökrutan (det är inte tillåtet att röka) steg olika substanser med stämningen och allsång innan hans spelning. Väl igång fortsatt publiken att skandera ”Fred! Again!” taktfast till artistens förtjusning. Hans EDM-baserade musik ökade trycket väsentligt på festivalens absolut hetaste plats. Där spelade också Bright Eyes, Conor Obersts band, som jag senast såg på andra sidan berget när Where the Action Is höll hov med Glasvegas och Coldplay som huvudnamn. Då fascinerande. Nu…? Nja. Jag tycker att Conor Oberst och hans band krånglade till det. Under Way out West finns inga gränser eller motsättningar. På något annat vis kan jag inte tolka festivalens bokning av belarusiska bandet Molchat Doma, som rest tillbaka till tiden kring Joy Division uppgång och drastiska fall för att skapa inspiration.

Gott och blandat. Way out West bjuder på allt möjligt. Som Augustine, Fred Again, Hannes, Bright Eyes och Molchat Doma. Foto: KAI MARTIN

Mest otippade spelningen bjöd Herbie Hancock på, dennes 82-årige jazzlegendar som bland annat spelat med Miles Davis. Vilken tajming. Vilket spel. Hans flinka fingrar far över vilka klaviatur det än månde vara och tillsammans med hans svängiga band – basisten James Genus (från Saturday Night Live-bandet), och gitarristen Lionel Loueke och batteristen Justin Tyson – bjuds på en spännande musikalisk bredd, jazzigt, spräckigt och definitivt funkigt. Favorit? Ja, ”Cantaloupe Island”, den som brittiska jazzgruppen Us3 snyggt samplade och fick en hit med för 30 år sedan.

Tre intensiva dagar är över. Mängder med musik och intryck har passerat. Största WoW-ögonblicket? Definitivt Nick Cave, vars spelning övertrumfade alla mina förväntningar. Överraskning? Anaïs Mitchell på Höjden. Henne kommer jag att lyssna mer på. Charmigaste? Definitivt Girl in Red.

Det är på alla sätt och vis märkligt med Nick Cave och hans Bad Seeds. Musiken är med texterna brutala, intensiva, men emellanåt bedrägligt smeksamma. När jag såg hans konsert i Dalhalla 2018 var det med ett uns av tvekan. Så övertygad om att jag hade sett och hört allt i allmänhet och av Nick Cave och hans mannar i synnerhet. Jag. Hade. Fel. Det var en på alla sätt och vis dramatisk föreställning och en konsert som satte djupa intryck i mitt förhärdade kritikerhjärta.

Nu tänkte jag, att visst Cave måste jag se och höra. Men förväntningarna ställde jag nere i källaren för att hålla sig svala.

Det skulle ju bli en lång dags färd mot Nick Cave and the Bad Seeds mörker. Men väl på scen blev det ett väckelsemöte av rang. Bandet är som hämtat från zigenargänget från ”Peaky Blinders”, skamfilade men kostymklädda, vilda frisyrer och lika vilt utspel på scen. Till detta tre gospelsångare, som villigt piskar upp stämningen till något så intensivt att man redan från inledningen sugs in. Till detta Nick Cave, svartrockaren klädd som en bedagad begravningsentreprenör som från start kliver ut för direktkontakt med publiken. Ett grepp han inte släpper under hela konserten. Han slår och smeker med samma fasta hand. Möter publikens blickar, bejakar, skrattar, ler och hånar skämtsamt i denna omtumlande upplevelse till konsert. Allt annan under dagen bleknar mot detta smittsamma mörker. Han som ömsint kan sjunga om sviken kärlek, men alltid med en laddad pistol under huvudkudden. Kärlekssångerna blir gärna mördarballader. Nick Caves musik – och hans konserter – är fullt drama från start till slut. Puh! Vilken frälsning.

Låtarna: Get ready for l love, There she goes my beautiful world, From her to eternity, O children, Jubilee Street, Bright horses, I need you, Waiting for you, Carnage, Tupelo, Red right hand, Mercy seat, Ship song/Girl in amber, Higgs boson blues, City of refugee, White elephant och extranumren Into my arms, Vortex samt Ghosten sleeps.

Kvällens frälsning. Nick Cave och hans Bad Seeds bjöd på en intensiv konsert. Foto: KAI MARTIN

Men fredagen bjöd förstås på mer, med musikaliska krockar och omöjliga ekvationer om man vill se allt. Men ett axplock ändå:

Min dag inleddes med maliska sångerskan Oumou Sangaré, som med sitt svänga band förenar tradition med modernt. En sprittande dansfest med levererat med cool värme.

Ur indieeran på 90-talet steg bergensiska duon Kings of Covenience upp ur dimman stark och klar. Med stämsång värdiga Simon & Garfunkel och nedstrilade låtar bjöd duon in till något vackert och kontemplativt. För mig passade Erland Øyes och Eirik Glambek Bøes musik och stämning i den tidiga eftermiddagens lojhet.

Den raka motsatsen stod Dublinbandet Fontains DC för. Slyngelrock i sin prydno med växlande showgazerrock och stilrent larm. Charmigt i portioner, men kanske var spelningen lite för arla för ynglingarna, som inte riktigt verkade ha vaknat.

Skottarna Arab Strap är, precis som Nick Cave, sprungna ur mörkret och med reciterande texter från sångaren Aidan Moffat, som med sammanbitna käkar fräser fram orden. Det är laddad musik, men värmen i Linnétältet var kanske inte riktigt optimalt för bandet.

Med tv-seriefavoriten ”Little big lies” kom också ingången till mångfacetterade britten Michael Kiwanukas musik. Hans ”Cold little heart”, ledmotivet till serien, är smittande bra. Men hans musik är mycket större än så. Han famnar soul, Van Morrison-influenser, västafrikansk musik, rock och en smula mjukt progressiv rock i sina kompositioner. På scen blir det ett varmt framträdande med ett band med två körsångerskor, som prickar in hans musikaliska intentioner med smartness och sväng. Bedrägligt lättsamt, för Michael Kiwanukas texter bär på politisk udd mot rasism och orättvisor.

Som Beabadoobee gör filipinskbrittiska Beatrice Laus sig en karriär. Förvånat konstaterar hon att hon samlar en stor, och kunnig, publik till Höjdens scen. Att hon, utanför Storbritannien, har nått ut till främst unga människor som kan varenda text och villigt sjunger med… ja, det överraskar. Inledningsvis är emellertid hennes spelning anspänd, något som släpper ju mer hon inser att Slottsskogen är lika hemtamt som Hyde Park. Och hennes mix av ljud Weezerpop och grunge är charmig.

Charmar och larmar. Beatrice Laus, det vill säga Beabadoobee, charmar och larmar med sin gitarrfräsande pop. Foto: KAI MARTIN

Efter två inställda somrar är Way out West tillbaka. Bokningarna har väl inte erbjudit någon känsla av att det här kommer bli en klassisk festival. Men gott nog ändå. Ett smörgåsbord med smakbitar av genrer, något för alla utan att köket har de bästa kockarna vid grytorna.

När jag slutligen kommer in efter näthaveri och ackrediteringsstrul är jag inte ensam på festivalområdet. Redan första dagen förväntar sig arrangörerna 30000 och detta komma späs på med lika många unika besökare per dag. Bra jobbat.

Bra jobbat också av Tallest Man On Earth, det vill säga dalmasen Kristian Matsson, leksingen som inte bara famnar hela världen med sin singer/songwritermusik utan hela Way out West. Han är snudd på övertaggad, inledningsvis ensam på scen. Men så småningom i sällskap av Anaïs Mitchell, som tidigare uppträtt med Bonny Light Horseman, Amasons Amanda Bergman och Augustifamiljens Stefan Sporsén. Den sistnämnde har också hängt in både i London och Italien, som en avstickare för sitt uppdrag som musiker i Håkan Hellströms band till Ullevikonserterna.

Intensiv. Tallest Man On Earth är intensivt i sitt scenframträdande. Foto: KAI MARTIN

På den motsatta scenen spelar senare Caribou sin krautrockinfluerade musik med inspiration från något minimalistiskt av Brian Eno blandat med elektroniska influenser. Bandet står alla klädda i vitt (byxor, t-shirts), skapar suggestiv musik, men på något vis skulle de passat bättre i labbrockar. För de skruvar och filurar i sitt skapande efter den perfekta linjen av monotoni.

Monotont och suggestivt. Caribou bjöd på krautrockinfluerad musik. Foto: KAI MARTIN

Amason är ett begåvat, men hemligt band. Åtminstone musikaliskt. Ja, också sceniskt. Scenografin är timmer och skog, en udda rekvisita där sångerskan Amanda Bergman, fantastisk, lever ut sina rockposedrömmar. Ibland känns det som om jag skulle gilla det här, men samtidigt sveper det bara förbi och förvandlas till ett ointresse.

När Way out West startade fick festivalen ett slags soundtrack av americana med band som Fleet Foxes, som satte stämningen. Jag missade alltså Bonny Light Horseman och Black Country, New Road (förvisso britter, men i stämning helt rätt för mitt Way out West med sin proggrockinfluerad och folkinspirerade musik). Men när det förstnämnda bandets medlem Anaïs Mitchell håller solokonsert på Höjden infaller just den där Way out West-stämningen som skapar att lugn och en glädje. Hennes musik är skir, men stark och lockar en publik som tillsammans nära nog hade kunnat fylla Pustervik. Förstås återgäldar Kristian Matsson hennes gästspel i sann Way out West-anda

Starkt och skirt. Anaïs Mitchell är flitig under festivalen. Precis som gästande Kristian Matsson. Foto: KAI MARTIN

Raska steg ned mot First Aid Kit på Azaleascenen, systrarna Klara och Johanna Söderbergs enda Sverigespelning nu vid nystarten. Här vankas festivalen första riktigt stora publik. Systrarna är förtjusta över att återigen efter sju år få stå på scen under Way out West. Men helt når inte spelglädjen ut över scenkanten. Det blir en stabil spelning, inte mer. Trots gästspel av – återigen – Kristian Matsson, Amanda Bergman och Maja Francis, den sistnämnda som ju jobbat med duon.

Förtjust. Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit var förtjusta i att åter spela på Way out West. Foto: KAI MARTIN

För ett tag sedan såg jag den drabbande dokumentären om rapparen Yung Lean. Hans mörker och självdestruktiva leverne trängde ut ur rutan och rätt in i själen. Uppenbarligen är jag inte ensam om att dela den känslan. Uppenbarligen är det en hoper unga som identifierar sig med den unge svenskens texter och som åker rätt in i hans mörka musik. Linnétältet är överfullt och är kokande som en bastuklubb. Folk bärs ut, svimmar, kommer ut för att slita av sig sina överkläder för att lufta sig. Det är en märkligt dov stämning, närmast otäck. Men jag blir inte klok på framträdandet, av det jag (knappt) kunde se och höra. Men subbasigt var det.

Istället var det kvällen clue med Tame Impala som väntade och kvällens andra storpublik. Sångaren Kevin Parkers psyckrockprojekt lockar högt och lågt, men på scen är det australiska bandet tama. Kevin Parker skruvar besvärat på sig iklädd en träningsoverallsjacka i 80-talsstuk, som nyligen måste ha varit inhandlad på Emmaus. Men, faktum är att på håll växte framträdandet väsentligt (slapp ju se det oengagerade bandet), för ljusshowen var mäktig.

Mer drag i Linnétältet när Bikini Kills höll hov. Det feministiska amerikanska punkbandet må vara över 30 år, men energi ger gruppen med emfas. Här tummas inte på agitationen, inte heller på poser och friskt spelhumör. Snubbar får sig några rejäla, säker välförtjänta, duvningar och tjejerna en dos upplyftande rockretorik. Härligt.