Av alla Way out West jag har varit på kan jag inte minnas att det inte fallit något regn. Emellanåt har störtskurarna varit så intensiva att det inte har funnits någon nåd. Så blev, exempelvis Cherries spelning på Azaleascenen 2019 brutalt stoppad av nederbörden. Något som hennes fans inte lät sig nedslås av. De stod troget kvar till regnet sansat sig. Nu 2022 hade regnet inte vaknat till liv under de tre dagarna. Istället ökade temperaturen med solens strålar från en ivrigt blå himmel i takt med att festivalens tredje dag släppte in rekordmånga i parken. Det talades om 35000 totalt denna dag. Noterbar, dock, att stämningen under samtliga dagar varit fantastisk. Här har människor möts, samsat oavsett bakgrund, härkomst, kön eller ålder. Vackert så.

Visst, en tanta i åldersspannet 40 till 50 for fram som en ångvält mot oss som stod nära Nick Caves scen under helbrägdagörarmötet. Men hon mötte på hårt motstånd, blev slutligen avvisad efter sitt korta stök och efter att vakter tillkallats. Synd om henne att hon inte mådde bra och aldrig fick den kärlek hon kanske behövde. Bättre att vi andra gjorde det utan hennes närvaro.

Finaldagen bjöd på, som vanligt, mycket i denna brokiga musikkavalkad som ju Way out West är.

Sist ut i Slottsskogen var Joakim Thåström, som under sin snart 45-åriga musikerkarriär förlorat sitt förnamn till förmån för endast efternamnet.

Det har, precis som hans solomusik, blivit en signatur. Det är med andra ord en omisskännlig Thåström som äntrar Flamingoscenen inför en stor, nyfiken publik. Men, som om han brydde sig, kunde konstatera att flera började troppa av märkt av tre dagars musik, sol och intryck.

Posör. Thåström avslutade Way out West. Foto: KAI MARTIN

Han skulle kunna kalla sig folkpensionär, 65 år fylld i mars, men att luta sig tillbaka på parkbänken är inte något som klär denne rastlöse estradör. Han poserar från starten med ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” i ett blått ljus som en utskuren skuggfigur. Han mal vidare med sitt nya band i gnissel, rök och damm och manar monotonin med texter framförs med blandad frenesi och recitation. En moderna bluesman utskuren ur den svenska urjordens storsstadsmylla.

Han är fascinerande i sitt uttryck. Enveten i sitt manglande och konsekvent i hur han vill att hans musik ska låta och te sig. Men någon publikkontakt har han inte och hans kommunikation med publiken är ”Vassego!” och ”Tack!” blandat med stön och vrål. Nej, vi snackar inte någon som vill skapa stämning à la Nick Cave kvällen innan.

Jag såg Thåström på Way out West 2018 i ett skyfall. Det passade musikens temperament (jag skrev om det här). Sedan dess har flera i orkestern sparkats, bytts ut eller har valt att sluta (orsaken är upp till var och en av Pelle Ossler, Ulf ”Rockis” Ivarsson, Niklas Hellberg och Anders Hernestam att berätta). Men, ja, jag saknar framför allt Pelle Ossler gnisslande gitarrspel och ”Rockis” driv i basen anno 2022

Nu blir det ändå en godkänd spelning, men med en stämning som aldrig tar andan ur mig.

Låtlistan: 1. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce 2. Isbergen 3. Ungefär så här… 4. Märk hur vår skugga 5. Beväpna dig med vingar 6. Stora långa gatan 7. Kriget med mig själv 8. Som mästaren målat 9. Kort biografi med litet testament 10. Blå himlen blues 11. Old point bar 12. Centralmassivet Extranummer: Alltid va på väg, Papperstunna väggar (entré för Titiyo), Södra korset och Som dom brinner.

Man i blått. Foto: KAI MARTIN

Norsksvenskan Ane Bruns röst och musik har jag varit förtjust i så länge jag vet om hennes karriär, det vill säga kring debutalbumet ”Spending time with Morgan” (Morgan = hennes gitarr) för nära nog 20 år sedan. Hennes musik är i ständig rörelse gjord av en artist som har en aldrig stillad nyfikenhet. Så blir ett album aldrig riktigt likt det andra. Så också med hennes scenframträdande. Jag har sett och hört hennes på Way out West stora scener tidigare och slagits av hur väl hon förvaltar förtroendet att stå där. Det inte bara låter bra, det ser också bra ut.

I år är det inget undantag. Hon famnar snabbt publiken med ett fantasifullt band med två trumslagare samt musiker som Martin Hederos på keyboard och Lovisa Samuelsson på cello, keyboard och sång. Det blir spännande arrangemang av en livfull sångerska. Jag är inte svårövertalad, tycker om hennes uttryck och musik. Men kan också känna att hon denna gången fastnar i en formel och inte riktigt hittar dynamiken i konserten.

Favorit. Foto: KAI MARTIN

Hennes landsmaninna Girl in Red (Marie Ulven Ringheim) sparar inte på krutet. Den här 23-åringen sprakar, är charmig och backar inte för att sjunga om tonårsångest och självmordstankar med ett osvikligt självförtroende och glatt humör. Hon studsar omkring på scenen med ett bandage om sin vänstertumme, orsakat av en olycksalig hantering med en kniv, och under ett publiksurf av henne förlorar hon det, ber om hjälp med nytt plåster och med att få hjälp med att knyta skosnörena. Jo, hon förenar hjälplöshet med ett jävlar anamma, plockar ned intensiteten på scen för lugnare musik för att i nästa stund explodera på stället med en vild publik inte sen att följa efter.

Intensiv. Charmig Gir in Red. Foto: KAI MARTIN

Man springer mycket från det ena till det andra. Mötte så Augustine, ny lovande, men bräcklig röst på den svenska pophimlen på kanske festivalens trivsammaste scen: Höjden. Där spelade också Hannes, som med ett svartklätt band gjorde entré i vitt och med ett glas vitt vin i handen. R’n’b-influerat, men inledningsvis ett bortslarvat framträdande, som i och för sig växte. I Linnétältet spelade producenten och låtskrivaren Fred Again (Fred John Philip Gibson), som jobbat med bland andra Ed Sheeran och Brian Eno (!). I festivalens största rökrutan (det är inte tillåtet att röka) steg olika substanser med stämningen och allsång innan hans spelning. Väl igång fortsatt publiken att skandera ”Fred! Again!” taktfast till artistens förtjusning. Hans EDM-baserade musik ökade trycket väsentligt på festivalens absolut hetaste plats. Där spelade också Bright Eyes, Conor Obersts band, som jag senast såg på andra sidan berget när Where the Action Is höll hov med Glasvegas och Coldplay som huvudnamn. Då fascinerande. Nu…? Nja. Jag tycker att Conor Oberst och hans band krånglade till det. Under Way out West finns inga gränser eller motsättningar. På något annat vis kan jag inte tolka festivalens bokning av belarusiska bandet Molchat Doma, som rest tillbaka till tiden kring Joy Division uppgång och drastiska fall för att skapa inspiration.

Gott och blandat. Way out West bjuder på allt möjligt. Som Augustine, Fred Again, Hannes, Bright Eyes och Molchat Doma. Foto: KAI MARTIN

Mest otippade spelningen bjöd Herbie Hancock på, dennes 82-årige jazzlegendar som bland annat spelat med Miles Davis. Vilken tajming. Vilket spel. Hans flinka fingrar far över vilka klaviatur det än månde vara och tillsammans med hans svängiga band – basisten James Genus (från Saturday Night Live-bandet), och gitarristen Lionel Loueke och batteristen Justin Tyson – bjuds på en spännande musikalisk bredd, jazzigt, spräckigt och definitivt funkigt. Favorit? Ja, ”Cantaloupe Island”, den som brittiska jazzgruppen Us3 snyggt samplade och fick en hit med för 30 år sedan.

Tre intensiva dagar är över. Mängder med musik och intryck har passerat. Största WoW-ögonblicket? Definitivt Nick Cave, vars spelning övertrumfade alla mina förväntningar. Överraskning? Anaïs Mitchell på Höjden. Henne kommer jag att lyssna mer på. Charmigaste? Definitivt Girl in Red.