När Way out West för andra dagen å rad tvingas senarelägga öppningen av festivalen är det också en fingervisning om den lynnigaste dagen av de tre. Regnet sköljer ner på morgon, hämtar andan, släpper bedrägligt fram solen, låter den värma ett tag, för att sedan släppa på det avstängda vattnet, ta paus och sedan med full kraft köra för full kraft i mål.

Men… en festivaldeltagare vet att klä sig rätt. Det finns med andra ord de rutinerade, som med regnrockar, kepsar och stövlar står emot det mesta. Men så många som kommer som om det ska på after beach, lättklädda, tygskor och bekymmerslösa.

Nu är ju ett Way out West inget Way out West utan regn och rusk. Men samtidigt har ju den här festivalen klarat sig oväntat väl då stormbyar och regnskyar hotat. Ja, till och med åskan har festivalen duckat från.

Musiken, då, denna tredje dag…?

Jo, tack, gott och blandat, säger jag. Nej, 2018 är inte något toppenår för Way out West. Nog tycker jag fortfarande att bokningarna har varit en balansgång på slak lina. Några klockrena, några sämre, några överraskningar och så vidare. Men den högsta lägstanivån är lägre än vad som borde vara rimligt.

Min premiär denna dag blir tyska Tangerine Dream. Bandet som bildades i dåvarande Västtyskland för 51 år sedan. Nu en trio, men fortfarande trogen sin drömska ambientmusik, som blev startskottet för band som Kraftwerk. Men som idag blir en intergalaktisk resa för den med tålamod.

Kraftpaket. Kamasi Washington utmanar och svänger. Foto: PETER BIRGERSTAM

Festivalen inledde fredagen med något slags performance då ”Near” framfördes, ett dansverk till musik och sång av koreografen Jonatan Leandoer Håstad och Eleanor Bauer. Lördag bjöd på utmanande jazz på eftermiddagen när amerikanske giganten Kamasai Washington blåste liv i musiken. Det handlar om funkigt driv där friform kilas in tillsammans med sinnrika solon och, dessvärre, trist sång.

Markus Krunegård tar över på scenen mitt emot. Habil svensk pop, men utan att riktigt lyfta. Han låter udda vara jämnt när han bjuder in Miriam Bryant för duetten ”Oaoae vi förlorade” – där han ju var gäst dygnet innan. Men i övrigt blir det inte laddat mer än så.

 

Möte på scen – det andra på två dagar. Foto: KAI MARTIN

Istället lockar norska Sigrid i Linnétältet med sin vokala, skira akrobatik. Musiken är utmärkt, men sällan utmanande.

Stark – och svag. Little Jinder bjuder på utmärkt musik med nonchalans.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Little Jinder tar scenen snabbt i besiktning. Levererar utmärkt musik, men någonstans är hennes förhållande till publiken kluven. Som om hon inte förstår att vårda den, trots att den uppskattar hennes musikaliska gärningar. Synd.

Dirty Projectors lockar i tältet. Men bjuder på ett, för mig, splittrar in- och uttryck när den vandrar mellan genrer. Begåvat, väl spelat, spännande arr. Men vad vill bandet…?

För tredje gången gästar Fleet Foxes Way out West. Första gången missade jag Seattlebandet på grund av att det spelade samtidigt som Håkan Hellström. Nu blev det andra gången jag fick möjlighet att höra gruppen och det tog inte lång stund innan stämsång och harmoni fyller mina sinnen inifrån och ut. Som ett yogapass hämtar jag energi och sköljs igenom av vällust. Nej, det är inte världens roligaste band att se på och medlemmarna verkar inte ha så roligt på scen. Men då jag sluter ögon och genomströmmas av deras musik, de fina arrangemangen och melodierna så fylls jag av frid.

Kanske behöver jag inte lyssna på Fleet Foxes i andra sammanhang. Men där och då är det perfekt – ett soundtrack till Way out West, som jag vill ha det.

Därefter får Lykke Li på Flamingoscenen min uppmärksamhet. Hon är ju en av vår mest spännande musikexporter, har en fantastisk, mörk och dramatisk musikalisk inramning där rock och elektronica möter mörker och vemod på ett eget vis.

Klass. Lykke Li vet att bjuda på show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är dans, koreografi, musik som är utåtriktad, kraftfull. Hon är generös mot sin publik, men samtidigt upplever jag en kyla och distans som ställer mig utanför. Inte förvånande; jag upplever samma sak på skiva.

Kraftström. Foto: KAI MARTIN

Thåströms malande mässande faller inte alltid väl ut. Jag var inte hundra procent övertygad vid turnépremiären i hösta i Lisebergshallen. Men den suggestiva musiken och hans reciterande sång landar allt mer rätt i det ökande regnet. Skyfallet blir en extra klang, som en ljudkuliss Thåström tonsatt till en tolkning av ”Blade runner”.

När sedan Ulf ”Rockis” Ivarssons bas spikar ett effektivt sound i inledningen av ”St Ana katedral” samtidigt som gitarristen, gnisselmästaren Pelle Ossler plockar fram stråken öppnar det för en bländande och kraftfull version av låten. Kanske den bästa jag hört. Fullödig dramatik.

Regnet ger Thåström en extra kuliss. Foto: KAI MARTIN

Kanadensiska Arcade Fire har stått högt på Way out Wests önskelista i många år. Självklart är det också denna mångfacetterade orkester som står för finalen. Att regnet nu är skoningslöst drabbar varken de på scen eller publiken nedanför.

Vi bjuds på en busig, yster och tokig spelning som inleds i högt tempo för att öka.

Arcade Fire har roliga timmen. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är en musikens roliga timmen. En smart show med stor scenglädje och en fin final trots att vätan kryper förbi allt det regnskydd jag uppbådat.

Så… Way out West 2018 har varit helt ok, men inte mer. Frågan är om arrangörerna ens återkommer i detta formatet nästa år. Eller ens namnet. Vi hämtar, som regnet, andan ett tag och återkommer i ämnet.