Bröderna Gert, Hans och Jonas Ruckman har i drygt tio år huserat i sina vackra lokaler nere vid vattnet vid Nya Varvet. Julborden med tillhörande show har varit en tradition – Peter Apelgren har haft några sanslöst galna aftnar och år tillsammans med bland annat Stefan Livh i god Rally-anda, Lasse Kronér, Sara Löfgren, Jessica Andersson, Jenny Silver, Stefan Odelberg, Winter Wonder Band, Partypatrullen… Ja, det är några gäng som har passerat revy på scenen inför hungriga och underhållningssugna gäster.

Men nu kör bröderna Ruckman för sista gången. Deras eminenta sillar läggs in för gott, julbordet packas ihop. Nya ägare tar över efter årsskiftet, nya traditioner kommer ta vid.

Sist ut på scen är underhållarna och sångarna Peter Eriksson och Christian Dybeck tillsammans med gitarristen Mikael Myllynen och keyboardisten/dragspelaren Rolf Ivréus.

Julhumor på Ruckmans – ett erbjudan ingen kunde tacka nej till är nu över.

De här duktiga på teman, i år kanske bättre än någonsin. Dybecks sanslöst roliga fulla kocken är förpassad till köket, men hans vakt gör entré och ställer till en smärre oreda. Fast det är en ny karaktär, den i Göteborg boende italienske maffiosen don Vito Marrone, som tar mest utrymme.

Det är med fullt fokus på ”Gudfader”-filmerna, en travesti på Marlon Brandos don Corleone i allt från stämningar till spelet på scen. Men allt är skruvat, galet och underhållande med filmer som adderar allt lite extra.

De fyra på scenen kramar det bästa ur varandra denna deras sista kväll på Ruckmans, publiken är med på noterna och en del lite mer än andra. Fram till klockan åtta stod ett bord trekvartsfullt. Vi pratar alltså om ett 30-tal lediga platser längst fram i mitten vid scen.

Peter Eriksson, utmärkt värd för kvällen som elegant och humoristiskt vågar näpsa ett helt hantverkargäng och få dem att förstå att det kan vara klokt att inte ösa på med drickat, tycker att vi ska bua då gänget kommer sent omsider.

Det sker, men vilken entré detta gäng gör. Kvinnor och män, däribland Häckens mittfältare Martin Eriksson och IFK:s och Gais:s förre sportchef Mats Persson, är utklädda som gangstrar direkt hämtade från ”Boardwalk empire”. Väldigt snyggt. En ung kvinna har en polisuniform som är väldigt petit med strumpeband och hotpants som får de manliga klientelet att snurra extra på huvudena. Hon bytta kaxigt plats från ena till andra sidan genom att helt sonika kliva över bordet. Ville någon gripas var hon villig, lika villig som hon lät män till stor förnöjelse smaka på hennes batong.

Ja, det var en sån kväll.

Avslutande afton på Ruckmans, som blev vild med eftersläckning och yster stämning. Bröderna Ruckman var nöjda, en epok är slut, lite sorgligt, förstås, men de har haft sitt etablissemang länge och troget. Dags för andra att ta över.

Då kan man kanske har fördragsamhet med att personalen i yran blev förvirrad och tog 40 minuter på sig att leverera notan, trots att jag var den förste som bad om den.

Med ”Gift – ett livsfarligt ämne” gjorde Anna Mannheimer och Peter Apelgren sanslös humor av parrelationer och familjeliv.

”Kids” är den naturliga avknoppningen från detta.

Den 19 december var det absolut sista chansen att se den föreställning som följt äkta paret i ett och ett halvt år – en intensiv tid med livets oberäkneligheter i bakfickan som sura överraskningar. (Annas mamma, regissören Carin Mannheimer avled ju hastigt efter kort tids sjukdom i somras.)

Z och jag hade lyckas få biljetter från arrangören (det var inte tänkt så, biljetterna var bara bokade genom denne med planen att betala på plats). Men väl där ställdes ett villkor, ”Du får biljetterna, men med uppgiften att ta denna kamera och fota under föreställningen eller också…” Nja, det är inte ett ordagrant citat, men ni förstår temat.

Jag såg ett hästhuvud i min säng då den tunga kameraväskan räcktes över. Jag hade alltså fått ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. En systemkamera på två olika objektiv och en teknik jag inte riktigt behärskade. Jag tackade ja… Vad mer kan en enkel människa göra. Showen ville jag ju inte missa.

Kameran var Peter Apelgrens, han hade någon idé om att bilderna skulle tas någonstans från i mitten av salongen med publikens huvuden suddigt exponerade för fokus på scen. Jag vet inte resultatet, men att jag inte skulle behöver plåta hela föreställningen och det tackar jag för. Det tar ju, så att säga, skärpan ur upplevelsen.

Jo, ”Kids är en omtumlande humoristisk upplevelse. En saltomortal i högt uppskruvat tempo med improvisationer från båda, men kanske mest Peter Apelgren. Han den flyhänte berättaren utan ramar och gränser, hon den lite mer satiriske, bitska och balanserande. Det är ett fullständigt lysande par på scen.

Vi får en humoristisk resa från klimakterievallningar till avhållsamheten som ska rädda vår jord (men inte mänskligheten). Däremellan lämnas barnen ut skoningslöst och roligt. Inget är för lågt eller högt, inget för grunt eller djupt.

Nu får ”Kids” vila och paret Mannheimer–Apelgren likaså. Det är dem väl unt och för säkerhets skull var Z och jag tvungna att tacka efteråt, det gav Z en gigantisk bukett som tack-men-själv-tack. Peter Apelgren tyckte det räckte med en av de två som paret fått för sina insatser på Draken.

På Trädgår’n har Stefan & Kim, Gladys del Pilar, Bosson, pianisterna Anna Persson och Angeli Palm (den senare från ”Så ska det låta”) och Maria Lundqvist hållit musikmaskinen och humorlådan igång. Allt i regi av rutinerade Anders Butta Börjesson. Det handlar alltså om en julshow med ambition och klass.

Ösigt och gnistrande julshow på Trädgår’n.

Showen Stars of Christmas är helt enkelt en välpackad, helproffsig show från start till mål med ingredienser långt över ett vanligt julbord.

Här finns smällkarameller från James Bond och ”Carmen”, Kalle Anka på julafton i en livehyllning späckade med allt från Beyoncé, Michael Jackson till Håkan Hellström. Jo, kapellmästare Mattias Frisk har fått slita hårt med arrangemangen, men får definitivt plus i kanten.

Med så många tunga artister kan det lätt kantra på scen. Men balansen är god och avvägningen och portionerandet av utrymme på scen likaså. Alla ska med och lite till. Gott så.

Bosson får göra sin ”One in a million” och sin stiliga Michael Jacksonhyllning, Gladys del Pilar sin ”Never let it go” (Afro-dites schlagerbidrag från 2002), Stefan & Kim sina humorvisslande uppvisningar med klassiskt, rock och till och med indiskt (men där får jag alltid känslan av att dessa utmärkta musiker någon gång inte orkat traggla skalor som de borde, det blir något besvärande hafsigt över musikkomedin). Högt och lågt, alltså.

Men självklart är det Maria Lundqvist som stjäl mest plats, det bara blir så. Hon har en känsla för humor och allvar, en taktkänsla och en närvaro som är lite mer. Självklart ramlar Sally in och tar över, river stället och sliter upp män i alla åldrar på scen – och några kvinnor – i något slags dråpligt julspel med balett. Jo, Sally är fortfarande sanslös.

Stars of Christmas gör sitt första år. Det är ett bra paket, som duger att slås in igen för att öppnas med lite uppfräschningar nästa år. För det här är en påkostad julshow med mersmak, som jag gärna öppnar åter nästa år.

Det hände sig vid den tiden, att något jag väntat väldigt länge på blev en verklighet.

När 80-talet gick över i 90-talet erkände jag för mig själv att låtskrivarådran sinat, att jag skulle bida min tid och inte tro att jag var något. Jag hade i den veva varit i Koppom, i Silencestudion där Kai Martin & Stick! spelat in samtliga sina fyra album och gjort en demo tillsammans med Henrik Cederberg. Den var fullständigt livlös och stum, främst beroende på bristen på kvalitet i materialet. Att jag fick ett prydligt nej från Kjell Andersson på EMI var helt i sin ordning.

Musiken fick istället sin förströelse i engagemanget som sångare i Glenn-Yngves, coverbandet som spelade låtar som oavsett original alltid lät som något av Ramones. Det var en befrielse för en pretentiös.

Jo, det trillade ner någon låt då och då. Musikern Olle Niklasson hjälpte mig med inspelningen av en demo, varav åtminstone en låt dröjde sig kvar i sitt väsentligt mycket lägre tempo än det som ursprungligen var: ”Du skulle varit här”.

Vi gjorde också en mer ambitiös inspelning i Helikopters studio i Musikens hus med Sven Jansson som tekniker.

Efter att jag hade varit i Stockholm hösten 1993 för en intervju med Svante Thuresson, kungen över allt vokalt i Sverige, då han var i färd med sin comebackplatta, åkte jag hem förtjust över mötet med en idol och förebild (även om det inte märks på sitt sätt att sjunga). I höjd med Katrineholm genomfors jag av ett stycke melodi och några rader text. Det blev i alla hast låten ”Dum” i en genre som jag aldrig tidigare hanterat.

Någon tid in på 1994 hade Jimmy Lagnefors, filmmusikkompositör då boende i hemstaden Göteborg, pillat lite på låten, hjälpt mig att ta låten från mitt huvud till något mer skissartat tydligt. Han i sin tur kontaktade en person, som hade byggt upp en studio tillsammans med en vän i dennes pojkrum i en egnahemsvilla på Hisingen. Någon dag i mars 1994 blir jag uppringd av Jimmy, som ber mig komma för att sjunga in min låt – ”Kan jag komma över lunchen, vi har lite tid över…?”. Jag slänger mig in i bilen, tar mig till adressen och möter för första gången Håkan Lundberg och ”Dum” blir en demo, som kittlar mina ambitioner.

Året efter eller kanske 1996 står jag och stryker skjortor till ackompanjemang av ZTV:s ”Knesset” med Kristian Luuk. Signaturmelodin, Temptations ”Hey girl (I like your style)”, gick rätt in; jag stängde av ljudet, satte mig vid pianot och skrev en låt med en text om det stukade tillstånd jag kände då. Det blev ”Jag är glad”.

Tegelsten för tegelsten lades för något framtida. Men mina drömmar var milda.

Ändå kom det fler och fler låtar. Efter en äktenskaplig kris skrevs balladen ”Kom nära mig” och ”När man glömmer vara på”, en bossanova, minsann.

Våren 1999 var jag inbjuden till Smask – Sveriges musikakademikers sångkåntest – där jag för första gången sprang på mæestro Mattias Bylund.

Vid ett senare tillfälle fick jag se honom som orkesterledare, även det på Musikhögskolan, och jag kände där och då, att det här är min man. Honom ska jag ha! Han svängde katten, fick orkestern att spinna och musiken att leva.

Jag sprang på honom vid olika tillfällen, men respekten för denne musikaliske gigant fick mig att tveka; ville han, orkade han bry sig, skulle han hinna, var det ens intressant…?

Innan sommaren berättade jag för honom att jag hade något som jag ville fråga honom om, men att jag tänkte ta det efter sommaren då jag skulle fattat mod.

Han skrattade och sa ok; det skulle dröja till i oktober innan mötet blev av. Jag bjöd honom på en kinakrog nära Avenyn, förklarade mitt ärende och han sa ja och jag svarade, att det vore nog bra om han hörde min låtar först. Jag hade då adderat några bidrag till låtskatten, bland annat ”En vinterdag”, en jazzig historia i 5/8-delar med drag av både Dave Brubeck och Povel Ramel. Vad är det som håller på att hända i min hjärna, vet jag att jag tänkte. Det här var ju långt över min kapacitet.

Nå, Mattias Bylund och jag gick upp till Artisten, lånade ett piano. Jag spelade några låtar, spelade andra från mina demor och Mattias framhärdade med sitt ja. Men han var också tydlig med att han inte hade tid just nu. Han skulle höra av sig när det lugnat ner sig.

I början på mars ringde han. En studio var bokad den 30 mars tillsammans med en orkester bestående av Michael Engström, bas, Magnus Sjölander, trummor, och Lars Granath på gitarr. Bakom spakarna skulle Kars Gunér att sitta. Ett gäng som det var lätt att komma överens med då det väl var dags, men efter det plötsliga beskedet om dagen D var jag fortfarande skakig.

Vi kom dit vid fyra tiden. Mattias hade arrat fem låtar. Klockan sex var inspelningarna igång efter snabb riggning och soundcheck. Halv nio, eller kanske halv tio var musikerna klara med sina grunder. Dags för sång och lite pålägg från Mattias sida. Halv tre på natten var en mix klar, jag fick en bränd cd i handen (det kändes nästan som en riktig release) och Karl Gunér ringde färjan och sa att vi ville åka till fastlandet (nåja, Hisingen).

Jag hade svårt att somna, vaknade med familjen på morgon inför bestyren att åka till dagis, skola och jobb. Jag spelade cd:n med låtarna ”Din älskare”, ”När man glömmer vara på”, ”En vinterdag”, ”Dum” och ”Kom nära mig”. Det blev genast en sensation i familjen, där min yngste son blev oerhört förtjust i beatsen och melodien ”Kom nära mig”.

Jag var stolt.

Mattias passade mig som hand i handske. Han lyfte upp min hjärna, analyserade den och sa om det melodier som jag filurade på ”Så här” och spelade sedan det som fanns i mina tankar. Fantastiskt!

Det blev fler demoinspelningar efter det och när vi våren 2003 gjort en, så dröjde det inte jag fick höra resultatet. Under sommaren ringde Mattias plötsligt och sa att han kunde komma förbi jobbet, men han hade lite bråttom. Han ringer, står nedanför GT-huset vid Järntorget, där tidningen då låg, jag går ner itll hans Volvo V70 med tonade rutor, som glider ner, ut sträcks en hand som i en knarkdeal och jag får en cd, Mattias kör iväg snabbt efter ett kort hej.

Resultatet på cd är himlastormande. Han har producerat, hans dåvarande hustru hade körat, Michael hade lagt på bas, det var fantastiskt. Jag ringde upp honom och sa ”Nu gör vi platta” och vi satte snart igång.

Dels blev det grunden från någras av demorna som gjorts under gång, dels blev det någon nyinspelning. Vi fläskade på med stråkar och blås och när allt var färdigt, så kände jag att det kunde räcka så. Jag var så oändligt stolt.

Plattan graverades av Anders Lind, musikgurun från Silence, Koppom, fotot hade tagit några år tidigare av mästerfotograf Oscar Mattsson, cd-häftet gjordes av Peter Birgerstam – människor som står mig nära.

Vi tävlade lite, Mattias och jag, om vem som skulle komma med releasen först; han med sin förstfödde son eller jag med min soloplatta. Han vann, men den 15 december hade jag skivorna i min hand, började på egen hand distribuera, skicka till radion och knacka på hos grannar och vänner för att sälja ”Sol på svenska”, vars titel har sin förklaring.

På 90-talet hade jag en infekterad debatt med Stefan Livh, programledare på P3 och P4, om svenskar och kunna sjunga soul. Jag hävdade att jag kunde det, han var starkt emot den uppfattningen. När jag sansat mig och fått perspektiv på saken, insåg jag att han hade rätt. Det krävdes ett liv, en träning och hängivenhet för att sjunga soul. Den besatt inte jag.

Så istället för ”Soul på svenska”, ja, en parafras på ”Jazz på svenska”, fick det blir ”Sol på svenska” – ett album inspirerat av Peter LeMarc, Bo Kaspers Orkester, Orup, Mauro Scocco, Svante Thuresson, förstås, Hasseåtage, Povel Ramel… på mitt sätt, då och nu. För jag är fortfarande stolt över denna min platta.

Jag hade på några år skrivit över 30 låtar. De flesta från albumet är från den tiden, ”Du skulle varit här” är äldst, skriven 1988.

1. Ge mig lite hopp.

2. När man glömmer vara på

3. Dum

4. En vinterdag

5. En annan dag

6. Glad

7. Galen

8. Går runt jorden

9. Kom nära mig

10. Dans på Risö

11. Du är så vacker

12. Vi lever på hoppet

13. Du skulle ha varit här

Musiker: Keyboard, programmering mm, produktion, arrangemang – Mattias Bylund, trummor/slagverk – Magnus Sjölander, Karl Gunér och Miko Rezler, bas – Michael Engström, kör – Anna Bylund, Mikael Henkelman, stråkar – Martin och Irene Bylund samt Gregor Wybraniec, gitarr – Stefan Ekstedt och Magnus Sjöqvist, blås – Sven Fridolfsson och Erik Rosenqvist, saxofon – Wojtek Goral, munspel – Åsa Gustafsson, akustisk gitarr – Josef Zammel.

Tekniker: Karl Gunér, Mattias Bylund och William Alexandersson.

Mix: Mattias Bylund, Karl Gunér och Tobias Lindell.

Sång, kör, text & musik samt exekutiv producent och arrangör: Kai Martin

Det regnade verkligen på nationaldagen. Göteborgs symfoniker i Slottsskogen fick kämpa med sitt firande inför de hågade, som samlats för traditionen som bjuder på gratiskonserten på den gräsmatta som Way Out West förvandlar till en festivalplats.

Så dagen efter, strålande sol, ett charmigt Göteborg, ett glittrande västkustskt leende. Ja, plötsligt kunde inte förutsättningarna vara bättre.

Nej, jag minns inte det där med vädret. Jag blir påmind om det då jag ser filmen ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014”. För det handlar inte bara om en konsertfilm rätt upp och ner, den är så mycket mer och bjuder på bakgrund och, som vanligt, som det också var i ”2 steg från Håkan” från 2011, ett starkt fanperspektiv.

Så mycket mer än bara en konsert med Håkan Hellström. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag inbillar mig att det har varit ett krav från Håkan Hellström själv, för han är medveten om att utan sin supporterskara skulle denna framgångsresa inte sett ut som den gjort, och jag gillar det. De små berättelserna som kantar vägen till Ullevikonserten blir pärlor i det grandiosa diadem som strålar och prålar den här kvällen.

Mina förväntningar inför konserten var egentligen inte så stora. Jag vet vad bandet kan leverera, jag känner Håkan Hellströms kapacitet. Jag har sett honom otaliga gånger sedan 2000, genombrottsåret, och framåt. Jag tidigare än så, men då i band.

Han har en förmåga att nå alla, något som gick överraskande snabbt. Men det var definitivt inte så de första skälvande spelningarna. Å andra sidan tog det blott några månader innan han lärt sig den svåra konsten att tjusa sin publik. Det har blivit så mycket bättre sedan dess.

Men…

De konserter som jag har sett på Slottsskogsvallen har inte tumlat om mig, jag har inte drabbats av den där känsloeuforin som jag skämts bort med tidigare. Jag trodde att den retningen i nerven var över för min del, att jag skämts bort så till den mildra grad att jag blivit blasé. Men då jag såg honom för ett år sedan i Scandinavium, så insåg jag den fanns där. Det var en enastående spelning av en artist som inte bara förmår att beröra, men som också är så noga med alla detaljer på scenen att han bara kan jämföras med de största – och då pratar jag om internationellt snitt.

Jag tvekade inte inför att han skulle klara sitt uppdrag på Ullevis scen. Men skulle han nå ut…?

Det blev en fantastisk konsert, en upplevelse som jag är oändligt glad att jag gick på. Spelningen hade tagit sitt avstamp i Scandinaviumkonserten, lite samma mellansnack och aningen likadant upplägg. Men på Ullevi blev allt så mycket större och det stod snart tydligt att han klarade denna utmaning med grace, värme, känsla och mersmak.

Visst, min spontana känsla direkt efteråt, var att musikaliskt var det kanske inte den bästa av Håkankonserter som jag bevittnat. Men känslomässigt var det starkt, stort och mäktigt.

Det var inte bara jag som var emotionellt berusad; att jag fick en kram av Håkan Mild och ett leende och handslag av Tobias Hysén är väl ett tecken på det.

Filmen fångar allt detta och så mycket mer – och när den nu backar bandet för mig, återskapar den där dagen, så kommer alla känslorna på en och samma gång.

I vardagsrummet hemma ligger både vinylen och cd:n ”Håkan boma ye (live)” ouppackade av något slags respekt för den kvällen. Som om den och jag slutit ett heligt förbund, där känslorna är förseglade, slutna och ska så vara i ett ljuvt minne.

Med ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014” bryter jag ju oundvikligt detta, men samtidigt med att minnesluckorna slås upp på vid gavel får jag så mycket mer.

Och det där om att konserten inte musikaliskt var i nivå… tja, vad ska jag säga. Då jag ser klippen från alla dessa vinklar och vrår, ser Håkan Hellströms perspektiv ut mot arenan, närkontakten, denna så enastående och speciella närkontakt med publiken… ja, då baxnar jag.

Jag tänker samtidigt: vad är det som alla Håkan haters missar? Vad är det som förskräcker och skapar distans, ovilja och ja, hat…? Nej, jag kan bara ruska på huvudet. Det är synd om dem som inte var där, det är synd om dem som inte fixar denne makalöse artist. Men det är deras beslut. Så låt det vara vid det.

Musikalisk är det en fullträff. Bandet är formidabelt, gästerna på pricken. Sångmässigt är Håkan Hellström i sitt esse – från start till mål. Han ger allt, han dansar, han showar, han underhåller, han njuter och han ser banne mig varenda en av alla de (oss) som var på plats den 7 juni 2014.

Det. Är. Större. Än. Stort.

Och i allt, bara Håkan.

Fascinerande och fantastiskt!

Fotnot: Den 15 Juli spelar Bob Dylan i ösregn i Trädgårdsföreningen. Dagen efter spelar jag med Kai Martin & Stick! på Taubescenen på Liseberg – i strålande väder. Det är inte bara Håkan som har tumme med vädergudarna…

Molières 1600-talskomedi blir humor 350 år senare med bland andra Johan Ulveson. Foto: OLA KJELBYE

Tartuffe på Göteborgs stadsteater (premiär 12 december 2014)

Författare: JB Molière (översättning: Allan Bergstrand)

Regi: Tobias Theorell.

Rollerna: Eric Ericson (Tartuffe), Fredrik Evers (Cléante, Orgons svåger), Nina Haber (Mariane, Orgons dotter), Inger Hayman (madame Perelle, Orgons mor), Carina M Johansson (Dorine, husa), Adam Lundgren (Valère, Marines trolovade), Tova Magnusson (Elmire, Orgons hustru), Thomas Nystedt (fogde och kejsare), David Rangborg (Damis, Orgons son), Johan Ulveson (Orgon).

Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Alex Tarragüel Rubio. Ljus: Ellen Ruge. Musikarr: Gustav Nordmark.

Att i sinnebilden söka ett Versaille 1664, dess magnifika storslagenhet och överdåd och samtidigt, i denna miljö, låta sig roas av Molières komedi ”Tartuffe”… ja, låter det sig göras?

Göteborgs stadsteater har antagit utmaningen att åtminstone försöka, men i en uppdaterad version som ändå flörtar rejält med den tiden gällande både gester och manér.

Vi pratar alltså ett humoristiskt drama i fem akter skrivet på alexandrin, rimmat, packat och klart.

Med andra ord ett rejält stycke text att läsa in, där meningarna ska skulptureras om och transformeras till något slags talspråk. Jag kan lova att redan här har ensemblen lyckats mer än väl. Skådespelarna har antagit utmaningen och det skapar en energi som gör att jag sitter och väntar på att rimmen ska mötas, resultatet blir redan tidigt humor. Ja, redan från inledningen med Inger Haymans paranta madam Pernelle, som i technodunket (jo, kanske lite överdrivet tema att förena modern musik med klassiskt; så var det både ”Tre systrar” för ett år sedan och ”Sylvi” i våras), som håller ett brandtal till Tartuffe. Denne man som blivit en vattendelar i familjen; varmt aktad av Orgon (Johan Ulveson) och hans mamma, madame Pernelle; djupt avskydd av de andra familjemedlemmarna.

Denna maktkamp blir också pjäsens motor, som spinner frustande lustfullt på Göteborgs stadsteater.

Humbugen Tartuffe (Eric Ericson) utger sig för att vara en from man och förför den rike, men desillusioniserade Orgon, vars familj lever ett lättljefyllt liv, fjärran kristen askes. En svajande maktkamp tar alltså sin början redan initialt. Den trappas upp rejält när Organ vill gifta bort sin dotter Mariane (Nina Haber) med Tartuffe, trots att han tidigare lovat bort henne till hennes kärlek Valère (Adam Lundgren).

I scenografen Magdalena Åbergs magnifika, strama men levande scenrum med höga, kala väggar i brunbetsad fanér, magnifika dörrar och i övrigt ståndsmässigt strikta miljö blir det fars, spring i dessa dörrar som sig bör och skratt på ett sätt som inte är helt vanligt på Göteborgs stadsteater.

Jag gillar det.

Johan Ulveson är som klippt och skuren i sin roll. Han kan spelet, har pondus att vänta på sina repliker, stå och sippa efter luft lagom länge innan de levereras och pendlar skickligt mellan förmäten, bedragen och maktgalet berusad.

Carina M Johansson roll Dorine, husan som hör allt och agerar sanningssägare, är briljant. Frustande verbal och mimisk elastisk. Tova Magnusson, Fredrik Evers, David Ragnborg… ja, alla gör de den här pjäsen till stor underhållning och bjuder en kväll som formligen dansar iväg.

Jo, det finns överspel, men det är också poängen. Vi i publiken ska inte missa någonting och jag tackar för det. ”Tartuffe” är en klassiker om bigotteri och en charlatan som fungerar väl i modern tid, det har regissör Tobias Theorell förstått och spinner på det. Och jag fullkomligt älskar finalen och Thomas Nystedts entré där plötsligt tiden från då pjäsen skrevs skrider in, den tid som lät sig så förfäras av denna Molières pjäs, att författaren inte blev begravd i vigd jord efter att han avlidit. Religion var även på 1600-talet något allvarligt och svårt att skämta om, trots att det egentligen är så lätt.

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

!!!!

Film om Laleh Poukarim av Fredrik Egerstrand & Kalle Gustafsson Jerneholm

Gränslös och underbar – för Laleh är inte världen stor nog (från Way Out West 2012). Foto: KAI MARTIN

Jag försöker minnas när jag först träffade henne. Mer än tio år sedan…? I samband med en intervju med unga Göteborgskvinnor som spelade musik och som i Musik i Västs regi skulle ut på en gemensam turné (en inflikad fotnot här – jag hittade när det var och det går att läsa om här). Det var fyra, kanske fem kvinnor. Alla flitiga framför mig, villiga att berätta. Alla utom en, som satt vid pianot, lite förstrött, frånvarande.

Jag fick senare, precis då intervjun i Musik i Västs lokaler på Vallgatan i centrala Göteborg, reda på att den tysta kvinna hette Laleh och ja, jag borde haft koll på att hon varit med i ”Jalla! Jalla!”, där hon som 17-18-åring hade en roll. Men där och då sas det att hon redan hade skivkontrakt.

Ytterligare senare fick jag höra från skvbolaget Warner om denna märkliga, starka och självständiga kvinna som dikterade sina egna villkor till sitt debutalbum. Det tog sin tid innan den kom, men skivbolaget hade förtroende för hennes skapande och det lönade sig; ”Laleh” kom 2005, blev en succé och vid Grammisgalan året efter hyllades hon flitigt.

Jag fick nytt tillfälle att träffa henne i samband med debuten. En fotograf och jag mötte henne vid ett fik på Axel Dahlströms torg i Högsbo. Hon ville inte bli bjuden på någonting, men fick en bulle som hon förstrött plockade bort sockret på samtidigt som hon berättade om skivan, om sin musik och om sitt liv; och ingenting fick någonsin riktigt rim och reson. Som om varje mening försvann i hennes tankar.

Så har det också känts med hennes intervjuer i andra sammanhang och, ja, mellansnack på hennes konserter. Men i musiken är hon både gränslös och knivskarp, där finns ett universum av kraft och energi, ett ständigt brinnande fokus.

Det märks i filmen ”Jag är inte bredd att dö än” – en fantastisk dokumentär av Fredrik Egerstrand och förre Soundtrack Of Our Livesbasisten Kalle Gustafsson Jerneholm. När de första scenerna när hon sluter ögonen för att lyssna in repetitionerna med några symfoniker, nya arrangemang av hennes musik, ett nytt musikalisk möte där hennes visioner ska stötas med andras tolkningar. Det är vackert och jag ser hur hon både uppslukas, känner efter och fångar passager som i vissa ögonblick lockar, men som i andra bränner och inte fungerar.

Laleh är extraordinär. Hon är så stor i sin själ och förunderlig. Så mycket som denna nu 32-åriga kvinna har fått vara med om. Från flykten från sitt hemland Iran till Vitryssland och Östberlin till Sverige. Om förlusten av först sin bror, sedan sin far och för något år sedan sin älskade mamma.

Nej, hon är nog egentligen inte förunderlig men vidunderlig. Hon är större än världen, med en själ som rymmer så mycket.

”Jag är inte bredd att dö än” visar så mycket av det som den mäktar med; resten får man smaka på mellan bilderna, mellan raderna, i gesterna, i glimten från hennes ögonvrå.

Jag har alltså sett och träffat Laleh många gånger, men aldrig mött denna uppriktighet, denna nakenhet. Hon blir inte mindre spännande för det och hennes musik blir än mer grandios.

Det kände jag i och för sig på Götaplatsen i somras, då hon med band mötte Göteborgs symfoniker inför 40000. Jag var där, på scen, som konferencier. Presenterade, men höll mig i bakgrunden annars. Det var större än det riktigt gick att begripa, men Laleh var tagen av allvaret, hon höll på sitt artisteri, lät sin musik gifta sig på ett fantastiskt sätt med det ståtliga, magnifika arrangemangen och hon berörde för att hon berörde själv. Precis som i filmen, som är både glädjefull och sorgsen.

HELLMANS DRENGAR

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg (utsålt)

Underhållande Drengar. Foto: KAI MARTIN

Kören Hellmans Drengar firar 20 år i vår och killarna, ledda av Claes Nyström, har som tradition att bjuda på julhyss, -sång, -pyssel och -humor. i år har det blivit ”Mjuka klappar & hårda paket 2014” på Lorensbergsteatern. Något av en tradition det med.

Den nära 60 man starka kören är speciell. Den har sin bas (ja tenorer också) i Allan Hellmans förening för homosexuella, startad 1951. Då, i en tid, när homosexualitet fortfarande var förbjudet, var naturligtvis det här något extra ordinärt och synnerligen djärvt. Just modet är något som Hellmans Drengar har tagit fasta på, för här finns en vilja att ändra på perspektiv, tilltal och förståelse. Ett sätt att ändra på givna normer och därmed göra världen lite större, lite bättre för alla.

Det görs alltså sedan nästan 20 år tillbaka till musik. Det är vackert så.

På scen blir det lika brokigt som kören är. Det är högt och lågt, smalt och brett, väldigt bra och lite mindre dugligt. Men alltid gjort med en förförande charm oavsett om det handlar om sång eller koreografi.

Tillsammans med gästsolisterna Sara Korsgren Norrby och, förre Hellmans Drengen, Markus Gustafsson blir det ett rikt utbud av just allsköns julgodis – inte sällan med körens egna texter till mer kända melodier. När Hellmans Drengar dessutom vinnlägger sig om att skapa annorlunda arrangemang blir det lite extra allt.

Men första akten är vilsen, där sånginsatserna parat (kanske) med nervositet ställer till det. Om det sedan är stärkande glögg i pausen som gör att allt blir så mycket bättre, ska jag låta vara osagt. Men inledningen med Drengarna som alla vill vara Lucia är fantastisk och så fortsätter det med medleyt där jakten på den försvunna skinkan är lika svindlande som miljöer och kostymbytena.

Markus Gustafsson är en skönsjungande ung man, som förstås sticker ut lite extra i glittret. Men även Karl Johan Borg gör så, när han får tillfälle att göra Roxettes ”It must have been love” i en version som minner om Bronski Beats Jimmy Somerville.

Ja, det blir mycket musik och mycket sång. Lustfyllt, men aldrig utan innehåll. För för Hellmans Drengar är det alltid något mer och detta deras evangelium är alltid värt att lyssna på.

GENTLEMEN

!!

Regissör: Mikael Marcimain.

Manus: Klas Östergren efter densammes roman.

Foto: Jallo Faber.

I rollerna bl a: David Dencik, David Fukamachi Regnfors, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnason…

”Gentlemen” – en skön film med yta.

Att se Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergen fascinerande och märkliga roman ”Gentlemen” från 1980 är i mångt och mycket som att kliva in i romanen.

Filmen åskådliggör och ljudlägger boken, figurerna och stämningarna. Det är detaljrikt, noga utmejslat med ett skarpt öga scen för scen. Egentligen är det bara dofterna som saknas – rent ytligt.

Men det är också problemet med ”Gentlemen”, för där boken har djup och spännvidd blir filmen bara ett pråligt utanpåverk och kanske värst av allt endast för dem som läst boken.

Rollistan är oändlig, budgeten (med svenska mått mätt) gigantisk och skiftningarna mellan 40- och 60-tal i svartvitt och 70-talet i murrig brunton är läcker. Jallo Fabers ska hyllas för fotot, där stämningarna är just lugubra då så kräver.

Kostymer och miljöer är kittlande och den spatiösa och för handlingen så väsentliga lägenheten på Hornsgatan i Stockholm är den som författaren Klas Östergren beskriver – åtminstone är det känslan.

Och han har ju varit med som manusförfattare, har alltså haft sitt finger med i spelet. Men det är också uppenbart att Klas Östergren inte klarat av att döda några darlingar; allt ska med också i manuset.

Märkligt nog blir inte detta allt mer, istället vattnas storyn ut, bihistorier får uppmärksamhet utan att bära, trådar rullas ut utan att fästas och det blir inte ett skarpt nätverk, ett hållbart, brokigt täcke utan tunt, skirt om än vackert.

Visst görs filmens centralfigurer – David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi Regnfors som Klas Östergren – utmärkt. Men där finns också en distans i agerandet som gör att jag aldrig tar dem till mig.

Romanens betydelsefulla kvinna, Maud, blir i filmen en staffagefigur, ett kuttersmycke som aldrig blir begriplig och som bara är med för att hon är vacker, vilket ju är onödigt med tanke på den kapacitet som Ruth Vega Fernandez besitter.

Filmen är lång (141 minuter), men känns ändå inte så. Motsägelsefullt, kanske. Men jag tror att just skönheten i scenerna är filmens räddning; den är behagfull, fin att titta på, men vad ”Gentlemen” handlar om får jag läsa om i boken.