Kortfilmer kan ge en fingervisning om kommande stor regissörer och filmskapare.

Som Lukas Modyssons ”Bara prata” lite med Cecilia Frode och Sten Ljunggren i rollerna, som kom året före genombrottet med ”Fucking Åmål”, men som för mig är en film som dröjts sig kvar.

På filmfestivalen är det något av en tradition att se Startsladden – den här gången med filmerna ”Audition”, ”Cupcake”, ”Värn”, ”Mommy”, ”Stoerre vaerie”, ”Punkt 9: val av andre vice talman”, ”Pojkarna” och ”Jag vill nå dig”.

En scen ur ”Mommy”.

Det handlar om filmer i huvudsak med svenska filmmakare, men också danska.

Några stöter jag på vid ytterligare tillfällen under festivalen, som förfilmer till någon av långfilmerna på Draken.

Det är intensivt att gå ut och in i filmerna och dess handlingar. Några fastnar, andra irriterar. Men över lag är kvaliteten god. Jag retade mig på ”Audition”, Lovisa Siréns film när den visades på premiärdagen. Men vid titten nu hittade jag kvaliteten; en regissör som söker skådespelare, män, som hon vill driva till nervigt spel för att göra en trovärdig gestaltning.

Jane Magnussons ”Cupcake” är dokumentärnära, två kvinnor som delar cell på ett fängelse och har etablerat en relation. Men när vi kommer in i handlingen är det bara timmar kvar till frigivningen av den ena. Det blir en knapp kvarts starkt drama, men förtvivlan och ångest som vibrerande hänger kvar.

”Värn” är John Skoogs dokumentär om ett värn byggt i Skåne av en särling. Berättarröster ger förklaring till de långsamma tagningarna som följer byggnaden inifrån och ut i närbild. Sövande tråkig, tycker jag. Men… det är John Skoog som tilldelas kortfilmspriset Startsladden för sin film och priset, värt cirka en halv miljon kronor i form av filmteknik och kontanter, är ett av världens största kortfilmspriser.

Då är jag mer överens med Publikens val, som gick till ”Stoerre vaerie (Norra Storfjället)” i regi av Amanda Kernell. En stillsam betraktelse av en kvinna som oundvikligen förenas med sin samiska bakgrund.

Danska Milad Alamis ”Mommy” är hjärtskärande. En tonårsmamma med en femårig dotter, där mamman inte klarar att tacka nej till ungdomens frestelser, men också försöker vara närvarande med sitt barn. Det är en plågsam, tankeväckande film.

Riksdagens arbete är väl knappast något som kan klassas som humoristiskt. Men Maximilien van Aertryck klarar det med sin ”Punk 9: val av andre vice talman”. En fluga på riksdagsväggen som följer spelet kring valet av SD:s Björn Söder.

I ”Pojkarna” är det återigen internering som är temat. Men här ett ungdomsfängelse. Isabella Carbonell har hittat en story som är gripande och som mycket väl kunde utvecklats till mer än sina 15 minuter.

”Jag vill nå dig”, Victor Lindgrens film, skildrar två systrar som hamnar mellan omogna föräldrar, som inte klarar att kommunicera. Varm och tankeväckande, även den.

Lisa Carlehed och Peter Plaugborg i ”I dine hænder”.

Jag har, varje festival, som mål att försöka följa samtliga av de Dragon awardnominerade bidragen, det vill säga de nordiska filmerna som tävlar om priset på en miljon kronor.

Först ut blir danska ”I dine hænder”, som utspelar sig, precis som premiärfilmen ””Nøgle hus spejl” – även den med i Dragon award – på institution. Svenskan Maria (Lisa Carlehed) jobbar på ett hem med svårt sjuka patienter. Hon faller för den cyniske och bittre mannen Niels (Peter Plaugborg), som längtar efter att dö. När han lyckas övertyga sin familj om att få åka till en dödsklinik i Schweiz blir det Maria som blir hans ledsagare. Till bland annat ackompanjemang av Nick Caves ”Into your arms” (som också är filmens brittiska titel) åker man med på denna resa mot döden. Lisa Carlehed gör en fantastisk insats, som är så nervig och hudnära att jag häpnar. Peter Plaugborg är inte steget långt efter. Men det är också tufft att se en film helt utan hopp.

Hafsteinn Gunnar Sigurðssons ”París Norðursins” (Paris i norr) skjutsar mig till Island med emfas, till det svindlande landskapet, till människorna. Men filmen om en man som försöker fly från sitt kraschande äktenskap och sitt alkoholmissbruk biter aldrig riktigt tag.

För några år sedan såg jag danske regissör Michael Noers intensiva fängelsedrama ”R”, som också vann det nordiska priset på Göteborgs filmfestival. En film som dröjde sig kvar länge som en isande kall vind, bitande i skinnet.

Han och hans team kan med andra ord göra stark film.

Kärleksdrama på dansksvenska.

Men när han nu åter möter människor placerade, verksamma eller boende i en institution är det mer stillsamhet och eftertänksamhet; inte det våldsamma, explosiva mötena som i ”R”. Istället är det om en kvinna boende på ett äldreboende, hur hon tar hand om sin flerfaldigt strokedrabbade man i det gemensamma rummet, de tradiga, dagliga rutinerna, hur livet blir ett fängelse, kärleken ett tvång, livet en skuggplats.

”Nyckel hus spegel” tickar på i all sin stillsamhet, men filmen (med den internationella titeln ”Key house mirror”) är stark och skapar ett drama som berör.

Jo, jag har har mina föräldrars ålderdom och äldreboende tydligt på näthinnan, jag känner lukterna i korridorerna och kan dessutom även den danska miljön efter många besök där, för att hälsa på min hustrus släkt.

Det påverkar mig naturligtvis och det gör självklart mig till en perfekt målgrupp för denna film med enastående bra skådespeleri från Ghita Nørby och Sven Wollter.

Ja, precis som på mammas äldreboende möts två människor, blir förälskade och binds samman i närhet och kärlek. Sven Wollters karaktär flyttar in och initialt känner jag att filmen snart kommer ta en vändning mot ”Gökboet” med Wollter som en McMurphy, en spjuver som tar plats, charmar alla och skapar kaos.

Det blir inte riktigt så. Istället utvecklar sig filmen med demensen som en hotande skugga, men där hoppet och kärleken aldrig viker.

Jag tänker på det, när jag nu går in i en fas av babysjuka – jag ser spädbarn överallt och längtar efter barnbarn! – , att samma aktning och försiktighet som vi visar de små ska vi också visa våra äldre. Jag försökte finnas mycket för mina föräldrar när de så väl behövde det; en självklarhet för att de också funnits för mig. Det var ett sätt att betala tillbaka, men också av kärlek och med vetskapen om att det en dag är över.

Så när hippa Michael Noer gör ”Nøgle hus spejl” är det för sin dementa mormor, för den relation till henne som fortfarande betyder mycket för honom och henne, för aktning av historien och kärlek till en anmoder. Det är vackert, som kärleken alltid är.

När Göteborgs filmfestival startade var kulturminister Alice Bah Kuhnke på plats.

Inte en självklarhet för nytillträdda ministrar på posten.

Minns Lena Adelsohn Liljeroth, som hade några skäl och ursäkter att inte komma till festivalen 2007, då hon precis blivit minister. Men då det egentligen handlade om att hon inte hade en aning om Göteborgs filmfestivals dignitet.

Men skandalomsusade och överraskningen på posten, Alice Bah Kuhnke, var alltså där; kanske inte så konstigt. Hon gillar film, har varit på festivalen tidigare och vet hur det är att vara en i publiken, svepas med i handling, röras av skådespel,  bländas av ljuset, gripas av en historia…

Fast hennes inledningstal till Göteborgs filmfestival kunde ha blivit bättre.

Inte för att hennes tal mot främlingsfientlighet, mot homofoba och manschauvinistiska kulturer inom och utanför film och för yttrandefrihet med bland annat stöd för den i Stockholm hotade filmen ”The vissel” kunde ha varit bättre.

Nej, Filmfestivalledningen hade helt enkelt inte gett henne de bästa förutsättningarna.

Invigningen hölls på engelska, lite oklart varför, men möjligtvis för att den streamas och därmed vill vara internationellt tillgänglig.

Blott en timme innan kulturministern ska hålla sitt tal får hon information om att det ska hållas på just engelska. Hon tar sikte på denna volley och löser situationen med glans, även om nödvändiga humoristiska vändningar går förlorade i den hastigt översatta texten.

Jag pratade med henne efteråt, på festen som hölls i Auktionsverkets salar, och hon gav ett avslappnat intryck, men var heller inte helt förtjust i den situation som uppstod och var kanske egentligen mest bekymrad över att just de inskjutna skämten aldrig fick någon plats i den snabba översättningen och tvingades att göra.

Men hennes tal var starkt om än i en salong som kunde ge henne bisvar i det hon sa och om det blåste i höstas då hon tillsattes, kan jag känna så här efter detta mitt första möte med henne, att nog gjorde hon ett väsentligt mycket starkare intryck än vad den förre kulturministern gav.

De kan det där, britterna. Skapa historiska dramer eller komedier, förflytta en handling tillbaka några tiotal år eller mer, ja, flera hundra år. Deras tv- och filmproduktioner visar det gång efter annat. Det är tydligt, effektivt, trovärdigt och väldigt snyggt.

Jag har klurat lite på det och förstår att det måste bero på att britterna inte har förändrat sitt samhälle, sina byggnader eller omgivningar i någon större väsentlig grad. Det går alltid att hitta miljöer som är gångbara, från gamla slott och herresäten till pittoreska byar där man kan leva i idyll eller granne med en massmördare. I städerna är husen slitna och känns som om de var det även om de har byggt under efterkrigstiden.

Pride – en film att gilla.

Så när jag faller för ”Pride”, den nyligen utkomna filmen om ett gaygäng i London som vill stödja de brittiska kolarbetarnas långt utdragna strejk 1984 och den konflikt med Thatcherregimen, så faller snabbt det mesta på plats.

Oavsett om vi landar i London -84 eller ute i den walesiska gruvbyn, som får oväntat och oannonserat stöd, så är miljön på pricken. För i Storbritannien har så mycket stått stilla, även beträffande utseende och alldagligt mode.

”Pride” är en måbrafilm, en komedi med verklighetsbakgrund då det blir som bäst. Den är heller inte utan allvar, även om den som mest stryker kring de ämnena lite grand som en strykrädd katt; vi kan liksom bara ana avgrunden i det svarta, i det svåra, i misären, rädslan som drabbar både bögarna och de traditionella yrkena som gruvarbetarnas i början och mitten av 80-talet i Storbritannien.

Jo, jag skrattar mycket. För det är en varmt rörande film, lite i traditionen av ”Allt eller inget”, ett underdogperspektiv där det omöjliga görs och där finalen stärker.

Jag gillar det i sina beskärda doser.

REVY

!!!!

Möllan rouge

Medverkande: Sandra Andersson, Lena Gustavsson, Henrik Bladlund, Andreas Nygård,Karin Mickelbo, Ulla Karin Olsén, Jimmy Tingstedt och Kent Vickel samt bandet Hybritts.

Regi: Erik Stålberg,

Plats: Möllan, Mölndal

Storslagen och rapp Mölndalsrevy. Foto: KAI MARTIN

Att skryta med att jag har, i stort sett varje gång, låtit mig roas av Mölndalsrevyn sedan 1999 har jag inte mycket för. Det här gänget har varit scenen trogen sedan Håkan Hellströms födelseår och är med andra ord ett sällskap med rutin och förmåga att nå över scenkanten.

Självklart har, precis som de nummer som spelats, skådisarna passerat revy. Men kärntruppen Karin Mickelbo, Ulla Karin Olsén och Lena Gustafsson har åtminstone vad jag kan erinra mig hållit god form sedan slutet av 90-talet.

I år är Mölndalsrevyn tillbaka på Möllan i centrala Mölndal efter många år i Teaterhuset. I den nyrenoverade salongens mjuka säten får publiken en dos underhållning som redan från start heter duga.

En av revyrävarna, Conny Källström, har i all hast tvingats ställa in sin medverkan på grund av benbrott – andra gången detta sker, men då till sjukhusrevyn ”Vårdlöst” 2010 lyckades han halta upp på scen, så alltså inte denna gång. Istället har Kent Vickell kommit in med kort varsel. Det både märks och gör ingenting, för Kent Vickell förmår göra sin insats med en klackspark, glimt i ögat och med ett jädrar anamma som är vinnande.

”Möllan rouge” är en revy som håller väl med en ensemble som gillar att stå på scen och som levererar väl. Det är få, om ens några, svaga nummer. Humorn är lokal, kanske mer än på många år, men med ett större perspektiv.

Mölndalsrevyn – en show med bett (här Karin Mickelbo som Uruguays spelare Suarez) Foto: KAI MARTIN

Här ryms u-båtsjakten med en Jimmy Åkesson som kommer ut som feminist i rosa glasögon. Manusförfattarna har varit på hugget oavsett om det handlar om Suarez bett i VM-fotbollen eller Melodikrysset, som ju haft problem med tävlande som fuskat med hjälp av appar.

Humor under ytan. Kent Vickell som ryss som konfronteras med Karin Mickelbos våta dröm. Foto: KAI MARTIN

Första akten dansar iväg och andra akten håller minst lika hög fart, kostymbytena är många och kläderna är lika avancerade som manuskvaliteten är hög. Jag får känslan av att man i år valt att lägga mer pengar på kostym än scenografi, för  kostymör Doris Kjærs kreationer har klass och är sevärda i sig.

Kostymfest. Foto: KAI MARTIN

”Möllan rouge” är en fest för revyälskare. Här kan man få sitt lystmäte och trots premiärens lite för grova teknikmissar är det här en revy som är lätt att rekommendera.

Lisa Lindgren och Carina Boberg har det tufft på jobbet. Foto: OLA KJÆLBY

”Profeten i Västra Götalands län” blev en mindre lyckad föreställning av Sofia Fredéns pjäs på Göteborgs stadsteater. Inte bara för att Peter Apelgren i huvudrollen kollapsade precis efter premiären, utan kanske mest för att detta nyskrivna drama helt enkelt inte höll måttet. Med hennes ”After work”, som nu spelas på Studion på samma teater, är det bättre ordning på scenerna.

Det är ett stramt spelat kammardrama mellan de fem kvinnliga skådespelarna på scen. De gör alla entré i tur och ordning, strikt koreograferat, som ett slags presentation av rollerna, till Julee Cruises låt ”Floating” (minns hennes sång i ”Twin Peaks”), en låt som blir som ett psykotiskt tema i pjäsen.

Alex Tarragüel Rubios scenografi och kostym är enkel och effektiv, precis som Nora Nilssons handfasta regi. Det är ett pressat drama på knappt en och en halvtimme som innehåller maktspel, rädsla och absurd humor med inslag av den jobbutslagning som pågår i Sverige, ja, kanske västvärlden, just nu.

”After work” blir ett drama utan vinnare, men blir i förlängningen en föreställning som väcker frågor och debatt. Det är starkt så och kvintetten Carina Boberg, Anna Granquist, Martina Käll (som ersatt Josefin Neldén efter jul), Mia Höglund-Melin och Lisa Lindgren gör kärva och skarpa porträtt av kvinnorna i hierarkin på en arbetsplats försatt i kris.

Tom Ljungman och Anna Åström – utmärkta som unga Daniel och Fanny i ”Viva Hate”. Foto: SVT

Med första avsnittet framför mina ögon döda pekoralen och humorn det allvar som borde gå som ett stråk igenom SVT:s julsatsning ”Viva Hate”.

I andra avsnittet hämtade regissör Jens Lien hem Peter Birros manus, men ännu inte helt för att övertyga. Och dessutom, jag får krupp på filmklippare som gör om en stad till något obegripligt. Jag vill inte att Daniel ska gå ut från sin lägenhet nära Stigbergstorget för att gå mot sitt mål Musikens hus, 50 meter ner på Hängmatta, plötsligt se honom sitta på en spårvagn för att ta bakvägen in på Haga bion i Linnestan. Jo, jag förstår också att det är en fiktiv värld med fiktiva människor, men ibland blir det bara löjligt.

Men låt mig slå fast en sak: Tom Ljungman är fantastisk som den unge, sökande, passionerad Daniel. Anna Åström är briljant som den drivna, känsloladdade Fanny. Tillsammans blir ”Viva Hate” värd och jag känner igen mig i dem – min blinda, hängivna kärlek och den svåra konsten att övertyga om denna. Och ja, jag känner igen Fanny – jag var tillsammans med henne på 80-talet under något år. Hennes brinnande feminism, hennes hat och attacker mot Andra Långgatans porrbutiker, hennes skörhet och desperation parat med en fullständig övertygelse.

Men nu sista delen avslutad är det dags för en summering:

Nej, Jens Lien lyckas inte fullt ut. Men ”Viva Hate” tar sig. Peter Birros manus likaså. Det är besvärande med både pekoral och den översvallande humorn, men jag har kunnat ta den ju mer serien har avancerat.

Spelet mellan bröderna, den kriminelle Tommy (Anastasios Soulis) som ständigt strular till det för Daniel, fungerar inte riktigt. Det är en relation som står och stampar, precis som deras möten med gangstern Sören (Peter Andersson). De momenten hade kunnat stötts och blöts några vändor.

Men Daniels osvikliga drömmar om Viva Hate tillsammans med sångaren Morgan (Wilhelm Johansson) är starka.

Fast jag ser inte bröderna Peter och Marcus Birro i detta, inte deras flammande poesi i de svarta, skälvande inledningsåren av 1990. Jag ser Håkan Hellström, ung drömmande, vilsen och stark. Jag ser Broder Daniel, detta underbara kaosband, som verkligen byggde sin musik på sturm und drang. Och jag ser en tv-serie, som hamnar som en väv med ”Tjenare Kungen” och ”Känn ingen sorg”, som väsentliga trådar för helheten. Inte bara för att Adam Lundgren (Pål i ”Känn ingen sorg”) dyker upp som hyfsat porträttlik Thåström (för övrigt gör ju Simon J Berger en deus ex machina i rollen som en lika porträttlik Björn Afzelius).

Och ja, till slut kom kvinnorna in – som stark och svaga, precis som livet självt.

BRÖDERNA BROTHERS

!!!!

Bar Kom & Musik, Göteborg

Bröderna Brothers som pojkbandet The Others – humor med hjärta. Foto: KAI MARTIN

Jag vet inte i hur många år som bröderna Alf, Ralf och Rolf har gjort mina mellandagar. Musikalisk humor med finess och skruv, som en ständigt uppdaterad Robert Broberg, ett aldrig sinande möte mellan HasseåTages, som Galenskaparna i ständigt ordvrängande med After Shave. Eller som allt detta och lite mer, lite mindre, lite mer finurligt. Humor utan ironi, men med värme. Kanske inte så konstigt att Bröderna Brothers aldrig slagit någon annanstans än i Göteborg och vad synd om Sverige.

Nu var det, efter några säsonger i träda, dags igen. Lokalen är ju förträfflig; de skönsjungande tvillingarna Karin och Maria Forsman (den sistnämnda med tillägget Larsson), som återupplivat Bar Kom & Musik på ny adress, Karl Johansgatan 152 i Sandarna.

Det är knôkfullt. Z och jag skulle inte fått plats, men som en av systrarna säger ”Är det bara två går det alltid att få in”.

Vi är glada för det, men blir snart också överraskade.

För inte är det Bröderna Brothers som ställer sig på scen. Istället är det förbandet The Others, ett hopplockat Ståkkholmsband – Dågge, A-type, Råll-On, Y-front och G-son – av i botten trubadurer. Arroganta med bred stockholmsaccent, trots att de erkänner att de bara bott i Stockholm sedan i maj, nedlåtande mot Göteborg…

Ja, ni förstår. det blir hur bra som helst.

The Others – det nya pojkbandet från Ståkkholm – Y-front, Dågge, Råll-On och A-type. Foto: KAI MARTIN

Ja, det är ju så, för de fantastiska tre – Per Umærus (Ralf), Sverker Stenbäcken (Rolf) och Robert W Ljung (Alf) – tillsammans med Stefan Sandberg (kusin Douglas) och Michael Krönlein (morbror Glenn), är världen bara inte nog, den är dessutom en lek och aldrig utan allvar. Det blir vackrast så och det här är humor som passar mig. Det är underfundigt, sprittande, svängigt, kittlande och populärmusik i sin allra vackraste prydno.

The Others är bara ett nytt sätt att tänja på gränserna, att bjuda sin hängivna publik på lite mer och extra allt. Och ja, det är underhållande från start till mål – till och med den film (väldigt märklig) om Bröderna Brothers som The Others tonsätter direkt från scen blir ren och skär underhållning.

Självklart stannar inte The Others framträdande vid det. De unga trubadurerna bjuder på erfarenheter från sin danska turné, där de reste var och en för sig för att dra in mer pengar, men spelade hela tiden en och samma låt samt gästspel från systrarna Forsman. Ja, det är välpaketerad underhållning så här efter jul.

Karin och Maria Forsman med The Others. Foto: KAI MARTIN

Så paus. Utrymme för bensträckare, vätskepåfyllning eller – tömning. Sedan Bröderna Brothers, som är The Others – fast tvärt om. Ödmjuka, varma, positiva och inbjudande, dessutom med det torrtrista frikyrkliga The Betels på scen, som inte kan låta bli att svänga trots att lagom är bäst..

Gamla slagdängor möter publiken som ömsinta kramar vänner emellan efter att inte ha setts på några år. Det är smittsamt och trivsamt med bara en enda negativ invändning; efter några intensiva, totalt utsålda föreställningar är det över dag för nyår.

Det är ju inte utan. Peter Birro har skämt bort oss med tv-serier av rang. ”Hammarkullen”, ”Det nya landet”, ”Upp till kamp” – alldeles fantastiska, löst formade kring verkligheten med en förmåga att suga tag, engagera och entusiasmera. På samma vis är manuset till succéfilmen ”Monica Z” gjort – en röd tråd av verklighet och dokumentär, som spinner friskt och ivrigt en story som kittlar.

Foto: SVT

Så det är ju inte utan att julserien 2014, ”Viva Hate” lockar. Peter Birros avstamp från sin egen uppväxt/ungdom tillsammans med sin bror Marcus, dessa enfant terribles i den göteborgska nöjesvärlden, där de med bandet The Christer Petterssons skulle slå världen med häpnad på samma sätt som en Socker-Conny ville med sitt järnrör.

Det blev väl aldrig så, bröderna Birro var begåvade, men också vidhäftade med både munläder och en förmåga att dra för många skrönor och odla för mycket myten om sig själva. Det blev mycket av allt, men lite av substans där, då när 1990 var ungt.

Jag hade själv klivit av rocktåget till viss del, Kai Martin & Stick! var en del av 70- och 80-talen, och varje gång bröderna träffade mig började de citera ”Passerade dagar från igår” – inledningslåten på ”Röd plåt”. Men det var inte det bandet som satte mest avtryck på Birro brothers, det var Imperiet och Morrissey. Därav namnet på bandet i tv-serien, som ju bär Morrisseys debutalbums namn.

Och tv-serien…?

Den börjar med humor och ett väldigt stort släktskap med ”Tjenare Kungen”, Ulf Malmros film. Men handlade den senare om unga kvinnor som startar ett punkband är den förstnämndas inledande avsnitt bara pojkar, pojkar, pojkar och en rejäl dos utanförskap.

Där hade Peter Birro kunde spinna på något riktigt, något äkta. Men väldigt snart är det humorn som vinner mark, där tragiken kunde fått näring och gett serien frukt.

Nu blir ”Viva Hate” och historien om några killar som vill slå världen med häpnad istället något som närmar sig slapstick. Dråplig humor, oavsett om det handlar om bandets livs första spelning, hotfull kriminell miljö eller mötet mellan flippad storebror och egocentrisk mamma.

Det blir aldrig på allvar och, som Bryan Ferry sjunger ”boys will be boys will be bo-o-o-ys”, vilket i sin tur faktiskt gör ”Viva Hate” inledningsvis tråkig med ett persongalleri med människor som bara är karikatyrer.

Jag tror inte det var regissör Jens Liens eller Peter Birros avsikt.