Krister Henrikssons Karlsson på taket lämnar många frågor till den unga publiken. Foto: OLA KJELBYE

Jag är den förste att erkänna att jag blev brydd då Göteborgs stadsteater presenterade ”Karlsson på taket”, en iscensättning av Astrid Lindgrens bok från 1955, inför kommande spelsäsong för ett år sedan. Inte så mycket för att det var barnteater som skulle spelas på stora scenen, som för att det var med Krister Henriksson, en vacker skådespelare och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, för att travestera Lindgrenfiguren själv.

Nej, jag har inga tvivel alls gällande Krister Henrikssons kvaliteter som skådespelare, tvärt om. Men sättet som han introducerades på av avgående konstnärlige ledaren Anna Takanen i samband med presentationen av spelprogrammet 2014/15 förra året väckte huvudbry. Hon ville ha Henriksson till Göteborg och han sa ja om han fick spela ”Karlsson på taket”. Det kändes som ett slags utpressning. Jag förstår det inte och blir helt ärlig inte klokare när uppsättningen nu har fått premiär.

Miljön är Stockholms Vasastan, det är 1955 och kärnfamiljen är i fokus. Familjen Svantesson visar sig emellertid snart vara, trots Gals and Palsambitioner, en falsksjungande kvartett där yngste medlemmen Lillebror (Nour El Rafai) ställs utanför gemenskapen. Och ja, det skaver i den förskönade familjebilden på mer än ett sätt. Det finns liksom ingen sammanhållning, inget förenande kitt och när lillkillen i familjen trilskas åker örfilen fram mer än en gång.

Ja, jag begriper att de cigarettrökande vuxna gjorde det på 50-talet, men det gör inte den unga publik som rättrådigt skriker rätt ut att man inte får slå. De har begripit något som regissör Alexander Öberg inte förstått, att ska det agas ska det ske med något slags förklaring. Här lämnas handling skoningslös och fatal utan vidare diskussion.

Det är ju, som alltid på Stadsteatern i Göteborg, en ambitiös uppsättning som här bygger på huvudfiguren Karlssons på takets beskäftighet. En bullrande primadonna med ett ego större än störst är naturligtvis en munsbit för Kristian Henriksson, som mest liknar någon figur från ”Mad Max” och ”Road warrior” än en svensk fantasifigur. Och, ja, det är han och Nour El Rafais Lillebror, som styr det här någorlunda rätt.

För det är en pjäs som är cementerad i en tid som inte känns här och nu, som inte kopplar samman här och nu och som, vad värre är, saknar en rimlig sensmoral. Visst finns här befriande humor och Fredrik Evers överstyrda fröken Bock är ju i stunden underhållande med sin pennalistiska hållning, men ärligt är det mer fars än något annat över de scenerna.

Nu är det barnen i publiken som räddar ”Karlsson på taket” med sitt rättfram sätt och sin ivriga dialog med skådespelarna om det som händer på scen. En dialog som Stadsteatern naturligtvis borde spinna vidare på mer än på dessa spontana utrop och Krister Henrikssons utsökta förmåga att fånga upp dem.

Jag är i och för sig övertygad om att de yngre i publiken vid premiären tyckte att detta var en jättebra pjäs. Men de lämnades med alltför många frågor för att det ska kännas vettigt med den här uppsättningen. Personligen blev jag inte klokare ett dugg på varför Krister Henriksson skulle trumfa igenom den här rollen, mer än att han verkligen vill bekräfta att han är en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.

Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater:

Av Astrid Lindgren, regi Alexander Öberg.

Skådespelare: Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil och Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3.

Scenografi: Sören Brunes

Kostym:Zofi Nilsson

Musik:Georg Riedel

Kapellmästare: Peter Tikkanen

Musiker: Henrik Bengtsson, Michael Edlund och Peter Tikkanen

Mask: Ingela Collin

Ljus: Anders Johansson

Ljud: Jonathan Assarsson och Frej Obenius

Dramaturg: Sisela Lindblom