Det är ju inte utan. Peter Birro har skämt bort oss med tv-serier av rang. ”Hammarkullen”, ”Det nya landet”, ”Upp till kamp” – alldeles fantastiska, löst formade kring verkligheten med en förmåga att suga tag, engagera och entusiasmera. På samma vis är manuset till succéfilmen ”Monica Z” gjort – en röd tråd av verklighet och dokumentär, som spinner friskt och ivrigt en story som kittlar.

Foto: SVT

Så det är ju inte utan att julserien 2014, ”Viva Hate” lockar. Peter Birros avstamp från sin egen uppväxt/ungdom tillsammans med sin bror Marcus, dessa enfant terribles i den göteborgska nöjesvärlden, där de med bandet The Christer Petterssons skulle slå världen med häpnad på samma sätt som en Socker-Conny ville med sitt järnrör.

Det blev väl aldrig så, bröderna Birro var begåvade, men också vidhäftade med både munläder och en förmåga att dra för många skrönor och odla för mycket myten om sig själva. Det blev mycket av allt, men lite av substans där, då när 1990 var ungt.

Jag hade själv klivit av rocktåget till viss del, Kai Martin & Stick! var en del av 70- och 80-talen, och varje gång bröderna träffade mig började de citera ”Passerade dagar från igår” – inledningslåten på ”Röd plåt”. Men det var inte det bandet som satte mest avtryck på Birro brothers, det var Imperiet och Morrissey. Därav namnet på bandet i tv-serien, som ju bär Morrisseys debutalbums namn.

Och tv-serien…?

Den börjar med humor och ett väldigt stort släktskap med ”Tjenare Kungen”, Ulf Malmros film. Men handlade den senare om unga kvinnor som startar ett punkband är den förstnämndas inledande avsnitt bara pojkar, pojkar, pojkar och en rejäl dos utanförskap.

Där hade Peter Birro kunde spinna på något riktigt, något äkta. Men väldigt snart är det humorn som vinner mark, där tragiken kunde fått näring och gett serien frukt.

Nu blir ”Viva Hate” och historien om några killar som vill slå världen med häpnad istället något som närmar sig slapstick. Dråplig humor, oavsett om det handlar om bandets livs första spelning, hotfull kriminell miljö eller mötet mellan flippad storebror och egocentrisk mamma.

Det blir aldrig på allvar och, som Bryan Ferry sjunger ”boys will be boys will be bo-o-o-ys”, vilket i sin tur faktiskt gör ”Viva Hate” inledningsvis tråkig med ett persongalleri med människor som bara är karikatyrer.

Jag tror inte det var regissör Jens Liens eller Peter Birros avsikt.