Kortfilmer kan ge en fingervisning om kommande stor regissörer och filmskapare.

Som Lukas Modyssons ”Bara prata” lite med Cecilia Frode och Sten Ljunggren i rollerna, som kom året före genombrottet med ”Fucking Åmål”, men som för mig är en film som dröjts sig kvar.

På filmfestivalen är det något av en tradition att se Startsladden – den här gången med filmerna ”Audition”, ”Cupcake”, ”Värn”, ”Mommy”, ”Stoerre vaerie”, ”Punkt 9: val av andre vice talman”, ”Pojkarna” och ”Jag vill nå dig”.

En scen ur ”Mommy”.

Det handlar om filmer i huvudsak med svenska filmmakare, men också danska.

Några stöter jag på vid ytterligare tillfällen under festivalen, som förfilmer till någon av långfilmerna på Draken.

Det är intensivt att gå ut och in i filmerna och dess handlingar. Några fastnar, andra irriterar. Men över lag är kvaliteten god. Jag retade mig på ”Audition”, Lovisa Siréns film när den visades på premiärdagen. Men vid titten nu hittade jag kvaliteten; en regissör som söker skådespelare, män, som hon vill driva till nervigt spel för att göra en trovärdig gestaltning.

Jane Magnussons ”Cupcake” är dokumentärnära, två kvinnor som delar cell på ett fängelse och har etablerat en relation. Men när vi kommer in i handlingen är det bara timmar kvar till frigivningen av den ena. Det blir en knapp kvarts starkt drama, men förtvivlan och ångest som vibrerande hänger kvar.

”Värn” är John Skoogs dokumentär om ett värn byggt i Skåne av en särling. Berättarröster ger förklaring till de långsamma tagningarna som följer byggnaden inifrån och ut i närbild. Sövande tråkig, tycker jag. Men… det är John Skoog som tilldelas kortfilmspriset Startsladden för sin film och priset, värt cirka en halv miljon kronor i form av filmteknik och kontanter, är ett av världens största kortfilmspriser.

Då är jag mer överens med Publikens val, som gick till ”Stoerre vaerie (Norra Storfjället)” i regi av Amanda Kernell. En stillsam betraktelse av en kvinna som oundvikligen förenas med sin samiska bakgrund.

Danska Milad Alamis ”Mommy” är hjärtskärande. En tonårsmamma med en femårig dotter, där mamman inte klarar att tacka nej till ungdomens frestelser, men också försöker vara närvarande med sitt barn. Det är en plågsam, tankeväckande film.

Riksdagens arbete är väl knappast något som kan klassas som humoristiskt. Men Maximilien van Aertryck klarar det med sin ”Punk 9: val av andre vice talman”. En fluga på riksdagsväggen som följer spelet kring valet av SD:s Björn Söder.

I ”Pojkarna” är det återigen internering som är temat. Men här ett ungdomsfängelse. Isabella Carbonell har hittat en story som är gripande och som mycket väl kunde utvecklats till mer än sina 15 minuter.

”Jag vill nå dig”, Victor Lindgrens film, skildrar två systrar som hamnar mellan omogna föräldrar, som inte klarar att kommunicera. Varm och tankeväckande, även den.

Lisa Carlehed och Peter Plaugborg i ”I dine hænder”.

Jag har, varje festival, som mål att försöka följa samtliga av de Dragon awardnominerade bidragen, det vill säga de nordiska filmerna som tävlar om priset på en miljon kronor.

Först ut blir danska ”I dine hænder”, som utspelar sig, precis som premiärfilmen ””Nøgle hus spejl” – även den med i Dragon award – på institution. Svenskan Maria (Lisa Carlehed) jobbar på ett hem med svårt sjuka patienter. Hon faller för den cyniske och bittre mannen Niels (Peter Plaugborg), som längtar efter att dö. När han lyckas övertyga sin familj om att få åka till en dödsklinik i Schweiz blir det Maria som blir hans ledsagare. Till bland annat ackompanjemang av Nick Caves ”Into your arms” (som också är filmens brittiska titel) åker man med på denna resa mot döden. Lisa Carlehed gör en fantastisk insats, som är så nervig och hudnära att jag häpnar. Peter Plaugborg är inte steget långt efter. Men det är också tufft att se en film helt utan hopp.

Hafsteinn Gunnar Sigurðssons ”París Norðursins” (Paris i norr) skjutsar mig till Island med emfas, till det svindlande landskapet, till människorna. Men filmen om en man som försöker fly från sitt kraschande äktenskap och sitt alkoholmissbruk biter aldrig riktigt tag.