För några år sedan såg jag danske regissör Michael Noers intensiva fängelsedrama ”R”, som också vann det nordiska priset på Göteborgs filmfestival. En film som dröjde sig kvar länge som en isande kall vind, bitande i skinnet.

Han och hans team kan med andra ord göra stark film.

Kärleksdrama på dansksvenska.

Men när han nu åter möter människor placerade, verksamma eller boende i en institution är det mer stillsamhet och eftertänksamhet; inte det våldsamma, explosiva mötena som i ”R”. Istället är det om en kvinna boende på ett äldreboende, hur hon tar hand om sin flerfaldigt strokedrabbade man i det gemensamma rummet, de tradiga, dagliga rutinerna, hur livet blir ett fängelse, kärleken ett tvång, livet en skuggplats.

”Nyckel hus spegel” tickar på i all sin stillsamhet, men filmen (med den internationella titeln ”Key house mirror”) är stark och skapar ett drama som berör.

Jo, jag har har mina föräldrars ålderdom och äldreboende tydligt på näthinnan, jag känner lukterna i korridorerna och kan dessutom även den danska miljön efter många besök där, för att hälsa på min hustrus släkt.

Det påverkar mig naturligtvis och det gör självklart mig till en perfekt målgrupp för denna film med enastående bra skådespeleri från Ghita Nørby och Sven Wollter.

Ja, precis som på mammas äldreboende möts två människor, blir förälskade och binds samman i närhet och kärlek. Sven Wollters karaktär flyttar in och initialt känner jag att filmen snart kommer ta en vändning mot ”Gökboet” med Wollter som en McMurphy, en spjuver som tar plats, charmar alla och skapar kaos.

Det blir inte riktigt så. Istället utvecklar sig filmen med demensen som en hotande skugga, men där hoppet och kärleken aldrig viker.

Jag tänker på det, när jag nu går in i en fas av babysjuka – jag ser spädbarn överallt och längtar efter barnbarn! – , att samma aktning och försiktighet som vi visar de små ska vi också visa våra äldre. Jag försökte finnas mycket för mina föräldrar när de så väl behövde det; en självklarhet för att de också funnits för mig. Det var ett sätt att betala tillbaka, men också av kärlek och med vetskapen om att det en dag är över.

Så när hippa Michael Noer gör ”Nøgle hus spejl” är det för sin dementa mormor, för den relation till henne som fortfarande betyder mycket för honom och henne, för aktning av historien och kärlek till en anmoder. Det är vackert, som kärleken alltid är.