Tom Ljungman och Anna Åström – utmärkta som unga Daniel och Fanny i ”Viva Hate”. Foto: SVT

Med första avsnittet framför mina ögon döda pekoralen och humorn det allvar som borde gå som ett stråk igenom SVT:s julsatsning ”Viva Hate”.

I andra avsnittet hämtade regissör Jens Lien hem Peter Birros manus, men ännu inte helt för att övertyga. Och dessutom, jag får krupp på filmklippare som gör om en stad till något obegripligt. Jag vill inte att Daniel ska gå ut från sin lägenhet nära Stigbergstorget för att gå mot sitt mål Musikens hus, 50 meter ner på Hängmatta, plötsligt se honom sitta på en spårvagn för att ta bakvägen in på Haga bion i Linnestan. Jo, jag förstår också att det är en fiktiv värld med fiktiva människor, men ibland blir det bara löjligt.

Men låt mig slå fast en sak: Tom Ljungman är fantastisk som den unge, sökande, passionerad Daniel. Anna Åström är briljant som den drivna, känsloladdade Fanny. Tillsammans blir ”Viva Hate” värd och jag känner igen mig i dem – min blinda, hängivna kärlek och den svåra konsten att övertyga om denna. Och ja, jag känner igen Fanny – jag var tillsammans med henne på 80-talet under något år. Hennes brinnande feminism, hennes hat och attacker mot Andra Långgatans porrbutiker, hennes skörhet och desperation parat med en fullständig övertygelse.

Men nu sista delen avslutad är det dags för en summering:

Nej, Jens Lien lyckas inte fullt ut. Men ”Viva Hate” tar sig. Peter Birros manus likaså. Det är besvärande med både pekoral och den översvallande humorn, men jag har kunnat ta den ju mer serien har avancerat.

Spelet mellan bröderna, den kriminelle Tommy (Anastasios Soulis) som ständigt strular till det för Daniel, fungerar inte riktigt. Det är en relation som står och stampar, precis som deras möten med gangstern Sören (Peter Andersson). De momenten hade kunnat stötts och blöts några vändor.

Men Daniels osvikliga drömmar om Viva Hate tillsammans med sångaren Morgan (Wilhelm Johansson) är starka.

Fast jag ser inte bröderna Peter och Marcus Birro i detta, inte deras flammande poesi i de svarta, skälvande inledningsåren av 1990. Jag ser Håkan Hellström, ung drömmande, vilsen och stark. Jag ser Broder Daniel, detta underbara kaosband, som verkligen byggde sin musik på sturm und drang. Och jag ser en tv-serie, som hamnar som en väv med ”Tjenare Kungen” och ”Känn ingen sorg”, som väsentliga trådar för helheten. Inte bara för att Adam Lundgren (Pål i ”Känn ingen sorg”) dyker upp som hyfsat porträttlik Thåström (för övrigt gör ju Simon J Berger en deus ex machina i rollen som en lika porträttlik Björn Afzelius).

Och ja, till slut kom kvinnorna in – som stark och svaga, precis som livet självt.