De kan det där, britterna. Skapa historiska dramer eller komedier, förflytta en handling tillbaka några tiotal år eller mer, ja, flera hundra år. Deras tv- och filmproduktioner visar det gång efter annat. Det är tydligt, effektivt, trovärdigt och väldigt snyggt.

Jag har klurat lite på det och förstår att det måste bero på att britterna inte har förändrat sitt samhälle, sina byggnader eller omgivningar i någon större väsentlig grad. Det går alltid att hitta miljöer som är gångbara, från gamla slott och herresäten till pittoreska byar där man kan leva i idyll eller granne med en massmördare. I städerna är husen slitna och känns som om de var det även om de har byggt under efterkrigstiden.

Pride – en film att gilla.

Så när jag faller för ”Pride”, den nyligen utkomna filmen om ett gaygäng i London som vill stödja de brittiska kolarbetarnas långt utdragna strejk 1984 och den konflikt med Thatcherregimen, så faller snabbt det mesta på plats.

Oavsett om vi landar i London -84 eller ute i den walesiska gruvbyn, som får oväntat och oannonserat stöd, så är miljön på pricken. För i Storbritannien har så mycket stått stilla, även beträffande utseende och alldagligt mode.

”Pride” är en måbrafilm, en komedi med verklighetsbakgrund då det blir som bäst. Den är heller inte utan allvar, även om den som mest stryker kring de ämnena lite grand som en strykrädd katt; vi kan liksom bara ana avgrunden i det svarta, i det svåra, i misären, rädslan som drabbar både bögarna och de traditionella yrkena som gruvarbetarnas i början och mitten av 80-talet i Storbritannien.

Jo, jag skrattar mycket. För det är en varmt rörande film, lite i traditionen av ”Allt eller inget”, ett underdogperspektiv där det omöjliga görs och där finalen stärker.

Jag gillar det i sina beskärda doser.