THOMAS PETERSSON

!!!

Skakad inte störd

Lisebergsteatern, Göteborg

Kul kille. Foto: BO HÅKANSSON

Alltså, man kan tycka vad man vill om februari – och för all del kalla den vad man vill. Men det går att kliva ur gråheten och tristessen, det går att sätta ljus på tillvaron. Ja, den går till och med att göra lite kul. Med Thomas Petersson, till exempel.

Han gör sin 88 föreställning med soloshowen ”Skakad inte störd”, så det är kanske inte så konstigt att rösten börjar brista 20 minuter in i andra akten. Det i sin tur gör att jag och delar av publiken börjar tappa fokus, från lustigheterna till den där ständiga deadlinen; klarar hans röst distansen ut.

Jo, det gör den och vi får en lustfylld resa på köpet.

Nej, det är kanske inte tipptopp Thomas Petersson. Jag har skrattar mig fördärvad i andra föreställningar. Men tro mig, jag gillar den här killens humor.

Han har en tajming och ett sätt att känna in sin publik, som bara en riktigt garvad ståuppare kan ha. Han lyckas hålla låda i två timmar och gör det med frenesi, humor och igenkännandets glädje. Det är, om inte annat, urstyvt.

När han är som mest i sitt esse håller han tre historier i luften samtidigt och klarar denna komiska jongleringsakt med bravur och det är inte utan att jag fascineras av hur han lyckas landa samtliga på bästa tänkbara sätt.

Det är högt och lågt, vitt och brett, snett och vint. Han är elak mot Leif GW Persson och Carolina Gynning, Henke Larsson får sig en släng. Men mest driver han med sig själv och gärna också med våra, publikens fördomar.

Thomas Petersson involverar inte sällan sin publik och där uppstår ett samspel, som måste tjäna som en motor för vilken komiker som helst.

Man kan tro att den timide hallänning är oförarglig i sitt förhållningssätt till vad han skämtar om. Men det är bedrägligt; han är en vassar satiriker än vad man kan tro och vrider och vänder gärna på perspektiven, så att vi som skrattar plötsligt skrattar åt oss själva, våra förmodar och vår uppblåsta självgodhet. Det är skickligt.

Som man när han vänder på våra värderingar och speglar vår kristna tro från ett utanförperspektiv; en religion där vi äter varje dag året om, utom kring påsken, midsommar och julen då vi äter ännu mer; vi hyllar julen till minnet av Kristi födelse, men låter en tomte dela ut julklappar till de närmaste; vi går i kyrkan vid två tillfällen under året, bröllop och dop (han kunde lagt till begravning också, men tre istället för två går på jämt ut).

Där hittar den ”godmodige” Thomas Petersson en frisk svärta, som han gärna får utveckla i dessa njugga tider, där vi så ofta lider brist på just perspektiv från andra vinklar än våra egna.

Men han duger också så väl som ren och rar ståuppkomiker med ett rasande tempo i sina historier och med en obetalbar mimik. Fast det är klart, mycket vill alltid ha mer.

Jag vet, ”The imitation game” är nedlusad med Oscarnomineringar och har prisbelönats flera gången om. Och jag vet, det är en fantastiskt välgjord film med skådespelare som presterar med trovärdighet, inlevelse och mejslar fram stilfulla karaktärer genom hela rollistan.

Välspelat historisk drama, men förutsägbar.

Vi ser den, Z och jag, för de sista biocheckerna som jag fick av min forna arbetsgivare – lite julbonus från det företaget som radar upp mångmiljonervinster varje år, men hellre satsar på utdelning till sina ägare, än på sin personal.

Det är ju en film baserad på en verklig och sannerligen dramatisk historia. Alan Turing, geniet som räddade världen i kriget mot nazismen och ondskan, som knäckte Enigmakoden med sitt team och som sedan nesligen försköts av den brittiska staten, dömdes för sin homosexualitet, tvångsmedicinerade mot sin läggning, förlorade sitt kunnande och sedan tog sitt liv.

Klart att det blir en bra film av en sådan story. Tvivels utan. Så, ja, det är en praktfull film in i minsta detalj.

Benedict Cumberbatch kan som ingen annan göra en sådan är roll, som särlingen Alan Turing. Ljuva Keira Knightley är kanske lite för ljuv som Joan Clarke. Men är alltid enastående bra. Och så fortsätter det.

Scenerna växlar mellan internatet 1927 där en ung Alan Turing mobbas svårt, men också finns kärleken, kampen för att knäcka tyskarnas kodningssystem och 1951, där Alan Turing precis gripits för osedlighet.

Välgjort, snygg dramaturgi. Men… Jag ser en film, som precis som titeln antyder, imiterar så mycket som har gjorts tidigare. Det gör filmen välspelad och -gjord, men förutsägbar. Den nära två timmar långa upplevelsen blir därmed naggad i kanten och lätt avmätt känner jag: Har sett det, har hört det… förut.

På Nätet kan man göra upptäckter.

Så då jag hittar projektet Maskinpop från Vislanda blir jag glad. Framför allt och förstås för att gänget gör en version av Kai Martin & Stick!:s ”Jag dansar inte” – den låt som gitarristen Peter Bryx och jag först av alla de som vi skrev för bandet efter att vi träffats 1978.

Kai Martin & Stick! 7 oktober 1978. Debuten. Foto: Lauri Dammert

Maskinpops version på Soundcloud är syntig och påminner kanske mer om det hemliga spår på debutalbumet ”Biomusik”, där vi gör ”Jag dansar inte” tillsammans med Cosmic Overdose, som någon dessutom gjort en fantastisk video till.

Men det är en vital, rolig variant av låten, som uppenbarligen smittar.

För i natt drömde jag om en spelning med Kai Martin & Stick! som var en ren sensation. Det var fullsmockat med människor och när vi spelar ”Jag dansar inte” som extranummer är allsången total. Problemet är bara att bandet slutar spela mitt i. Vi kommer aldrig till andra versen och vi står och diskuterar hur vi ska fortsätta, ljuset tänds och kvar står några ivriga entusiaster som väntar på mer, men de är blott en handfull, lokalen något slags sliten gymnastiksal och allt var bara en dröm – i dubbel bemärkelse.

Ibland är det skönt att börja dagen med något lättsamt. Norska filmen ”Beatles” i regi av danske Peter Flinth (”Arn” med flera)  är en nostalgisk söt pärla, som utspelar sig i Oslo på 60-talet. Beatles är drömmen, John, Paul, George och Ringo det ouppnåeliga målet. För de norska gutterna Kim, Seb, Gunnar och Ola i 16-årsåldern är det ändå det mesta samtalsämnet, långt före tjejer… Men de fingrar på sina instrument och de börjar också röra vid unga – och äldre – kvinnor. Vuxenlivet dröjer fortfarande runt hörnet, men närmar sig. Det är en finstämd film och hopp, kärlek, vänskap och ungdom med Oslo klätts av i sin moderna dräkt och fullständigt och häpnadsväckande kastats tillbaka till 60-talet på det mest förtjusande sätt. Född 1956 är det lätt att gilla och minnas, snacken på skolgården, banden som skapades ur fantasin, drömmarna och hur de krossades; jag för att jag var blond, det var ju ingen i Beatles. Jag fick bilda ett eget band senare, men då hade jag färgat håret.

Oslos svar på Beatles.

Danska Susanne Bier viker inte undan för inträngande dramatik. Kanske är hennes ”En chance til” hennes allra starkaste. Filmen som berör tunga ämnen som ett spädbarns död, kvinnomisshandel, postdepression efter graviditet, missbrukarmisär borde fulla skålen till råge med känslor. Men Susanne Bier driver historien med fast, intensiv hand och har skapat en film som äter sig in i sinnena och klarar att styra undan den bottenlösa förtvivlans mot just en chans till. Marie Bonnevie och Nikolaj Coster-Waldau får måla upp hela sitt känsloregister, som de äkta paret med sitt lilla barn. Men missbrukarparet Nikolaj Lie Kaas och May Andersen, hyllad fotomodell, ligger inte långt efter. En hemsk och stark film.

Falsk familjelycka i ”En chance til”

”Kvinnor i for store herreskjorter”, baserad på feministiska Gunhild Øyehaugs roman ”Vänta, blinka”, är en rar norsk film av debuterande Yngvild Sve Flikke. Med humor och värme bjuds på ett antal vitt skilda kvinnorporträtt, som alla vidrör vid varandra – inte alltid utan varandras vetskap. Kvinnofrigörelse och feminism finns som ett spinnande, men inte överskuggande, tema, där uppgörelsen med sig själv är central. Färska skådespelaren Inga Ibsdotter Lilleaas är en sensation som den unga feministiska poeten Sigrid.

Inga Ibsdotter Lilleaas är ett fynd i norska filmen ”Kvinner i for store herreskjorter.

Fredagen avslutas med journalisten och krönikören Ronnie Sandahl, som långfilmsdebuterar med ”Svenskjävel”. Unga svenskan Dino (Bianca Kronlöf, som även är med i festivalaktuella ”Verden vener”) lever ett kollektivliv i centrala Oslo, ständigt på jakt efter jobb och pengar. Hon möter förre tennisproffset Steffen (Henrik Rafaelsen), restaurangägare, rik och försmådd boendes i ett överklassområde med en femårig dotter och en i tonåren. Filmen spelar på ett sedan tidigare givet tema, är därför lite förutsägbar, men Bianca Kronlöf är driven i sin roll som vilsen 23-åring i jakten på identitet och självständighet. Stark och empatisk, fyndig och slagfärdig med ett öga för individer och repliker som de allt för självgoda överklassmänniskorna – eller för all del de jämngamla svenskarna i kollektivet – inte har.

TOMAS VON BRÖMSSEN

!!!

Tomas von Brömssens sista revy

Lisebergsteatern, Göteborg

Publik: Utsålt, som i princip hela vårens föreställningar

Gammalt och nytt i Tomas von Brömssens sista revy. Foto: MATS BÄCKER

Han inleder lite smygande. Ja, till och med lätt blasé. När han kommer in från parkett, talar till publiken inför fortfarande tänd salong och säger att han är glad för att alla är här. Men… han är ju van vid en större publik.

Jo, han fångar salongen med en gång. Han är sådan Tomas von Brömssen. Och publiken förstår naturligtvis omedelbart att han syftar på sitt gästspel på Håkan Hellströms Ullevikonsert i somras inför nära 70000, men som von Brömssen i sin show gör till att Håkan hjälpte honom lite grand.

Mm, modest humor som naglar fast publiken.

Och Håkan Hellström, förresten. Det är ju han som har lärt scenisk tajming av Tomas von Brömssen. Den där förmågan att bara stå still på scen och hämta in förväntningarna och sin publik. Låta tystnaden tala och ta tid.

Nu har von Brömssen lånat av Hellström. Entrén med att smyga in nerifrån och så småningom upp på scen är så typiskt Hellström. Så gjorde han i Scandinavium i december 2013. Så gjorde han på Ullevi 7 juni 2014. Så gör Tomas von Brömssen 29 januari 2015.

Jo, ”Tomas von Brömssens sista revy” – det låter ödesmättat och tungt. Och ja, det finns element av allvar i denna showen. Precis som vid portalen till Stampens kyrkogård med inskriften ”Tänk på döden”, så är det det som Tomas von Brömssen, några och sjuttio, gör.

Men det är klart att det är humorn som vinner när han bjuder på denna nya show med gamla karaktärer och några nya.

Till sin hjälp på scen har han Rudy Addo och Malin Stenbäck – unga, friska kvinnor som kontrasterar den åldrande aktören – och den gamle vapendragaren Sven-Eric Dahlberg med orkester.

Här passerar fäbodstintan revy med sina lockrop. Här kommer den förmätne servitören Yngve, som kallats till pärleporten. Här finns den tyste mimclowen med sina försiktiga gester. Tomas von Brömssen låter sina karaktärer synas, för när han väl ska bli ihågkommen är det kanske just mest för dem och inte för Tomas von Brömssen. Så ur skuggorna hörs också Sten-Åke Cederhök och Povel Ramel, ekon från förr men starka i minnet.

Premiären bjuder på skratt, musik och ömsinthet, men också en dos av vemod och allvar.

Jag tror aldrig jag har sett någon show när Tomas von Brömssen inte äger scenen med självklarhet. Men den här gången finns det ett slags fördröjning, en tveksamhet inför skratten och poängerna, ungefär som hans västgöta komiker i rullstol på hemmet. Eller pastorn som förvirrar sig i metaforer. Plastiskt rolig med lösnäsa och peruk, men det tar inte riktigt skruv efter den inledande surprisen.

Men efter den inledande, lite darriga första akten hämtar han hem sin första show av ”Tomas von Brömssen sista revy” i den andra. Och det kommer mer. Var så säker.

För jag vet att Tomas von Brömssens föreställningar sällan är riktigt ”färdiga” i definitiv tajming och känsla förrän några föreställningar in. Det är sådan man kanske får leva med som premiärlejon.

Jason Reitman gör ett slags ”Short cuts” med sin ”Men, women & children”, många möten, många beröringspunkter människorna emellan, men till skillnad från ”Short cuts” i rak berättarföljd.

Det är en varm, försiktigt humoristisk film inte utan dramatik. Ängsliga föräldrar vakar överdrivet och nervöst över sina tonårsbarn, vuxna klarar inte av att kommunicera, unga människor gör det i cyberrymden eller med SMS.

Alla söker ömhet, närhet och förståelse – men väldigt få lyckas.

Adam Sandler gör ett lågmält porträtt av den porrsurfande och runkande mannen i ett hopplöst äktenskap. Olivia Crocicchias utmanande tonårstjej är briljant. Men det är Ansel Elgort som den vemodige 15-åringen som övergetts av sin mamma, som ger det starkaste intrycket. Han är enastående bra – igen!

Men ett aber med filmen är det väldigt vita medelklassperspektivet, som här känns oerhört onödigt. Två afroamerikaner är med, den ene en älskare med Barry Whiteröst, den andre en flanig skolpsykolog som aldrig hört talas om IRL…

Ine Marie Wilman och Simon J Berger i det psykologiska dramat ”De nærmeste”.

Jag var väldigt förtjust i norskan Anne Sewitskys ”Sykt lykkelig” (”Happy happy”) från 2010. En film och svårigheter i äktenskap och brist på både kärlek och kommunikation som tog World Cinema Grand Jury Prize i Sundance Film Festival 2011. Nya ”De nærmeste” är svindlande stark med Ine Marie Wilman i ett nervigt porträtt av Charlotte, en ung kvinna som söker tillhörighet. När hon träffar sin halvbror Henrik (Simon J Berger), som hon aldrig tidigare har mött, uppvuxen i skilda länder, blir det ett destruktivt möte som det slår gnistor om. Det är ett psykologiskt drama på gränsen till sammanbrott, skildrat med en hudnära och skoningslös känsla.