Jag vet, ”The imitation game” är nedlusad med Oscarnomineringar och har prisbelönats flera gången om. Och jag vet, det är en fantastiskt välgjord film med skådespelare som presterar med trovärdighet, inlevelse och mejslar fram stilfulla karaktärer genom hela rollistan.

Välspelat historisk drama, men förutsägbar.

Vi ser den, Z och jag, för de sista biocheckerna som jag fick av min forna arbetsgivare – lite julbonus från det företaget som radar upp mångmiljonervinster varje år, men hellre satsar på utdelning till sina ägare, än på sin personal.

Det är ju en film baserad på en verklig och sannerligen dramatisk historia. Alan Turing, geniet som räddade världen i kriget mot nazismen och ondskan, som knäckte Enigmakoden med sitt team och som sedan nesligen försköts av den brittiska staten, dömdes för sin homosexualitet, tvångsmedicinerade mot sin läggning, förlorade sitt kunnande och sedan tog sitt liv.

Klart att det blir en bra film av en sådan story. Tvivels utan. Så, ja, det är en praktfull film in i minsta detalj.

Benedict Cumberbatch kan som ingen annan göra en sådan är roll, som särlingen Alan Turing. Ljuva Keira Knightley är kanske lite för ljuv som Joan Clarke. Men är alltid enastående bra. Och så fortsätter det.

Scenerna växlar mellan internatet 1927 där en ung Alan Turing mobbas svårt, men också finns kärleken, kampen för att knäcka tyskarnas kodningssystem och 1951, där Alan Turing precis gripits för osedlighet.

Välgjort, snygg dramaturgi. Men… Jag ser en film, som precis som titeln antyder, imiterar så mycket som har gjorts tidigare. Det gör filmen välspelad och -gjord, men förutsägbar. Den nära två timmar långa upplevelsen blir därmed naggad i kanten och lätt avmätt känner jag: Har sett det, har hört det… förut.