Jason Reitman gör ett slags ”Short cuts” med sin ”Men, women & children”, många möten, många beröringspunkter människorna emellan, men till skillnad från ”Short cuts” i rak berättarföljd.

Det är en varm, försiktigt humoristisk film inte utan dramatik. Ängsliga föräldrar vakar överdrivet och nervöst över sina tonårsbarn, vuxna klarar inte av att kommunicera, unga människor gör det i cyberrymden eller med SMS.

Alla söker ömhet, närhet och förståelse – men väldigt få lyckas.

Adam Sandler gör ett lågmält porträtt av den porrsurfande och runkande mannen i ett hopplöst äktenskap. Olivia Crocicchias utmanande tonårstjej är briljant. Men det är Ansel Elgort som den vemodige 15-åringen som övergetts av sin mamma, som ger det starkaste intrycket. Han är enastående bra – igen!

Men ett aber med filmen är det väldigt vita medelklassperspektivet, som här känns oerhört onödigt. Två afroamerikaner är med, den ene en älskare med Barry Whiteröst, den andre en flanig skolpsykolog som aldrig hört talas om IRL…

Ine Marie Wilman och Simon J Berger i det psykologiska dramat ”De nærmeste”.

Jag var väldigt förtjust i norskan Anne Sewitskys ”Sykt lykkelig” (”Happy happy”) från 2010. En film och svårigheter i äktenskap och brist på både kärlek och kommunikation som tog World Cinema Grand Jury Prize i Sundance Film Festival 2011. Nya ”De nærmeste” är svindlande stark med Ine Marie Wilman i ett nervigt porträtt av Charlotte, en ung kvinna som söker tillhörighet. När hon träffar sin halvbror Henrik (Simon J Berger), som hon aldrig tidigare har mött, uppvuxen i skilda länder, blir det ett destruktivt möte som det slår gnistor om. Det är ett psykologiskt drama på gränsen till sammanbrott, skildrat med en hudnära och skoningslös känsla.