Ok, jag kan inte hålla mig. Efter biolördag blir det ändå att vi kikar på melodifestivalen, fast dagen efter, Z och jag.

Efter förra årets kritik, jag de senaste årens, snarare, hade jag nog förväntat mig en dagordning som var annorlunda. Men, nej.

Konceptet är cementerat, oavsett om det byts ut programledare eller de tävlande bidragen går från åtta till sju.

 Nytt programledarpar, nya låtar – samma, samma men annorlunda. Foto: SVT

Fortfarande är det samma stissiga producerande, ett inledande mischmasch av förra årets schlager på en mellosekund, svepande bilder, publik som sitter och viftar, skyltar som hålls upp och någon komiker som får ”skoja” på bästa sändningstid utan att jag skrattar.

Jo, det är i sanning märkligt detta med produktionen av melodifestivalen, som under Christer Björkmans ledning vuxit sig stor, men genererar så lite.

Här laddas det med kanonerna. Jag vet inte hur många som far land och rike runt för att bygga scener, sätta kameravinklar eller sjunga en trudelutt. Men får ett år till ett annat blir det bara samma samma men lite annorlunda.

Årets startfält innehåll en riktigt bra låt, Molly Pettersson Hammars ”I’ll be fine”, väl sjungen, driv i låten, lite åt Adele eller Amy Whinehouse utan att bli copy. Hennes kläder är stramt, snyggt, rött och starkt som låten. Den kom inte ens vidare till andra chansen; orsakat av appkaos eller inte, den borde naturligtvis funnits med i finalen.

Jessica Andersson är oklanderlig, snygg med en klänning man kan dö för, en mikrofon som glittrar ihop med stativet (men som också döljer hennes mun, helt onödigt – avstånd till micken, tack). Hennes powerballad ”Can’t hurt me now” växer och var given att gå vidare, men känns som en låt i mängden i det stora hela.

Eric Saade är naturligtvis en vinnare oavsett vad han tar på sig eller sjunger. Fortfarande en tonårsidol vet han hur han ska spinna med den motorn, men ärligt, är inte ”Sting” mest en refräng och väldigt lite låt, dessutom en titel som en brittisk artist haft som artistnamn i mer än 35 år och som Peter LeMarc använde till sitt första band i Göteborg…? Men, han är söt och vitt på vitt är snyggt, logisk finaldeltagare. Men visst var det en märklig start på låten, som mer var som en video…?

”Pappa” med Daniel Gidelöw är en pekoral, som hoppades på att spelandet på känslosträngarna skulle ge en plats i, åtminstone, andra chansen. Men intrycket i rutan var mediokert och trist klädd väcker heller inga poänger – visst, sorgsna hundögon kan ge många klick på nätet, men här var han inte ens i närheten.

Docksöta var kanske å andra sidan det som gav Dolly Style sin framgång. För jag har väldigt svårt att sluka det här japanska modet i en låt som hämtats från Aquas katalog av låtar, som inte höll måttet.

Hiphop med starka refränger är hett just nu. Något som Behrang Miri och Victor Crone satsar på med ”Det rår vi inte för”. Slashasklädda och med nonchig koreografi typ det löser sig och med några kvinnor i bakgrunden som spelar trummor och dj:ar… nej, det håller inte.

Inte heller operapopen med Rickard Söderqvist och Elize Ryd i ”One by one” – hon i fotsid klänning i silver, han som en gothkung från vikingaland.

Jo, jag noterade faktiskt att samtliga bidrag i årets inledande melodifestival kunde hålla tonen; inte något jag har varit bortskämd genom åren. Men jag förundras alltid hur så många bidrag kan skickas in och så lite sticka ut.

En gåta som jag fortfarande väntar svar på samtidigt som jag väntar på lösning hur melodifestivalen verkligen ska både bli annorlunda, tittarvänlig, kittlande, underhållande och nydanande.

Men visst var det rart när rutinerade Sanna Nielsen försiktigt försökte lotsa Robin Paulsson rätt när han flackade med blicken och inte visste vilken kamera han skulle titta i…?