Bandyfesten – Filmfestivalen – tisdag

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är duon som kan vara lite för mycket för sitt eget bästa. Men faktum är att Fredrik Wikingsson plockade poäng med sitt sommarprogram, sänt från sin mormors äldreboende, i somras.

Då hade paret redan gjort sin kanske största insats någonsin, den som nu blivit filmen ”Filip & Fredrik presenterar Trevlig folk”.

När jag hörde om Borlänge- och integrationsprojektet att dra igång ett somaliskt landslag i bandy, redo att spela i VM i sibiriska Irkutsk, lät det både lovvärt, fantasieggande och fullständigt galet. Men varför inte.

Hammar och Wikingsson har följt det hela, från första samlingen längs med den svåra vägen till att laget faktiskt kom till Irkutsk.

Det är en vacker film, en ömsint, lågmäld och gripande dokumentär, som är gjord med stor empati och en mild humor med Filip & Fredrik som försiktiga betraktare. De väljer att låta andra tala, att låta filmen, bilderna vara tydliga.

”Filip & Fredrik presenterar Trevlig folk” är förmodligen den viktigaste filmen som kommit i Sverige. För här redovisas en vilja att handgripligen ta tag i integrationsproblematiken. Genom entusiasten Patrik Anderssson och bandylegendaren Pelle Fosshaug skapas möten mellan de somaliska killarna och denna så traditionsrika sport; det blir det bästa av möten, de somaliska killarna får en status och de växer i svenskarna ögon. Patrik Andersson är redan på gång med nästa projekt, att få invandrartjejer att spela bandy. Nio i det somaliska landslaget går nu på bandygymnasiet i Borlänge och självklart kommer de delta i nästa bandy-VM.

Fransmannen Alix Delaportes ”Le dernier coup de Marteau” (”Den sista hammarens slag”) håller en lågmäld ton i sin berättelse om den cancersjuka mamman, som lever med sin begåvade, känslige och skicklige fotbollsspelande tonårsson.

Det är en ömsint historia med ett barn som tar stort ansvar och som söker upp sin far, den världsberömde dirigenten. Mahlers musik har en inte helt oväsentlig del i filmen, som trots tema bjuder på hopp, kärlek och ljus.

Miss Julie

Jessica Chastain som fröken Julie i Liv Ullmanns intensiva dram ”Miss Julie”.

Liv Ullmann hyllades både på invigningen av Filmfestivalen och på Guldbaggegalan i måndags. Sjävklart. Denne aktris har både bredd, djup och en blick som känns. Med ”Miss Julie”, baserad på Strindbergs ”Fröken Julie”, står hon som regissör och bjuder på ett starkt drama, som möjligen spänner över lite för lång tid. Men den är gjort med poetisk känsla och med skådespeleri av högsta klass, brutal och känslosam i samma andetag filmad i irländsk slottsmiljö som bara den är bedövande vacker.

Finska bidraget till Dragon award är regissören Jukka-Pekka Valkeapääs ”He ovat paenneet” (”De har rymt”). Han som 2009 vann tävlingen med sin ”The visiter”. Nu har han gjort ett slags roadmovie, en tonårsflicka som rymmer från hemmet hon är satt på. Tillsammans med sin kumpan, en ung, stammande man som fått jobb på hemmet, flyr de från allt och alla. Det är en triptyk med tre tydliga bilder: flykten, infångandet och finalen. Men från första aktens flykt och äventyr till den brutala, obegripliga andra akten blir det för mycket frågetecken som aldrig rätas ut i slutet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s