Det är klart att jag instinktivt borde var skeptisk. Thåström var ju både avslappnad och glad i den första av fyra intervjuer som jag såg på Youtube. Han och Gradvall hade ett samtal på ett sätt som jag aldrig sett den förre Ebba Grön- och Imperietprofilen tidigare göra. Han bjöd på sig själv, skrattade, var välartikulerad, fundersam, dråplig och minnesrik.

Bedräglig intervju med Thåström. Arkivfoto: KAI MARTIN

Nyckeln var ju naturligtvis Jan Gradvalls kunnande, bredd och historik. Han vet bättre än de flesta, han har sitt nördiga sätt som ett oskuldsfullt vapen och kan vända in och ut på de flesta med initierade frågor.

Men hur var det nu med intervjun vid en närmare granskning…?

Jo, den är gjord på skivbolagets uppdrag. Iscensatt med några kameror, intervjuare och intervjuoffer var myggade och klara för snack i en lokal i Vasastan i Stockholm.

Bedrägligt på alla sätt och vis.

Jo, jag förstår skivbolaget och jag förstår Thåström. Bolaget för att de vill marknadsföra sin artist, Thåström för att han inte vill ge intervjuer till lallande journalister som bara vill spekulera, ställa snaskiga frågor, som vill hänga ut och hänga med Thåström.

Men jag förstår inte riktigt Jan Gradvall.

Han är en aktad frilansjournalist, som höjts till skyarna i Sverige. Han har ett renommé sedan 35 år tillbaka, tillhör ett kluster av mediamänniskor som syns och verkar rejält, och, vill jag tro, med ett uppriktigt syfte.

Det blåste om Gradvall i samband med hans reportage om Zlatan, som var tätt knuten till Volvos reklam och möjlig tack vare en inbjudan direkt från reklambyrån Forsman Bodefors. Gradvall försvarade sig med att han förhöll sig transparant till sitt jobb… Det är möjligt att han hade fria händer, fick ställa vilka frågor han ville. Jag betvivlar inte det. Men att som en fri journalist tacka ja till ett dylikt jobb kan måhända likställas med att dansa efter en annan pipa än uppdragsgivarens (i det här fallet Dagens Industri).

Men det är klart, han har ju tidigare gjort intervjuer med artister lite här och var i världen, ett sätt för skivbolag att marknadsföra sina artister och det kan ju vara en smula oklart om det är de musikmagasin eller herrtidningar, som står bakom de reskostnaderna.

Nu handlar det om en kort resa för Gradvall, kanske blott en promenad från hemmet till den där lokalen i Vasastan i Stockholm.

Ett samtal för skivbolagets räkning med Thåström. Ingen större sak.

Men vad händer med Jan Gradvall i förlängningen…?

Förlorar han inte sin trovärdighet genom sådana här uppdrag…?

När han skriver om skivor som han gillar, när en recension av en artist uppskattas med ett högt betyg… är det också på uppdrag av skivbolaget. När han skriver om en tv-serie, en bok eller en företeelse… är det då i oberoendet och hans rika intresses tjänst eller finns det andra intressenter?

Jag vet inte, men jag tycker att det blir trångt om oberoendet när en aktad journalist tackar ja till en sådan här intervju. Spelutrymmet för verkligt granskande, för att våga ställa de frågor som kan belysa något annat än marknadsföringen, krymper. Onekligen.
Jag säger inte heller att intervjun skulle blivit bättre om Gradvall inte agerat på uppdrag från skivbolaget. Men jag betvivlar att Thåström varit lika glad och generös.