SIMPLE MINDS

!!

Lisebergshallen, Göteborg

Publik: cirka 1500.

Bäst: ”Love song” – förutom hårdrockslutet.

Sämst: ”Riders on the storm” – vilken pinsamt dålig cover.

Fråga: Varför en paus mitt i då det börjar hetta till?

Bombastiskt utan glöd när Simple Minde gästade Göteborg för första gången sedan 2006.

Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

De inleder storslaget, men anonymt och ändå karaktäristiskt. Hänger ni med…?

Jo, Simple Minds kan de stora gesterna sedan de började utmana U2 i ämnet i mitten på 80-talet. Men i bombasmen tappades mycket viktigt bort, som låtsnickrande, nytänkande och den vassa eggen. Ändå är Simple Minds musik så signifikativt just Simple Minds.

Den vassa eggen, nytänkandet och den där känsliga nerven som gav Glasgowbandet en frontposition i slutet av 70- och framför allt inledningen av 80-talet var ett signum. Det välte allt över ända med sin knallhårda rytmik, sin manglande monotoni, sina svepande melodier och drabbande attack.

Med eleganta ”New gold dream (81-82-83-84) 1982 ändrades det i ett slag. Ton blev lätt, skir och elegant. Men låtarna fanns kvar.

När bandet sedan tog klivet vidare och fick sitt kommersiella genombrott med ”Don’t you (forget about me)” 1985 och med albumet ”Sparkle in the rain” 1984 kom det där större soundet som ledde till den där utmaningen mot U2.

Det lät inte illa, låten ”Waterfront” är massiv baserat på sin entonsbas, ”Upon the catwalk” – hyllningen till Nastassja Kinski – är episk. Men i takt med framgångarna, de större spelningarna parat med det stora soundet började bandet gå vilse med Stockholm stadion 1989 som ett stort svart hål.

Jag förlorade kontakten, köpte i och för sig plattorna 80-talet ut och på 90-talet mest pliktskyldigt. Men det där definitiva intresset hade försvunnit.

Men då de gästade Kulturkalaset 2006 inför 20000 på Götaplatsen var det något som väcktes till liv. Det fanns en energi och en attack, som jag saknat. (Jag skrev om konserten i GT.)

Kanske för att det var en konsert som var nära på att inte bli av. Med bara marginaler lyckades Jim Kerr, sångaren, komma till kontinenten efter att alla flygplatser hade stoppat in- och utflygningar på grund av ett terrorhot. Sista platsen på tåget och ett privatjet från Bryssel leverade Simple Mindssångaren till Göteborg där resten av bandet väntade – och publiken.

Men Lisebergshallen åtta och ett halvt år senare…?

Still mates – Simple Minds grundare Charlie Burchill och Jim Kerr. Foto: KAI MARTIN

Nja, det är ljummet även om Jim Kerr försöker elda på publiken och utfäster en kväll att minnas. Hans vän och tillika grundare av Simple Minds ihop med Kerr, Charlie Burchill, spelar gitarr fullständigt glimrande och karaktäristiskt. Men det lyfter aldrig.

Musiken blir tungfotad, saknar glöd och när ”Love song” väl bjuder på attack… ja, då fördärvas den med ett hårdrockslut värdigt ett coverband. När så bandet lyckas elda på både sig själva och publiken med allsångskarakoke i ”Don’t you (forget about me”, då tar man paus. Tröttsamt.

Nej, det blir aldrig någon fart på konserten. Den är baktung, stelbent och mest som Lars Brandeby, salig i åminnelse, som danskavaljer i ”Let’s dance”.

När sedan bandet stormar in med Doors låt ”Riders on the storm” som andra extranummer baxnar jag. Det är en förfärlig version som hämtad från Simple Minds kyrkogård med coveralbumet ”Neon lights” (2001), en sorglig coverplatta som borde begravits i tystnad.

Nej, jag vill inte ha en nostalgikväll med Simple Minds. Men jag önskar bara att de slipat den vassa eggen och inte gömt sig bakom storslagna och alltmer tomma gester.

Låtlistan från Lisebergsspelningen:

Let the Day Begin (The Call cover)

Blindfolded 

Extranummer:

MUSIKAL

!!!

Flashdance

The Theatre

publik: 1700

+ Hanna Lindblad! Vilket framträdande, vilken dans!

– Jag fick utslag av musikens 80-talssound, men det är min allergi.

? Var fanns sångpedagogen?

Imponerande koreografi och scenografi med suveräna Hanna Lindblad i centrum räddar ”Flashdance”. Foto: MATS BÄCKER

Alltså… 150000 har redan sett den här föreställningen sedan premiären på China Teatern i huvudstaden. Nu väntar en månads sejour i Göteborg i den fantastiska salongen med det gräsliga namnet i Gothia Towers inför 1700 per föreställningen under en månad.

Det är alltså en ensemble som nötts, stötts och blötts under en räcka shower, som kommit ner till rikets andra stad för att underhålla.

Och, det är alltså filmen från 1983 som tjänar som grund för den här påkostad, färggranna och sprakande föreställningen, som första gången blev musikal i England 2008.

Klart jag ska ha förväntningar då.

I huvudrollerna återfinns Rennie Mirro (Nick), Karl Dyall (CC) och Hanna Lindblad (Alex), trion som förgyllde min tillvaro med ett fullständigt bländande spel i den svenska uppsättningen av ”Singing in the rain”. Så, åter, det är personer i fokus som kan varandra väl på och vid sidan av scen.

Vi slungas tillbaka till 80-talet med kraft. Pittsburgh, krisande stålverk, musik som ekar med tomma trummor och syntar med själlöst liv, ett klädmode som gud glömde och i detta drömmen om dans.

Det har scenografen Andreas Bini förstått till fulländning. Här kastas man mellan tuff industri och nattklubben där Alex går sitt andra skift efter en hård dag på jobbet, mellan balettskolan Shipley Dance Academy och CC:s tuffa stripbar eller mellan danslärarinnan Hannas (Siw Malmkvist) hem och Alex bostad.

Till det har koreografen Jennie Widegren gjort kanske det styvaste jobb jag sett på en svensk musikalscen. Herregud, här får ensemblen slita i parti och minut. I synnerhet Hanna Lindblad, som alltid imponerar, men som nu gör det än mer med en total närvaro varje sekund på scen.

Men i en musikal ska en – oftast tunn – story berättas genom sång och det är här det brister lite för ofta för att jag ska hamna i total hallelujastämning. Allt för många i ensemble klarar helt enkelt inte av solosången när det så krävs och ja, det är smärtsamt att höra Siw Malmkvist, denna rutinerad och aktade sångerska, snubbla fram orden i sitt för kvällen första framträdande. Något som lyckligtvis räddas av hennes komiska talang.

Räddas görs i stället sången av Rennie Mirro, som återigen visar vilken starkt lysande musikalstjärna han är, och Karl Dyalls sylvassa insats som CC. Båda har en vidd, spänst och karaktär i stämbanden, som gör att jag lyssnar och vill höra mer.

Nu blir det istället dansen och scenografin som räddar den här föreställningen – och det är i och för sig gott nog, även om jag vill ha mer för perfektionen. För vi pratar ändå om 80-talshits som ”Gloria”, ”Manhunt”, ”Maniac” och finalnumret ”What a feeling” – låtar som kräver sina sångare.

Självklar har också ”Flashdance” sina komiska poänger, som för att lasta av dramatiken. Här kliver alltid så underhållande Ola Forssmed in som showens driftkuku, men har man sett honom tidigare blir det snart klart att rollen ”Jimmy” är en parentes som han får slita lite väl mycket med för att den ska bli tydlig.

Beröm ska också Anne Sjøbakken Fleiner ha för sin insats som vilset drömmande Gloria – hon lyckas väl balansera en osäker själ i både sång och dans.

Men… publiken får sitt lystmäte i denna sprakande produktion som spänner över tre timmar – allt från Chippendalesnummer med sexpack inkluderat till rörande romantik. Klart att det tjuts i salongen då.

Fråga mig inte hur många nyskrivna svenska musikaler det finns.

På rak arm kan jag bara erinra mig ”Rebecka” – Jonas Franke Bloms musikal baserad på Ylva Eggerhorns texter.

Ett gammaltestamentligt tema som aldrig grep mig riktigt, mer än ambitionen när den hade premiär för tio år sedan.

När jag nu får en aptitretare av Martin Schaubs och Patrick Rydmans musikal ”Lily” är det andra locktoner.

”Lily” den starka musikalen om prins Bertil (David Alvefjord) och prinsessan Lilians (Åsa Sjöblom) kärlek. Foto: KAI MARTIN

Duon, som har haft hjälp med dialogen av meriterade och rutinerade översättaren Nicklas Källén, har tidigare varit drivande i utmärkta minimusikalen ”The missing fortnight” (kanske får den trots allt räknas som en ny musikal, gjord på 90-talet) baserad på Burt Bacharachs musik.

Nu står de själva som kompositörer och textförfattare till en berättelse som spänner över prinsessan Lilians liv från det att hon träffade prins Bertil 1943.

Det är inte bara en utmärkt idé, det är dessutom en historia värd att berätta; gruvarbetardottern från Wales som blev svensk prinsessa, trots att hon skandalöst nog var gift då hon träffade prins Bertil och först efter 30 år tillsammans fick lov att ingå äktenskap med den svenske prinsen.

Jo, det är ett slags pendang till brittiska kungahusets skandalrelation mellan Edward VIII och Wallis Simpson, men där prins Bertil var sin titel och kungahuset troget lika stolt och trogen som han var sin älskade.

Hans och Lilian Mary Davies blixtförälskelse under blitzen är en bra berättelse. Till Martin Schaubs och Patrick Rydmans musik och texter är det här också en bländande musikal in spe.

Ja, den är inte där än. Det finns återstående jobb för att göra den tipp topp, men kanske mer på detaljplanet. Det visar den konsertformat som hade sin urpremiär i dag.

Begåvade elever på Musikhögskolans musikallinje – här Hanna Ulvan och Daniel Alvefjord. Foto: KAI MARTIN

Uppsättningen som gjordes nu på Artisten, Göteborgs musikhögskola, är med elever från andra årskurs under ledning av studierektor Nina Norblad, som också fungerat som ett slags regissör.

Det är en konsertversion där flera av låtarna saknas. Men det går att förstå vilken kvalitet materialet har. Martin Schaubs rutin som låtskrivare (motorn i bandet West of Eden och en av arrangörerna till Konserthusets serie ”Popical” med Lalehkonserten som en av de största) och hans känsla för starka melodier tillsammans med Patrick Rydmans sångarbegåvning (han sedan lång tid tillbaka en av medlemmarna i sångensemblen Amanda) ger en stark skaparduo.

Elva låtar bjöds det på med utmärkt framförande av de åtta eleverna. Lite vilseledande blev det med samtliga fem kvinnor som prinsessan Lilian och två av tre män som prins Bertil. Men jag förstår poängen med att låta strålkastarljuset skina solidariskt på de juvenila musikalartisterna. De behöver tränas för större uppgifter och för några av dem känns det inte speciellt långt borta.

David Alvefjord har en utmärkt röst och gör sin roll som prins Bertil i större delen av denna konsertversion övertygande och med utstrålning. Precis som Åsa Sjöblom, vars röst bär starkt som svagt med fin klang. Även Mira Andersson är ett namn att lägga på minnet, med fin röst och utstrålning.

Ung Lily (Åsa Sjöblom) möter gammal Lily (Pia Ternström) i musikalen ”Lily” – i bakgrunden Anna-Hanna Rosengren.

Foto: KAI MARTIN

Men med detta sagt, ska det också poängteras att det är små detaljer som gör denna nämnda trios lyskraft lite starkare. För hela ensemblen visar prov på att klara av denna deras utmaning på ett utmärkt vis.

Dessutom, vi pratar om fyra dagars repetitioner innan ”Lily” presenteras på scen. Det är, hur man än vrider och vänder på det, ett strålande resultat under de omständigheterna.

Martin Schaub och Patrick Rydman har jobbat med ”Lily” under två års tid. Några av musikalens låtar är fantastiska stycken, som gripande ”Lament” och humoristiska ”The oldest debutant”. Annat behöver slipas på, som finalen med ”The last remains”, som jag önskar så stark att den klingar länge efter ridåns fall.

”Lily” är skriven på engelska, kanske en brist i ambitionen om att den ska sättas upp på en svensk scen, men definitivt en utmaning för låtskrivare där rikets gränser inte är nog. Men framför allt så hoppas jag och tror att vägen till en musikalscen inte behöver vara så förtvivlat långt bort.

”Lily” har långt vidare kvaliteter som fler än publiken på Artistens bör bli varse.

Fakta ”Lily”:

Text och musik: Martin Schaub och Patrick Rydman

Dialog: Nicklas Källén

På scen, Artisten 5 mars: Vilhelm Blomgren, David Alvefjord, Anna-Hanna Rosengren, Åsa Sjöblom, Mira Andersson, Thomas Stokke, Hanna Ulvan och Pia Ternström

Musik: Martin Schaub, piano, och Patrick Rydman, cajon

Regi: Nina Norblad

Funderar jag, så tror jag att det var på Lollipopfestivalen vid Lida friluftsområde söder om Stockholm som jag första gången begick livepremiären. 1995 och Bob Hund stod på scen och tog andan ur mig. Fräckt och nytt, galet och sammanhållet, underhållande, bekant och skavande obekant.

Några av bandmedlemmarna hade jag stött på i andra sammanhang, som sångaren Thomas Öberg som jag gjorde en intervju med några år tidigare då han var med i Oven & Stove och gitarristen Johnny Essing, som figurerat i flera band i punk- och postpunksvängen.

Men det här… Oj!

Galet och seriöst, genialt och konstigt – Bob Hunds opera underhåller.

Jag hade ju läst om bandet, hade de första plattorna och var ju förtjust i sound och uttryck. Men på scen var bandet så mycket mer, så mycket bättre.

Det är ju en orkester som definitivt gått sin egen väg, men aldrig någonsin gjort avkall på sin identitet. Det är bisarr musik, men genialisk, det är på gränsande till galenskap, men alltid för smart för att bli helt tokigt.

Jag har lyckligtvis sett Bob Hund fler gånger än jag kan minnas och har nog aldrig blivit besviken. Underhållningsvärdet är alltid cementerat på en stabil grund och därifrån kan bandet sedan sträcka sig hur långt som helst.

När Bob Hund fick rycket att sälja alla sina instrument gav det en oanad väg, som ingen, kanske inte ens killarna själva, kunde ana.

En stram och fokuserad Conny Nimmersjö.

Men när de flaggade för en uppsättning på Malmö opera var det nog fler än jag som skakade på huvudet åt stolligheterna. Men samtidigt… varför inte?

Det blev operan ”Och Bob Hund dör i slutet”, en föreställning som jag inte var på, men som jag nu fått mig till livs tack vare SVT:s sändning.

Malmöoperan med orkester och kör blev ett nytt redskap för den rastlösa och innovativa orkestern, det blev också ett samarbete som blev fruktsamt.

Operaprimadonnan Thomas Öberg med nya later.

Bob Hunds musik gifter sig med den seriösa inramingen. Thomas Öbergs upptåg får ett motstånd som blommar. Det blir kanske inte ljuv musik, men låtarna får en annan dimension.

Jag älskar inledning där symfonikerna inleder och bandet kommer in först efter en lång stund. Hur bandmedlemmarna är stramt uppklädda i svart, förutom Thomas Öberg i vitt med sitt svarta pärlhalsband och den svarta masken i ansiktet.

Och han tar kommandot över denna deras opera, kräver bums stående ovationer och pratar ordvigt och varmt humoristiskt. Ju mer varm i kläderna han blir desto större utmaningar, skjortan åker av efter ett tag och med hjälp av någon i publiken, han är ute och tackar stora delar av publiken och han klättrar sedvanligt ut i stolsraderna. Ja, det blir strålande underhållning och Bob Hund återigen så mycket mer och så mycket bättre.

Iwar Wiklander och Tanja Lorentzon i det gripande dramat ”Fosterlandet” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Jag vet inte, men jag inbillar mig att Lucas Svenssons ”Fosterlandet” har varit något av ett måste för avgående Stadsteaterchefen Anna Takanen. Det är jag glad för. Sällan har jag sett en pjäs med så stark urkraft och slungats så intensivt mellan nu- och dåtid i ett ämne som är lika aktuellt 2015 som för 70 år sedan.

Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Fosterlandet” är ett uruppförande, gripande, kraftfullt om de finska så kallade krigsbarnen. Närmare 70000 som skeppades över till Sverige samt under och strax efter andra världskriget. Det gjordes av omtanke, men skapade sår, som det sägs i pjäsen, ingen kärlek kan hela.

Om detta ska det berättas och det har gjorts förut. På scen blir det nu också en verklighet i Anna Takanens superba regi.

Men det är inte endast hennes verk. Annika Nieminens scenografi är en starkt bidragande orsak till pjäsens styrka, som naturligtvis bottnar i författaren Lucas Svensson gedigna berättelse. En scenbild inte helt olik den finska uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” på Göteborgsoperan, enkel, stram, effektiv där trappscenen kan förvandlas till  från krigszon till bastulav, från vingligt fyllestråk till sjukhussal, från samlingslokal till brottarlokal, från midsommarlund till stormande hav.

Ja, ni förstår, man sugs in i scenbilden och självklart bidrar skådespelarna, där Göteborgsskådespelarna möter finska kollegor från Svenska teatern i Helsingfors, till detta.

Birgitta Ulfsson, i rollen som den åldrade och inför döden liggandes Elsa (90 år, lika gammal som den fria finska nationen), hittar tonen direkt; är längtande, drömmande, dement och klarsynt i samma andetag, Ständigt med detta förbannade öppna sår, som går igenom så många av de andra rollerna, efter att ha lämnat bort sin äldste son under de svåra åren.

Ingvar Wiklander (Ulfssons sambo i verkliga livet – så kan det sinnrikt gå till i teatervärlden) är en urkraft på scen i rollen som John. Mannen som kämpat med att förtränga sin egentliga mor, försökt måla upp en bild av sig som stolt och stark svensk, men där det blåvita färgerna aldrig går ur honom och det där förbannade såret av svek som aldrig vill läka.

Hans dotter Lussa (Tanja Lorentzon), författaren som aldrig någonsin blivit hel, som söker sin historia utan att kunna greppa den och som vill ha kontakt med sin farmor, som stängt av. Jo, det blir starka scener bara i det här triangeldramat.

Men Lucas Svensson nöjer sig inte vid detta. Finnarnas utanförskap i Göteborg finns som en annan stark motor, med Johan Gry som skärv men känslig vän till John, där Grys och Wiklanders spel blir som ett tillbakaslungande till mötet mellan Roland Jansson och Weiron Holmberg på scen, som hämtat direkt från Göteborgs varv. Och kvinnornas kamp, med den yngre Elsa som görs  brinnande och närvarande av Alma Pöysti, där strålkastarljuset kanske lyser som mest intensivt…

Männens tystnad och kamp mot känslorna ställt mot kvinnornas. Mödrarna som tvingas försöka släcka minnen för att inte haverera känslomässigt, men som går omkull ändå för att resa sig och knota vidare, skamfyllda, sorgsna i evighet, amen. Kvinnorna och barnen i det dunkla vemodets ljus med andra aktens slut med alla små gluttar med namnskyltar kring halsen som rent gripande.

Det här är ett känslomässigt starkt och drabbande drama med ett ljust slut, men också med en sorgsen komik som lockar till skratt som några gånger får vända tillbaka till det spruckna hjärtat igen. Pjäsen är på fyra och en halv timme, inkluderat två pauser. Den dansar iväg, inte våldsamt och virvlande. Men ömsint, inkännande, dröjande… som en tango.

Tack för dansen, Anna Takanen.

Fosterlandet hade premiär på Göteborgs stadsteater 25 februari och spelas under våren 2015:

Av Lucas Svensson RegiAnna Takanen Medverkande Thomas Backlund, Anna Bjelkerud, Johan Gry, Stella Laine, Sue Lemström, Tanja Lorentzon, Andreas Luukinen, Mattias Nordkvist, Dennis Nylund, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Emilie Strandberg, Birgitta Ulfsson, Mikko Virtanen, Iwar Wiklander Musiker Matti Ollikainen Elina Ryd Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg MaskPirjo Ristola Elisabeth Wigander Ljus- och videodesign Joonas Tikkanen Kompositör Matti Ollikainen Koreografi Reija Wäre Ljud Tommy Carlsson Dramaturg Jerker BeckmanLinnea Stara

Är på besök i Svenska Grammofonstudion och springer på folk som jag känner. Mest överraskande Bob Hund-gitarristen Conny Nimmersjö, som är albumaktuell med sitt andra soloalbum. Vi tjatar lite grand och han berättar att han är där med bandet för att spela in låtar. Ett tänkt album, kanske. För Bob Hund kan också tänka sig att komma med ett antal ep under tiden, för att pytts ut låtarna efter humör. Förre Soundtrack of our Lives Kalle Gustafsson Jerneholm är inspelningsansvarig.

 En kul orkester är i stan för att orkestrera.

Och ja, varför inte. Bob Hund gör som inget annat band gör – det gäller bandet oavsett på scen, i studio eller på något annat vis.

Jag har dessvärre missat deras projekt (i och för sig pågående) i Borås som inkluderade framträdande och deras gästspel i Skövde. Gruppen sålde ju sina instrument, men ur det mynnade en opera som uppförts i Malmö, men den kommer ju att sändas i SVT och SR inom kort (26 februari).

Och nej, jag är inte trött på Bob Hund. Blir man det är man trött på livet och det, lovar jag, ska dröja.

Jag har haft min resa med Thåström. Från min första bekantskap via radions livesändning med punkbanden Skabb, Reeperbahn och Ebba Grön från Långholmen 1978 till Kai Martin & Stick!:s första spelning i Stockholm, Musikverket 1979, då Thåström stod i publiken till nu. Däremellan har jag stått längst fram i publiken på Ebba Gröna spelning på Kåren i Göteborg, hängt i logen efter konserter och vice versa när Imperietkillarna hängt på efterfest då Kai Martin & Stick! har spelat i huvudstaden. Knallat in uppsatt på gästlistan när Imperiet invaderade Scandinavium i slutet på 80-talet och hängt och druckit pilsner backstage efter giget… Det blir en del minnen, det blir en del fragment.

 Tankar om ”Den morronen” och mer än 35 år tillbaka.

Thåströms musik har följt mig i mer än 35 år. Ibland med beundrande öron, alltid med fascination, men oftast med ett slags distans; hans värld är min, men ändå inte.

Jag har intervjuat honom, bjudit honom på öl i det sammanhanget, blivit vänt ryggen mot då han tror att jag fikat efter att skriva om hans förstfödda barn då jag bara ville gratulera honom till faderskapet, som en pappa till en annan.

Jag har till och med inslag av honom i mina texter; ”Man ska vara som ett vilddjur i år” har delvis hämtat inspiration från ett hastigt möte, jag på väg in, Thåström på väg ut från Röda rummet i Stockholm, febrigt förklarande att han inte fixade att hänga där. Pusselbitar som bidrar till skapelsen av en låt.

Nu sitter jag och lyssnar på hans ”Den morronen” och funderar.

Det är det fjärde albumet i den självbiografiska serien som startad med ”Skebokvarnsv. 209” för tio år sedan.

Musik som gnisslar och gnäller, är långsam men energistinn, som väser och frustar och som låter som ballader nedsänkta i Einstürzende Neubautens stålbad. Då, 2005, svindlande texter som prickar en generationskamrat, som öppnar upp tidigare stängda dörrar, som bjuder på en peepshow av tidigare anat, men inte riktigt känt.

Jag har alltid beundrat Thåströms integritet, hans förmåga att hålla allt utanför och bara skänka tillit till några få.

Jag minns när jag våren 2003 var i Amsterdam, ser Thåström, ivrigt gestikulerande gå och prata med en vän, som en vanlig man, som en bland andra, som en människa utan kändisskapets stigmata. Han såg ut att må bra och det är den känsla jag också får när jag ser Jan Gradwalls intervjuserie (del två här) beställd av skivbolaget, som jag kommenterat här.

Det är denna integritet han vårdar med ”Den morronen”, det kan ingen ta ifrån honom.

Jag lyssnar och tänker, funderar, vrider och vänder – för jag är lite betänksam och var inne på ämnet i min recension i GT sommaren 2012 – vad jag känner spontant kontra tankarna som kommer efter lite resonemang.

Efter första genomlyssningen laddar cd-spelaren på med Bryan Ferrys ”Avonmore” – en annan artist med integritet, en annan artist med ett eget uttryck. Men där finns samma konsekvens och jag inser att jag kan kräva mer sturm und drang och nya poser och gester av Thåström, men tacksamt slicka i mig Ferrys stilrena estetik.

Det är naturligtvis dumt.

Thåström slipar vidare på sin inslagna väg, låter industrins gnissel och tjut möta lågmäldheten och eftertanken, fortsätter låta tillbakablickarna svepa till barndom och livet självt. Det är den väg han valt. Emellanåt kan jag tänka, låtarna han gör nu är något som en Fred Åkerström skulle gjort om han varit någon eller några generationer yngre. Det är ballader men klädda i denna Thåströms musikaliska dräkt. Men jag kan heller inte sluta tänka på att hur ”Psalm” – albumets sista låt – skulle låta med Lasse Berghagen.

Det är tankar som far när jag lyssnar på Thåström.

ALCAZAR

!!!!

Rondo, Göteborg

Utsålt (780 personer)

+ Tempot, entusiasmen, musiken!

– Trista göteborgsskämt och Håkan Hellström i discotappning

? Hur ska denna discokula gå att stoppa

Fullt ös i tiderna krogshow med Alcazar på Rondo. Foto: KAI MARTIN

Det börjar som det slutar. Däremellan kastas jag in i minnenas kavalkad, sena tonårens förtvivlan, några och 20-års revolt, men framför allt dans, dans, dans!

Jo, Alcazars show på Rondo tar sats från start i ett futuristisk scenlandskap signerat Fredrik Benke Rydman. Den börjar i ett så frenetiskt tempo att jag sätter högsta betyg direkt, undrar var allt ska sluta, sansar mig lite, men går efter finalen från Rondo med ett leende på läpparna med svetten fortfarande pärlande i pannan.

Som jag dansat och jag var inte ensam om det.

Men Alcazars intensiva show med fantastisk koreografi och musik – det blir mycket Alcazarhits, jag lovar – tar fler vändningar. Dels en promenad i minnenas korridorer. Dels i några illa valda moment. Men totalt sett är det sanslös underhållning från start till mål.

Jag kastas alltså tillbaka till den egentliga discoeran i mitten av 70-talet, då en töntig Kai Martin måhända hade drömt om att vara en Gene Kelly eller Fred Astair, men väl på dansgolvet rörde sig stel som en fura. Där kunde jag se de som lärt sig stegen, som gjorde rätt när jag gjorde fel.

Ändå försökte jag bjuda upp. Oftast med svaret ”Jag dansar inte” och min längtan efter att dansa och min längtan efter det täcka könet föll pladask. Det blev en låt om det senare, med just det där citerade svaret som titel. Punken blev min räddning, pogo kunde jag dansa själv, ingen brydde sig och discofolket blev hatobjekt – inte bara för mig; se där, hur man kunde komma tillrätta med sitt tillkortakommande. Och jag var inte ensam: Attentat sjöng ”Pissa på en discofrissa” och Glo gjorde detsamma i ”Discoäckel”.

Men det handlade nog mest om att den där förföriska miljön på diskoteken var eoner från vad jag klarade. Jag var inte ett danssteg nära.

Discon som musikgenre blev ju då också något av bögarnas musik och hur många stilen har räddat i form av identitet vågar jag inte tänka på.

På Rondo är det kanske extra tydligt, för alla är med och alla är där: transor, bögar, medelsvensson som inte förstått det där med att ta på sig något annat än tröjan frånk julen -93, mediafolk, kulturelit, skivbolagsfolk, nöjeslystna och danssugna.

Och suget efter underhållning är redan från starten stor. Knappt hinner showen starta förrän det går som en ström av uppfyllda förhoppningar genom den fullsatta salongen.

När trion på scen sedan bjuder på lite enklare dansmoves, jag då dröjer det heller inte länge förrän publiken är upp på fötter och det blir dans! dans! dans!

Det är härligt, befriande och jag skiter i de danssteg jag aldrig kunnat ta, svänger på mina höfter och är mitt i discokulan förföriska glitter.

Alcazar bjuder på en fantastisk show, med några få undantag:

Jag förstår att det inte går att hålla det där otroliga tempot rätt igenom hela showen. Men momentet med att bjuda på hårdrock i discotappning för att göra det förbjudna, spela ”Känn ingen sorg för mig i Göteborg” i discoarrangemang faller platt och känns inte alls så ”no, no” som Alcazar och regissör Edward af Sillén hoppats. Istället blir resultatet ”åh, nej” och det är ju inte samma sak.

Trist är också stockholmares förtjusning att hela tiden skämta om göteborgares förakt för Stockholm. Att ”Highway to hell” på svenska skulle bli ”E20 till Stockholm”… Eh, va’?!

Det blir dessutom lite appart på slutet då en av dansarna kommer ut som den bästa sångarna av alla sjungande lite Michael Jackson.

Men, det är randanmärkningar. Tess Merkel – har hon någonsin varit hetare? –, Lina Hedlund och Andreas Lundstedt gör en show som glöder, som skapar feber och som får mig att göra moves jag inte trodde var möjliga.

Det är bara är bara att gå och se – det här är troligtvis den bästa showen i landet just nu. Missa inte det!