Tankar om Thåström

Jag har haft min resa med Thåström. Från min första bekantskap via radions livesändning med punkbanden Skabb, Reeperbahn och Ebba Grön från Långholmen 1978 till Kai Martin & Stick!:s första spelning i Stockholm, Musikverket 1979, då Thåström stod i publiken till nu. Däremellan har jag stått längst fram i publiken på Ebba Gröna spelning på Kåren i Göteborg, hängt i logen efter konserter och vice versa när Imperietkillarna hängt på efterfest då Kai Martin & Stick! har spelat i huvudstaden. Knallat in uppsatt på gästlistan när Imperiet invaderade Scandinavium i slutet på 80-talet och hängt och druckit pilsner backstage efter giget… Det blir en del minnen, det blir en del fragment.

images Tankar om ”Den morronen” och mer än 35 år tillbaka.

Thåströms musik har följt mig i mer än 35 år. Ibland med beundrande öron, alltid med fascination, men oftast med ett slags distans; hans värld är min, men ändå inte.

Jag har intervjuat honom, bjudit honom på öl i det sammanhanget, blivit vänt ryggen mot då han tror att jag fikat efter att skriva om hans förstfödda barn då jag bara ville gratulera honom till faderskapet, som en pappa till en annan.

Jag har till och med inslag av honom i mina texter; ”Man ska vara som ett vilddjur i år” har delvis hämtat inspiration från ett hastigt möte, jag på väg in, Thåström på väg ut från Röda rummet i Stockholm, febrigt förklarande att han inte fixade att hänga där. Pusselbitar som bidrar till skapelsen av en låt.

Nu sitter jag och lyssnar på hans ”Den morronen” och funderar.

Det är det fjärde albumet i den självbiografiska serien som startad med ”Skebokvarnsv. 209” för tio år sedan.

Musik som gnisslar och gnäller, är långsam men energistinn, som väser och frustar och som låter som ballader nedsänkta i Einstürzende Neubautens stålbad. Då, 2005, svindlande texter som prickar en generationskamrat, som öppnar upp tidigare stängda dörrar, som bjuder på en peepshow av tidigare anat, men inte riktigt känt.

Jag har alltid beundrat Thåströms integritet, hans förmåga att hålla allt utanför och bara skänka tillit till några få.

Jag minns när jag våren 2003 var i Amsterdam, ser Thåström, ivrigt gestikulerande gå och prata med en vän, som en vanlig man, som en bland andra, som en människa utan kändisskapets stigmata. Han såg ut att må bra och det är den känsla jag också får när jag ser Jan Gradwalls intervjuserie (del två här) beställd av skivbolaget, som jag kommenterat här.

Det är denna integritet han vårdar med ”Den morronen”, det kan ingen ta ifrån honom.

Jag lyssnar och tänker, funderar, vrider och vänder – för jag är lite betänksam och var inne på ämnet i min recension i GT sommaren 2012 – vad jag känner spontant kontra tankarna som kommer efter lite resonemang.

Efter första genomlyssningen laddar cd-spelaren på med Bryan Ferrys ”Avonmore” – en annan artist med integritet, en annan artist med ett eget uttryck. Men där finns samma konsekvens och jag inser att jag kan kräva mer sturm und drang och nya poser och gester av Thåström, men tacksamt slicka i mig Ferrys stilrena estetik.

Det är naturligtvis dumt.

Thåström slipar vidare på sin inslagna väg, låter industrins gnissel och tjut möta lågmäldheten och eftertanken, fortsätter låta tillbakablickarna svepa till barndom och livet självt. Det är den väg han valt. Emellanåt kan jag tänka, låtarna han gör nu är något som en Fred Åkerström skulle gjort om han varit någon eller några generationer yngre. Det är ballader men klädda i denna Thåströms musikaliska dräkt. Men jag kan heller inte sluta tänka på att hur ”Psalm” – albumets sista låt – skulle låta med Lasse Berghagen.

Det är tankar som far när jag lyssnar på Thåström.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s