Krister Henrikssons Karlsson på taket lämnar många frågor till den unga publiken. Foto: OLA KJELBYE

Jag är den förste att erkänna att jag blev brydd då Göteborgs stadsteater presenterade ”Karlsson på taket”, en iscensättning av Astrid Lindgrens bok från 1955, inför kommande spelsäsong för ett år sedan. Inte så mycket för att det var barnteater som skulle spelas på stora scenen, som för att det var med Krister Henriksson, en vacker skådespelare och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, för att travestera Lindgrenfiguren själv.

Nej, jag har inga tvivel alls gällande Krister Henrikssons kvaliteter som skådespelare, tvärt om. Men sättet som han introducerades på av avgående konstnärlige ledaren Anna Takanen i samband med presentationen av spelprogrammet 2014/15 förra året väckte huvudbry. Hon ville ha Henriksson till Göteborg och han sa ja om han fick spela ”Karlsson på taket”. Det kändes som ett slags utpressning. Jag förstår det inte och blir helt ärlig inte klokare när uppsättningen nu har fått premiär.

Miljön är Stockholms Vasastan, det är 1955 och kärnfamiljen är i fokus. Familjen Svantesson visar sig emellertid snart vara, trots Gals and Palsambitioner, en falsksjungande kvartett där yngste medlemmen Lillebror (Nour El Rafai) ställs utanför gemenskapen. Och ja, det skaver i den förskönade familjebilden på mer än ett sätt. Det finns liksom ingen sammanhållning, inget förenande kitt och när lillkillen i familjen trilskas åker örfilen fram mer än en gång.

Ja, jag begriper att de cigarettrökande vuxna gjorde det på 50-talet, men det gör inte den unga publik som rättrådigt skriker rätt ut att man inte får slå. De har begripit något som regissör Alexander Öberg inte förstått, att ska det agas ska det ske med något slags förklaring. Här lämnas handling skoningslös och fatal utan vidare diskussion.

Det är ju, som alltid på Stadsteatern i Göteborg, en ambitiös uppsättning som här bygger på huvudfiguren Karlssons på takets beskäftighet. En bullrande primadonna med ett ego större än störst är naturligtvis en munsbit för Kristian Henriksson, som mest liknar någon figur från ”Mad Max” och ”Road warrior” än en svensk fantasifigur. Och, ja, det är han och Nour El Rafais Lillebror, som styr det här någorlunda rätt.

För det är en pjäs som är cementerad i en tid som inte känns här och nu, som inte kopplar samman här och nu och som, vad värre är, saknar en rimlig sensmoral. Visst finns här befriande humor och Fredrik Evers överstyrda fröken Bock är ju i stunden underhållande med sin pennalistiska hållning, men ärligt är det mer fars än något annat över de scenerna.

Nu är det barnen i publiken som räddar ”Karlsson på taket” med sitt rättfram sätt och sin ivriga dialog med skådespelarna om det som händer på scen. En dialog som Stadsteatern naturligtvis borde spinna vidare på mer än på dessa spontana utrop och Krister Henrikssons utsökta förmåga att fånga upp dem.

Jag är i och för sig övertygad om att de yngre i publiken vid premiären tyckte att detta var en jättebra pjäs. Men de lämnades med alltför många frågor för att det ska kännas vettigt med den här uppsättningen. Personligen blev jag inte klokare ett dugg på varför Krister Henriksson skulle trumfa igenom den här rollen, mer än att han verkligen vill bekräfta att han är en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.

Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater:

Av Astrid Lindgren, regi Alexander Öberg.

Skådespelare: Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil och Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3.

Scenografi: Sören Brunes

Kostym:Zofi Nilsson

Musik:Georg Riedel

Kapellmästare: Peter Tikkanen

Musiker: Henrik Bengtsson, Michael Edlund och Peter Tikkanen

Mask: Ingela Collin

Ljus: Anders Johansson

Ljud: Jonathan Assarsson och Frej Obenius

Dramaturg: Sisela Lindblom

PANG I BYGGET

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Andra aktens svindlande tempo och höga humorpuls.

Sämst: Första aktens tveksamhet.

Fråga: Är det en generationsfråga att gilla Monty Pythonhumor…?

Igenkännande galenskap.

Det är inte utan att jag kliar mig i huvudet inledningsvis. Malmöuppsättningen av ”Pang i bygget”, som gästar Göteborg under våren, är ju som fullständigt, på pricken kopierad från tv-serien från 70-talet, då John Cleese skruvade på humorn på ett aldrig skådat vis.

Adde Malmberg är en kopia av John Cleeses rollfigur Basil Fawlty, Eva Rydberg snarlik hustrun Sybil, Birgitta Rydberg gör en portträttlik Polly från tv-serien och Kalle Rydbergs Manuel lämnar ingenting övrigt att önska.

Inledningsvis verkar det emellertid som den redan intrimmade succéföreställningens motor inte riktigt spinner. Det haltar och fumlas, inte stort, men så där bedrägligt som gör att poängerna tappar i serve och ess.

Samtidigt är det ju igenkännandets glädje. För de flesta i salongen, mig inkluderat, vill ha poängerna från tv-serien igen, så som vi fått inbankat i våra skallar som vilken tysk grammatik (nåja!), som helst. Och kanske är det också faktumet att alla dessa klassiska repliker levereras på svenska, som också skapar en omedveten fördröjningseffekt hos publiken.

”Pang i bygget” är snyggt gjord med höjdpunkterna från tv-serien uppradade som ett humoristiskt pärlband. Ingen missar ”nämn inte kriget”, den gnälliga tanten med hörproblem parat med spelet på hästarna, Manuels husdjur och hälsoinspektören. Det är en listigt spunnen, vibrerande röd tråd som håller genom hela föreställningen, trots att den i första akten är aningen tunn.

Snyggt gjord är också scenografin med ett hotellbygge, som bjuder både reception, hotellrum, matsal, kök och sjukhussal, roterande elegant för ändamålet på Lorensbergsteaterns vridscen.

När pausen bjuder på andhämtning väcks frågor och förundran. Var det inte roligare än så här…? Trivsamt, lätt skruvat, välgjort, men också så mycket härmande från originalet att självständigheten på scen ekar tom.

Nå, andra akten ger besked. Nej, självständigheten fyller nog aldrig sin kvot. Men humorn gör det med råge. Från ridåns uppgång till dess fall är tempot hisnande högt, humorn välleverad och så intensivt rolig att jag (ja, inte bara jag) kippar efter andan.

Eva Rydberg är fenomenal som den snipiga Sybil, Adde Malmberg fullkomligt frossar i sin Basil och Kalle Rydberg är hängiven sin Manuel. ”Pang i bygget” inte bara kittlar humornerven, den får igång skrattmusklerna i rejäl träning – något som borde locka även de inte invigna och förtrogna med förlagan.

JOEL ALME

!!!!

Stora Teatern, Göteborg

Bäst: Spåren på senaste albumet ”Flyktligan” växer sig starka på scen.

Sämst: Den fullständigt meningslösa pausen.

Fråga: Hyllad i pressen, utsålt i Göteborg – hur blir det i övriga Sverige…?

Joel Alme sjunger med själ och hjärta. Foto: KAI MARTIN

Göteborg är aldrig staden som blir större än vad den gör sig. Jag gillar det. Jag kan den här staden rätt väl utan och innan, har en del av dess själ, kan kvarter och bakgårdar, vet prång och gränder, motorleder och återvändsgator.

Jag möter staden döttrar och söner av slumpens skördar eller för bestämda möten. Mest fascinerande de först nämnda, förstås. Som att tänka på Håkan Hellströms Ullevikonsert, hur min nyinförskaffade ormskinnskostym hade gjort sig vid mitt, i fantasin, gästspel på scen, för att i nästa stund stå och prata med Håkan i Vasastan. Eller släntra genom stan och utanför Sticky Fingers, en av stadens rockklubbar, stöta på Broder Danielmedlemmar som är på väg till ett hemligt möte. Eller, som onsdag vid lunchtid, kliva in på Mug, den anrika musikaffären som betytt så mycket för musiker både när och fjärran. Där står Joel Alme, som jag ska se på kvällen. Han är där med sina gitarrer, pratar med mig och den feber han har och jag kan skönja den då jag lägger min hand på hans panna. Förre Hardcore Superstargitarristen Thomas Silver fixar hans gitarrer, ger lite tips och råd samtidigt som jag pratar med Joel Alme och högt och lågt, visar min recension på hans nya skiva ”Flyktligan”.

Så några timmar senare på Storan. Mötet med Joel Almes mamma, samtalet med henne där jag frågar var hon ska sitta och hon svarar rad sex samt tillägger ”Jag var tidigt ute med att köpa biljetter”.

Jo, hon vägrar något annat än att köpa biljetter till sin sons spelningar. Det är vackert, tycker jag.

Innan konserten spelas Van Morrison mest bland lite annan brokig soul. Som en gest, en fingervisning på vad som inspirerat Joel Alme i sitt skapande.

Soul på göteborgska. Foto: KAI MARTIN

När jag hör ”Flyktligan” slår det mig att det här är ett album som Joel Alme velat göra länge, men tiden har fått ge beslutet; mognaden, skönheten, innerligheten i texterna med de fina melodierna har gett honom rätt.

När jag såg honom senast, Taubescenen 2012, hade han tagit kliv. Men fortfarande finns den där nervigheten, som om han inte riktigt tror på sina möjligheter eller sin talang.

Nu, på turnépremiären som följer den hyllade, svenskspråkiga plattan ”Flyktligan”, är hans närvaro total, han vågar lita på sin publik, gilla spotlighten, ber om ljus i salongen för att få titta på de som är där för att se och höra honom.

På scen har han sitt band, som är medlemmar från tidigare spelningar men nu förstärkta av pianisten Fabian Kallerdahl. Mycket av vänner som Joel Alme hänger med och det känns på scen. Det finns lösa konturer, en skön nonchalans förenat med fullständig fokus och tillit till musiken och dess möjligheter.

Låtarna från ”Flyktligan” bränner till extra på scen. Joel Alme sjunger hjärtat ur kroppen, blottar sin själ på ett sätt som kanske inte gjorts med de tidigare engelskspråkiga plattorna. Det är musik här och nu, fritt från nostalgi och ett brännande ämne för Göteborg 2015, där kommunen visar på sitt svek mot unga i staden (läs GP:s artikel i ämnet här).

Joel Alme glöder på scen. Foto: KAI MARTIN

För det må vara en uppgörelse med ungdomsåren och svek från sin pappa, som ”Flyktligan” handlar om. Men styrkan är att trots att Joel Alme utgår från sig själv, så berör texterna så mycket mer och så mycket fler.

Den feber som Joel Alme skvallrade om när jag träffade honom tidigare på dagen har han på scen omförvandlat till fullödig energi. Det här är brännande aktuell Göteborgssoul som strålar av en sångare som har något att berätta och gör det med innerlighet.

Bortsett från kanske någon svacka i första set och den där märkligt onödiga pausen (mest ett tvång från arrangören eller huset, för att få in pengar i baren) är det här Joel Almes allra starkaste framträdande så här långt.

Det värmer än.

Låtlistan på Stora Teatern:

 Håller mig på kanten

 I väntan på dom stora orden

 Slå hjärta slå

 You will only get it once

 No class

 Röda bolaget

 Jag kan bara ge dig allt

 A young summer’s youth

(Paus)

 Våran sort

 Backa tiden

 The queens corner

 Always on my mind

 Soft winds

 Innan staden vaknar

 Dig äger ingen

 So used to be saved

Extranummer:

 Aldrig bra på livet

Joel Almers turné i vår: Malmö 8-9/4, Stockholm 10/4, ­Lin­köping11/4, Hultsfred 17/4, Växjö 18/4, Kalmar 19/4, Umeå 24/4, Uppsala29/4, Eskilstuna 30/4, Falun 1/5.

ANNA JÄRVINEN

!!!!

Södra Teatern, Stockholm

Bäst: Den ljuva innerligheten.

Sämst: Det ofokuserade mellansnacket.

Fråga: Borde man inte som högstadielärare kunna vara mer distinkt?

Det stora, innerliga famntaget. Foto: KAI MARTIN

Jag blev omedelbart förälskad 2007 när Anna Järvinen kom med sin debut ”Jag fick feeling”. Jag borde kanske ha blivit det tidigare, men bandet Granada där hon ingick öppnade inte dörren till mitt hjärta.

Så sedan dess, åtta år tillbaka, har hon funnits där och lockat med sin röst, men sin musik och jag blir alltid lika överraskat förförd.

Nu har jag inte hört henne sedan 2011 (tror jag) då hon framträdde med band, lite lätt solchockad på Taubescenen. Jag har innan dess sett henne på Nefertiti i något av det skamlöst mest intima jag hört och lyssnat på. Som om vi, hon och jag, stod och höll om varandra i ett famntag gränsande mellan lust och platonisk kärlek.

Hon attraherar än, Anna Järvinen, på samma vis. Jag är oerhört svag för hennes sång, för hennes sånger – oavsett om det handlar om musik från hennes kommande album ”Buren” eller tidigare material. Hon berör, öppnar upp och smeker oavsett om texterna kanske egentligen handlar om något som gör ont.

Hennes innerlighet i rösten är bedårande, de två musiken hon har med – alltid närvarande Reine Fiske och Torbjörn Zetterberg – följer hennes musikaliska rörelser, förstärker dem, sluter upp bakom henne och bildar fonden för denna hennes stund på scenen.

Jo, hon är blyg, tvivels utan. Men samtidigt vuxen nog att kunna hantera det. Som högstadielärare vore det ju också förskräckligt att inte klara av att möta den dagliga publik, som eleverna utgör. Men där musiken och texterna är så talande för Anna Järvinen är mellansnacket alldeles tomt och famlande. Kanske charmigt, men också störande. Lite mer konkret skulle rädda så mycket. Till dess njuter jag av det själsliga famntaget… länge.

THÅSTRÖM

!!!!

Gothenburg Film Studios

Bäst: St Ana Katedral är brutal.

Sämst: ”Kriget med mig själv” är plikttrogen.

Fråga: Har han cementerat sin stil nu, Thåström…?

Punkposör med stål och styrka. Foto: KAI MARTIN

Någonstans, på vägen mot konsertstället, förbyts Göteborgs ruffigare delar, de som fortfarande gör stad av en stad som vill polera för mycket i nybyggnationshetsen. Från den tomma p-platsen förbi de gamla verkstadslokalerna, som förvandlats till teater och skolor, förbi höjden med husen på Slottsberget och mot Gothenburg Film Studios, det som är en del av det nya Göteborgs varv, det som får staden att rulla, snurra, stå och gå vidare.

In på gården, med den långsamt ringlande kön, vattenpussarna som reflekterar det dämpade ljuset, grafittin på vägarna, de nakna tegelväggarna, det halv rivna, det delvis uppbyggda, där… där finns Berlin. Staden som fortfarande inte vältrat över sig i totalt nytt, som litar på sina slitna kvarter, som andas en atmosfär som varje stad behöver.

Berlin och Thåström rimmar. Precis som Köpenhamn och Amsterdam. Och, javisst, Stockholm, staden som han växt upp i och aldrig får ut systemet.

En man utanför tiden. Foto: KAI MARTIN

Thåström som jag följt sedan 1978 både nära och fjärran, från Ebba Grön, över Rymdimperiet, Imperiet, Peace, Love and Pitbulls till solokarriären.

Det skiljer några månader emellan oss, mycket delar vi oavsett om vi vill eller inte, mycket skiljer. Referensramar och det motsatta.

Thåström 2015, nyss fyllda 58 år, bryr sig inte om tiden, om åren… Men sedan framför allt självbiografiska ”Skebokvarnsv. 209” (2005) är minnena vägen till texterna. den distanserade Thåström har blivit personlig, vädrar dagboksanteckningar och känslor som kanske aldrig förr, ett tidigt tecknat testamente över ett liv.

Thåström 2015 på scen bryr sig heller inte om tiden. Som alltid för honom – han sa tidigt, nyktert, att han aldrig gör musik för någon annan än sig själv – är det hans uttryck som gäller.

I larm och stök. Foto: KAI MARTIN

Den industriella formen som stöptes med Peace, Love and Pittbulls har gjutits som, men är fortfarande stabil som ett stålverk. Musik hämtad från Nick Cave & the Bad Seds brutala mörker och Einstürzende Neubautens industri.

Det gnisslar och skevar, sprakar som hos en svetsare, slår mot metall som hos en smed.  Han koketterar inte med mångfald i ackord, bygger istället upp stämningar med monotoni och suggestion. Knappast musik på ackord, men skoningslöst effektivt.

Johan Lindqvist på GP skrev i onsdags om att punkaren blivit perfektionist. Det är en tolkning värd att dela om än att den känns märklig att en rastlös hamnat därhän. Men jag var inne på temat när jag recenserade hans konsert på Röda sten, juli 2012. Men var mer inne på att han klev i nötta spår.

Kanske var det sant där och då, kanske var det den ljusa sommarkvällen som döda mörkret och intensiteten i Thåströms framträdande. Men jag sögs inte in i manglet.

Vitt ljus, vit hetta. Foto: KAI MARTIN

I Gothenburg Film Studios är suggereringen total från start till mål. Konserten har få svackor, bortsett från en trött ”Kriget med mig själv”. Men ljuset är lika utfrätt svartvitt som omslagsbilderna på omslagen till Thåströms album. Musiken på scen vrider sig som en agnad mask på en krok. Pelle Ossler är brutalt majestätisk i sitt rundgångskaos och sin rudimentära spelstil, Ulf ”Rockis” Ivarssons bas mullrar bastant tillsammans med Anders Hernestams enkla, definitiva rytmer, där Niklas Hellbergs keyboard bjuder på enkla och effektiva insatser. Till det den sanne svenske punkposörens spattiga gester, märkliga mimik och rosslande, kraftfulla sång.

Svår att undgå. Foto: KAI MARTIN

Manglet är totalt, men också subtilt. Det är svårt att undgå att drabbas då.

Fotnot: Är oklar på låtlistan. Jag lät mig sugas med av konserten. Men det kändes som om upplägget var snarlikt det i Malmö från 21 mars, dagen efter Thåströms födelsedag.

• Dansbandssångaren
• Långsamt genom
• Nere på Maskinisten
• Aldrig nånsin komma ner
• Gräsfläckar
• Främling överallt
• Alltid va på väg
• Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
• Österns röda ros 
(Imperietcover)
• Kärlek är för dom
• Kort biografi med litet testamente
• Slickar i mig det sista
• St Ana katedral
• Axel Landquist Park
• Ner mot terminalen

Extranummer

• Brev till 10:e våningen

Extranummer

• Kom med mig
• Kriget med mig själv 
(Imperietcover)
• Beväpna dig med vingar

Tre album som fyller rummen – Joel Almes ”Flyktligan”, Conny Nimmersjös

”Tänk, nyss var här så trevligt” och David Bowiesamlingen ”Nothing has changed”.

BRÄNNANDE MINNEN

”Flyktligan”

Joel Alme

!!!!

30 minuter. Jag noterar det. Vi pratar klassisk speltid på från vinylalbumens främsta era på 60-talet. Beatles ”Revolver” klockar in på ungefär samma tid. Det är klart att det är ingen slump när Göteborgssonen Joel Alme återvänder till sin hemstad med albumet ”Flyktligan”.

Jag är övertygad om att det komprimerade formatet, tio låtar på 30 minuter, var en utmaning värdig honom. Precis som ämnet, barndomens sår och skärvor var så angeläget att det inte fick slarvas bort med texter på engelska.

Att Joel Alme kan sjunga på svenska, och att det fungerar väl, vet allt Blåvitts fan. IFK Göteborgs ingångsmarsch är ju just Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”, där originalet är hans ”A young summers youth” från debutalbumet och tillika Hästpojkens ”Utan personlig insats” från i sin tur deras debutalbum.

Men nu är det på allvar. ”Flyktligan” är ingen nostalgisk promenad i minnenas korridorer. Det handlar om skoningslösa och nödvändiga tillbakablickar från livet då för att kunna ta klivet vidare nu.

Det är smärtsamma bilder, vänner som försvunnit, ett liv som flytt och vägar som valts – goda eller dåliga. Det är osminkat, men klädd i förtjusande vacker musikalisk dräkt. Visst är det Joel Almes musik, tvivels utan, den som tangerar den tidigare Springsteens med den unge Van Morrison, men som också är så typiska Göteborgsromantisk i samma andra som hans generationskamrater i Bad Cash Quartet och Hästpojken, eller, för all del, Broder Daniels mest romantiska ådra och, förstås, Håkan Hellström.

Men detta är bara randanmärkningar. Joel Almes musikaliska röst är hans egen. Stark och skör, vemodig och rättfram, melodistark och innerlig.

Det är inte svårt att ta sig till ”Flyktligan” och precis som förra albumet ”Tender trap” (2012), innehåller den låtar som äter sig in i kroppen och pulserar i blodet; en skön känsla även med kompositioner som berättar något mörkt och jobbigt.
Hans ”Backa tiden” låter så här.

ISTÄLLET FÖR FÖRVIRRING – MUSIK!

”Tänk, nyss var här så trevligt”

Conny Nimmersjö

!!!!

Be inte Bob Hundgitarristen om ordning i klassen, då blir det tvärt om. Fostrad i en anda där allt ska ifrågasättas, vändas och vridas på och ett givet uttryck snabbt kan kastas över ända, är han ju förstås en frisk fläkt. Men med detta hans andra soloalbum kanske mer än så.

Titeln” ”Tänk, nyss var här så trevligt” är som hämtad ur något av tecknaren Jan Stenmarks kärvt humoristiska alster. För Conny Nimmersjö är det nog nära målet. Ett slags reflektion av verkligheten med en satirisk udd som är på pricken och avklädande.

Jo, texterna skaver med musikens skevhet. Men det är nödvändigt, för här ska det inte var städat, fint och trevligt. Conny Nimmersjö har något att berätta och han gör det på det sätt han kan bäst.

Jag gillar det.

”När jag sitter där på servicehuset och de spelar din musik i radion//jag vet inte hur jag stänger av den//jag hoppas jag har blivit döv då” sjunger han i ”Radion på servicehuset” i ett slags skräckversion av hur det kommer låta på äldreboendet.

Och varför inte…? Rockmusiker blir äldre men ingen vågar skriva om det i det här jävla landet.

Förutom Conny Nimmersjö som frenetiskt vill bredda perspektivet och gör det med stämjärn, mejsel och hammare – bara för att det behövs när något som är skevt och vint ska berättas.
Videon till ”Snälla, snälla svin” här.

DEKADER AV MUSIK HÄRIFRÅN TILL DÅ

”Nothing has changed”

David Bowie

!!!!

Att följa David Bowie är inte bara att göra en musikalisk resa från 60-talet och framåt. Utställningen ”David Bowie is”, som visades på Victoria & Albert museum i London 2013 och som nu turnerar runt i världen efter stopp i Berlin, nederländska Groningen, Chicago, Paris…

För den som inte visste att David Bowie alltid är så mycket mer än sin musik slog talgdanken ner vid ett besök där och då. För mig som visste det blev David Bowies universum så mycket större.

Så varför är då ”Nothing has changed” ett så speciellt samlingsalbum…?

Jo, söker man en linje i hans skapande får man det och ändå inte. För David Bowie rör sig inte bara genom skepnader, tidsåldrar och musikaliska förändringar med sitt speciella signum, han gör det dessutom med en finess som få andra. Jag tycker sällan att det blir krystat och när han nu om tre cd väljer att visa upp sin musik från sex decennier, så gör han det förstås speciellt.

Allt inleds med nyskrivna och – utgivna ”Sue (or in a season of crime” – den märkliga, närmast friformjazziga och Miles Davisinspirerade låten som kan ses här – och berättar låt för låt bakåt till ”Liza Jane” med David Jones & the King Bees 50 år tillbaka i tiden.

Det är ett rimligt om än hisnande tidsspann och en logiskt grepp att bjuda på den ordningen, för David Bowie är här och nu, men låter lika mycket sitt förflutna segla upp närhelst – som inspiration, som fragment, som oordning. Så, nej, egentligen har ingenting här och ändå allt.

När Simple Minds gjorde sina första spelningar i Sverige var Errols i Göteborg ett av stationerna. Då, 29 oktober 1979, var bandet i en utvecklingsfas. Hade kommit med debuten ”Life in a day”, som var tydligt Magazineinfluerat, samma år, men var också klart med mer experimentella ”Real to real cacophony”, som jag tror kom under turnén. Det korta setet på den, enligt bandets uppgift, minsta scenen de någonsin spelat på, slog knock på Göteborgspubliken; mig inräknad. Under Errols fanns en studio som spelade in konserten, den har inte jag, men den finns någonstans där ute…

Mer än 35 år efter första mötet träffar jag återigen Charlie Burchill, gitarrist i Simple Minds.

Efteråt dröjde jag och några bandmedlemmar i Kai Martin & Stick! oss kvar, träffade trevlige gitarristen Charlie Burchill och satt länge och pratade musik, Skottland, Glasgow och Edinburgh, som jag gästat några år tidigare då jag spelat ishockey där.

Under de år som bandet sedan gästat Göteborg har jag haft möjlighet att träffa bandet i allmänhet och Charlie Burchill i synnerhet.

”Sons and fascination”-turnén landade i Kåren, Göteborg februari 1982. Vi skrev musik för vårt kommande, andra album, som skulle spelas in i oktober–november 1981, bandet komboalbum (”Sister feelings call” räknas ju in) hade stor påverkan på mitt låtskrivande – något som främst märks i ”Rör, rör, rör dig nu”. Spelningen med Simple Minds drabbade oss med kraft. Introt med den triggade synten som länge låg på innan bandet attackerade ”Love song”, slog undan fötterna på oss. Det var en osannolikt häftig upplevelse och från den lilla dansen med en benet på Errols scen till gymnastiken på Kårens av Jim Kerr visade att något stort var på gång. Vi valde raskt att göra något liknande till ”Röd plåt”-turnén med start sent april samma år. Det blev en musikalisk storartad turné, inte bara på grund av Simple Mindsinspirationen.

Efter Kårenspelningen hälsade vi förstås på – Viva hade varit förband, lite till vårt förtret – och vi hängde ett tag i logen. Simple Minde nya trummis Kenny Hyslop tyckte att bandnamnet Kai Martin & Stick! var riktigt fräckt, uppskattande förstås.

Sommaren 1982 åkte jag med vänner till festivalen i Karlshamn där Simple Minds var igång med ytterligare en utveckling. Gruppen hade börjat jobba med ”New gold dream” (81-82-83-84)” och på trumpallen satt nu Mike Ogletree, en betydligt lättspelande batterist, var medverkan i bandet blev kort. När plattan väl kom senare det året var han ersatt av betydligt stadigare Mel Gaynor, som kraftigt bidrog till Simple Minds allt större ljudbild framgent. Även där träffade jag Charlie Burchill, följde med upp på hotellrummet och chillade med rökverk och öl.

I februari 1983 gästade bandet Konserthuset i Göteborg. Återigen var det hej efter konserten och jag minns att jag blev så överraskad över basisten Derek Forbes mjuka fingrar; jag trodde han hade förhårdnader åtminstone på fingertopparna, men icke.

Det dröjde sedan ett tag innan bandet återkom till Göteborg – även om vissa länkar hävdar annat, men där är jag tveksam utan att kunna verifiera det – och jag tror att det var i mitten på 80-talet och definitivt Scandinavium. Jag gjorde lite extrajobb för Lars Aldman på P3 och hade fått låna en bandare för en intervju. Jag har inte kontakt någon pressavdelning, glider ner till arenan samtidigt som en buss anländer och flera ur turnésällskapet promenerar in i ishallen. Däribland jag. På scen står Charlie Burchill och soundcheckar, han ser mig och säger att han kommer ner till mig inom kort. Strax därefter kommer en vakt som undrar vad jag gör där, men Charlie räddar situationen och säger från scen ”it’s alright, he’s my mate”. Jag gör en intervju därefter, åker till radion och undra om den inte sändes redan samma kväll…

Sedan skulle det ta ett bra tag innan Simple Minds kom till Göteborg och – tror jag – Sverige över huvud taget. 1989 och Stockholm stadion var nästa station, då hade bandet vuxit till gigantformat och jag hade väl inte riktigt hängt med.

1990-talet var ett mörker för bandet även om en och annan platta kom under den dekaden. Men 2006 var det dags igen för ett Göteborgs besök. Radio city hade ordnat med sponsorer och kunde ställa bandet på scen på Götaplatsen i samarbete med Göteborg & co under Kulturkalaset i augusti. Jag går Avenyn upp, ser Charlie Burchill står och soundchecka, men han är djupt fokuserad på den höga scenen och ser inte mitt viftande. Lyckligtvis känner jag en av de som jobbar med scenen och han ger mig en hint om när Charlie Burchill lämnar scenen för en promenad till hotellet. Jag genskjuter hans väg bakom Stadsteatern, ropar ”Hello Charlie, do you remember me…?”. Han ser trött ut, sätter handen bakom örat för att höra bättre och då jag presenterar mig skiner han upp. Jag slår följe och vi tar en öl, som jag bjuder honom på, och pratar om livet; jag som nyskild, han likaså, saknaden av barn och musik. Ett möte mellan män på väg på de 50. Han frågar hur det går med musiken, om jag fortfarande spela och jag säger att Kai Martin & Stick! la ner 1985. Men han tycker att vi ska ta upp tråden igen och det sår ett frö. Det ska dröja ytterligare några år innan det blir verklighet, men han har del i detta.

Och det är det som jag vill berätta för honom när bandet nu kommer till Göteborg igen.

Inte som förr – men mötet efteråt med Simple Minds gitarrist Charlie Burchill var desto trevligare. Foto: KAI MARTIN

Men jag är långsam ur starkblocken. Först på morgonen på måndagen, samma dag som de ska spela, börjar jag reka runt. Men jag är ihärdig, får lite namn och till slut börjar nystande ge resultat. Jag får kontakt med ansvarig i arenan för produktionsbolaget i Sverige, han ber mig mejla för att vidarebefordra till turnémanagern och sedan är det tyst…

Så när jag sitter på plats i Lisebergshallen, en halvtimme innan konsertstarten ringer det. Det är produktionsbolagets kille som ringer och säger ”Det är fixat, du får träffa honom efter konserten, Möt mig där och där, jag ser ut si och så…”.

Det är ju fantastiskt. Jag blir inte fullständigt knockad av konserten, som det går att läsa om här, men är sprallig inför möjligheten att återigen se Charlie Burchill. Jag blir insläppt, får en badge för access och väntar länge. Men till slut kommer han och mötet blir hjärtligt, han omfamnar mig och vi pratar så länge vi har möjlighet. Jag berättar om bandets återförening och han är entusiastisk, lämnar sin mejladress och vill bli uppdaterad.

Historien lär fortsätta…