Dansen räddar Flashdance

MUSIKAL

!!!

Flashdance

The Theatre

publik: 1700

+ Hanna Lindblad! Vilket framträdande, vilken dans!

– Jag fick utslag av musikens 80-talssound, men det är min allergi.

? Var fanns sångpedagogen?

Fleshdance

Imponerande koreografi och scenografi med suveräna Hanna Lindblad i centrum räddar ”Flashdance”. Foto: MATS BÄCKER

Alltså… 150000 har redan sett den här föreställningen sedan premiären på China Teatern i huvudstaden. Nu väntar en månads sejour i Göteborg i den fantastiska salongen med det gräsliga namnet i Gothia Towers inför 1700 per föreställningen under en månad.

Det är alltså en ensemble som nötts, stötts och blötts under en räcka shower, som kommit ner till rikets andra stad för att underhålla.

Och, det är alltså filmen från 1983 som tjänar som grund för den här påkostad, färggranna och sprakande föreställningen, som första gången blev musikal i England 2008.

Klart jag ska ha förväntningar då.

I huvudrollerna återfinns Rennie Mirro (Nick), Karl Dyall (CC) och Hanna Lindblad (Alex), trion som förgyllde min tillvaro med ett fullständigt bländande spel i den svenska uppsättningen av ”Singing in the rain”. Så, åter, det är personer i fokus som kan varandra väl på och vid sidan av scen.

Vi slungas tillbaka till 80-talet med kraft. Pittsburgh, krisande stålverk, musik som ekar med tomma trummor och syntar med själlöst liv, ett klädmode som gud glömde och i detta drömmen om dans.

Det har scenografen Andreas Bini förstått till fulländning. Här kastas man mellan tuff industri och nattklubben där Alex går sitt andra skift efter en hård dag på jobbet, mellan balettskolan Shipley Dance Academy och CC:s tuffa stripbar eller mellan danslärarinnan Hannas (Siw Malmkvist) hem och Alex bostad.

Till det har koreografen Jennie Widegren gjort kanske det styvaste jobb jag sett på en svensk musikalscen. Herregud, här får ensemblen slita i parti och minut. I synnerhet Hanna Lindblad, som alltid imponerar, men som nu gör det än mer med en total närvaro varje sekund på scen.

Men i en musikal ska en – oftast tunn – story berättas genom sång och det är här det brister lite för ofta för att jag ska hamna i total hallelujastämning. Allt för många i ensemble klarar helt enkelt inte av solosången när det så krävs och ja, det är smärtsamt att höra Siw Malmkvist, denna rutinerad och aktade sångerska, snubbla fram orden i sitt för kvällen första framträdande. Något som lyckligtvis räddas av hennes komiska talang.

Räddas görs i stället sången av Rennie Mirro, som återigen visar vilken starkt lysande musikalstjärna han är, och Karl Dyalls sylvassa insats som CC. Båda har en vidd, spänst och karaktär i stämbanden, som gör att jag lyssnar och vill höra mer.

Nu blir det istället dansen och scenografin som räddar den här föreställningen – och det är i och för sig gott nog, även om jag vill ha mer för perfektionen. För vi pratar ändå om 80-talshits som ”Gloria”, ”Manhunt”, ”Maniac” och finalnumret ”What a feeling” – låtar som kräver sina sångare.

Självklar har också ”Flashdance” sina komiska poänger, som för att lasta av dramatiken. Här kliver alltid så underhållande Ola Forssmed in som showens driftkuku, men har man sett honom tidigare blir det snart klart att rollen ”Jimmy” är en parentes som han får slita lite väl mycket med för att den ska bli tydlig.

Beröm ska också Anne Sjøbakken Fleiner ha för sin insats som vilset drömmande Gloria – hon lyckas väl balansera en osäker själ i både sång och dans.

Men… publiken får sitt lystmäte i denna sprakande produktion som spänner över tre timmar – allt från Chippendalesnummer med sexpack inkluderat till rörande romantik. Klart att det tjuts i salongen då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s