CHARLEYS TANT

!!!

Gunneboslott, premiär – spelas t o m 9 augusti

I rollerna: Claes Malmberg, Jan Malmsjö, Marianne Mörck, Anders Hatlo, Cecilia Dovrell, Ellen Ringström Johan Lindström, Henning Ledstam, Nina Hammarklev, Caroline Jörnsved, Terese Ewaldson.

Regi: Anders Aldgård.

Musik: Thomas Darelid.

Bäst: Spelet mellan giganterna Malmberg och Malmsjö är sjövilt komisk.

Sämst: Logistiken till pauskaffet kan bli bättre.

Fråga: Hur orkar Claes Malmberg och hur orkar Jan Malmsjö…?

Giganternas kamp. Claes Malmberg och Jan Malmsjö är tveklöst behållningen

i Gunnebo slotts sommarsatsning ”Charleys tant”. Foto: KAI MARTIN

Claes Malmberg har ju under en lång räcka år blivit något av både en institution, en primus motor och den dynamo som Gunnebo slotts sommarföreställningar drivs av. Han gör ingen besviken i år heller i detta brittiska komiska teaterstycke från sent 1800. I år har han fått konkurrens på scen av ingen mindre än legendariske Jan Malmsjö på scen. Någon risk för krock mellan dessa två sceniska giganter föreligger inte, däremot skapas en härlig gnista som får applådåskorna att dåna och skrattsalvorna att eka.

Det är en förvecklingskomedi, som heter duga. Miljön och kostym skvallrar om sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. Det är viktoriansk prydhet som gäller, något som förstås bäddar för mycket mellan raderna och i denna burleska miljö trivs förstås Claes Malmberg som bäst.

Han får, som alltid, stort spelutrymme och förvaltar det väl. Rollen som den misslyckade skådespelaren Malte Larsson som ikläds rollen som Charleys tant (jag vägrar använda den brittiska apostrofgenitiven som finns i titeln) för att rädda den juvenila kärleken som en släkting och hans vän drabbats av. Han har en osviklig komisk tajming, bjuder på sig själv och spånar utanför manus så att det rister i ensemblen, när den försöker kväva skratten på scenen. Det blir en utmärkt komiskt effekt av detta, som smittar långt över scenkanten.

Men ingen Malmbergs framgång utan motstånd om utrymmet på scen. Jan Malmsjö kan det här, gör sin roll som den nyss ruinerade direktören Rutger Valentin med emfas, suger på replikerna, balanserar sångtexterna på ett emellanåt hisnande sätt och har en glimt i ögat till sin roll som sprakar.

Ja, män i kvinnokläder roar. I synnerhet när det görs med en bastant karl som Claes Malmberg.

Det gör också de ständiga kopplingarna i manus till diverse schlagerlåtar, som Carolas ”Främling”, som vävts in i replikerna.

När sedan Claes Malmberg blir ett slags duettpartner till Jan Malmsjö, där den senares främsta hitlåtar sjungs… Ja, då uppstår en stor stund på scenen, som inte bara ger perspektiv på Jan Malmsjös gärningar utan också ger desamma en klackspark. Stor humor.

Kapellmästare Thomas Darelid har hittat tonen och svänget i musik som pendlar mellan operett, schlagerörhängen och bossarytmer. Orkestern hänger snyggt med på främst Claes Malmbergs utsvävningar och ger föreställningen ett välbehövligt sväng.

När Marianne Mörck kliver in i andra akten får Claes Malmberg och Jan Malmsjö en konkurrent på scenen i form av denna primadonna. Utan åthävor tar hon plats, jobbar med små gester fram subtil komik. Men jag är inte riktigt överens med hennes sånginsats.

Den övriga ensemblen blir mycket av stjärnornas stöd – inget glimrande spel, inga överraskningar, men stabilt, som en viss tandläkare uttrycker det.

”Charleys tant” är god underhållning i sommar och med det fantastiska väder som bjöds premiärkvällen blir det extra njutbart.

Hand upp direkt. Jag vet.

Min relation till Foo Fighters är inte varm, omsvepande eller kalenderbitande. Har något album hemma, har lyssnat, har sett ”Sonic highways”, har underhållits, gillar Dave Grohls energi och bandets sätt, några låtar är bra, men det mest är massmedialt brus.

Och ja, jag blev överraskad över bokningen på Ullevi och bestämde mig först för en vecka sedan att gå, för gig på Ullevi är ju ändå ett gig på Ullevi och om vi inte haft vår och sommar en endaste dag, så brukar just den detaljen lösa sig när det väl blir konsert på Nordens största arena.

Så, ja, jag är på plats. Så tidigt att jag får se Ghost agera förband, visa på en god portion humor, fina riff, inte så dumma låtar och på ett agerande som placerar dem långt från så här stora arenor. Gott så.

Z är med och vi minglar runt i pausen, smuttar på någon öl

Skål och god sol. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag samtalar med kollegor, som sedan börjar ägna sig åt sitt jobb, det  vill säga att ta bylinebilder från arenan, så att ingen ska misstänka att de inte varit på plats. Jag reser mig upp, går runt, träffar en ung målvaktstalang som jag spelat hockey med, tjatar med honom, träffar en nygammal chef för Ullevi och pratar med honom, Henrik Lundqvist kommer och jag hälsar, tackar för underhållningen och orerar om hur förtjust jag är i hans spelutveckling, även om jag beklagar respasset mot Tampa för hans Rangers. Jag pratar för mycket, men han lyssnar artigt och vi skiljs åt som vänner. Z och jag drabbas av hunger, beställer i den fulla baren, men den är inte hälften så full som det brukar vara på Ullevikonserter och det är heller inte lika frekvent med gäster.

Någon knackar på min rygg, det visar sig vara den genomsympatiske Stefan Selakovic som är där i sällskap av bland annat Sebastian Eriksson, som jag inte hälsar på då han står i baren i ett bar snygga Ray Ban och bjuder sitt sällskap på drinkar.

Maten kommer och bandet börjar och med det kommer snart ryktet. Dave Grohl har ramlat av scen och brutit foten. Konserten ska avbrytas. Vi slänger i oss maten och förutom att maten är sen är också bandet ute på scen före nio, som var en tid jag hörde att det skulle gå på.

The show must go on…! Foto: PETER BIRGERSTAM

Vi raskar ut på arenan för att mötas av horder av människor som släntrar ut till förmodligen det dyraste after skiband som någonsin skådats. För Foo Fighters fortsätter utan sin frontman, trummisen Taylor Hawkins kör på känt the Bandmanér både sång och takt; det fungerar utmärkt. Men det är ett vilset band som inte vet på något råd än att försöka ackompanjera sortin från publiken. Ändå, och det ska sägas, så vägrar den största skaran människor att lämna arenan.

Dave Grohl låg i fotodiket (fast jag är tveksam till att det verkligen var fotodiket med tanke på så lite bilder som tagits från den vinkeln) och säger 1. Jag har brutit benen. 2. Jag kommer tillbaka. Han har varit på scen i två, eller åtminstone nästan två, nummer, bryter benet efter ett fall, men vill fortsätta spela… Wow, liksom!

Och…! Han gjorde verkligen det. Taylor Hawkins får besked, efter lite coverharvande med bandet, av någon scenansvarig/tourmanager om att sångaren är på väg tillbaka på scenen, att bandet trots allt kan fortsätta sin show som fått detta märkliga avbrott på grund av ett benbrott.

Jo, Dave Grohl bärs in på scenen med ett bandagerat ben och en läkare som fixerar hans brutna fot/ben. Foo Fighterssångaren placeras på en plaststol och har en annan bredvid sig för dryck. Amerikanska artister säger ju alltid ”the show must go on” och det gäller verkligen här. De brukar ju också säga ”break a leg” innan showtime, så Grohl lever verkligen upp till bägge…

Nedfallen, utburen, inkommen men aldrig bortkommen. Foto: KAI MARTIN

Så föreställningen fortsätter. Läkaren sitter med ett stadigt grepp om Dave Grohls fot, och sångaren själv skrattar, skriker, vrålar och kastar med huvudet, men på rock’n’rollvis, för det går egentligen inte att avgöra om han verkligen har ont. Det är klart att han har och det är klart att han har fått smärtstillande, men jag tror också att han är kickad av endorfiner, som i sin tur kan låta smärtan vänta för att så småningom slå tillbaka med besked.

Fixerad fot och smärtfylld blick. Foto: KAI MARTIN

Efter en 20 minuter av tokröj från en sittande Dave Grohl inför en tokentusiastisk publik, som naturligtvis är medveten om det unika med den här spelningen, ber han om ursäkt, han måste av scen för att gipsas, men lovar att komma igen.

Mer after ski, men Dave Grohl kommer tillbaka, nu med gipsat ben och denna gång utan en läkare som sällskap. Han placeras på sin plaststol och håller på både show och hov; han verkar trivas med det absurda och det är ett liv och ett kiv på scen som når långt ut på arenan.

Kryckig sång. Foto: KAI MARTIN

Med kryckor vandrar han ut på den långa tunga som han skulle rusat ut som en furie – nu för att sjunga akustiska ”My hero” och ”Time like this”. Publiken är i extas.

Så kryckorna tillbaka till stolen och resten av showen, där bandet bjuder till men publiken tar över.

Jo, det blir röj, det blir något utöver det vanliga.

Dave Grohl gör förstås en heroisk, om än kanske dumdristig, insats, som spelar med en så svår skada. Men det blir minnervärt och publiken fick valuta för pengarna till slut.

Dagens hjälte, bunden till sin stol… Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag…? Nja, dyra slantar och visst var jag med om något minnesvärt. Men musikaliskt tycker jag inte det håller, showmässigt att det inte varit någonting utan Grohls fall. Krasst.

Visst, bandet öser, slamrar och larmar. Det finns i detta grungeeko något vitalt och friskt, men jag hittar för få låtar, för lite karaktärer hos de övriga bandmedlemmarna, för lite show, för lite av för mycket…

Så, det var en jäkla tur att Dave Grohl bröt benet, annars hade jag gått.

När jag träffade Göteborgs stadsteaters nya konstnärlige ledare, Pontus Stenshäll för någon tid sedan i samband med presentationen av teaterns kommande säsong, sa han att han inte skulle stå på scen och att hans inverkan på teatern skulle komma att dröja till nästkommande säsong (2016/17).

Nå, nu har det inte riktigt blivit så. Göteborgs stadsteater presenterade i dag att Monument teaters uppsättning av Nobelprisade Samuel Becketts ”I väntan på Godot” kommer sättas upp för ett gästspel på Studion i augusti. På scen, bland andra, Pontus Stenshäll, som också regisserat detta klassiska drama.

Nye konstnärlige ledaren på Göteborgs stadsteater, Pontus Stenshäll, kommer stå på scen med

”I väntan på Godot”, en pjäs som han också regisserar. Foto: KAI MARTIN

Pjäsen gjordes i ett samarbete med Uppsala stadsteater och spelades mellan 11 april och 1 juni och får nu ett fortsatt liv.

Inga problem för mig och bara trevligt att den kommer till Göteborg, ”I väntan på Godot” är en pjäs som alltid bjuder på nya öppningar och ingångar, den har kritikerrosats av Stockholmspressen och Pontus Stenshälls gärningar är väl värda att ta del av.

Biljetter till försäljning från fredag 5 juni 12.00.

Pjäsen spelas den 22 och 23 augusti.

I VÄNTAN PÅ GODOT

Spelas på Nya Studion 22 och 23 augusti
Regi: Pontus Stenshäll
Översättning: Magnus Hedlund
Scenografi: Anna Stigert
Kostym: Tove Berglund
Producent: Anna Stigert
Medverkande: Mathias Olsson, Pontus Stenshäll, Peter Järn, Ali-Reza Modjallal, Hannes Stenshäll

Vi må vara stukade, krökta av tidens tand, förkylda, utmanade, slokade, slagna eller stukade. Men vi har en vision och vi ämnar följa den, se den som ljuset i det mörker som vi kan skönja i denna mörka tunnels mynning. Vi vill ut, vill vill gå starka, hela och stolta och vägen dit kanske är krokig, stenig, brant och emellanåt oöverstiglig, men vi ska dit och vi har börjat sedan en tid och vi kommer närmare för varje steg vi tar.

En man som både är i hatten och tar sig ton – klart det blir bra då. Foto: KAI MARTIN

För det är så, med målmedvetenhet knappar man in, den avlagda sträckan gör att resterande tid mot målet kortas, mörkret kan skingras, ljuset släpper in och stormiga skyar viker undan.

Det är där vi är nu.

När vi startade om med Kai Martin & Stick! 2013 var det med ambitionen att visa att vår kreativitet då mellan 1978–1985 hade sin relevans 30–35 år senare. Vi visade det med emfas, inget band någonsin låter som vi; vi är unika, vi är spektakulära och vi är stolta över det.

En speciell man med en speciellt spelstil – en viktig ingrediens i Kai Martin & Stick!:s musik. Foto: KAI MARTIN

Men vi ville heller inte bli ett band som hänföll åt nostalgiskt smicker. Vi hade mer ambition än så och det har vi kanske egentligen haft längre tid än så.

2007, på våren, hade planerna om återbildandet väckts. Orsakerna var flera, men bland annat så hade batteristen Ronny Rocks barn den rimliga undran om hur vi egentligen lät, om det inte fanns en chans att få höra det livs levande. En annan var att jag hade träffat Simple Minds gitarrist Charlie Burchill mellan soundcheck och bandets gig på Götaplatsen under Kulturkalaset 2006. Vi har ju träffats från och till, så han vet min bakgrund och undrade om vi spelade ihop fortfarande. När svaret blev att så inte var fallet, tyckte han att vi helt enkelt skulle sätta ihop bandet igen.

Nu skulle ju det komma att dröja, men i den vevan, våren 2007, var jag ute på jobb och träffade en kollega på GP, som varit förtjust i Kai Martin & Stick! då det begav sig. Jag berättade helt enkelt om våra planer och blev rätt förvånade då delar av det jag sa dök upp som en artikel om Kai Martin & Stick!s comebackplaner. Rätt i sak, men inte helt korrekt återgivet och inte heller rätt citerat. Men av GP:s artikel blev det senare en TT-notis, som valsade runt i svenska webbmedia.

Med fingrar känsliga för ljud och toner och med en nyfikenhet för då nu. Foto: KAI MARTIN

Nå, nu skulle det alltså dröja ett tag. Först 2013 föll allt på plats, trots att gitarristen Georg Cremonese och jag hade haft en teaser med Augustifamiljen när Pustervik invigdes 26 april 2012. Där och då kände vi ju också att låten vi spelade – ”Rör, rör, rör dig nu” – stärkte våra teser. Kai Martin & Stick! väckte entusiasm på 2000-talet.

När vi förra året blev klara för spelningen på Taubescenen på Liseberg ville vi också visa att vi var här och nu. Två låtar skrevs under våren – ”Fattar (ingenting)” och ”Skriet” – som också spelades där och på Henriksberg när vi spelade där med Attentat den 30 augusti.

Driven, mångfacetterad och elegant och brutal på samma gång. Perfekt för Kai Martin & Stick!… Foto: KAI MARTIN

De låtarna gav mersmak och under hösten, vintern och våren har nytt material gjort, skivplaner skissats och nu i helgen har vi träffats för att spela de här nya låtarna.

Vi har metodiskt repat våra nya låtar och det låter som en stimulerad orkester, som visar på vilja, energi och fantasi.

Sju låtar har gjorts klara, några till ska komma och under sommaren ska grunderna spelas in och resten blir ett arbetet i rörelse.

Förhoppningen är att albumet ska komma i höst, producent är klar, precis som omslagsidé och titel. Men detaljerna håller jag på ett tag till.

Inte bara en cineast av rang utan en rytmmakare som skapar driv, energi och groove. Foto: KAI MARTIN

Men Kai Martin & Stick! är tillbaka och vi visar det med emfas; glädjande nog kan vi fortfarande med högt buret huvud konstatera: Inget band låter som vi!

En extraordinär gitarrist med visioner och med en aldrig sinande kreativitet. Foto: KAI MARTIN

När Thomas Silver klev av Hardcore Superstar, bandet han varit med och grunda, i januari 2008 var framtiden stor och tom. Länge togs all tid i anspråk bara att landa i tillvaron och musik var inte längre det mest väsentliga i hans liv. Han gjorde ett gästspel när Lädernunnan gjorde comeback 2009, men det blev mer eller mindre ett fiasko, dock inte beroende på Thomas Silvers insats. Sedan några tillbaka har han sakta och metodiskt stakat ut sin karriär med ett soloprojekt med sig själv vid mikrofonen. Det har blivit några spelningar, men först nu börjar det röra på sig rejält.

Förre Hardcore Superstar-gitarristen Thomas Silver närmar sig sin solodebut. Foto: KAI MARTIN

I torsdags var helgdagen vikt åt videoinspelning av låten ”Bury the past”, singel från work in progress-projektet med soloalbumspremiären. Thomas Silver jobbar nu med Sverigebaserade nyzeeländska gruppen The Terrorhawks i vars studio han spelar in. Spelningar är på ingång, men än så länge är Thomas Silver försiktig med att hoppas på för mycket parat med ambitionen att återigen vilja slå världen med häpnad.

”Markurells i Wadköping” – en svensk klassiker blir först ut i höst på Stadsteatern. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteater har presenterat sitt kommande program. Klassiker blandas med överraskningar, något givet med någon utmaning.

Dan Ekborg återvänder till Göteborg, där han en gång fick sin utbildning på scenskolan, som då låg ut vid tevehuset i Delsjön. Att ta sig an huvudrollen i Hjalmar Bergmans klassiska drama, där ny bearbetning gjort av Dennis Magnusson med Dennis Sandin som regissör. Jo, det här är fortfarande arvet efter Anna Takanen, teaterns konstnärlige ledare som antagit utmaningen som konstnärlig ledare på Stockholms stadsteater. Självklart finns det förhoppningar om pjäsen ska bli en succé och med Sandins regi kan det mycket väl bli så och satsningen lär bli rejäl. Premiär 4 september.

En av mina favoriter på scen är Nina Zanjani, en skådespelare som det sprakar om och som jag är övertygad om skulle förvandla telefonkatalogen till ett mästerverk om hon så fick möjligheten. Nu gör hon comeback på Studions scen, efter att spelat på Dramaten några säsonger. Tillsammans regissör Emil Graffman ska hon göra Ibsens ”Hedda Gabler” med samma gäng som också gjorde ”Fröken Julie” 2012. Pjäsen har premiär den 18 september och känns som ett av flera måsten, vad mig anbelangar.

Eva Bergman regisserar maken Henning Mankels pjäs med Sven Wollter i huvudrollen. Foto: KAI MARTIN

Regissör Eva Bergman tar sig inte bara an maken Henning Mankells ”Driving Miles” – pjäsen om mötet mellan en norrman och jazzlegenden Miles Davies – med premiär på Stora scenen 12 februari 2016. Hon använder sig återigen av Sven Wollter och samma orkester som då hon regisserade ”Pygmalion” för några år sedan. Ett egentligen rockbaserat gäng som ska ta sig an jazz, spännande! Tillsammans med britten Alan Ayckbourns ”En fröjdefull jul” (premiär på Stora scenen 11 december) är det en pjäs som tillkommit efter Anna Takanens fastlagda rutt.

Redan nu har Johan Gry börjat jobba med sin regidebut, som har premiär först i slutet på januari. Foto: KAI MARTIN

Johan Gry kommer ha fullt sjå i sommar. Inte nog med att han ska plugga in sin roll i ”Markurells i Wadköping”, han ska också ta sikte på sin regidebut med egna uppsättningen ”Existentialism för nybörjare” med premiär 29 januari nästa år. Här handlar det om interaktiv teater, men inte så att publiken ska tvingas in i uppsättningen. Snarast ska den slussas in med något slags kombination av guidning och föreläsning innan man kommer på plats i Studion. Här pratar vi ett work in progress, som kan ge Johan Gry fler gråa hår, men som också är Stadsteaterns stora utmaning. Jag tror att faller uppsättning på plats kan det mycket väl bli teaterårets stora happening.

Göteborgs stadsteater tar sig också an utmaningen att konkurrera med Göteborgsoperan och showscenerna i stan. Med musikalen ”Machinal” – Sophie Treadwells verk – under ledning av regissör Sisela Lindblom ska förpassa inte bara ensemblen utan också publiken till New York på 30-talet. Även det här är något som jag inte vill missa, även om jag inte alltid varit så förtjust i teaterns musikaluppsättningar tidigare. Det är i regel skillnad på skådespelare och showaktörer med kunnande i dans och sång.

Sisel Lindblom med delar av ensemblen som ska göra musikalen ”Machinal”. Foto: KAI MARTIN

Nye konstnärlige ledaren Pontus Stenhäll har en bit kvar innan han kan sätta sin prägel på Göteborgs stadsteater. Men till nästa spelår kommer hans intryck och väg ha stakats ut. Han kommer att regissera, precis som Anna Takanen, men väljer däremot inte att stå på scen själv.

När jag pratade med honom visade det sig att han varit konsertarrangör i Karlskrona på 80-talet och var den som bokade Kai Martin & Stick!:s spelning på Rotundan i maj 1983, en spelning som blev en formidabel succé, utsåld och minnesvärd.

När jag pratar med författaren, journalisten och regissören Bengt Ohlsson blir det också snack om Kai Martin & Stick!, fast jag mest var intresserad av hans uppsättning av sin egen ”Det bästa hos människan”, som han kallar för en salongskomedi.

Björn Runge, som inte var på plats, är en favorit som filmregissör. Nu ska han följa upp framgången med ”En handelsresandes död” för några år sedan då han tar sig an nyskrivna ”Europas kniv”, baserat på den utmanande franske författaren Louise-Ferdinand Célines liv speglat i ett Europa med den framväxande nazismen och antisemitismen på 20- och 30-talen.

Pontus Stenhäll – ny konstnärlig ledare på Göteborg stadsteater. Foto: KAI MARTIN

Just firar ”Karlsson på taket” framgångar på Stadsteaterns stora scen. En föreställning riktad till barn, som jag är tveksam till. När teatern om ett knappt år har premiär på ”Alice i underlandet” betonar regissör Anna Pettersson att det inte är en  föreställning lämplig för barn. Tanken är att utnyttja teknik och projektioner; något som kan komma att bli skrämmande för en yngre publik och visst känns det märkligt med stämpeln ”barnförbjudet”. Men kanske är det klokt.

Här är det fullständiga spelprogrammet på Stadsteatern:

Markurells i Wadköping – Stora scen, premiär 4 september 2015

Hedda Gabler – Studion, premiär 18 september 2015

Machinal – Stora scen, premiär 23 oktober 2015

Det bästa hos människan – Studion, premiär 4 december 2015

En fröjdefull jul – Stora scen, premiär den 11 december 2015

Existentialism för nybörjare – Studion, premiär 29 januari 2016

Driving Miles – Stora scen, premiär 12 februari 2016

Europas kniv – Studion, premiär 11 mars 2016

Alice i underlandet – Stora scen, premiär 2 april 2016

När nu GT avslöjar nyheten om Henrik Berggrens kommande soloalbum känns det ju som om jag kan lätta på förlåten.

Jag har ju alltid värderat löften, oavsett om det har påverkat jobbet eller inte, just för att jag tror på de relationer jag bygger upp.

Det innebär att säger någon något i förtroende, så tar jag det, låser in och så får det stanna där till dess att det går att göra en omvärdering.

Så när jag springer på Theodor Jensen, Broder Daniel-medlemmen (det känns lite som Bob Hund, en gång i bandet alltid i bandet, oavsett om det finns eller inte), och han berättar att han är på väg att repa med Henrik Berggren, så förstår jag ju att det är lite större än så. När han dessutom förklarar att han väntar på Pop-Lars, Broder Daniels trummis, så blir det ju en smula intressant, minst sagt.

Vi står och pratar en stund och när han hör att jag slutat på tidningen, säger han, lite ursäktande ”Ja, jo, det kan jag ju säga nu då du inte jobbar, att vi ska spela in med Henrik”.

Detta är nu några veckor sedan och därefter har jag från lite andra håll fått samma besked. Låter härligt, tycker jag.

Henrik Berggren är en fantastisk artist, som jag kanske önskar vårdade sig själv en smula bättre, men han har en integritet i sitt konstnärskap som är enastående, en vision och vilja i det han skapar som är beundransvärt.

 Henrik Berggren jobbar på sitt soloalbum med Broder Danielmedlemmarna Lars Malmros och Theodor Jensen. Foto (beskuren): HENRIK MONTGOMERY/TT

Jag har ju haft förmånen att följa bandet i mer än 20 år och redan tidigt skakade bandmedlemmarna och deras musik om mig. Jag minns när jag lyssnade på debutalbumet ”Saturday night engine” 1995, fick en sådan energi som spred sig i rummet och som ökade då min hustru kom in och frågade med förtjusta rosor på kinderna vad det var jag spelade.

Första intervjun blir fler och den sista den mest dramatiska då jag fick förtroendet att göra den enda intervjun med Henrik Berggren då gitarristen Anders Göthberg tragiskt tagit sitt liv. Henrik Berggren gav en fantastisk intervju, klar, intensiv och full av sorg. Dessvärre fördärvades intervjun av redigeringen, där fel bild publicerades (Lars Malmros istället för Anders Göthberg), vilket gjorde sorgen över det som skett än värre.

Sista spelningen med bandet, en tribut till Anders Göthberg, 8 augusti 2008 på Way Out West blev en manifestation över bandet och dess kraft och energi.

Broder Daniel hade en stark röst och en tydlig identitet från start, så klar att det egentligen är självklart att bandets kultstatus blivit så stor.

För Henrik Berggren är behovet av att skapa med de människor som han känner förtroende lika stort. Bara de kan översätta det som han vill, bara inför dem kan han transformera sina idéer till verklighet.

Jag ser fram emot albumet – när det nu kommer.

SOM VARJE ANNAN DAG

Järnstudion, Teater Trixter, Göteborg

I rollerna: Lars Andersson, Carina Ahlgren, Charlotta Lundgren och Eskil Lundgren

Manus: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/rekvisita: Joakim Thedin och Britta Rylander Berglund

Musik och foto: Henrik Rylander

Ljus: Miranda Björnsson Wikström

Pjäsen spelades mellan 5 februari och 19 april

Skakande drama – här Lars Andersson och Charlotta Lundgren. Foto: HENRIK RYLANDER

Pjäsens författare, Eskil Lundgren, känner jag som en empatisk, lågmäld, stillsamt kunnig kollega som har rört sig mellan chefsposter på GT, Expressen och GP. När han nu visar upp en annan sida är det så omtumlande, uppfriskande och rörande att jag undrar om jag känt en dr Jekyll, som har dolt sin mr Hyde.

Jo, jag har känt till hans skådespelarambitioner, hur han spelat teater på amatörbasis och det är gott nog.

Men med ”Som varje annan dag” har han inte bara lagt journalistiken på hyllan för att göra debut som pjäsförfattare. (Bara det imponerar på mig, enär jag har stor respekt för det skrivna ordet, för författarskap och kanske än mer för drivet att skriva en pjäs.) Han väljer dessutom att spela en av huvudrollerna i denna sin pjäs. Ja, det kan klassas som hybris, men Eskil Lundgren har fog för sin ambition. ”Som varje annan dag” är en pjäs i Eugene O’Neills, Lars Noréns, Edward Albees eller kanske en Henrik Ibsens djupt plöjda fåra. Det är alltså ett drama med väsentligt grund att gro och verka, i samma anda som ”Lång dags färd mot natt”, ”Natten är dagens mor”/”Kaos bor granne med gud”, ”Vem är rädd för Virginia Woolf”. Resultatet är så vibrerande starkt att jag fortfarande långt efter är omskakad, berörd och väckt i alla mina sinnen.

Det är dörrar till en salong med mörker, som han slår upp i sin pjäs. Bröderna Gösta (Lars Andersson) och Tobbe (Eskil Lundgren) har precis begravt sin mamma. De möts i föräldrahemmet för bouppdelning, men hamnar i en själslig rannsakan, en hjärtans arvstvist som river och sliter skoningslöst från första stund. Gösta är en ömklig figur, alkoholiserad och så realistiskt spelad av Lars Andersson att äktheten når rätt ut i salongen. Svag och försmådd, alltså, men i sin trist patetiska gestalt förmår han alltid att vrida om kniven i sin yngre bror. Eskil Lundgrens spel som Tobbe står inte Lars Anderssons långt efter, han spelar med en furiös vrede, pendlar mellan att lyckas upprätthålla Tobbe som en mogen man, vilken lyckats i livet, till att blotta en livslögnares innersta väsen. Det är en hisnande färd mot botten under två akter där Carina Ahrles roll som mamman som går igen balanserar och klargör ett familjeöde svart som sot. Kammardramat får sin fulländning med Charlotta Lundgrens entré i andra akten. Hon som spelar Tobbes hustru, men som är så mycket mer i detta solkiga drama, som ständigt överraskar med en väl invecklad intrig.

”Som en annan dag” är färdigspelad. Tråkigt, men den måste få ett nytt liv på både Teater Trixter och större scener än så.

Eskil Lundgrens drama är helt enkelt så starkt gripande att det redan nu känns som en klassiker.