BRÖLLOP I KIKAR’N

!!!!

Medverkande: Jojje Jönsson, Siw Carlsson, Claes Månsson, Jeanette Capocci, Mikael Reisebeck, Karin Bergquist, Stefan Gerhardsson, Jan Holmquist.

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Spelas t o m: 9 augusti för att åka på turné i höst med start i Visby 3 oktober.

Bäst: Det humoristiska samspelet.

Sämst: Säcken knöts ihop lite väl löst i slutet.

Fråga: Vilar framgångarna på Vallarna verkligen i Dag-Ottos händer…?

 Ny succé på Vallarna med Jojje ”Dag-Otto” Jönsson i spetsen.

Foto: BO HÅKANSSON

Jojje Jönssons karaktär, brevbäraren Dag-Otto, har länge varit ett slags driftkucku i flera farser på Vallarna. En figur som dyker upp som en gubben i lådan och ställer till oförargligt förtret med sin naivitet och talfel. Men förra året fick Dag-Otto mer plats i ”Brännvin i kikar’n” när Jojje Jönsson klev in som manusförfattare tillsammans Lars Classon. Det gick alldeles utmärkt och när duon ny landsatt uppföljaren ”Bröllop i kikar’n” är det dags för nästa succé.

Årets upplaga spinner kring ungefär samma karaktärer och miljön är hemtam. Det är bra för Vallarna har en trogen publik, som gärna återvänder, och med igenkännandets glädje blir det mer hemtamt utan att ny besökare ska kunna känna sig främmande. Återvänder har också Claes Månsson gjort, som senast gästade Falkenbergscenen i ”Campa i klaveret” 2012. Hans mat- och dryckesglade präst på villovägar är stor komik, men han är inte ensam om att roa i denna skruvade historia.

Siw Carlsson är bastant komedienne, så också som pensionatsägare i pjäsen. Mot henne kan de flesta av scenens aktörer bolla sina repliker och få tvärsäker respons och mer därtill. Det är inte en gång som fnisset hänger i mungipan på den rutinerade ensemblen, ett glatt humör som smittar ut till publiken.

Roarräven Stefan Gerardssons ilandgångne sjöman är, precis som förra året, en klurig figur som bjuder en mer nedtonad karaktär. Men inte desto mindre rolig och i samspelet med Claes Månsson uppstår fina stunder på scenen.

Dag-Otto är ju en för sig själv och Jojje Jönsson är både ömsint och skoningslös mot sin mesiga brevbärare, som inte har alla breven i brevlådan. Han är perfekt för att bryta trender och skapa situationer som löser upp eller skapar irrationella vändningar.

Det var ett tag sedan jag såg Jeanette Capocci (”Livat i parken” 2013), men det är slående vilken fantastisk farsskådis hon är. Få kan göra töntiga unga tanter så förträffligt som hon och alltid med grimaser och tics som gör karaktärerna extra kryddiga. Mikael Riesebeck är inte bara hennes käraste på scen utan också sambo i verkliga livet. Han har John Cleese humorskola i ryggen utan att falla i kopieringsfällan, är dråplig och jobbar gärna med ett överdrivet kroppsspråk som tillsammans med väl tajmade repliker sitter som nylonbyxorna han bär.

Till varje fars behövs stöttepelare, som i och för sig bidrar till komiken, men som skapar en nyans gentemot det dråpliga och som inte enbart finns där för att dra ner applåder eller skratt. Karin Bergquist, som den giriga, tilltänkta bruden har en av dessa rollerna. Jan Holmquist, som den samvetslöse sonen på pensionatet, den andra. Han känner jag som en stabil ensemblespelare, hon är en ny bekantskap som löser balansen mellan våp och vamp utmärkt.

Jojje Jönsson och Lars Classon har hittat ett vinnande koncept med sin andra fars på raken. För det här är en föreställning som lockar till många skratt. Undrar vad det har i kikar’n till nästa år…

KYSS MEJ SHEJK

medverkande: Henrik Wallgren, Åsa Gustafsson, Per Umærus, Martina Jakobsson, Harald Treutiger, Tove Wiréen, Petter Eriksson, Emma Gustafsson

!!!

Kul på Brännö när det återigen bjuds på fars på ön. Foto: KAI MARTIN

Brännö varv, Brännö

Bäst: Den ständigt dråpligheten och de oväntade vändningarna.

Sämst: Regnhot och blåst i mitten av juli, nej tack!

Fråga: Hur skruvade kan den här ensemblen egentligen bli…?

Förra årets fars, som också var debuten för farspjäs på Brännö varv, var en lustig historia med avstamp i det militäriska hot som Göteborgs skärgård utsatts för. Ett lyckligt slut gav militären på tafsen och med detta sagt kliver vi in i årets föreställning ”Kyss mej shejk!”.

Ensemblen är snarlika den från förra året, och författarparet Henrik Wallgrens och Per Umærus källa till idéer har sannerligen inte sinat. Här finns ett flöde som utmanar det mest av motsvarigheten till olja varhelst i världen.

Precis som förra året är det här också mer ett lustspel, en komedi än en regelrätt fars. Rent teoretiskt kan det kanske verka som spring i dörrar, men den klassiska detaljen saknas helt på Brännö varv, där dekoren är sparsmakad. Det hela görs, som förra året, till musik – med Petter Eriksson och Emma Augustsson på diverse instrument – gjorde i huvudsak av Henrik Wallgren och Per Umærus.

Temat för året är de ständiga huspriserna. Harald Treutigers C-G Gyllenstråle har gått från dominant militärt högdjur till att bli supereffektiv, skrupelfri mäklare som säljer allt.

En shejk kommer in i bilden med ett bud på Känsö och handlingen rullar igång snabbt och effektivt med korta tillbakablickar mot förra årets föreställning.

Pjäsen håller ett sansat tempo, är måhända inte lika skruvat underhållande som förra året. Men är underhållande så det räcker.

Det är en härlig ensemble, som klarar att möta inte bara väder och vind utan också sin publik.

Det blir mycket igenkännande skratt, men föreställningen backar heller inte för ett centralt tema om främlingsfientlighet som spinner kring husprishaussen. Detta gör att skratten skickligt smids om till allvar på kort tid.

Per Umærus som miljökämpen och idealisten Klas Granat och Åsa Gustafsson som rebellen och

blivande modern Maja Wahlquist i ”Kyss mej shejk!”. Foto: KAI MARTIN

Åsa Gustafsson, som inlednings högravida, är utmärkt som den truliga rebellen Maja Wahlquist som inte backar att stå på barrikaden med knuten näve mot vad det nu månde vara; för barn, mot män, med män…

Men Tove Wiréen är hennes jämlike som komedienne i rollen som den barnsugna, lesbiska Kicki Redo, med ett fantastiskt minspel som bara det plockar poänger. Martina Jakobsson tjänar väl som våp och kuttersmycket Coco Flärd, där bloggpoäng och selfies är viktiga saker i världen.

Harald Treutiger överraskade positivt med sin insats 2014 och fortsätter stabilt i år igen i sin roll som hänsynslös mäklare, svårflörtad pappa och trilsk svärfar. Henrik Wallgren som sure och tväre öbon Lasse Wahlquist får stå för främlingsfientligheten, skapad på lösa grunder och rädsla och Per Umærus är Klas Granat, miljökämpen, varmhjärtad och vek, en roll som passar honom.

Jo, ”Kyss mej shejk!” ger förväntningar om nästa års föreställning. För med ett ånyo lyckligt slut efter alla förvecklingar med shejker, kineser, norrmän och amerikaner i en hysterisk budgivning är det öppet för nya spännande turer för öborna 2016.

Kanske kan då äntligen Kaj komma in i handlingen. För visst borde det vara givet med Harald Treutiger på scen; ”Okaaaj!” och då kommer en illmarig figur med namnet Kaj i sjömanskostym upp ”Jajamensan, jag är med!”. En aptitretare inför nästa år…

ATTENTAT

ELECTRIC EEL SHOCK

!!!

Sticky Fingers, Göteborg

Bäst: Electric Eel Shocks galna frihet.

Sämst: Inledningen på Attenats extranummer.

Fråga: Hur kom någon på att para ihop japanska EES med Attentat…?

Starka på hemmaplan. Foto: KAI MARTIN

Ta ett gäng olika rockgenrer. Låt oss säga punk, hårdrock, grunge, metal, funk och hardcore. Stoppa ner allt i en burk. Förslut väl. Skaka omsorgsfullt och släpps sedan ut allt under en kort intensiv tid.

Där har ni Electric Eel Shock. En trio från Japan som ogenerat tar från de flesta håll och ändå får det att hålla ihop. Lika ogenerat piskar de igång stämningen inför en lätt oförstående publik, som till slut inte kan låta bli att ta till sig galenskaperna.

Japanska rock’n’roll med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det är charmigt och det är starkt. Ibland slarvar de bort sitt musikaliska kunnande i sin ambition att röja och ställa till på scen. Och jag ler lite förstrött åt trummisen Gian entré iklädd endast skor, strumpor, t-shirt och en jättelång tubsocka över könsorganet. Inte långt efter de första numren är just den där tubsockan och skorna det ända han har kvar på kroppen och dessutom något han koketterar med flitigt. Att han dessutom är en duktig trummis passerar liksom, liksom att han spelar med dubbla trumpinnar.

Naken energi. Foto: KAI MARTIN

För det här bandet kan spela, även om de, som de flesta trior, tappar när gitarristen ska göra soloutflykter.

Men spelglädjen och energi är smittande, fast det räcker att se bandet på scen. Jag känner mig inte direkt lockad att lyssna på dem på platta.

Kul på scen. Foto: KAI MARTIN

Attentat är ett drivet band. Rutinerat som få och kan explodera på scen med låtar som inte går att ducka för och som, de flesta, har allsångskaraktär.

Med Jönsson som domptör dröjer det heller inte länge förrän publiken är igång. För, som han säger nästa inledningsvis, så är publiken en viktig motor för att bandet ska bli bra.

Ett drivet band. Foto: KAI MARTIN

Men trots att Jönsson får upp publiken på tårna, klickar och gnisslar samarbetet i bandet. Det blir lite felspel, missbedömningar, några tekniska missar; allt sammantaget förvånande ofta gällande Attentat. Och man kan kanske tro att det skulle bero på att trummisen Larry Staaf är alldeles färsk – Sticky Fingers är hans tredje gig med bandet – men det är istället på annat håll som de inte riktigt är full skärpa. Larry är en klockren arvtagare till föregångarna Pete the Beat och Paul Schöning; han placerar sig någonstans mellan dem båda med sin stil, men går framför allt taktfast och klockrent, som ett schweizerur.

Jönsson, en härlig scenpersonlighet och stor publikdomptör. Foto: KAI MARTIN

Trots missarna är det svårt att inte vara förtjust i Attentat. De är ett band som enkelt och effektivt svingar sig mellan sina allra tidigaste låtar och de alldeles färska. Bandet har en osviklig musikalisk identitet och vill vara lika då, som här och nu. Det lyckas det alldeles utmärkt med.

Kai Martin & Stick! hade ju bestämt sig för att sluta. Publiken hade sinat och utan den ingen annan motor en den konstnärliga, men bandet var mer ett kreativt kollektiv; vi var fåfänga, vill synas, ville spela. Utan publik blir den fåfängan bedräglig, om inte fånig.

Så 10 augusti 1985 var det tack och adjö. Sista spelningen gjordes på Slottsskogsteaterns scen, Lars Aldman var på plats med Sveriges Radios inspelningsbuss för att banda konserten för ”Live Bommen” och publiken kom och fyllde amfiteaterns läktare.

Det blev en storstilad final, en manifestation över ett band som stod för något eget och rart i den svenska rockmyllan.

Tio år senare lyckades vi övertala skivbolaget Silence om en samlingsskiva. Under en helg, tidig vår, befann sig Gomer Explensch, Heinrich Höffgen och jag i studion och rotade bland inspelningar. Vi gjorde vissa ommixningar, lyfte fram tidigare outgivet, vaskade och sållade, till slut blev det ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–85) – alltså lite vitsigt ”through the Silence years, som syftande till vår tid på skivbolaget.

Det blev väl ingen stormande succé, men enda en dokumentation som spänner över en spännande tid, från debutalbumet ”Biomusik” med sitt uppsamlande av de första åren till ”Uppståndelse”, som skenade in i en framtid som aldrig blev vår.

Vi ville göra en samling som visade på att vi, trots brokigheten i vår musik, trots allt hade en tungt spunnen röd tråd genom vår musik från 1980 och framåt. Att ”Språk” från ”Biomusik” hittar till ”Rör, rör, röd dig nu” (”Röd plåt”) som dundrar in i ”Lust” från ”Simmarna”, som matar vidare till sista spåret på ”Uppståndelse”, ”Gå i clinch”.

Vi hade också en stark övertygelse om att börja mjukt, med vackra ”Bara så du vet”, balladen från ”Uppståndelse”, men där fick vi nej från skivbolaget.

Samlingen fick alltså ingen större uppmärksamhet, men lyssnar jag på den idag (finns på Spotify och iTunes), så är det med stolthet, som allt vi gjorde.

Samlingen kom senare våren 1995 (jag kan ha fel, men tror att det var i samband med Silences grandiosa 25-årsjubileum på Cirkus i Stockholm), men det dröjde till året efter, som plattan uppmärksammades i tidningen Pops majnummer (1996).

Det är, nuvarande TV-skribenten, Kjell Höglund som recenserar och självklart får han tycka vad han vill. Men, oj, vad fel han hade i sin text. Bilden till ”Simmarna” togs, skulle det visa sig, stinkande inflitrationsbädd bredvid Silences studio i Näved, Koppom. Inte vid Vänerns strand, som ligger åtskilliga mil därifrån. Och sjön som vi badade vid, skrämde lokalbefolningen och blev snudd på stenade av heter Vadljungen, några kilometer från den norska gränsen). Cremonese var 20–21 år när ”Uppståndelse” gjordes, en bit från de tonår som hävdas i texten. Ronny Svensson får här efternamnet Eriksson… slarv, men det sänker alltid trovärdigheten och betyget fyra av tio, ja, det blir ju heller inte trovärdigt.

Och, de viktigaste svenska sommarfestivalerna 1982…? Fanns det några? Dessutom, vi spelade inte sommaren 1982.

Sedan kan jag störa mig på slentrianen, som att jag skulle inleda ”Rör, rör, rör mig nu” på hurtig göteborgska… Eh, nej. Göteborgska, ja. Men hurtig? Nej. Överbevisa mig bara. Inte ens om jag sjöng på norska skulle den frasen vara hurtig.

Nå, här är texten i Pop # 18, 19 år senare, varsågod och bedöm själva:

KAI MARTIN & STICK!

Vilddjur (genom de tysta åren 1980–85)

Silence/MD

4 Svensk pop är i dag osannolikt duktig. Inte så särskilt mycket håller i långa loppet, men sound- och imagemässigt är vi i stort sett ikapp den anglosaxiska popen, såväl inom det mest tonårskommersiella som det mest inkört konstnärliga. Vi är så duktiga att vi så smått – med band som Cardigans och Wannadies – gått upp i den engelskspråkiga popeliten.

Detta medför en viss fara för svensk rocksociologi. Det är alltför lätt att automatiskt jämställa dagens bästa svenska pop med gårdagens – att ranka Eldkvarn lika högt som Eggstone; att sätta Brända Barn i paritet med bob hund. Men parallelllyssnar man på de inhemska plattor som på sin tid klassikerstämplades av tidningen Schlager med de flesta av dagens ”mästerverk” inser man ett förhärskande massivt mörker under sena sjuttio och tidiga åttiotalet.

Svensk pop hann ärligt talat aldrig med i punkrevolutionen. England kryllade av makalösa one-hoit-wonders, men i Sverige fattade vi aldrig den konkreta traditionen, bara den abstrakta ”revolutionen”.

Det var en förunderlig tid, när Mats Bäcker tog alla foton av alla band, när Lasse Anrell och Schlager grälade offentligt om Joy Division, när Brodde från Sundsvall framställdes som rena rockguden, när Expressen Mats Olsson lyfte Gyllene Tider. Ingen fattade hur underlägsen den svenska popen var.

Under de första åren av åttiotalet intog Kai Martin & STICK! en central position av psykosen i det svenska rockmedvetandet; ett svenskt svar på Magazine eller Simple Minds, men inte lika oberoende av sina influenser som samma genres mest självständiga svenska företrädare från den här tiden: Garbochock och TT Reuter (sedermera lika lysande Underjordiska Lyxorkestern).

Inte ens då det begav sig gillade jag Kai Martins första LP ”Biomusik”. Faktiskt inte ”Röd plåt” heller, trots att den hyllades som en världsklassiker i ledande rocktidningen Schlager och under en sommar dikterade villkoren på de viktigaste svenska sommarfestivalerna.

Jag minns hur farlig gruppen kändes, som en knarkiga mani och posörpolitiska övertygelse. Deras symfoniska svartrock var den självklara, felande västkustlänken mellan Lustan Lakejer och Reeperbahn i Stockholm, Brända Barn i Sundsvall och Strys och Henrik Venants olika orgiastiska orkestrar i Malmö.

Detta måste vara svårt att förstå för unga lyssnare i dag, som bara har den här samlingsskivan att gå på – de tidigaste inspelningarna känns mest klantiga i sin inkräkta tvåackordsmentalitet, och de senare störs stundtals av bristande självkritik. Lysande idéer skyms av snedträffande pretentioner. (Som när ett långt, hypnotiskt intro cirka Simple Minds ”Sond and Fascination” klipps av när sången kommer in på hurtig göteborgska: ”Destruktiva lekkamrater…”)

Däremot föll jag för tredje albumet ”Simmarna”, som fortfarande låter imponerande kreativt och hängivet. I dag kan Popsicle, på omslaget till POP # 15, ostört gå på samma Vänern-strand där ”Simmarna” en gång skrämde slag på den värmländska ortsbefolkningen; nakna, sminkade och klippa i konstiga indianfrisyrer.

Även avskedsalbumet ”Uppståndelse”, med en nyanställd, ännu tonårig Jörgen Cremonese på gitarr, var en sällsynt säregen manifestation av ett plötsligt stort och oberoende konstnärskap. Här var Kai Martin frigjord från sitt Jim Kerrkomplex och en direkt imponerande sångare, här fanns ett koppel sorgesamt vackra sånger som känns särskilt smärtsamma att lyssna på så här i efterhand eftersom det i dag knappt existerar någon som helst respekt för dem, någonstans utanför privatkretsen av överlevande.

I dag är det bara Cremonese (Whipped Cream) som håller i karriären. Men det är trummisen Ronny Eriksson som är mest känd för en större publik – som filmpresentatör i Femman.

Kai Martin & STICK! förtjänar sin plats i svensk pophistoria, men om denna samlings-CD förtjänar en plats i skivhyllan är en svårare fråga. En samling med Global Infantilists hade nog varit intressantare.

Kjell Höglund

MAÏA BAROUH

Taubescenen, Liseberg

!!!!

Bäst: Omfånget i rösten, öset och svänget.

Sämst: Fylleskrålande publik är alltid trist i fel sammanhang.

Fråga: Andra Sverigebesöket… När kommer hon tillbaka?

Ny bekantskap, som gav mersmak. Foto: KAI MARTIN

Slumpens skördar gav besöket på Liseberg. Ja, vi hade väl i ögonvrån noterat att, för oss, fullständigt okända japanskfranska Maïa Barouh skulle gästa Taubescenen. Men när Z och jag gick ner på stan var det för en promenad, men tanken väcktes om att fortsätta till nöjesparken och tack för att vi realiserade det.

Maïa Bahour är en sångerska som vet att utnyttja sin röst och hon gör det både obekymrat, karismatiskt och tonvigt. Hon spänner över ett brett register och använder sig både av traditionell japansk teknik och mer modernt relaterat. Musiken gör hon på samma vis, tar från sitt hemlands folkmusik och formar om den med respekt till något nytt, groovbaserat och elektroniskt.

Mångfascetterad. Foto: KAI MARTIN

Med sitt band – Minh Pham, syntar, Anthony Fresneau, trummor, Reo Komazawa, slagverk, och Julien Deguines, Moog – får hon musiken snart på fötter, rytmerna väcker danslusten samtidigt som det är svårt att slita blicken från Maïa Barouhs framträdande. Ja, hon är en vacker kvinna, men mest en enastående häftig sångerska.

Som klassiskt skolad flöjtist har hon ytterligare ett uttryck på scen, som adderas till musiken. Och ja, hon ger Jethro Tulls Ian Anderson en kamp om att göra tvärflöjt till ett läckert rockinstrument.

Tuff flöjtist. Foto: KAI MARTIN

Inledningsvis är framträdandet kanske lite blyg, men snart släpper eventuella spänningar och blir en expressiv uppvisning i musik som spänner över gränser och historia. Den dryga timmen rasslar iväg och snart får charmiga Maïa Barouh publiken på fötter och kopplar ett grepp om sin nya publik som hon inte släpper.

Charmig och intensiv. Foto: KAI MARTIN

Framträdandet på Taubescenen är blott hennes andra uppträdande i Sverige. Men det här gav mersmak – både för henne och för mig.

Att gå helt ovetande om vad det är man ska se och höra, är något jag gillar. Lisebergs rika konsertutbud bäddar för att bjuda på överraskningar åt alla håll; Maïa Barouh var definitiv en positiv sådan.

För den som vill veta hur hon låter länkar jag till ett Youtubeklipp här.

Moog som soloinstrument. Foto: KAI MARTIN

Kvinnor att älska att lyssna till.

Jag vet… det är i datorn, genom strömmade tjänster, som musiken ska lyssnas på. Jag vet… jag är lite gammaldags. För jag vill gärna lyssna på musik i en stereo, få det omfamnande, stora ljudet, låta musiken sluka rummet, känna kraften från låtarna, texterna, styrkan i det lilla, de små detaljerna som kittlar hörselgångarna, de bombastiska som slår ut systemet och som får alla känslorna att storma… eller bara retas en smula.

Med ett omfattande diskotek är nu inhandladet inte paritet med vad det en gång har varit. Kanske är behovet heller inte lika stort. Irriterande kan jag känna att jag har hört så mycket, så vad kan överraska mig…?

Oftast blir det i livesammanhang. Där mötet med musiken blir ofrånkomlig, omedelbar och drabbande. Men det är ju också något av en rysk roulett. Du kan lyckas pricka rätt, men också missa helt.

Hur som, här är några av vårens/sommarens soundtrack till mitt liv; kanske till ditt:

Alabama Shakes: Sound & color (Rough Trade 2015)

!!!!

Jag är sent in på bollen vad det gäller det bandet från Athens, Alabama, fast jag inte borde vara det. Jag hade hört några förströdda spår från gruppens produktion och när jag ställde in min medverkan på 2013-års Way out West, var det ljuden från Håkan Hellströms och Alabama Shakes konserter som gjorde att jag mest ångrade mitt val, då när jag satt i trädgården inom hörselavstånd till festivalen.

Sångerskan Brittany Howard har allt; en soulstark röst som tränger igenom och förmedlar de flesta känslor, från smekningar till full storm, desperation. Här ryms mycket själ, hjärta och smärta. Det hördes från start och på debutalbumet ”Boys & girls” (2013) i synnerhet (lyssna på ”Hold on” från den här).

Nu har nya albumet ”Sound & color” kommit och jag är inte besviken. Brittany Howard är, förstås, fortfarande i centrum. Det är kring hennes starka röst som musiken spinner, driver eller piskar på.

Det svänger sanslöst, är coolt, rockigt, funkigt och intensivt på samma gång och Brittany Howards röst är skoningslös och undviklig. Favorit: ”Don’t wanna fight”.

Björk: Vulnicura (One Little Indian records 2015)

!!!

Min resa med Björk har varat länge. Från Sugarcubes på 80-talet, intervju i Roskilde med ett blygt band, till solokarriären med den fantastiska ”Debut” (1993 – egentliga debuten med ”Björk” 1977 räknas inte in), releasen av andra albumet, intervjuresa till Irland 1995 och vidare med hennes skådespelarinsats i Lars von Triers ”Dancer in the dark” (2000) – lyssna på starka ”I’ve seen it all” med duettpartnern Thoms York – och hennes väg för integritet och musikaliska experiment in i framtiden. Jo, hon är fascinerande, även om jag inte riktigt omsluts av hennes mer och mer ambientbaserad musik, som jag gjort med hennes pop eller filmmusik

”Vulnicura” är vacker, Björks röst svävar fritt i musiken som många gånger är som en älvdans. Inte många klarar av att sjunga på det viset och till ett så vagt ackompanjemang, men Björk har en inre röst, ett inre tempo som hon följer. Hon har en intuitiv känsla för melodi, ungefär som Freddie Wadling har, och den leder henne alltid rätt.

Favorit: inledande spåret ”Stonemilker”.

Anna Järvinen: Buren (Diesel 2015)

!!!

Åh, Anna Järvinen är som en platonisk kärlek. Hennes röst och musik, hennes låtar famnar mig, sluter sensuellt om mig och värmer, lockar och kittlar mina sinnen. Det har varit så sedan debuten ”Jag fick feeling” (2007) – lyssna på spåret ”Götgatan” från den här – och gör så fortfarande.

Fjärde albumet ”Buren” kom ut i två delar när den publicerades i våras – åtminstone beträffande den digitala releasen. När jag hörde henne på Södra Teatern i slutet av mars var albumet i sin helhet inte ännu kommen. Men musiken hon bjöd från det var så innerlig och lockande, även om hennes brist på fokus på scen kan krascha relationen och intimiteten.

”Buren” sviker inte känslan, dock. Anna Järvinens röst är spröd och stark i samma andetag. Hennes röst är som en dans, lekfull, lockande och betagande. Låtmässigt är det kanske inte hennes starkaste album, men ”Affären” och ”Skolgården” är lysande betraktelser och starka låtar.

Favorit: ”Affären”.

Melody Gardot: Currency of man (Decca/Universal 2015)

!!!!

När jag fick Melody Gardots genombrottsplatta ”My one and only thrill” (2009) stannade allt. Vilken röst! Vilken timbre! Vilken frasering! Vilket vibrato! Vilken innerlighet! Vilken musikalitet! (Lyssna här på inledande spåret ”Baby I’m a fool”.)

Jag kan fortfarande lyssna på den plattan och fullkomligt slukas av musikens atmosfär.

På scen har hon ett annat anslag, är mer lekfull, mer improviserande och är framför allt väldigt femme fatal och humoristisk.

Jo, hon är en lockande kvinna, fascinerande och trolsk, spännande och med en musik som jag gärna låter ta mig långt bort i innerligheten.

Musikaliskt skyndar hon långsamt, åtminstone beträffande utgivningstakten. Förra albumet ”The absence” kom 2012. Först nu kommer uppföljaren.

Då var hon inspirerad av sina resor till Portugal och Brasilien; fado och bossa var tydliga spår. Med nya plattan ”Currency man” är det en delvis tillbakagång till det storslagna, sentimentala och orkestrerade soundet på ”My one and only thrill”. Men här finns också något mer bluesbaserat, ja, rockigt och i grovkorniga, dramatiska ”Preacherman” är det något av Tom Waits över musiken.

Nej, Melody Gardot står inte still musikaliskt. ”Currency of man” är ett album i växande, en platta som omfamnar och griper tag. Från inledande spår till det sista. Och rösten…! Jag smälter.

Favorit: ”Preacherman”.

CARL-EINAR HÄCKNERS VARIETÉ

Carousel

!!!

Liseberg, Göteborg

Bäst: Dråpligheterna!

Sämst:Metallicas ”Nothing else matters” blev blek till luftakrobatiken.

Fråga: Har Carl-Einar Häckner några gränser…?

Underhållare och bärare av traditioner. Foto: KAI MARTIN

Man kan lätt glömma av att Carl-Einar Häckner är en subtil trollkonstnär, en magiker med fingerfärdighet och stil. Jo, det är lätt att missa det, för han gör ju ofta och gärna ett nummer av sin tokighet, sina (medvetna) misstag och sitt tillkortakommande.

Det är naturligtvis en sceneffekt och en gimmick, som är väldigt mycket Carl-Einar Häckner. Ja, så mycket att det kan ha äventyrat hans talang, som då han (medvetet) lär ha fallit över scenkanten vid ett trollkarlsevent i Las Vegas för ett tiotal år sedan, där mängder med promotors och arrangörer satt utan att förstå intelligensens i detta fall och som definitivt inte lockades av att engagera denne märklige svenske entertainer.

Galen och underhållande. Foto: KAI MARTIN

Det slår mig nu då jag ser Carl-Einar Häckners nittonde varieté på Lisebergs stora scen. Jo, den dråplige underhållare vet att vårda sin tradition, oavsett om det handlar om varietén eller sitt sätt att underhålla.

Det blir lite nostalgiskt, mycket roligt, en smula fascinerande, men framför allt trivsamt i Carl-Einar Häckners och kompanis sällskap.

Han börjar som sig bör med att knyta an till årets tema med en nyskriven sång, en tillbakablick till Cabartehallen på Liseberg och till en tid som ju egentligen aldrig har funnits. För det är där han trivs bäst, Carl-Einar Häckner i något slags skenbart, en fantasivärld med möjligheter och omöjligheter.

Det blir lite trams, lite slarviga tricks, att för att lura in oss i just de där subtila trollkonsterna som han gör så bra. Vips så har något klantigt förvandlats till något fullständigt obegripligt.

2,5 miljoner tittare på Youtube kan inte ha fel. Nu finns chansen också på Liseberg att se Häckners bandana-trick.

Foto: KAI MARTIN

Mer en två och en halvmiljon har sett hans ”bandana”-trick på Youtube. Det där han förväxlar banan med bandana i en trollerikurs på kassett på engelska. Har ni inte sett den gör det (ni hittar den här) eller gå och se den på Liseberg i sommar.

För han gör den på plats och den är minst lika komisk som förtrollande; Carl-Einar Häckner i ett nötskal.

Carl-Einar Häckner kan det här med underhållning, brinner för det och tänder den lågan hos sin publik, oavsett om det handlar om korttrick eller trick med sidensjalar.

På scenen har han som brukligt Varietéorkestern, ledd av Bernt Andersson. En lyhörd orkester som snyggt glider från lationorytmer till Metallica. Bandet är inte bara ett stöd utan också en god publik. Häckners hyss får skratten att puttra i denna rutinerade musikerskara och det smittar.

Magisk kapellmästare. Bernt Andersson leder Varietéorkestern. Foto: KAI MARTIN

Traditionen bjuder också gäster till varietén. I år bollkonstnären, kubanen Rafael de Carlos och förre OS-silvermedaljören i rytmisk gymnastik, vitryskan Yulia Raskina.

Stora som små bollar i luften. Rafael de Carlos kan det där med bollar. Foto: KAI MARTIN

de Carlos är ett rutinerat bollsnille, som gästat varietén tidigare (2000) och hans nummer är fascinerande med förmågan att ha många bollar i luften. Finalen med sju soft ball-bollar (hmm, heter det så…?) igång är snyggt och bjuder på en väl inkörd dramaturgi.

Skickligt, men inte kittlande. Foto: KAI MARTIN

Luftakrobaten Yulia Raskina är skicklig och vig, men bjuder kanske heller inte på några kittlande element i sin uppvisning. För så är det, Carl-Einar Häckners varieté har bjudit på mycket genom åren och skämt bort sin publik med gäster som vet att skaka om. Så, visst, gracilt och skickligt är Yulia Raskinas gymnastiska färdigheter, men inget som man behöver hemskkudde för att våga se.

Ändå, årets varieté är trivsam underhållning för hela familjen – vält värt för alla.

Trivsamt med Häckner. Foto: KAI MARTIN