Att plötsligt få en inbjudan till hårdrockfesten på Ullevi är både smickrande och lockande.

Dels för att jag får möjlighet att träffa folk, dels för att det är ett tag sedan jag senast såg Iron Maiden. 2011 begav det sig och om den spelningen kan man läsa här.

Vädret är åter på arrangörernas sida och metalheads befolkar tidigt Göteborgs gator och torg samt frekventerar alla dess vattenhål, för det är en törstig hjord suktande efter upplevelser.

Iron Maiden 2016 är, förstås, samma sak, men annorlunda.

Scenbygget går i liknande stil sen förra gången, men med viss tematisk skillnad; från riddarborg till Mayatempel, på skärmarna ett av lianer och djungelväxter inväxt jumbojet, Iron Maidens eget, som med gnissel och kärvande, envisa motorer slitet sig loss med ett vrål och stiger mot himlen.

Samtidigt kommer Ed Force One med Bruce Dickinson vid spakarna inflygande, lågt över Ullevi. En dörr öppnas och bandmedlemmarna kommer en och en, elegant nedseglande med fallskärmar och showen kan börja.

Nej, det där flygplan över Ullevi och fallskärmar var inte sant. Men, ja, showen drog igång och det är inte utan att en film och kärleksfull hårdrocksparodi som ”Spinal tap” kunnat göras. För det är något på samma gång komiskt och beundransvärt över Iron Maiden.

Ja, de är fast i klichéerna, men dessa går å andra sidan hem och lycklig gör en hord människor om över 50000 och jag respekterar det.

Lägg där till bandet enastående historia från 1975, basisten Steve Harris vision, som grundarna av the new wave of British heavy metal och förvaltare av hårdrocken, de ständiga medlemsbytena, slitet, framgångarna och motgångarna…

Entertainer. Foto: KAI MARTIN

Och dramatiken har hållit i sig, trots Iron Maidens nu stadigt placerat sig på toppen av hårdrockspyramien med en bred fanbase. För fantastiske sångaren Bruce Dickinson drabbade ju av cancer på tungan inför releasen av nya albumet ”The book of souls”, som fick skjutas på då Dickinson behandlades, lyckligtvis framgångsrikt.

För det är han som är underhållningen. Det är hans enastående starka och omfångsrika röst som ger kvällen när ljudet är svajigt och lynnigt.

Ja, gruppen väljer att spela mycket från sitt nya album, men det är också ett riskspel. ja, en entusiastisk publik, men den där definitiva kontakten uppstår aldrig.

Och ja, jag tappar fokus efter ett tag. Jag, som aldrig någonsin går innan det är slut, går in i baren och blir hängande där med olika slags umgänge, tjôt, brôt, skratt och storys.

Tiden rinner, plötsligt ser jag hur folk reser sig upp, arenan tänds upp, konserten är slut.

Men kvällen blev underhållande, fast från ett annat perspektiv.

Very British, very heavy. Foto: KAI MARTIN