Hon har gjort sina år i svensk showbusiness, Caroline Wennergren, Mölnlycketösen med så mycket rytm och cool egg på rösten.

19 år gammal fick hon det publika genombrottet med ”Different kind of love” i Melodifestivalen, en bossa som satt som en snyggt skräddad aftonklänning till hennes röst och utstrålning.

En musiktävling hon förövrigt gjorde comeback i 2015 med ”Black swan”, en låt som väl konkurrerar med Amanda Jenssen i fråga om strävt, svängig sång med swingpop i fokus.

Det fortsatte sedan i vitt skilda sammanhang, där kanske turnén med Augustifamiljen och Ebbot Lundberg sommaren 2007 är det mest otippade.

Svängig tös med svängig orkester. Foto: KAI MARTIN

Men det är en kvinna med röstresurser och riv i stämbanden. Något Ebbot upptäckte tidigt och blev så förtjust i att han spelade in en Bad Brainslåt med henne året efter, men av olika anledningar föll versionen av det amerikanska punkbandet inte i god jord och har aldrig getts ut, även om den kan höras vid olika tillfällen då Ebbot agerar dj.

Fast det är kanske mest som jazzsångaren som hon profilerat sig. Så när hon tillsammans med Vintage Jazz Big Band firar releasen av ”Caroline Wennergren goes vintage” – en renodlad hyllning till 100-årsfirandet av jazzikonen Ella Fitzgeralds födelse.

Caroline Wennergren hyllar Ella Fitzgerald. Foto: KAI MARTIN

Det har sina poänger. För redan 2002 var Caroline Wennergren med i ”Sikta mot stjärnorna” som just Ella Fitzgerald och då med hennes klassiker ”A-tisket, a-tasket”, barnkammarramsan som blev signaturmelodin i karriären. En låte Caroline Wennergren inte försitter chansen att framföra denna afton

Vintage Jazz Big Band är elva man stark orkester med måhända lätt åldrade musiker, men herreminje vad herrarna svänger. Här levereras musik av Count Basie, Duke Ellington med fler jazzstorheter i arrangemang som kittlar och utmanar Caroline Wennergrens röst.

Hon bjuder också på humor och skicklighet som buktalare med dock Leroy, Louis Armstrongs ”bror”.

Hon trivs som fisken i vattnet, ler, dansar och bjuder på sina versioner av hyllningar till hennes läromästare. Caroline Wennergren har måhända lite att slipa på i vissa register, men kompenserar så mycket med tajming och den där sältan i stämbanden, som river på ett sätt som få, om ens någon svensk jazzsångerska i dag kan tävla med.

Ebbot kämpar för att hålla sinn Nat King Coleprofil. Foto: KAI MARTIN

Ebbot dyker förresten upp som gästartist på ”It’s alright with me”, ett uppdrag han (som för övrigt finns även som dockan Abbot i Carolines repertoar) lovat bort sig till i all hast och därför nära nog missade. Men väl på plats blir det en ljuv förening med Ebbot som ställföreträdande Nat King Cole. Och, ja, han gästar även på albumet, som på håret kom igår.

När Caroline Wennergren skulle hämta ut skivorna hemma i Mölnlycke var posten avstängd på grund av ett förmodat bombhot. Lyckligtvis avlöpte allt väl och skivorna kunde hämtas ut till försäljning på releasekalaset på Bon Bon Bar i Posthotellet vid Drottningtorget.

Nu blir det alltså albumet även live från första till sista spår. En spänstig hyllning till en av jazzens stora röster med riv, ös, sväng, glädje och allvar.

Det är ju så här med reklam att storytelling är en väsentlig ingrediens. En del skapar historier för att sälja, andra vet inte om att den finns men får hjälp att hitta den…

För andra kan det helt enkelt vara så att verkligheten är för bra för att skrivas om.

Som med Göteborgsbandet Nurse, ett gäng begåvade musiker från lite olika håll som bestämmer sig för att göra musik ihop någon gång i 90-talets början.

Via omvägar får bandet kontakt med den norske storproducenten Bjørn Nessjø (Aha, Sissel Kyrkjebø med flera), som lockar upp gruppen till sin studio utanför Trondheim.

De jobbar intensivt i två månader, spelar in, gör låtar, gör under och inte utan förhoppningar; Bjørn Nessjø är en garant för storsäljande album på den tiden.

Så åker gruppen hem, fortsätter med sina drömmar till beskedet kommer: studion har utsatts för ett inbrott, bland det stulna finns originaltejperna med Nurses inspelningar.

Luften går ur projektet. Bandmedlemmarna som är tajta sedan år tillbaka försvinner in i nya konstellationer; inte ovänner, men med grus i maskineriet.

Men…

När norska militären ska hålla övning i norska fjällen för några år sedan, just utanför Trondheim, är det en hytte som är i skottgluggen. I sin noggrannhet tar några militärer en kik i huset för att försäkra sig om att ingen är där eller att något viktigt går förlorat innan det ska skjutas i bitar.

Där står en låda med Studio Nidaros namn på, Bjørn Nessjøs studio, och i lådan finns tejperna med Nurses inspelningar. De återförenas med bandet, som lyssnar på vad de gjort och tillsammans med andra inspelningar, uppmuntrade av vänner som haft koll på produktionen och den märkliga händelseutvecklingen bestämmer sig medlemmarna för att Nurse ska återuppstå, albumet ska bli verklighet.

Produktionen har tagit sin tid, inte bara för de där tjugo åren. Inspelningar från Göteborg 1993–1994 har bildat union med Nidarossejourerna 1994-1995 tillsammans med pålägg gjorda 2015.

Tisdag den 18 april 2017 var det dags. För releasekalas. För premiärspelning.

På tiden. Det tog Nurse mer än 20 år att stå på scen och lika länge att få klart sin skiva. Foto: KAI MARTIN

Nursemedlemmarna hade samlat vänner och intresserade, skapat ett tajt program om sex låtar på Pustervik och dagen efter i Stockholm.

På scen sångaren Pär Edwardson, keyboardisten/trumpetaren Stefan Sporsén (ja, Håkan Hellströms och På spårets kapellmästare), basisten Johan Strömberg, trummisen Jonas Lundberg och gitarristen Joakim Fritzner, som ersätter Martin Hedström.

Det är ett begåvat gäng musiker, som förenar Peter Gabriel med 10cc och Steely Dan – åtminstone på scen.

Det märks också på skivan att bandet har en faiblesse för progressiv rock som Yes, där ”Gotta get it loaded” är en massiv hyllning till förebilderna och en komplext musikalisk historia. Eller ”Closer to the edge” definitivt är en blinkning till Yes.

Den korta konserten ger mersmak. Nurse har låtar och för mig är det egalt om det är musik som har sin botten i ett drygt 20-årigt musikaliskt förhållande; Nurse bjuder här och nu.

Bandmedlemmarna utnyttjar sitt kunnande och sin musikaliska bredd, där samtliga är kompositörer i de tio låtarna som presenteras på det självbetitlade albumet, som kom den 21 april efter en historia som inte ens den mest innovativa reklambyrå hade kunnat skapa.

Film:

Kungens val

!!!

 Norges bidrag till årets Oscar har setts av mer än 700000 norrmän

I rollerna: Jesper Christensen, Anders Baasmo Christiansen, Tuva Novotny, Karl Marcovics med flera.

Regi: Erik Poppe.

1940 finns inom ett rimligt historiskt perspektiv. Jo, det är 77 år sedan och de som var unga då är gamla eller döda nu. Berättelser går förlorade, vittnesuppgifter, skildringar som kan tillrättalägga…

Vi lever nu i en tid där så mycket av det som verifierats ifrågasätts. Kanske är därför historien viktigare än någonsin och att det finns de som står upp för den.

Ja, ”Kungens val” (eller originalets titel ”Kongens nei”) har sin relevans. Filmen, baserad på Alf R Jacobsens roman ”Kongens nei; 10 april 1940, hade premiär i september i höstas och visade genast på stor angelägenhets grad hos det nationsälskande norska folket, där över 700000 har sett den. Att jämföras med svenska succéer som ”En man som heter Ove” och ”Hundraåringen som försvann” i Sverige, men av helt annat seriositet.

Filmen utspelar sig när Norge attackeras av tyskarna i april 1940. Hur den opolitiske kung Haakon tvingas till ett politiskt beslut när Vidkun Quisling med nazi-Tysklands hjälp tar makten i Norge.

Regissör Erik Poppe förmänskligar kung Haakon och danske Jesper Christensen gör ett strong porträtt av en kung som vill leva familjeliv, som älskar sina barnbarn… ja, kanske mer än det offentliga livet.

Det blir ett drama med känd utgång, men inte desto mindre inkännande, där Christensen fasa och vanmakt inför hotet, ockupationen, bombningarna och det avgörande beslutet speglar in i varje blinkning och ögonkast.

Men inte av honom endast. Kronprins Olav blir med Andres Baasmo Christiansen hans ivriga motpol, men också en kärleksfull son. Tuva Novotnys kronprinsessa Märta är både skör och stark i samma andetag. Till detta ambassadör Curt Bräuer i Karl Marcovics gestalt, som med febrig närvaro försöker medla och agera diplomat i en tid där diplomati satts ur spel.

Ja, 77 år sedan. Men oron, krigshetsen, angreppen och flyende människor är också här och nu. I den spegeln är det lätt att ta till sig ”Kungens val” som en angelägen film 2017.

30 mars 2008 tog han språnget i affekt. Ut i evigheten. Ut från allt.

Det blev en jävla smäll. Mentalt, personligt och medialt. För många. För familj, de närmaste. Med en sprängkraft långt utanför den innersta kärnan.

Sveriges främsta sturm und drangband Broder Daniel hotade att slukas upp av intigheten. Gitarristen Anders Göthberg, den säregne, fanns inte längre.

På något vis hade jag byggt upp ett förtroende hos bandet sedan jag först började skriva om det i mitten på 90-talet. När jag ställde frågan om jag fick göra en intervju med Henrik Berggren, Broder Daniels sångare, var det med en from förhoppning. Men ärligt talat trodde jag inte att han ville, orkade eller kände för det.

Men jag fick ja. Henrik kom till GT, vi satte oss i ett rum och jag ställde nog inte en enda fråga – åtminstone kändes det som så. För det var Henrik som valde orden, som pratade långsamt med stor eftertanke, som om ingenting fick gå förlorat, som om det här var det viktigaste han någonsin sagt.

Han fick läsa vad jag skrivit, vad han sagt. Och jag gick ok för publicering.

Det är en av de starkaste intervjuer som jag har gjort och en av de mest fatala. När Expressen redigerar sidan har de ingen koll på vem som är Anders Göthberg, istället för att välja en bild av en GT-fotograf, ett foto som är indexerat med bandmedlemmarnas respektive namn, tar de en promotionbild från sejouren kring omslaget av ”Cruel town” (2003).

På löpet och i tidningen hamnar ett foto på trummisen Lars Malmros. Katastrof. Okänsligt. Klumpigt. Oproffsigt.

Ja, jag skulle varit noga med att påpeka vilken bild som skulle använts. Jag brast där. Men jag litade på att Expressen skulle vara noga på sitt håll och återkopplat till mig vid tveksamhet.  Det blev inte så. Av ett försök att göra något fint blev det fult.

Jag kan ta att mitt förtroende hos bandet föll som en gråsten. Men Anders familj. Lars familj. Den smärta i smärtan som den grova felpubliceringen gav… det var svårare. Jag ringde, blev uppringd. Förklarade. Fick rättmätigt skäll, fick blidka, be om ursäkt, trösta, ringa åter, bli uppringd.

Det tog sin tid. Men det skulle det ta.

Av en sorglig händelse blev allt så mycket mer sorgligt.

I augusti samma år gör Broder Daniel en manifestation med sin finalspelning, den på Way Out West. En bländande konsert som kände genom ben och märg, som slet upp hjärtan och fängslade själar. Inte ett öga torrt. Så starkt. Så vackert.

Så tystnaden.

Henrik Berggren gjorde väl några framträdanden på egen hand efter det.

Men sedan slöts allt.

Fast i tystnaden, i mörkret slets det upp en reva. Under våren 2015 träffade jag Broder Daniel-medlemmar, som förlåtit men som bad om min tystnad och fick den; de skulle in i studion med Henrik Berggren för hans soloprojekt.

Först då det blivit en nyhet senare på sommaren skrev jag (här). Men jag var ju heller inte längre jagad av presentera nyheter – om jag inte själv ville.

Det har tagit sin tid. Men nu kommer Henrik Berggrens fruktsamma samarbete med sin forna bandmedlemmar, dem han litar på, och producenten Charles Storm.

Först ”To my brother, Johnny” för några veckor sedan.

Och nu ”Run, Andy, run”, en sorglig och starkt uppgörelse med Anders Göthbergs död, saknaden och önskan om att få ha honom i livet, om vägskäl som blev livsval, omedvetet eller ej. Publicerad på årsdagen av hans frånfälle med omslagsbilden som ett ljuvt minne på tiden innan…

Henrik Berggren har en förmåga att vara naiv och kristallklar i sina texter. Där finns en uppriktighet i hans låtar, som äter sig in i hjärtat där de stökar runt. Det har alltid varit så, sedan Broder Daniel första gången knockade mig.

Nu, en vuxen Henrik Berggren, några och fyrtio med sorgkant, vemod och kärlek i blick, som reflekterar över vad som varit och vad som kunde ha varit.

Det är så sorgligt. Det är så vackert.

Över hundraåriga Bananpiren har tjurigt trotsat nedläggning och glömska. Som ett finger rätt ut i Älven har den krävt sin fortsatta existens, förbi bananleveranser, Göteborgskalas, STCC-racingbana, hårdrock- och punkfestivaler eller glitterfester.

Den ligger där, inte särdeles vacker och mäter sig i glittret och reflektionerna från fastlandet; södra Älvstranden, Skanskaskrapans Legokomplex, Operan, Fartygsmuséet, Nordstans fula fasad med sunkiga neonskyltar som flörtar bedrägligt i vårkvällningen, Sjöbefälsskolans väldiga resning på Kvarnberget.

En pir i fokus.

Det är här som blixtarbetare har lossat och lastat, främst landat de otaliga bananstockarna som inkommit sen tiden före första världskriget. Bananpiren, det som kom att bli ett eldorado för konstnärsgestalter i Göteborg, som mellan skapandet kunde tjäna sig en slant till levebröd, dryck och hyra samt också få sig en dos skolning i tuff hamnmiljö.

Det var där som namn som Elefantröven, Skatteavdraget, Piss i Huvudet, Människoätarn och Lim i Skrevet sattes på några av dem som jobbade där.

Men efter att bananerna tagit andra vägar har också lossandet lagts ned. Sedan tidigt 2000-tal har Bananpiren, eller Södra Frihamnspiren som den officiellt heter, fått mer av evenemangsplats över sig.

Det var hit som Göteborgskalaset sökte sig när Heden blev otjänlig för rock’n’roll. Hit hittade the Ark, Håkan Hellström, Marit Bergman med flera på sina turnéer. Här landade så småningom Metaltown, som mellan 2004 och 2008 höll till här inledningsvis för att sedan ockupera större delen av Frihamnen innan den entusiastiska publiken höll på att hoppa hela evenemanget ut i Göta älv.

I Kajskjul 105 har flera evenemang hållits, där Christer Sjögrens från Trädgår’n flyttade julshow 2008 är den mest fatala, desperata och iskalla.

Nu kör Bananpiren vidare efter Volvo Ocean Race och andra race, allt för att ta sikte mot ett permanentande av Bananpiren som attraktionsplats.

Jag tycker det är utmärkt.

Ja, det ligger en bit från kommunikationsmedel, buss- och spårvagnshållplatser, men är ändå centralt beläget i Göteborg rent geografiskt. Med båttransporter och kanske dito buss-, så är det lätt och smidigt att ta sig dit.

Så som vid invigningen av den nya satsningen som gjorde igår 29 mars 2017.

Presentationen gjorde i logiska tre led; en information i södra paviljongen, mat i den norra och därefter underhållning i Kajskjul 105. Idén gick inte att ta miste på, den är utmärkt. Här ska konferenser samsas med rock’n’roll och dj-fester Men det var en bitande kall dag där alla resurser gick till att värma maten och därför fick paviljongerna stå kalla och gästerna med kläderna på.

Men det är en bisak.

För förutom mat och information bjöds det också på musik; en singer/songwriter ensam på en liten scen i det avskärmade rummet i kajskjulet och sedan ridåfall när hela hangaren öppnas och ett rockband blåser på för fullt, allt för att visa på Kajskjul 105:s möjligheter från mindre event till större konserter med plats för 5000 stående i skydd från väder och vind.

Bananpiren visar att den har sin plats i Göteborgs nöjesliv och förtjänar nu att kliva ut ur skuggan och bli en självklar del av etablissemanget. Ja, på asfalt. Ja, i lite skrovlig miljö. Men, ja, varför inte? När allt ska vara så ansat och tillrättalagt är jag glad för att delar av Göteborg inte putsas upp till förbannelse; i mina ögon är det ojämnheterna som skapar en stad, inte en polerad yta.

Lustigt med Bananpiren, förresten.

Jag var under 2000-talets första skälvande år en ivrig förespråkare för utnyttjandet av piren som evenemangsplats. Jag använde självklart det i folkmun så populära begreppet Bananpiren. Blev uppringd av en man ansvarig för projekteringen av Norra Älvstranden, som ville visa hur man tänkt sig Hisingens front mot Göta älv i framtiden. Intressant och intressant också hur han, vänligt men byråkratiskt, framhärdade i sitt tillrättavisande om att det minsann hette Södra Frihamnspiren och ingenting annat.

Nå, åren går. Folket fick rätt. Jag med.

Långfilmsdebuten, ”My name is Albert Ayler” (2005), öppnade nya dörrar och nyfikenheten kring trumpetaren Lee Morgan (1938–1972) liv, korta, sensationella karriär, uppgång och allt för tidiga död. Klippet på ”Dat dere” på Youtube ökade fascinationen.

Där såg Kasper Collin, den i Floda uppväxte 45-årigeMajornapojken med sinne för film, bildberättande, musik (spelar saxofon) och förmåga en story, mycket mer än en dokumentär om Lee Morgan.

”I called him Morgan” – en stark film av Göteborgsregissören Kasper Collin.

Med ”I called him Morgan” har han skapat en film som  lyfter på stenar, som försiktigt och vördnadsfullt söker belysa vad som egentligen hände innan, under och då, den där kvällen Lee Morgan sköts till döds på jazzklubben Slug’s Saloon av sin sambo Helen Morgan den där kalla kvällen 19 februari 1972 då en av stadens mest intensiva snöstormar förlamade New York.

Intervjuer med jazzikoner som Wayne Shorter, kommande Polarprisvinnare, Billy Harper, Bobby Timmons, Jymie Merrit med flera görs med varm och varsam hand.

Kasper Collins kan sin dramaturgi och trots att det mesta av denna fatala historia kan synas vara känd blir det en ögonöppnare.

Det är alltså inte enkom det stora geniet som tar plats, konstnären som offrar allt och vars liv ändas brutalt. Nej, även 13 år äldre sambon Helen More, eller Morgan, får utrymme och därmed balanserar den här filmen.

Gamla filmklipp blandas ivrigt med nytagna scener från ett Manhattan drabbad av snöstormen 2010, färska intervjuer mixas med bebop och fotografier från Blue Notes arkiv, dit Kasper Collin fått tillgång. Han har dessutom gjort en gedigen research, hittat Lee Morgans älskarinna och människor som träffat Helen Morgan i modern tid (hon avled 1996), som radiojournalisten Larry Reni Thomas, vilken gjorde en intervju med henne blott några veckor innan hon avled. Ett samtal Kasper Collin få ta del av och delar med sig på ett fascinerande vis.

”I called him Morgan” är en gripande dokumentär och två människoöden; dels om den talangfulle trumpetaren från Philadelphia som endast 18 år får plats hos Art Blakeys Jazz Messengers, utmanar Dizzy Gillespie på trumpettronen, men faller för droger och förlorar allt, dels berättelsen om Helen Morgan, som föder två barn som 13- och 14-åring, rymmer efter ett äktenskap med en äldre man som avlider, tar sig till New York och via street smartness skapar sig ett liv som leder till han hon träffar en utslagen Lee Morgan, får honom på fötter och räddar hans karriär.

Det är också en film om skuld, förlåtelse och stigmata; Helen Morgan dömdes för dråp, fick sina år i fängelse, levde med skulden att ha tagit sin älskades liv och en önskan om att ha haft dödandet ogjort samt blivit stämplad av hatiska Lee Morgan-fans.

33 år gammal tog den talangfulle trumpetarens liv slut, men hans musik lever; nu också med en berättelse som skapar en större inblick i hans och Helen Morgans liv.

Filmen har svensk premiär fredag 31 mars 2017.

Stå upp:

DEN OFRIVILLIGA DIVAN med Petra Mede

!!

Petra Mede med Petra Mede i fokus. Foto: HÅKAN LARSSON

Från succé på Maximteatern i Stockholm till turné på landsorten med fyra kvällars gästspel i gamla hemstaden Göteborg… klart att det skapar förväntningar.

Ja, så till den milda grad att delar av publiken börjar skratta åt henne innan hon ens har landat sin första replik.

Faktum är att entrén är förvånansvärt kitschig, en sång med förinspelad musik som är påvert producerad och där balansen mellan musik och sång haltar.

Men det tar sig. Petra Mede är trygg på scen, fångar snabbt upp stämningen och förväntningarna, landar dem väl hos en publik som får vad den önskar. Men jag vill lite mer.

Hon kör denna sin enmansshow som en föreläsning där ämne efter ämne bockas av under en intensiv en och en halv timme. Hon är briljant i tempo och sarkasmer, där det sistnämnda är hennes starkaste ämne. Självklart kan hon inte låta bli att spegla sig i sina egna framgångar, som att hon mött över 200 miljoner tittar i finalen av Melodifestivalen och att hon tackade ja då Kajskjul 8 förklarade att man tar in 450… ja, miljoner, som det blir i Petra Medes huvud.

Ja, hon raljerar med sig själv, har en god portion distans, orerar i ett flöde som är som sagt både rappt och stringent. Men hennes humor är inte alltid min, som om den mer talar över huvudet på mig än till mig. Emellanåt är hennes gliringar mot kollegor på gränsande till vuxenmobbning och det känns bara onödigt.

Jag uppskattar Petra Mede som programledare. Men en och en halv timme med henne fungerar inte.

Och med en plats där jag tvingas vrida nacken ur led för att kunna se vad som händer på scen, blir ”Den ofrivilliga divan” en onödigt smärtsam upplevelse.