Gripande dokumentär om Lee & Helen Morgan

Långfilmsdebuten, ”My name is Albert Ayler” (2005), öppnade nya dörrar och nyfikenheten kring trumpetaren Lee Morgan (1938–1972) liv, korta, sensationella karriär, uppgång och allt för tidiga död. Klippet på ”Dat dere” på Youtube ökade fascinationen.

Där såg Kasper Collin, den i Floda uppväxte 45-årigeMajornapojken med sinne för film, bildberättande, musik (spelar saxofon) och förmåga en story, mycket mer än en dokumentär om Lee Morgan.

Unknown

”I called him Morgan” – en stark film av Göteborgsregissören Kasper Collin.

Med ”I called him Morgan” har han skapat en film som  lyfter på stenar, som försiktigt och vördnadsfullt söker belysa vad som egentligen hände innan, under och då, den där kvällen Lee Morgan sköts till döds på jazzklubben Slug’s Saloon av sin sambo Helen Morgan den där kalla kvällen 19 februari 1972 då en av stadens mest intensiva snöstormar förlamade New York.

Intervjuer med jazzikoner som Wayne Shorter, kommande Polarprisvinnare, Billy Harper, Bobby Timmons, Jymie Merrit med flera görs med varm och varsam hand.

Kasper Collins kan sin dramaturgi och trots att det mesta av denna fatala historia kan synas vara känd blir det en ögonöppnare.

Det är alltså inte enkom det stora geniet som tar plats, konstnären som offrar allt och vars liv ändas brutalt. Nej, även 13 år äldre sambon Helen More, eller Morgan, får utrymme och därmed balanserar den här filmen.

Gamla filmklipp blandas ivrigt med nytagna scener från ett Manhattan drabbad av snöstormen 2010, färska intervjuer mixas med bebop och fotografier från Blue Notes arkiv, dit Kasper Collin fått tillgång. Han har dessutom gjort en gedigen research, hittat Lee Morgans älskarinna och människor som träffat Helen Morgan i modern tid (hon avled 1996), som radiojournalisten Larry Reni Thomas, vilken gjorde en intervju med henne blott några veckor innan hon avled. Ett samtal Kasper Collin få ta del av och delar med sig på ett fascinerande vis.

”I called him Morgan” är en gripande dokumentär och två människoöden; dels om den talangfulle trumpetaren från Philadelphia som endast 18 år får plats hos Art Blakeys Jazz Messengers, utmanar Dizzy Gillespie på trumpettronen, men faller för droger och förlorar allt, dels berättelsen om Helen Morgan, som föder två barn som 13- och 14-åring, rymmer efter ett äktenskap med en äldre man som avlider, tar sig till New York och via street smartness skapar sig ett liv som leder till han hon träffar en utslagen Lee Morgan, får honom på fötter och räddar hans karriär.

Det är också en film om skuld, förlåtelse och stigmata; Helen Morgan dömdes för dråp, fick sina år i fängelse, levde med skulden att ha tagit sin älskades liv och en önskan om att ha haft dödandet ogjort samt blivit stämplad av hatiska Lee Morgan-fans.

33 år gammal tog den talangfulle trumpetarens liv slut, men hans musik lever; nu också med en berättelse som skapar en större inblick i hans och Helen Morgans liv.

Filmen har svensk premiär fredag 31 mars 2017.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s