Konsert:

I LOVE MUSICALS med: Peter Jöback, Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Stockholm sinfonietta ledd av dirigent Julian Bigg, ensemble, kompband och gästartisterna Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och Tam Mutu.

Koreografi och regi: Roine Söderlundh.

Scenografi: Viktor Brattström och Fredrik Johansson.

!!!!

Praktfull hyllning till musikalernas underbara värld. Foto: KAI MARTIN

Bäst: Oavgjort mellan Helen Sjöholms känslomässiga ””Du måste finnas” och Scarlett Strallens humoristiska och tekniskt skickliga ”Glitter and be gay”.

Sämst: Tre timmars musikalunderhållning är generöst men mastigt.

Fråga: Är vi musikalälskar verkligen udda…?

Jag har en dröm, en vision som långt från verkligheten, men som ändå alltid dröjt sig kvar sedan tidig ålder; hur jag kliver av spårvagnen vid Valand för att gå uppför Avenyn. Hur jag knappt hinner kliva av förrän jag är mitt i händelsernas centrum, har huvudrollen i en musikal där jag sjunger och tar danssteg med en ensemble som fyller Göteborgs paradgata.

Ni som har sett filmen ”La la land” och inledningsscenen vet vad jag talar om.

Precis så, men i mer modest Göteborgsmiljö.

Som för Peter Jöback har förtjusningen över musikaler följt mig genom livet sedan unga år. Till skillnad mot mig har Peter Jöback gjort något av passionen; han har odlat den, gjort den till sin karriär och den, i sin tur, har lett honom till London West End och New Yorks Broadway där han har haft huvudrollerna i flera uppsättningar.

Men för den svenska musikalstjärna räcker inte det. Han vill också missionera och det gör han, förutom glansroller som nu senast med ”The phantom of the opera” på Cirkus (en magnifik föreställning med Jöback i sitt esse), med ”I love musicals”.

Här hyllas musikaler med ett slags hitkavalkader av det bästa från det mesta, senast på Nippon Theatre i Tokyo 2016.

Men nu är det största satsningen,  Ullevi 2017 och cirka 27000 entusiaster som väntar på musikaliska under från i förstone Helen Sjöholm, Tommy Körberg och initiativtagaren Peter Jöback själv. Men också med celebra musikalgäster, som Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och Tam Mutu; stjärnor som alla spelat med och mot Peter Jöback. Dessutom gästar fantastiska Emmi Christensson, som ju senast spelade paradrollen Christine i ”The phantom of the opera” på Cirkus. Tillsammans med en kreativ ensemble, Stockholm sinfonietta, sprakande ljussättning och projiceringar blir det en kväll att minnas.

Tre musikaless – Peter Jöback, Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Foto: ANDERS DEROS

Ja, Ullevi är stort och kanske är det trots allt att gapa efter lite för mycket med denna arena för en sådan här musikalkväll. Åtminstone för oss som sitter en bit från scenen.

För mig är det viktigt att känna närheten och samtidigt ha överskådligheten över händelserna på scen. Det sker inte i kväll, ändå uppstår emellanåt magi.

Det ett potpurri på musikaler, nära 30 tycken, som skulle kunnat ha blivit ett mischmasch. Men det har sytts ihop på ett exemplariskt sätt. Tillsammans med bra prator, även om det fortfarande inte är Peter Jöbacks starkaste gren, blir det ett flöde utan longörer. Till detta kostymer och en svepande koreografi signerad regissör Ronnie Söderlundh, som inte bara bjuder öron- utan också ögongodis.

Peter Jöback – en musikalkonferencier och – missionär av klass. Foto: ANDERS DEROS

Och, ja, tre timmar plus en paus på en halvtimme är förvisso en aning mastigt i längden.

Men samtidigt: vad vill jag vara utan?

Peter Jöbacks och Tommy Körbergs grällsjuka i samband med att den yngre tar ton i den äldres paradnummer ”The anthem”?

Helen Sjöholms ”Du måste finnas”, som hon sjunger hjärtat ur och som får mina ögon att tåras? Vi pratar ju en sång som inte slitits ut trots att den är över 20 år gammal.

Scarlett Strallens humoristiska och tekniskt både fulländade, svåra och briljanta ”Glitter and be gay” från ”Candide”?

Och, ja, det finns fler exempel än så.

Jo, jag vet att man ska döda sina älsklingar, men jag älskar att Peter Jöback fullkomligt och högaktningsfullt struntat i det.

Det i sin tur ger stående ovationer i parti och minut. Inte bara i finalens ”Guldet blir till sand”.

In med ”I love musicals” i ett mer intimt format och jag kommer bli fullständigt knockad.

Nu är jag bara lite larvigt, lyckligt groggy efter en lyckad helkväll.

I love musicals, Ullevi 17 juni 2017 (hämtat från programmet):

1. Everybody says don’t (Anyone can whistle) – Peter Jöback
2. Om livet vore en schlager (från Tony Awards) – alla
3. Ouvertyr – Stockholm sinfonietta
4. Medley från My fair lady (Kan inte engelsmän tala rent?/Det vore välan f’r underbart/Med en gnutta flax/En enkel vanlig man/Vänta ni, Henry Higgins/Den spanska räven/Du gjorde’t/Gör det!/Lovsång till mannen/Utan er/Jag vande mig så småningom/Jag kunde dansa så) – Helen Sjöholm och Tommy Körberg
5. Måste ha något eget (Gipsy) – Peter Jöback, Tommy Körberg och Helen Sjöholm
6. Big spender (Sweet Charity) – Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen med ensemblen
7. Hair-medley, Aquarius och Let the sunshine in (Hair) – Peter Jöback, Tam Mutu, Helen Sjöholm, Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen, Tommy Körberg, ensemblen samt Performing Art School
8. Why god why (Miss Saigon) – Peter Jöback
9. Cool/America och The quintet (West Side Story) –  Peter Jöback, Tam Mutu, Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen, ensemblen samt Performing Art School
10. Du måste finnas (Kristina från Duvemåla) – Helen Sjöholm
11. You’re nothing without me (City of angels) – Peter Jöback och Tommy Körberg
12. Anthem, Mountain duet och You and I (Chess) – Tommy Körberg, Peter Jöback, Helen Sjöholm och vokalensemblen

Mellanakt

13. När jag faller (Livet är en schlager) – Peter Jöback och Helen Sjöholm

14. Music of the night (the phantom of the opera) – Tam Mutu och Peter Jöback

Akt 2

14. Kander & Ebb-medley (I don’t care much, Not honey rag/Willkommen, Cabaret, All I care about is love, All that jazz och Kiss of the spider woman) – Peter Jöback, Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Mo-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och ensemblen

15. Don’t cry for me Argentina (Evita) – Helen Sjöholm och vokalensemblen

16. The phantom of the opera (The phantom of the opera) – Emmie Christensson och Peter Jöback

17. Til I here you sing (Love never dies) Tam Mutu

18. Defying gravity (Wicked) – Ma-Anne Dionisio och Scarlett Strallen

19. Glitter and be gay (Candide) – Scarlett Strallen

20. Luck be a lady (Guys and dolls) – Peter Jöback, Tam Mutu och ensemblen

21. My favorite things (Sound of Music) – Tommy Körberg

22. Bortom sol och måne (Hjälp sökes) – Helen Sjöholm

23. Come what may (Moulin Rouge) – Peter Jöback, Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och vokalensemblen

24. Getshemane (Jesus Christ Superstar) – Peter Jöback

25. Who’s that man? (The witches of Eastwick) – Peter Jöback, ensemblen och vokalensemblen

26. Bring him home och One day more (Les Misèrable) – Tommy Körberg, alla

Final

27. Guldet blev till sand (Kristina från Duvemåla) – Peter Jöback

28. You’ll never walk alone och Climb every mountain (Carousel/Sound of Music) – alla

 

Konsert

RADIOHEAD

!!!!

Spektrum, Oslo

Publik: 8000 (utsålt)

Bäst: Inledande ”Daydreaming” får mig tårögd.

Sämst: Någonstans i mitten går jag vilse.

Fråga: Är verkligen ”Thanks”, ”Thank you”, ”That’s all folks” och skruvade skratt allt som finns att säga mellan låtarna…?

Å ena sidan:

Radiohead är ett indieband som fortfarande odlar sitt oberoende på ett sätt som både lockar och fascinerar.

Jag fullkomligt älskar lanseringen av förra årets briljanta album ”A moon shaped pool” med videorna till ”Burn the witch” och ”Daydreaming” som kort föregick själva albumrelasen.

Och musiken… så utforskande, så tänjande på gränser och en förmåga att skapa musik som vidgar sinnen, hjärtan och själar i samma korta intensiva stund som låtarna spelas.

På scen är det samma sak.

Ja, det är debut för mig. Radiohead är ett band som jag velat se länge, men inte kommit mig för. Genom lyckliga omständigheter blev det verklighet och tack för det.

Bländande start. Foto: KAI MARTIN

Scenen på Spektrum är inledningsvis ett spektrum av laserljus. ”Daydreaming” får mig snabbt i form och starten på konserten skakar om, larmar och tjusar, är magisk och hypnotisk i en intensiv tranedans.

Det är omtumlande, fascinationen av musiken total och det är ett psydedeliskt mantra som trummas in i publiken.

Manisk man. Foto: KAI MARTIN

Thom Yorke  är på samma gång manisk och kontrollerad. Huvudet rör sig spastiskt, armarna far och håller han inte i ett instrument eller sitter vi ett piano finner han ingen ro.

Hans röst är undflyende, som om den rastlöst inte vill pricka en ton utan raskt som en fågel flyger mot nästa gren och nästa och nästa.

Phil Selway har sällskap som batterist då Clive Deamer, Portisheads expressiva trummis, gästar som slagverkare. Tillsammans med basisten Colin Greenwood blir det ett rytmspel som manar på och när även multiinstrumentalisten Jonny Greenwood och gitarristen Ed O’Brien kliver in som ackompanjerande slagverkare blir det trans i rytm.

Fantasieggande. Foto: KAI MARTIN

Och musiken… ja, utan Thom Yorkes röst och Jonny Greenwood effekter på allehanda instrument hade Radiohead varit skadeskjutet. Nu är det en fantasieggande orkester, som bedårar och vidgar sinnena lika mycket på skiva som på scen.

Till det projeceringen och ljusshowen, som fragmentiserar och trasar sönder till den paradoxala helhet som också är Radioheads musikaliska styrka.

Å andra sidan:

Radiohead är ett band med stark intelligens och integritet. Stort så. Men jag förundras över varför Thom Yorke landar sitt mellanprat i korta tack och när publiken, successivt in i konserten, ropar på favoriter möter förfrågningarna med teatraliska, sardoniska skratt.

Varför?

Och varför inte säga någonting om de terrorangrepp som hemlandet England utsatts för. En kort kommentar för att visa avsky och solidariet. Nu hamnar Radiohead utan kontext, där bandet skapar sitt eget universum fyllt av ljud och ljus och rörelse. Men det utanför angår ingen. Märkligt!

I slutet av turnén gästar Radiohead Israel och har blivit kritiserade av detta från artistkollegialt håll och har också gått i svaromål på ett förvånansvärt lamt sätt (läs här).

Radiohead har scenen och strålkastarljuset för att kunna göra ett ställningstagande, men gömmer sig inom sin egen bubbla; vackert förvisso, men i mina ögon världsfrånvänt.

Psykedeliskt Radiohead. Foto: KAI MARTIN

Låtlistan, Spektrum, Oslo 6/6 2017 (hämtad från http://www.setlist.fm):

1. Daydreaming
3. Play Video
4. Desert Island Disk
6. Play Video
7. Ful Stop
9. Play Video
10. 15 Step
12. Play Video
13. Airbag
15. Play Video
16. Lucky
18. Play Video
19. All I Need
21. Play Video
22. Pyramid Song
24. Play Video
25. Everything in Its Right Place
27. Play Video
28. Bloom
30. Play Video
31. Identikit
33. Play Video
34. Weird Fishes/Arpeggi
36. Play Video
37. I Might Be Wrong
39. Play Video
40. The Numbers
42. Play Video
43. Bodysnatchers
45. Play Video
46. Exit Music (for a Film)
48. Play Video
49. Reckoner
51. Play Video
52. Encore:
53. You and Whose Army?
55. Play Video
56. Burn the Witch
58. Play Video
59. There There
61. Play Video
62. Lotus Flower
64. Play Video
65. Idioteque
67. Play Video
68. Encore 2:
69. Nude
71. Play Video
72. Karma Police

På dagen ett år efter Freddie Wadlings hastiga, men ändå kanske inte så överraskande död bjuder Göteborgs stadsmuseum på en utställning baserad på material från ett garage fyllt av denne fantastiske artists kvarlåtenskap.

Det låter på samma gång självklart som överraskande, överraskande av två anledningar. Dels för att branden 2014 tog så mycket av det han ägde. Dels för att Göteborgs stadsmuseum på kort varsel lyckats sammanställa en utställning med så hög kvalitet på så kort tid. Materialet kom museet till gagn i slutet av året, att då som en tungrodd institution bereda plats för en dylik utställning både ifråga om plats och idé är stort.

 

På kort tid har Göteborgs musikliv dokumenterats genom Stadsmuseets utställning med premiär november 2015, en gedigen dokumentation som visar på ett frodigt och frejdigt kulturliv från 50-talet fram till nu. Så Lisebergs satsning på Håkan Hellströms liv och musik, som ju på något vis är en avknoppning av utställningen på Stadsmuseet, men mer fokuserat på denne märkliga och magiske artist. Till detta alltså utställningen ”Freddie Wadlings kabinett”, som ju är en blink till hans förtjusning över skräck.

De tre rummen bjuder på en resa in i Freddie Wadlings liv med brev, musik, intervjuer, videor och det ständiga flödet av konst – från tidiga år till sena. Det är en peepshow där det går att kika in i hans värld fylld av kreationer och stök, där samlandet var maniskt och där garaget i Långedrag var till bredden fyllt, men där hans hustru Bella Wadling och kollega Henryk Lipp, främst, tillsammans med Göteborgs stadsmuseum varsamt sorterat, valt och värderat för att denna sällsamma utställning skulle komma till.

Ur Freddie Wadlings samlingar. Foto: KAI MARTIN

Invigningskvällen var ju något alldeles särdeles, där den kväll på Stadsmuseet plötsligt förvandlades från vernissage till svartklubb och jag är övertygad om att Freddie Wadling hade stolt njutit av varje minut – från smörgåstårtan och ölen (som finns på en önskelista, tillsammans med diverse droger som museet inte kunde tillhandahålla, att läsa i utställningen) till de rika hyllningarna av hans musik.

Allt från den sällsamma dansuppvisningen med Guds Söner över trion Henryk Lipp, Chips Kiesby och Anna-Lena Karlsson, Wires Graham Lewis, Ebbots band, Amanda Werne och Anna von Hausswolff till Silverbullitsångaren Simon Ohlssons tillfälliga konstellation, där den sistnämnde kanske bäst skapade den egg som var Freddies.

Kreativa Gud söner. Foto: KAI MARTIN

Freddie Wadling var en särling, som jag har haft glädjen att följa sedan 1978. Han var redan då en gammal man, men med ett barns själ; vänligheten var lika närvarande som humorn, kunskapen, nyfikenheten och gränslösheten. Till detta den källa som inte upphörde att sina förrän den 2 juni 2016.

Inblick i ett kreativt kaos. Foto: KAI MARTIN

Men kvar lever musiken, rösten, konsten, breven, humorn, mystiken och magin i denna utställning som det är lätt att återkomma till – om och om igen.

Freddie Wadlings kabinett visas i ett år – första utställningsdag den 2 juni 2016.

 

Det är lätt att ha stor respekt för Ida Redig. Åtminstone för mig.

Första gången jag träffade henne var hon en singersongwriter med ambitioner på väg att släppa sitt första album. Sedan har hennes karriär tagit helt andra vägar.

Varför? Därför att hon helt enkelt vill. För att hennes skapande är rikt och ingenting får hindra henne. Hon är dessutom så självständig, eller indiependent, som man någonsin kan tänka sig.

Musiken är hennes livsnerv. För att klara av att försörja sig på den är hon målmedveten och driven, modelljobb följs av jobb för reklamfilmer som ger uttrymme för musiken hon gör i ett ständigt flöde.

Så uppträdande, förstås.

Ida Redig tar plats. Foto: KAI MARTIN

När musikmagasinet Gaffa bjuder på en intim tillställning i samband med releasen av juninumret är det Ida Redig som oförskräckt och utmanande ställer sig i ett rum stort som ett vardagsrum och ger järnet. Att publiken står decimeter ifrån henne förskräcker inte.

Ja, det är lätt att bli förtjust och hon tar plats både kaxigt och självständigt. De nya låtarna på svenska blir bara bättre och bättre och när hon presenterar sitt allra senast alster (jag missade förstås titeln, tagen av hur den gick rätt in i hjärtat och själen).

Jag har sett henne vid några tillfällen och alltså också gjort intervjuer med henne; det är en kvinna med obändig vilja och målinriktning samt en stark integritet. Jag gillar det.

Vi försökte…

Bättre än de flesta. Det var ärligt talat mer än ett försök. Det var ambitiöst, välkomponerat, väl spelat och inspelat, arrangerat och producerat.

Det är i dag ett år och en dag sedan releasefesten på Musikens hus för Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel], då då vi spelade albumet i dess helhet efter att postpunkvännerna Commando M Pigg hade värmt upp oss och publiken.

Vi visade där och då att vi är ett band som fortfarande och ja, kanske än mer i dag, bjuder musik som skakar om, berör och är effektiv i sin genre.

Det blev ytterligare tre spelningar 2016, två i Stockholm och en i Uddevalla (som går att läsa om här och här).

Vi bevisar att vi kan, även under inte alltid gynnsamma omständigheter.

Kai Martin & Stick! gjorde 2016 en fantastisk skivcomeback. Men det är det där med uppmärksamhet.

Jo, skivan skickades ut till recensenter, men få nappade. De givna kontakter som fanns ekade tomma i gensvar. När Ronny tillhör de tävlande i ”På spåret” på hösten klipps kommentaren om banden Extra! och Kai Martin & Stick! bort.

Jag har länge varit viss om vilket enormt slit promotionenmänniskor lägger ned på att skapa uppmärksamhet kring en produkt; nu blev det ytterligare tydligt. Det är en konst och inte ens om utrymme ges i medier är det en garanti för framgång.

Ja, Kai Martin & Stick! har gjort sitt in- och avtryck i svensk musik. För det är jag stolt.

Förvisso i något slags marginal, men hellre det än inte alls.

[utan titel] har inte blivit sämre av det år som har gått; tvärt om. Det är fortfarande ett magnifikt album, som borde locka en större publik och som borde sälja mer. Främst för att det hade gett utrymme för ytterligare inspelningar och utgivningar.

Det var som sagt ett ambitiöst projekt och sådant kostar och då det kostar tar det en stund att landa hem pengarna igen. Vi får se hur det går.

Men albumet finns för de lata att lyssna på Spotify. För de mer nogräknade har några välsorterade skivbutiker i landet den till försäljning och för nätköpare finns den på bengans.se.

Och fortfarande är Johan Carléns video på ”Strändernas svall”, det inledande spåret på det första albumet på 31 år från Kai Martin & Stick!, en stark historia.

Mycket sturm und drang, men så är också bandet en orkester med stora gester till ett stort hjärta.

Konsert:

DOGSMILE

Rutinerat och passionerat äkta par, Ingemar och Elisabeth Karlsson. Foto: KAI MARTIN

Kom bar, Göteborg

Bäst: Intimiteten.

Sämst: Några låtar till hade varit perfekt.

Fråga: Debutvinyl efter ungefär 25 år – sedan då…?

Nej, det är inga valpar det handlar om, trots att detta är en releasespelning för deras första vinylalbum ”We walk the streets with you”.

Och det är definitivt inget band där man behöver några tricks för att få medlemmarna att lära sig sitta; det är rutinerat, ambitiöst och finstämt. Helt enkelt eftersom gruppen Dogsmile består av musiker från orkestrar som Camouflage/Tapirerna, Brand, Aptit, Alien och Easy.

Ja, det kan ju tänkas att åren har gjort att inspirationen sinat, men för låtskrivarna Ingemar Karlsson (i huvudsak) och Ingvar Larsson är det snarare tvärtom.

Dogsmile har funnits sedan Tapirerna kastade in handduken 1993. 1995 kom en cd med en knippe låtar från bandet som då var en kvartett (paren Ingemar Karlsson-Elisabeth Johansson – de gifte sig senare – och Ingvar Larsson-Camilla Engman). Så paus några år och nystart då bandet var en trio med äkta paret Karlsson och Tinna Möller från Brand 2000, då även en demo spelades in om fem spår. Så kom trummisen Tommy Dannefjord från indiepopbandet Easy för fem år sedan och två år senare gjorde Ingvar Larsson comeback.

Så nu. Ett album och en låtskatt efter flitigt komponerande genom åren.

Där Camouflage var postpunk, dramatik och Cureflört, Tapirerna mer popiga, är Dogsmile nedtonat, vemodigt, mollstämt. Allt väl sammanhållet med strama, vackra arrangemang till ett pulserande beat.

Det är sällan som musiken släpper på förlåten och springer i väg i lösa tyglar, men då så sker ger det desto större effekt.

Dogsmile kan sin sak, gör det smart och med innerlighet. Inte bara på skiva. Utan även på den här intima spelningen, som förutom låtar från den faktiskt långa karriären också bjöd på ”Fiska stjärnor” som fint första extranummer– låten som Camouflage gav ut på albumet ”Lalala” (1988) efter en inspirationssejour i portugisiska fiskebyn Sesimbra året innan.

Jag bodde under sju fantastiska år på Nordhemsgatan 22 med utsikt över Andra Långgatan, en livfull gata fylld av butiker och en och annan porraffär.

Det var däremot då klent med utbudet av restauranger; en hamburgerrestaurang runt hörnet, en jugoslav tvärs över, en pizzeria och kines i kvarteren intill. Ingen högre standard, alltså. Men självklart fanns Linnégatan nära med ett rikare utbud. Så ingen panik i ungkarlslivet, fast jag helst lagade min egen mat.

Andra Långgatan var en charmfull gata med ett flöde av passerande människor. Från mitt fönster kunde jag studera folklivet von oben och kunde också stirra ut mot KF-bageriets trista lastbrygga, som i den veva jag flyttade kom att stå allt mer tom eftersom bageriet flyttade ut till Hisings Backa.

Detta hörne av Andra Långgatan och Nordhemsgatan har fortsatt vara en dump, ett avskuret hus utan charm, en offentlig pissoar i skymningen, en bortglömd ände av ett hus som kanske förtjänar det bättre och om inte det så åtminstone grannarna.

Så plötsligt började det hända saker.

En byggnation och sakta men säker tog en restaurang form, som tagit vid där vinbaren Vinky slutade, den som låg på Andra Långgatan lite närmare mot Järntorget.

20 april slog restaurang Tvinky upp dörrarna i fantastiska lokaler, som definitivt har gett detta bortglömda hörne en uppskattande extrem makeover.

Precis som med Vinky är det fokus på vin (allt vin går att få på glas), men maten förlorar inte i slagkraft för det. Med en uteservering tillgodoser stället de vädermässigt goda dagarna. Men inomhus är det precis, om inte mer, trivsamt.

Värdparet Fredrik och Marie Lundberg är stolta över Tvinky. Foto: KAI MARTIN

De som driver stället är förre nöjesarrangören Fredrik Lundberg (Nöjet) som tillsammans med hustrun Marie Lundberg, som ju basade över Vinky, och kollegan Jon Axelsson (New Yaki på Avenyn och nu senast Hovås golfklubb).

En dryg mil från Tvinky ligger nya Hovås, ett område som efter några års byggkaos kring gamla Kodakhuset nu börjar bjuda upp till trivsam byggnation. Att redan innan allt stått kvar satsa på en restaurang kan verka riskfyllt. Men det har inte hindra Maria och Caroline Karlsten från att satsa på fina krogen Sorelle, som förutom restaurangen med egenimporterade viner också rymmer en spatiös sportbar i källaren med möjlighet till bland annat bowling.

Nyligen firade Sorelle att vinet Satiro från familjen Neras vingård nära Comosjön i Italien finns på Systembolaget.

God mat och dryck på Sorelle bistro som bjuder på fler möjligheter i Nya Hovås.

Det gjordes naturligtvis med en vinprovning, som gav prov på restaurangens känsla för de italienska dryckerna, men också för kökets förmåga att bjuda på utmärkt italiensk tradition.

Smakfulla viner, där Satiro nu mer ingår i Systembolagets sortiment.

Ja, det är klart att med Sorelle nästgårds får de inflyttade i Nya Hovås nära till en utmärkt restaurang med många möjligheter, men för göteborgarna är det heller inte långt till ”Italien” och Rosa express mot Billdal från Marklandsgatan bjuder en enkel resväg – åt båda hållen.

Musikal:

THE PHANTOM OF THE OPERA (sista föreställningen 14 maj 2017)

!!!!!

En formidabel musikal i alla beståndsdelar.

Cirkus, Stockholm

Bäst: Peter Jöback är i sitt esse och toppar sig själv i en formidabel produktion.

Sämst: Om jag letar så… hm, kanske entrén med auktionen var lite seg.

Fråga: Hur ska Peter Jöback toppa detta?

Sent ska syndaren vakna. Men faktum är att jag har haft svårt att få tillfälle att ta mig till Stockholm för att se uppsättningen av ”Fantomen på operan” på Cirkus.

Denna musikal som  har gått  över 30 år i London och nära lika många i New York. Denna magnifika musikal av Andrew Lloyd Webber, som har haft Peter Jöback i huvudrollen både i West End och på Broadway.

Det blev alltså till slut självaste finalen av detta musikaliska drama med – förstås – Peter Jöback som självaste fantomen på hemmaplan. Han är dessutom delproducent och har varit ytterst noga med att välja rätt personer till rollerna, ingen tid har spillts, noggrannhet in i minsta detalj. Och det syns. Och det hörs.

Svenska Maria Björnson var scenograf och kostymör redan på världspremiären 1986 och hennes lyskraft har inte slocknat i produktionen. Maken till bländverk och detaljrikedom i scenografi, kostym och mask har jag sällan sett. Det är helt magnifikt; ett stordåd som det inte går att stirra sig mätt på.

Scenografi, kostym och mask imponerar stort.

Till detta en ensemblen som alltså är handplockad och det skapar i sin tur en nerv och riktighet, som snabbt kryper in under huden, söker sig in i själ och hjärta.

Det är humor när så krävs. Det är allvar när allvaret ska vara på plats. Det är gråt, fnitter, desperation, elakheter, spydigheter, ömsinthet och galenskap – allt på sin plats, allt noga, men levande gestaltat till fantasirik och samtidigt traditionstrogen koreografi.

Så sångarna! Ja, här har alla huvudrollen. Men kanske mest tre:

Karolina Andersson som divan Carlotta Giudicelli är driven, på pricken och med en röst som klarar allt i en svårsjungen roll.

Emmi Christensson (Falkenbergstösen har hållit Jöback sällskap i West End) gör sin Christine Daaé med sprödhet och styrka, har en klar och glittrande vacker röst, som stämmer väl med rollen. Helt enkelt briljant.

Peter Jöback blir Fantomen på Operan – hans främsta insats på scen så här långt.

Så Peter Jöback… Oj, är tar han mig med storm. Jag som ändå tidigare varit imponerad av honom, slås fullständigt ut av detta hans framförande. Ja, jag har tyckt att andra roller har varit en smula för mycket Jöback och för lite den specifika rollen. Men här! Peter Jöback fullkomligt kliver in i Fantomen på Operan, blir besatt av honom och den vackra rösten blir förvandlad till obehaglig, men inte desto mindre storartad. Jag har aldrig sett och hört honom bättre.

Till detta alltså ett överdåd i scenografi, kostym och mask till Lloyd Webbers magnifika musik och en story som är drastisk och habil. Detta gör mig lycklig och tacksam. Så fantastiskt! Så enastående bra.

23 september har Göteborgsoperans version av musikalen premiär. Det ska bli spännande att se hur den klarar sig efter att Jöback & co kramat ut allt gott och ont ur den på Cirkus inför 300000 betalande.

Jag har mött honom på Andra Långgatan med en desperation efter öl att blicken fuktats. Har sett hur han med ungdomlig hybris vält scenen som livet självt. Stunder har funnits när han i intervjuer har varit så kristallklar i sin ambition att ingenting har varit möjligt och allting har varit förklarligt. Det finns också ögonblick då jag, precis som musikjournalisten Fredrik Strage nämnde i reportaget om Henrik Berggren, faderligt önskat ta hand om det band som brände ljusen i båda ändar och hade det funnits fler hade de tänt dem också.

Efterlängtad comeback. Foto: KAI MARTIN

Det var så med Broder Daniel, en uppflammande glöd där bara nuet var viktigt och allt annat egalt. Det var också så med Broder Daniel att de som inte var med var emot; det var ett band med ett brödraskap som satte allt annat i alienation, men där sammanhållning inom bandet var starkt.

När Henrik Berggren kommer ut som solist är det något som skett efter väntans tider.

Den grandiosa finalen på Broder Daniel under en mollstämd afton på Way Out West 2008 hade ju föregåtts av gitarristen Anders Göthbergs dramatiska självmord, som skakat om allt och alla i sina grundvalar – en händelse jag skrev om här i samband med releasen av låten ”Run, Andy, run”  som kom på självaste dödsdagen.

Med känslor in i och utanpå. Foto: KAI MARTIN

Henrik Berggren hade spunnit på tankar om ett soloalbum redan innan dess och rätta mig om jag har fel, men gjorde någon spelningar på egen hand (Popaganda 2011). Inledningslåten på soloalbumet ”Wolf’s heart”, ”Hold on to your dreams”, fanns med den där magiska, tragiska augustikvällen 2008, smögs in i setlistan för att sedan bida sin tid innan den spelades in.

Så en vårdag för två år sedan mötte jag Theodor Jensen och Lars ”Pop-Lars” Malmros på väg till Charlie Storms studio, där de skulle lägga grunderna på det som skulle komma att bli Henrik Berggrens soloalbum ”Wolf’s heart”. Den studio där Kai Martin & Stick! senare skulle komma att grundlägga och avsluta arbetet med comebackplattan [utan titel] (2016) och där Håkan Hellström la inspelningen av ”Du gamla du fria”.

Vinnande. Foto: KAI MARTIN

Så fick jag mer eller mindre av en slump höra om Henrik Berggrens releasefest på Pustervik, om att han kanske skulle spela och det var något jag inte ville missa.

Genom kontakter lyckades jag kom in i den redan överfulla lokalen, sprängfylld av förväntan och en dj som spelade Broder Daniel-, Håkan- och Henrik Berggrenlåtar inför den haussade, eventuella spelningen.

Jo, det finns en längtan efter hans musik, efter han texter, efter hans förmåga att beskriva sitt själsliv så att det också speglar andras; måhända naivt emellanåt, men ändå känslomässigt starkt.

För precis som med Håkan Hellström verkar Henrik Berggren i något slags Peter Panvärld, men med en väsentligt mycket mer mollanstruken norm, med ett sturm und drang, som en ung Werhters lidande som håller sällskap med en Oscar Wild i ett dandysällskap i en spaning efter den tid som flytt; Henrik Berggrens jakt efter madeleinkakan.

Jag får uppgifter om att Henrik Berggren kanske inte alls skulle klara av att spela. Att ingen hörde av honom under dagen. Hans allmäntillstånd är sedan intervjuer känt, han lider av ett trötthetssyndrom där paradoxalt amfetamin är medicinen för att hålla sömnen stången.

20.30 är tiden som är utsatt för spelningen. Bakom draperier i lokalen som fylls på med förväntan och sorlande människor mullrar det växande introljuden i en loop, men det dröjer innan instrumenten hörs för ett nervöst soundcheck; lite trummor, någon gitarr som plockar över strängarna. Så väntan…

Ridån går isär…

Så börjar bandet spela ”Hold on to your dreams”. Henrik Berggren kommer sakta in, sjunger… fantastiskt. Iklädd sin lite chica hatt, en cape, en vit kravatt, randig tröja som går över höfterna, en jeansjacka som skymtar under capen.

Strålkastarljuset gör honom gott. Det ger honom energi. Han kom till Pustervik. Trots frågorna om. Så nu står han där med tröttheten som ett hotande monster och kramar ur den lilla kraft han har och han gör det med sådan fokus, omgiven av sina brothers in arms: Theodor Jensen, kompgitarr, Joel Alme, bas, Soundtrackgitarristen Mattias Bärjed (som ju också var med på Broder Daniels final 2008), trummisen Nino Keller och Henning Fürst, keyboard.

Band som ger tillit, låtlista som ger mersmak. Foto: KAI MARTIN

Det låter starkt, känslomässigt, alltså. Bandet är så koncentrerat, energistint, kompakt och backar verkligen Henrik Berggren i minsta detalj. Sångaren själv är den sköre keruben, som äter scennärvaron med ändå måste smyga bakåt för att sätta sig på pallen som stöttande står en bit in på scenen.

Inledningen följs av ”Wild child”, låten som förenar Broder Daniel med Melody Club och Lustans Lakejer i sin vemodiga discomarsch. Tredje låten, andra singeln ”To my brother, Johnny”, hinner inte börja förrän publiken sluten den i sitt grepp. Så ”Shoreline” på det, Broder Daniels anthem. Final med ”Run, Andy, run” så skör, spröd och stark att ilningarna löper hela vägen in i själen.

Skör och stark. Foto: KAI MARTIN

Henrik Berggren går av. En efter en lämnar bandmedlemmarna scenen, kvar står Henning Fürst och låter syntackorden svepa om och om igen.

Väntan kommer och väntan går. Bandet kliver på igen och Henrik Berggren, som lämnat capen och nu blottar sin jeansjacka med Broder Daniel-logon på vänster ärm.

En manifesterande ”When we where winning” följs av frustrerad och kraftfull ”Work”.

På låtlistan står det att också ”Crown” (”You wore the crown; I played the clown” skulle spelats, som inledning på andra set. Men omständigheterna medger inte det.

Efteråt är förväntningarna i uppseglande, så mycket har givits, så mycket har bjudits, så mycket har skett, så mycket har känts. Men med dem också det hotande oromolnen; har Henrik Berggren orken, kraften att klara en hel spelning…?

Orkar Henrik Berggren en fortsättning på sin lovande comeback. Foto: KAI MARTIN

Här blev det sju låtar och kanske ska det heller inte vara mer på en releasefest.

Men Henrik Berggrens uppoffring var total, hans tillstånd så skört, hans styrka en dag till dag-händelse, om jag har förstått det rätt. Blir det mer…?

Planerade spelningar för Henrik Berggren med band:

24/5 Stockholm (Gröna Lund)

1/7 Norrköping (Bråvalla)

7/7 Borlänge (Peace & Love)

21/7 Göteborg (Liseberg)

29/7 Östersund (Storsjöyran)

17/8 Malmö (Malmöfestivalen).

Med Thomas Petersson på scen är det bäddat för spring i dörrar, högt tempo, skrik och förvecklingskomedi.

Annika Andersson är heller inte den som backar för samma spel på scen.

Men det blir något annat med Sverigepremiären av ”Minns du mig?” på Lisebergsteatern i höst.

– Det här blir mer som en sitcom, fast mer i personernas huvuden, försöker Thomas Petersson förklara.

Tillsammans med Ica-reklamveteranerna Robin Stegmar och Joanna Eriksson kommer Thomas Petersson och Annika Andersson bli en stabil komedikombo på Lisebergsteaterns scen.

Med premiär den 22 september har kvartetten tillsammans med regissör Pär Nymark sommaren på sig att slipa formen i denna nyskrivna komedi, som alltså får sin Sverigepremiär.

Men komedi? Med ett sällskap impregnerad av fars och spring-i-dörrar, högt tempo och galna utfall…

– Det kommer ju bli roligt att göra något annat. Jag är personligen förtjust i komedier, säger Annika Andersson när hon tillsammans med Thomas Petersson och Robin Stegmar bjuder på kaffe i Lisebergsteaterns foajé.

– Att vi sedan bara är fyra på scen gör ju det mer intimt än farsen. Det är något jag inte gjort innan. I farsen är det ju minst sex personer på scen, förklarar hon vidare.

Siktar på sittkomedi. Robin Stegmar, Annika Andersson och Thomas Petersson spelar tillsammans med Joanna Eriksson i nya komedin ”Minns du mig?” med premiär i höst. Foto: KAI MARTIN

För energistinne Thomas Petersson blir det definitivt en utmaning, som ska antas. Det uppskruvade tempot i sina ståuppföreställningar, något han tagit med sig i de farser han spelat, ska han alltså försöka tygla.

– Ja, det här blir nog första pjäsen utan skrik, försöker han.

– Men nej, det är nog ingen typisk Thomas Peterssonroll jag har här.

– Ja, och alla rollerna passar perfekt för oss, fortsätter Annika Andersson.

– Den här rollen är mer nära dig privat, Thomas, och för mig också.

”Minns du mig?” är en amerikansk pjäs författad av Sam Bobrick med premiär 2011.

– Vi letade efter något nyskrivet som heller inte varit sönderspelat. Dessutom för en liten ensemble. Den här har inte gått på Broadway utan har turnerat med god respons. Det gör den annorlunda, berättar Thomas Petersson, som förklarar att det är producenten Christoffer Bendixen som hittat den. Han och Thomas Petersson har dessutom översatt och bearbetat texten.

– Vi har alla läst den på engelska och dessutom sett en fruktansvärt dålig version på Youtube, så nu vet vi hur vi inte ska göra. Tvärt om känner jag att vi kommer göra det här bra, säger Tomas Petersson.

Han och Annika Andersson är ju erkända komiker. För Robin Stegmar är komedi honom inte främmande, men hans repertoar är bredare. Efter revyer som ”Dixie comedy cabaret” med Per Andersson och några uppsättningar på Vallarna tar han med förtjusning sig an ”Minns du mig?”.

– Det är är en roll som ligger nära mig. Det var faktiskt ett tag sedan och efter att ha läst manus är ju upplevelsen att det här kommer bli kul, förklarar han.

Så fars eller komedi? Ja, med hjälp av de tre närvarande skådespelarna och regissör Pär Nymark görs ett försök att reda ut begreppen.

– En fars är normala personer i onormala situationer. En komedi är onormala människor i normala situationer, försöker Pär Nymark.

– En fars måste spelas på fullaste allvar, menar Robin Stegmar.

Vilket får Annika Andersson att utbrista:

– Då vet jag inte vad det är som vi ska spela!

Men ”Minns du mig?” utspelar sig i äktenskaplig miljö, där kärleken har ersatts av rutiner och utflugna barn bäddar för nya möjligheter.

– Vardagskomiken finns ju i alla relationer, säger Annika Andersson.

– Så där tror jag igenkänningsfaktorn är viktig.

– Ja, plus frågan ”Var det så här det skulle vara?”, skjuter Thomas Petersson in.

De tre närvarande av skådespelarna lever i trygga relationer. Robin Stegmar är gift. Annika Andersson är det två gånger, med samma man.

– Ja, vi gjorde det i Las Vegas också. Ett Elvisbröllop för några år sedan. Barnen var med, erkänner hon fnissande.

Thomas Petersson är skild sedan tidigare men lever i en relation med livskamraten Anna-Karin Palmgren, där de i sommar ska permanenta den genom giftermål.

Det är alltså inte utan att det kommer finnas osedvanligt med äktenskaplig rutin i äktenskapskomedin ”Minns du mig?” när den sätts upp i höst.

Fakta ”Minns du mig?”

Sverigepremiär 22 september.

Biljetter börjar säljas 27 april.

Spelas på Lisebergsteatern med en tänkt spelperiod fram till 29 oktober.

Författare: Sam Bobrick.

Översättning och bearbetning: Christoffer Bendixen och Thomas Petersson.

Regi: Pär Nymark.

I rollerna: Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Joanna Eriksson.

Scenografi: Fredrik Dillberg.

Mask och peruk: Tiina Bengtsson.