Det är ju så här med reklam att storytelling är en väsentlig ingrediens. En del skapar historier för att sälja, andra vet inte om att den finns men får hjälp att hitta den…

För andra kan det helt enkelt vara så att verkligheten är för bra för att skrivas om.

Som med Göteborgsbandet Nurse, ett gäng begåvade musiker från lite olika håll som bestämmer sig för att göra musik ihop någon gång i 90-talets början.

Via omvägar får bandet kontakt med den norske storproducenten Bjørn Nessjø (Aha, Sissel Kyrkjebø med flera), som lockar upp gruppen till sin studio utanför Trondheim.

De jobbar intensivt i två månader, spelar in, gör låtar, gör under och inte utan förhoppningar; Bjørn Nessjø är en garant för storsäljande album på den tiden.

Så åker gruppen hem, fortsätter med sina drömmar till beskedet kommer: studion har utsatts för ett inbrott, bland det stulna finns originaltejperna med Nurses inspelningar.

Luften går ur projektet. Bandmedlemmarna som är tajta sedan år tillbaka försvinner in i nya konstellationer; inte ovänner, men med grus i maskineriet.

Men…

När norska militären ska hålla övning i norska fjällen för några år sedan, just utanför Trondheim, är det en hytte som är i skottgluggen. I sin noggrannhet tar några militärer en kik i huset för att försäkra sig om att ingen är där eller att något viktigt går förlorat innan det ska skjutas i bitar.

Där står en låda med Studio Nidaros namn på, Bjørn Nessjøs studio, och i lådan finns tejperna med Nurses inspelningar. De återförenas med bandet, som lyssnar på vad de gjort och tillsammans med andra inspelningar, uppmuntrade av vänner som haft koll på produktionen och den märkliga händelseutvecklingen bestämmer sig medlemmarna för att Nurse ska återuppstå, albumet ska bli verklighet.

Produktionen har tagit sin tid, inte bara för de där tjugo åren. Inspelningar från Göteborg 1993–1994 har bildat union med Nidarossejourerna 1994-1995 tillsammans med pålägg gjorda 2015.

Tisdag den 18 april 2017 var det dags. För releasekalas. För premiärspelning.

På tiden. Det tog Nurse mer än 20 år att stå på scen och lika länge att få klart sin skiva. Foto: KAI MARTIN

Nursemedlemmarna hade samlat vänner och intresserade, skapat ett tajt program om sex låtar på Pustervik och dagen efter i Stockholm.

På scen sångaren Pär Edwardson, keyboardisten/trumpetaren Stefan Sporsén (ja, Håkan Hellströms och På spårets kapellmästare), basisten Johan Strömberg, trummisen Jonas Lundberg och gitarristen Joakim Fritzner, som ersätter Martin Hedström.

Det är ett begåvat gäng musiker, som förenar Peter Gabriel med 10cc och Steely Dan – åtminstone på scen.

Det märks också på skivan att bandet har en faiblesse för progressiv rock som Yes, där ”Gotta get it loaded” är en massiv hyllning till förebilderna och en komplext musikalisk historia. Eller ”Closer to the edge” definitivt är en blinkning till Yes.

Den korta konserten ger mersmak. Nurse har låtar och för mig är det egalt om det är musik som har sin botten i ett drygt 20-årigt musikaliskt förhållande; Nurse bjuder här och nu.

Bandmedlemmarna utnyttjar sitt kunnande och sin musikaliska bredd, där samtliga är kompositörer i de tio låtarna som presenteras på det självbetitlade albumet, som kom den 21 april efter en historia som inte ens den mest innovativa reklambyrå hade kunnat skapa.