Över hundraåriga Bananpiren har tjurigt trotsat nedläggning och glömska. Som ett finger rätt ut i Älven har den krävt sin fortsatta existens, förbi bananleveranser, Göteborgskalas, STCC-racingbana, hårdrock- och punkfestivaler eller glitterfester.

Den ligger där, inte särdeles vacker och mäter sig i glittret och reflektionerna från fastlandet; södra Älvstranden, Skanskaskrapans Legokomplex, Operan, Fartygsmuséet, Nordstans fula fasad med sunkiga neonskyltar som flörtar bedrägligt i vårkvällningen, Sjöbefälsskolans väldiga resning på Kvarnberget.

En pir i fokus.

Det är här som blixtarbetare har lossat och lastat, främst landat de otaliga bananstockarna som inkommit sen tiden före första världskriget. Bananpiren, det som kom att bli ett eldorado för konstnärsgestalter i Göteborg, som mellan skapandet kunde tjäna sig en slant till levebröd, dryck och hyra samt också få sig en dos skolning i tuff hamnmiljö.

Det var där som namn som Elefantröven, Skatteavdraget, Piss i Huvudet, Människoätarn och Lim i Skrevet sattes på några av dem som jobbade där.

Men efter att bananerna tagit andra vägar har också lossandet lagts ned. Sedan tidigt 2000-tal har Bananpiren, eller Södra Frihamnspiren som den officiellt heter, fått mer av evenemangsplats över sig.

Det var hit som Göteborgskalaset sökte sig när Heden blev otjänlig för rock’n’roll. Hit hittade the Ark, Håkan Hellström, Marit Bergman med flera på sina turnéer. Här landade så småningom Metaltown, som mellan 2004 och 2008 höll till här inledningsvis för att sedan ockupera större delen av Frihamnen innan den entusiastiska publiken höll på att hoppa hela evenemanget ut i Göta älv.

I Kajskjul 105 har flera evenemang hållits, där Christer Sjögrens från Trädgår’n flyttade julshow 2008 är den mest fatala, desperata och iskalla.

Nu kör Bananpiren vidare efter Volvo Ocean Race och andra race, allt för att ta sikte mot ett permanentande av Bananpiren som attraktionsplats.

Jag tycker det är utmärkt.

Ja, det ligger en bit från kommunikationsmedel, buss- och spårvagnshållplatser, men är ändå centralt beläget i Göteborg rent geografiskt. Med båttransporter och kanske dito buss-, så är det lätt och smidigt att ta sig dit.

Så som vid invigningen av den nya satsningen som gjorde igår 29 mars 2017.

Presentationen gjorde i logiska tre led; en information i södra paviljongen, mat i den norra och därefter underhållning i Kajskjul 105. Idén gick inte att ta miste på, den är utmärkt. Här ska konferenser samsas med rock’n’roll och dj-fester Men det var en bitande kall dag där alla resurser gick till att värma maten och därför fick paviljongerna stå kalla och gästerna med kläderna på.

Men det är en bisak.

För förutom mat och information bjöds det också på musik; en singer/songwriter ensam på en liten scen i det avskärmade rummet i kajskjulet och sedan ridåfall när hela hangaren öppnas och ett rockband blåser på för fullt, allt för att visa på Kajskjul 105:s möjligheter från mindre event till större konserter med plats för 5000 stående i skydd från väder och vind.

Bananpiren visar att den har sin plats i Göteborgs nöjesliv och förtjänar nu att kliva ut ur skuggan och bli en självklar del av etablissemanget. Ja, på asfalt. Ja, i lite skrovlig miljö. Men, ja, varför inte? När allt ska vara så ansat och tillrättalagt är jag glad för att delar av Göteborg inte putsas upp till förbannelse; i mina ögon är det ojämnheterna som skapar en stad, inte en polerad yta.

Lustigt med Bananpiren, förresten.

Jag var under 2000-talets första skälvande år en ivrig förespråkare för utnyttjandet av piren som evenemangsplats. Jag använde självklart det i folkmun så populära begreppet Bananpiren. Blev uppringd av en man ansvarig för projekteringen av Norra Älvstranden, som ville visa hur man tänkt sig Hisingens front mot Göta älv i framtiden. Intressant och intressant också hur han, vänligt men byråkratiskt, framhärdade i sitt tillrättavisande om att det minsann hette Södra Frihamnspiren och ingenting annat.

Nå, åren går. Folket fick rätt. Jag med.