Onsdag

Egentligen började de redan innan start. Förhindren.

Men då jag klev upp i vargtimmen, groggy av trötthet, var det för att punktligt sätta mig i en bil som tog mig till Landvetter flygplats för vidare avfärd till Amsterdams dito Schiphol och därifrån till Boston.

Vi, jag och mina två vänner P&P, hade bokat resan redan tidigt i höstas med avsikten att kika på P dy:s son, som gör sitt sista år som hockeyspelande ekonomistudent på college i Plymouth, New Hampshire, två–tre timmar norr om Massachusetts största stad.

Resan med KLM går lika smärtfritt som incheckningen. Allt är klappat och klart för några dagars avkoppling. Väl ombord smörjer den holländske piloten sina resenärer med att punktligheten är fantastisk, typisk svensk, och att vi därmed kan lämna en aning tidigare än planerat. Det blir inte riktigt så, men mer beroende på flygledartornet än något annat, men… upp, upp och iväg.

Schiphol bjuder på någon timma innan Delta lyfter med oss som passagerare i ett inte helt fullt plan på Boston. P&P äter frukost på flygplatsen. Jag är mätt. Springer på en hockeykompis, en sjömanskock på väg ut på uppdrag, som jag först senare begriper att han har födelsedag denna dag.

Väl förbi alla säkerhetskontroller och på planet finns det alltså gott om utrymme att välja lediga stolar, men väl på fönsterplatsen jag väljer visar sig det sig att jag och sätet inte är helt överens och jag bligar lite avundsjukt på P&P som har var sin mittenrad och kan, nå nära på, sträcka ut för några timmars sömn. I alla fall för P dy som tajmar sin horisontalläge bättre än P dä som väcks av kabinpersonalen när luftgroparna tvingar honom i upprättläge och med säkrat bälte.

Det blir några filmer, lite bläddrande i flygmagasinet, splittrad sömn, varvat med mat och dryck.

Boston bjuder på en fantastisk inresa med öarna  skärgården som framträder vackert och kittlar min fantasi med att någon av dem måste var ”Shutter island”, ön där allt utspelar sig i gastkramande ”Patient 67”, Dennis Lehanes thriller.

Vårväder och torra gator och trottoarer lovat gott. Temperaturen är några plus och vindarna milda. Men vi vet att det ska bli ändring på det.

Monsterbilen med grymmechauffören. Foto: KAI MARTIN

Vi hämtar ut en rejäl fyrhjulsdriven Ford Explorer med plats för ett kompani. P dä får förtroendet att köra, då P dy yngre inte uppdaterat sitt körkort i tid. Jag kryper upp i baksätet, som precis som på flyget är med ett säte som inte bjuder på bästa komforten.

Väderleksrapporterna lovar snöstorm av det duktigare slaget till torsdagen, onsdagen bjuder bara på ett förföriskt leende, som vi alltså alla vet är bedrägligt; men hur mycket…?

Vi tar sikte på 95:an norröver och P dä kör säkert, men med respekt för både dygnsomställning och den stora bilen. Vi missar några avfarter, siktar Mystic river med tillhörande kvarter, också förekommande i en Dennis Lehaneroman (utmärkta ”Rött regn”) innan vi med maklig fart tar oss upp mot Merrimack outlet för lite köphets. P dy och jag är intresserade och kunde nog ägnat mer tid än den rappa rundan det tog. Men P dä ägnar sig åt kontemplation i vårvädret där det sakta droppar från hustaken när snön smälter från taken.

Det blir inte mycket handlat, en Calvin Kleinskjorta och dito kalsonger. Det är allt. Jag är i och för sig på håret att köpa en mindre reskoffert, ja, alltså en orange kabinväska i retrostuk, som är så snygg. Men, tiden medger inte funderingar. Jag går ut till bilen, vi har några timmar till att göra innan vi är framme vid målet.

Vi når Manchesters västra delar innan vi förenas med 93:an norrut, passerar några mindre städer på en väg som mer och mer liknar sträckan Bollebygd–Borås samtidigt som skymningen kommer snabbt.

När vi når Plymouth är det kväll och mörkt. Kylan slår till, men är frisk. Vi kör genom den lilla universitetsstaden, förbi hockeyarenan och mot Econo Lodge, där vi ska tränga ihop oss, tre man i två kingsizesängar. P dy har jag tar en för att chauffören ska få maximum vila. Men än är det ingen rast och ro. Vi lastar innan vårt bagage, åker för att hämta E, P dy:s son, och åker för att äta middag på the Common Man Inn Spa, som hämtat från ”Twin Peaks”, en restaurang som bjuder gedigen amerikansk mat och ok öl.

Stolta pantrar i Plymouth. Foto: KAI MARTIN

Innan sänggåendet tar vi en sväng om arenan, där E inte kommer spela på grund av den hjärnskakning han drabbades av i början på december. Första missen på resan. Den andra kom med besked. Den planerade matchen på torsdagen är redan inställd på grund av det annalkande snöovädret.

Hallen är intim, men flott med plats för kanske 3000. På isen kryllar det av kids som tränas i den ädla sporten. Vi blir inbjudna till universitetslagets omklädningsrum, som är spatiöst och NHL-likt; det är inte utan att jag kikar mig omkring barfota (skorna utanför) och drömmer om en liknande sits som den målvakterna har, men det får bli i nästa liv.

Så skjutsar vi hem E och åker till hotellet där planer för morgondagen skissas.

P dy föreslår att vi istället för att slå ihjäl tid i Plymouth med omnejd åker till Boston. Drive by Truckers spelar och det finns biljetter. Vårt hotell där har plats och vi bokar, fixar både rum och biljetter innan natten slår sin klubba i våra skallar.

Nej, det är inte lätt att få till en god natts sömn med dygnsomställningen. Värmeaggregatet slår på och av med kraft hela natten, med resultat att det är omväxlande för varmt respektive för kallt.

Torsdag

Vi vaknar när det ljusnar. Jag kikar försiktigt ut och, ja, natten har bjudit på rikligt med snö och mer snö faller.

Morgontoalett i gängse ordning, surfande på mobiler, uppdateringar innan vi packar ihop oss och åker för att hämta E och frukost på hans favoritställe down town Plymouth.

Snön ställer till oreda, mest på grund av att bilarna verkar sakna något så elementärt som vinter- eller dubbdäck. Med vår fyrhjulsdrivna monsterbil är det emellertid inget problem.

Och snön faller… Foto: KAI MARTIN

Frukosten är på en deli med olika stationer för beställning och betalning. Det blir en modest frukost som P dy står för; bagels och chaite för mig samt en chokladmuffins. Jo, vi har kommit till sockrets förlovade rike, ett knark hart när hela den amerikanska befolkningen går på.

Så färd söderut efter ett kort farväl av E. Snön är i tilltagande och vi ställer in det eventuella skivaffärsbesöket i Manchester (enligt P dy två utmärkta butiker) för min önskan om en hockeyyaffär i Hooksett. Gps:en är inte riktigt vår bästa vän, men vi tar oss fram på oplogade vägar och åker mot målet. Väl där inser vi att butiken är stängd på grund av vädret och jag får bara kika in via entrédörren.

Vi slinker in på en Dunkin Donuts för något sött. Jag beställer försiktigtvis en helt vanlig, sockrad i och för sig, betalar häpnadsväckande 8.99 dollar för den och en Cola innan jag inser att white trashkvinnan med flera tatueringar än tänder tänker bulla upp för fest då hon viker en kartong.

Hon trodde jag beställde ett dussin!

Jag lyckas hålla hennes vilda hästar, men hon har problem att göra återbetalningen samtidigt som hon artigt ber om ursäkt, ringer några samtal och löser det (även om pengarna tar en vecka på sig att komma tillbaka).

Så vidare söderut.

Snön är intensiv, men P dä kör säkert och vi betar av miles efter miles och kommer till hotellet i Boston utan missöden.

Vi checkar in och checkar dessutom hur det står till med konserten. Det visar sig att den är inställd på grund av snöovädret, flyttad till söndag, samma lokal. Men då har vi biljetter till Boston–Montreal, en NHL-holmgång som i alla fall jag inte tänker missa.

Ut i snögloppet, mot knutpunkten Lechmere med T-bana och bussar, en knutpunkt vi kommer nyttja flitigt. Det är blött, slaskigt och vinden är ihållande. När vi ska köpa så kallad Charlie Card, reskort för tiden i staden, är kassan stängd och spärrvakten säger åt oss att köpa på nästa ställe. Vi kliver på spårvagnen och åker över Cragie Drawbridge och sedan i underjorden fram till Kenmore, nära Boston University, för en promenad längs hippa Newbury.

Men det är en station för långt och snön är intensiv, vinden likaså. Vi pulsar fram för att försöka hitta vårt mål, men har svårt med orienteringen. I samma veva ska vi försöka hitta spelstället där Drive by Truckers ska spela på söndagskvällen, bara för att P&P bestämt sig för att trots allt gå, trots att vi har biljetter till NHL-drabbningen samma afton.

Förlorade och funna i Boston. Foto: KAI MARTIN

Vi är förlorade. Kartan stämmer inte med adressen. Men vi lyckas snirkla oss fram till Newbury efter att ha passerat ett gäng ungdomar som med stor glädje spelar amerikansk fotboll i snö i parkområdet som Commonwealth Avenue famnar.

Då har hungern slagit till ungefär samtidigt som kylan börjat äta sig innanför våra kläder.

Lunchen intas på stora, men gemytliga och förmodligen trendiga Sonsie restaurant där pizza och öl blir vårt enkla val. Vi tar igen oss, planerar lite för dagen, äter de sprödbakade pizzorna, dricker vår öl och tar kanske en till, kikar från fönsterplats ut på Newburys snöklädda omgivningar, tar på oss, passerar fler stängda butiker än öppna, tar T-banan från Hynes tillbaka till Lechmere och hotellet.

Kvällen ägnas åt hockey. Biljetterna till Boston–San José är överkomliga. Vi får platser högt upp i TD Garden, men med bra utsikt. Vi är tidiga, kan ta en rundvandring och dessutom komma nära isen, ja, jag så nära ett NHL-mål jag någonsin kan komma.

Så när ett NHL-mål en svensk division 4-målvakt någonsin kan komma.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Matchen? En avslagen historia inför halvfulla läktare där målvakten Tukka Rask gör en strong insats när hans Boston vinner tämligen enkelt. Det stora är att det är nye coachen Bruce Cassidys premiär.

P dy är hungrig, har bott i kvarteren tidigare och tar sikte mot en ny Dunkin Donuts, men när en McDonalds dyker upp som en hägring längre bort bestämmer han sig för det. Jag backar. P dä likaså. Vi går till ett närliggande hotell med bar för nachos och öl, P dy ansluter efter matintaget för en öl innan läggdags.

Fredag

Kampen mot dygnsrytmen håller i sig. Jag kämpar för att inte kliva upp, men kroppen vill det starkt. Så småningom vaknar de andra och vi kan konstatera att det är en klar, men förmodligen kall dag.

Frukosten på hotellet är ok, men amerikansk, förstås. Allt på engångstallrikar, bestick och muggar likaså. En banan räddar det nyttiga och lite ananas, melon och apelsin till frukostflingorna där inga av alternativen står det andra efter i sötningsgrad.

Men… det ingår i rumspriset. Lite tacksamhet finns det, trots allt.

Tack för frukosten. Foto: KAI MARTIN

Ut på gatorna, in på spårvagnen. Nu vankas lite sightseeing down town. Vi kliver av vid Boylston och med rätt adress för spelstället gå vi med raska steg för att syna lokalen.

Det blåser isande kallt och hårt, skoningslöst. Det går inte att stå vid ett övergångsställe utan att ta skydd för ett läigt gathörne.

Entrén till spelstället på Tremont street är anspråkslös, men skvallrar om något slag av klubbverksamhet, dock ingenting om banden som ska spela där.

Vi går tillbaka till Boylston, mot turistbyrån i kanten av parken Boston Common, fiskar upp en karta för Freedom trail och börjar vår vandring på isiga, illa skötta trottoarer och i strålande solsken och bitande nare.

Starten på den långa promenaden. Foto: KAI MARTIN

Vi följer stråket plikttroget, upp mot Massachusetts state house, ned igen och in på Bostons gator och prång. En kvinna vi möter balanserar en take awaykopp med kaffe, drattar på arslet, men lyckas klara både muggen och sig själv då jag hjälper henne på fötter och frågar om hon är ok.

Det krävs gymnastik och spänstighet för att kliva över snövallarna som omgärdar trottoarerna, vid övergångsställena är det inte plogat mer än på gatorna och där samlas snabbt pölar av slask, djupa och krävande för skorna.

Jag har glömt handskarna i Göteborg och drar in dem i rockärmen, men efter lite irrande inser jag att det knappast är görligt i längden och vi tar paus från den röda, historiska tråden och kliver in på Primemarkt, helvetete på jorden beträffande överkonsumtion och billiga varor som några stackare producerat till nollöner. P dy jagar innersulor, vilket artar sig till en fars. Ja, det finns förvisso sulor, men dessa måste klippas rätt. När han ber om en sax uppstår en förvecklingskomedi, som drar ut på tiden till en aningen högre chef än flickorna på golvet helt sonika tar förpackningen med en sax, öppnar den och klipper till rätt mått.

Jag hittar för övrigt inga handskar. Inte heller på Gap mitt emot. Jag kliver in på angränsande Macy’s, som kastar kläder på mig, även detta i en överproduktion som förfärar mig, trots att jag vet att det görs. Jag menar, var tar alla kläder vägen som inte säljs, alla dess lyxskjortor, dito kostymer, rocker, dräkter…?

Det blir ett par vantar på rea, som ändå är en smula för dyra och vi lär oss snabbt att det mesta kostar som om dollarn är tio kronor, det är lätt att räkna ut med dagens dollarkurs på nio kronor plus den skatt som amerikanerna lägger på.

Så ut igen och jakten på Freedom trail, som vi snabbt ansluter till.

Historiska byggnader med namn som hyst Benjamin Franklin och Paul Revere fladdrar förbi. Vi är snart nere vid saluhallarna vid New Market Street, går in och låter dofterna av allehanda kök smeka in och locka våra sinnen och smaklökar.

Uteserveringarna verkar överraskade av vintern och ligger i träda med snö och kraftiga istappar som hänger som takskägg.

Newbury Comics lockar, inte med sitt serie- och bokutbud utan för skivorna. P dä och P dy är hängivna samlare och kan gå och bläddra bland vinyl och, för all del, cd i timmar. Jag är mer som P dä gällande klädbutiker och ägnar mig åt kontemplation, för att dryga ut tiden.

Men jag kommer ut med the XX:s senaste och Alabama Shakes debut.

Så ut igen och mot New England Holocaust Memorial, ett starkt frilufts monument över förintelsen, som vi aldrig borde glömma, men där mörka krafter kämpar hårt för att trivialisera.

Ett minnesmonument som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Det tar. Det biter som kylan. Gången. Texterna. Minnesorden. Namnen. Alla dödslägren.

Människan är märklig. Så också vi.

Som går över gatan, rycker i några dörrar innan vi väljer den större sportbaren Paddy O’s för att äta lunch.

Det är en rustik lokal, där kylan är påträngande och frekvensen av gäster låg. Men av den trevlige och pratglade servitören beställer jag en Boston hot dog utan någon sidorder. Jag får en rätt med korv och bröd i grunden med bönor och lite annat tjafs till. Helt ok för en lunch där en öl stabiliserar vätskeintaget.

Bostonlunch. Foto: KAI MARTIN

Så ut på smala gator som tar oss till Haymarket där stånd är uppställda för försäljning av frukt och grönt. Säljarna hukar i kylan, de mest driftiga har dragit igång ett varmluftsaggregat som puttrar på diesel.

Vi smiter vidare längs vår röda tråd. Över till Little Italy där nöden slår till med kraft och jag smiter in på en större, för stunden helt tom italiensk restaurang.

Lättad för stunden fortsätter vi på Hannover street och in på Paul Revere Mall och in i Old North Curch, en kyrka med anor från 1700-talet; en välbevarad helgedom.

Vi fortsätter upp- och nedför Hull street mot North Washington Street och snirklar oss via slaskpölar och upplogad blötsnö fram till North Station för T-banan hem till hotellet.

Rast vila innan kvällens övningar.

P dy har varit föredömlig i sitt arbete med att styra upp veckan. Visst, somt har fallerat, men ikväll är det dags för rock’n’roll och det tarvar en resa västerut med stadens T-bana, inte den spårvagn vid lämnar Lechmere med, utan byte till en tunnelbana i snitt som en sliten från Stockholms underjordiska väg, gul i stället för grön och packad med folk i rusningstrafiken.

Föraren sväljer varje ankommande station i sina ”utrop”, så att vi har svårt att veta var vi ska gå av. Det blir komik i vardagen, men vi får så småningom grepp om var vi är och lämnar tåget vid Green med sikte mot Midway Café, där vi ska se punklegendarerna, Bostonbandet Real Kids, ett band som vaknat till liv trots motgångar med avlidna medlemmar.

Stället är inte öppet då vi kommer. Några musiker lastar in sina instrument, men ser mer ut som fusionmusiker än daterade punkare. Vi går till grannen Doyle’s café för middag, ett stort ställe som hämtad ur vilken amerikansk teveserie som helst. Det är packat med folk denna sena fredag eftermiddag, vi blir anvisade plats av en äldre servitris som blir vår ledsagare under kvällen och som med ett leende antar vår utmaning att dricka oss igenom ställets samtliga ölsorter med lokal anknytning.

Maten är amerikanskt utsökt, ölen likaså. När vi stinna och mätta ber att få betala tittar vår servitris besviket på oss för att vi inte alls hinkat i oss all den öl som vi i förstone lovat.

När vi kommer till Midway café, som P dy redan i Sverige betalat entré för, är musiken redan igång. Husbandet passar på att värma upp scenen i den lilla lokalen, som kanske kan ses som en motsvarighet till Kom Bar i Göteborg.

Det bjuds på rockstandars i Greatful Deads anda, väl framfört, kanske en smula sämre beträffande sången.

Kort paus. Lite omriggning på scen. Upp med ett elegant Ludwig trumset, lite stärkare…

Time to rock’n’roll.

Men inledande singer-songwritern är en hemsk historia med illa hopknåpade låtar och texter som ingenting har att berätta. Han och hans lilla kombo förstår heller inte att avsluta i tid, det blir en långdragen historia.

Men i skuggorna, på andra sidan baren gör sig Real Kids beredda. Ja, äldre, ja rundare, ja slitnare. Men väl på scen sprakar det och osar det om musiken som med lätthet flyttar mig tillbaka till tiden då punk var pop, eller om det var tvärt om.

Real Kids följs av Muck & the Mires, som utmanar Hives i slick klädsel och som med sin rock samlar ihop till pluspoäng för en strong scenshow. Trummisen är en yster varelse, som älskar varje takt hon spelar och det är sannerligen smittsamt. Finalen med franska Badass Motherfuzzers var inte roligare än namnet.

Vi är duktiga på att dricka öl, men då jag ska betala min runda begår jag det klassiska misstaget; dricksen är för påver. Jag går iväg med bartenderns sarkastiska ”Thank you” ringandes i mina öron, lämnar ölen på bordet hos vännerna och går tillbaka och gör som P dä sa, en dollar per öl i dricks och får ett handslag, rejält och uppskattande av bartenderns som växlade humör lika snabbt som Yngwie Malmsten spelar skalor.

Ute är det bitande kallt. Tunnelbanan har slutat att gå sedan en timme tillbaka. Vi letar taxi, får hjälp av bartendern att ringa, ingen kommer, men slutligen sitter vi en bil som tar oss downtown och vidare mot hotellet.

Lördag

Harvard väntar. Frukost äts och ut i slasken och grådasket. Det är bistert och trots att vi är vana vid uselt väder är det här ändå något extra, som ju allt i USA är. Vi tar bussen, som kränger sig från Lechmere mot vårt mål. Vi kliver av, möter en snöplog som ovanligt nog skottar trottoarer och promenerar in på området som ju utbildat så mycket nobelt folk.

 

Posör i Harvard med nytt namn, designad Starbucks. Foto: KAI MARTIN

Vi går omkring på området, kikar lite förstrött, går ut igen och in på Harvards normalt sett trivsamma kvarter. P&P har siktet inställt på skivbutiker, har ställt in en app som guidar, men vi går galet.

Hittar en som inte är öppen, går åt fel håll. Tar rast på Starbucks där jag, då jag beställer en croissent plötsligt på ett obegripligt sätt får tilltalsnamnet  Albert som skrivs på muggen till min beställda varma choklad.

Eldorado för skivsamlaren. Foto: KAI MARTIN

Kommer senare till Planet records, ett eldorado för skivsamlare där P&P bläddrar i den välsorterade butiken. Jag kikar lite, men fastnar för inget och så går vi ut, tillbaka till Hardvard, in i Newbury Comics lokala butik för mer skivkik innan vi tar tunnelbanan in till Boston och en tur tillbaka till hotellet.

Planen för kvällen är collegehockey. Ute i Lowell, förstad till Boston, 40 minuters bilväg, spelar  Umass Lowell River Hawks mot Massachussets. P dä kör snyggt rätt, vi parkerar, går in i hallen för att försäkra oss om biljetter som vi blivit utlovade av Umass svenske spelare Niklas Folin, Kungsbackakillen som följer i sin storebrors Christians fotspår, han som nu mer spelar i Minnesota Wilds i NHL och som jag skrev om här.

Prima collegehockey. Foto: KAI MARTIN

Allt är på plats och vi har tid att gå ner på stan för en bit mat. Snirklade oss i snömodden in mot centrum i den slitna staden och hittar ett stamlokus där gästerna bligar på oss, men personalen är vänligt sinnade och vi får oss till livs en lammfärsburgare som smakar utmärkt.

Tsonga center är en utmärkt arena med bra faciliteter för den hågade, men det är klart att priset för öl och popcorn på 150 svenska kronor känns en smula övermaga. Men hockeyn var det inget fel på. Rasande skickligt och en jämn match där hemmalaget stod som vinnare.

En lång dag gick mot sitt slut. Men väl vid hotellet sökte sig P&P till en närbelägen bar för en nattfösare medan jag föste mig i säng på egen hand.

Söndag

Vi kravlar oss ur bingen hyfsat tidigt. Planen är att efter frukost ska vi återuppta den tappade tråden, det vill säga fortsätta där vi avslutade vid hörnet av North Washington Street och Commercial Street, tar sikte på Charleston Bridge, skamfilad och anrik som spänner över Bostons norra hamn och mot Charlestown. Bron är gallerförsedd, det vill säga bråddjupt ner ser vi vattnet och det suger i magen på den svindelkänslige, det vill säga P dy och jag. Men vi tar oss över, sneddar genom parken John Howard Mall, så som den röda tråden bjuder. Vi går vidare till och in i St Mary’s Church och det är inte utan att jag tänkte på Boston Globes grävargrupp Spotlight och dess avslöjande 2002 av pedofilpräster, utmärkt skildrat i filmen ”Spotlight”.

Snabbt ut igen innan andakten ska ta över verksamheten, vandrandes vidare i snöslasket uppför Winthrop Street och Winthrop Square, upp mot Bunker Hill monument, den väldiga obelisken – rest 1843 – på kullen som minner om starten 1775 för den amerikanska frihetskampen som då gav bjöds på en svidande förlust men slutligen gav nationen sitt oberoende 4 juli 1776.

Vi vandrar åter, ned mot Boston National Historical Park, kliver in i USS Constitution Museum för ett toalettbesök och vidare in mot staden.

Innan bron stannar vi för en fika… nja, P&P tar en, jag avstår fortfarande mätt efter frukost. Så över bron, in mot stan. Nära ligger Boston Garden, som vi ska besöka senare för matchen mellan Boston och Montreal, hatmötet som fyller arenans nära 17500 platser.

Men först iväg till det kittlande Isabella Stewart Gardner muséet med spårvagn från North Station.

P dy har varit där förtjust och är fascinerad och förtjust då han berättar om historien bakom byggnaden, kvinnan som förlorar sitt barn och med sin man åker till Europa på en konstodyssé, köper föremål i parti och minut och när maken dör låter bygga ett hus som rymmer alla föremål.

Det är en fantastisk byggnad och, ja, jag blir också fascinerad och förtjust, samtidigt som det svindlar över vilka ekonomiska tillgångar Isabella Stewart Gardner måste ha haft.

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Vi dröjer oss kvar där. Vandra våningar upp och våningar ner. Stannar framför en och annan Zorn-tavla, han var frekvent gäst hos Stewart Gardner, och hade nog sin skäl, både kommersiella och vänskapliga.

Så går vi ut i snöyran. Väntar på spårvagnen in mot staden, kliver på och åker genom ett Boston i grå vinterdräkt.

Planen är att hinna med Little Italy och en bättre italienare för middag innan vi tar oss till matchen i Boston Garden.

På vägen till hotellet tar vi en avstickare till ett större köpcentrum alldeles i närheten. De flesta butiker finns där, men inget har de som lockar. Jag blir trött på utbudet, på för mycket kläder som hänger alldeles för trångt och känns alldeles för dyra med tanke på hur de presenteras.

Rast vila. Så…

Via Haymarket tar vi oss in i Little Italy och kliver i princip in på första bästa, ett draperi efter entrédörren håller kylan stången, vi stampar av oss snön, får ett bord av en ointresserad, blasé hovmästare och dyker snart in i den hastigt överlämnade menyn.

Vi bestämmer oss för förrätt och huvudrätt samt vin. Beställer olika, men delar förtjänstfullt och vänskapligt på de rikligt portionerade entréerna och låter oss smaka av huvudrätter och vin. Vi tittar på klockan, dividerar om vi kan gå till Boston Garden, jag hävdar att vi hinner, men blir nedröstad, men lyckas trumfa igenom att vi tidsmässigt fixar kaffe och dessert.

Mätta och nöjda går vi ut i Bostonkvällens fuktiga, snöblöta kyla, vänder åter mot T-banan vid Haymarket och mot North Central och mot arenan. Det går på ett kick.

Väl inne har vi platser högst upp, sämre än vid torsdagsmatchen, men ändå med god blick nedmota rinken.

Det märks att det är en annan match än den avslagna mot San José. Första slagsmålet kommer snart och tempot är högt uppdrivet. Jag har turen att få se två förstklassiga målvakter i Tukka Rask och Carey Price, där den förstnämnda står för kvällens insatser och slutligen får hålla nollan mot Prices fyra insläppta, vilket föranleder publiken att häckla antagonisten i motståndarmålet. I tredje perioden ylar den ”Caaaaarey”, som en siren.

Återigen gör Boston mål på sitt patenterade sätt, ett hårt drivet, plötsligt pass genom centrallinjen och direktskott.

P&P smiter efter första pausen. Drive by Truckers väntar, den uppskjutna konserten blir verklighet, men jag passar. Jag har dels inte råd att gå och se båda, hockeybiljetterna var ju som sagt inte billiga, och dels vill jag se den här matchen.

Det blir en underhållande tillställning, ett slagsmål till, tätt och intensivt och rasande vackert målvaktsspel, denna gång främst från Tukka Rask med sin bred basställning och snygga positionering.

Jag lämnar inte Boston Garden ensam, men vandrar ändå mol allena i publikströmningen mot spårvagnen till Lechmere. Men… något krångel har det blivit. En olycka, som gör att vagnarna står still några stationer därifrån. Väntan, utan vidare information, blir till 40 minuter innan jag lite trött, frusen och förvånad kan kliva på för transport till hotellet för den sista natten i Boston.

Måndag

Vi delar på oss för att tillfredsställa våra olika intressen dess de sista timmarna innan hemfärden, som i och för sig är hotad på grund av de kraftiga vindarna och en ny annalkande storm.

Z har tappat sina på en marknad i Berlin inköpta, gröna handskar. Jag har satt mig att hitta något liknande och tar mig mot fashionabla Newbury Street, där jag googlat mig till att det ligger en handsbutik.

Virrig av syd och norr när jag kommer upp ur T-banan tar det en stund innan jag navigerar rätt, blir, förstås, nödig och räddas av Wendy’s på Boylston i höjd med Copley Square.

Ett kallt Copley Square. Foto: KAI MARTIN

Irrar så ned mot den uppgivna adressen på Newsbury men lyckas inte hitta den. Slasken tränger igenom mina kängor, som ändå var preparerade för väta och kyla, men som nu allt mer börjat ge upp för sälta och slask.

Hittar till Goorin Bros hattbutik, provar hattar, frågar om handskbutiken, som de två expediterna inte känner till. Köper en snygg blå hatt, som jag får snyggt inslagen för färden till Europa och under tiden tar en av expediterna reda på var affären med handskar kan ligga och kommer med det nedslående svaret att de slagit igen för några månader sedan, orsakat av värdens ökade hyror.

Inga handskar.

Jag promenerar ned mot centrum längs Boylstons stora aveny. In på Marchalls, ett varuhus i outletklass. Letar handskar. Hittar inga. Provar skor, provar byxor, provar skjortor. Köper ett par Levis för 200 kronor. Går ut.

Plaggprovning. Foto: KAI MARTIN

Går vidare in mot centrum och i höjd med Boston Public Garden slår nödigheten till med full kraft. Snobbiga hotellet Four Seasons räddar mig, men jag tvingas gå igenom foajé och matsal späckat med påtagligt rika lunchgäster för att rädda mig från inkontinensens hotande katastrof.

Lättad ut på gatorna igen. Solen lyser bedrägligt blek, men vindarna skvallrar om den kalla verkligheten.

Förirrar mig in i China Town, köper godis till dottern, piskas av iskalla vindar, förvånas över en kostymklädd, elegant herre som utan synbar påverkan trotsar både slask och vind under en hastig promenad, kommer till Macys, letar handskar, hittar inga, köper manchesterjeans till den äldste sonen (som han sen inte vill ha) och ser att tiden är ute.

Dags för avfärd för avfärd.

Vi samlas i foajén nästan exakt på den tid vi sa. Checkar ut och hämtar bilen, åker till flygplatsen med goda förhoppningar om att de internationella flighterna ska ges ok till att flyga.

Lämnar bilen, tar shutteln till incheckning för hemresan, kliver lätt igenom säkerhetskontrollen och har några timmar på flygplatsen att slå ihjäl. Inleder med sen lunch och öl, tar en öl till och fönstershoppar sedan tiden fram mot avresan.

Bye, Boston, bye. Foto: KAI MARTIN

Tack och adjö, Boston. Piloten tar oss genom kraftiga kastbyar som rister i planet. Vi är på väg. Med alla förhinder bakom oss.