30 mars 2008 tog han språnget i affekt. Ut i evigheten. Ut från allt.

Det blev en jävla smäll. Mentalt, personligt och medialt. För många. För familj, de närmaste. Med en sprängkraft långt utanför den innersta kärnan.

Sveriges främsta sturm und drangband Broder Daniel hotade att slukas upp av intigheten. Gitarristen Anders Göthberg, den säregne, fanns inte längre.

På något vis hade jag byggt upp ett förtroende hos bandet sedan jag först började skriva om det i mitten på 90-talet. När jag ställde frågan om jag fick göra en intervju med Henrik Berggren, Broder Daniels sångare, var det med en from förhoppning. Men ärligt talat trodde jag inte att han ville, orkade eller kände för det.

Men jag fick ja. Henrik kom till GT, vi satte oss i ett rum och jag ställde nog inte en enda fråga – åtminstone kändes det som så. För det var Henrik som valde orden, som pratade långsamt med stor eftertanke, som om ingenting fick gå förlorat, som om det här var det viktigaste han någonsin sagt.

Han fick läsa vad jag skrivit, vad han sagt. Och jag gick ok för publicering.

Det är en av de starkaste intervjuer som jag har gjort och en av de mest fatala. När Expressen redigerar sidan har de ingen koll på vem som är Anders Göthberg, istället för att välja en bild av en GT-fotograf, ett foto som är indexerat med bandmedlemmarnas respektive namn, tar de en promotionbild från sejouren kring omslaget av ”Cruel town” (2003).

På löpet och i tidningen hamnar ett foto på trummisen Lars Malmros. Katastrof. Okänsligt. Klumpigt. Oproffsigt.

Ja, jag skulle varit noga med att påpeka vilken bild som skulle använts. Jag brast där. Men jag litade på att Expressen skulle vara noga på sitt håll och återkopplat till mig vid tveksamhet.  Det blev inte så. Av ett försök att göra något fint blev det fult.

Jag kan ta att mitt förtroende hos bandet föll som en gråsten. Men Anders familj. Lars familj. Den smärta i smärtan som den grova felpubliceringen gav… det var svårare. Jag ringde, blev uppringd. Förklarade. Fick rättmätigt skäll, fick blidka, be om ursäkt, trösta, ringa åter, bli uppringd.

Det tog sin tid. Men det skulle det ta.

Av en sorglig händelse blev allt så mycket mer sorgligt.

I augusti samma år gör Broder Daniel en manifestation med sin finalspelning, den på Way Out West. En bländande konsert som kände genom ben och märg, som slet upp hjärtan och fängslade själar. Inte ett öga torrt. Så starkt. Så vackert.

Så tystnaden.

Henrik Berggren gjorde väl några framträdanden på egen hand efter det.

Men sedan slöts allt.

Fast i tystnaden, i mörkret slets det upp en reva. Under våren 2015 träffade jag Broder Daniel-medlemmar, som förlåtit men som bad om min tystnad och fick den; de skulle in i studion med Henrik Berggren för hans soloprojekt.

Först då det blivit en nyhet senare på sommaren skrev jag (här). Men jag var ju heller inte längre jagad av presentera nyheter – om jag inte själv ville.

Det har tagit sin tid. Men nu kommer Henrik Berggrens fruktsamma samarbete med sin forna bandmedlemmar, dem han litar på, och producenten Charles Storm.

Först ”To my brother, Johnny” för några veckor sedan.

Och nu ”Run, Andy, run”, en sorglig och starkt uppgörelse med Anders Göthbergs död, saknaden och önskan om att få ha honom i livet, om vägskäl som blev livsval, omedvetet eller ej. Publicerad på årsdagen av hans frånfälle med omslagsbilden som ett ljuvt minne på tiden innan…

Henrik Berggren har en förmåga att vara naiv och kristallklar i sina texter. Där finns en uppriktighet i hans låtar, som äter sig in i hjärtat där de stökar runt. Det har alltid varit så, sedan Broder Daniel första gången knockade mig.

Nu, en vuxen Henrik Berggren, några och fyrtio med sorgkant, vemod och kärlek i blick, som reflekterar över vad som varit och vad som kunde ha varit.

Det är så sorgligt. Det är så vackert.