Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH
Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)
Regi: Anton Källrot
Bearbetning: Magnus Lindman
Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison
Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.
Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?
Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.
Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.
Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.
Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.
Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.
Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION
Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.
Regi: Björn Melander.
Med: Eskil Lundgren.
Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.
Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.
Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.
Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…
För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.
Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.
I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.
”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.
Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.
Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.
Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.
Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.
Finfina ägg, på tredje dagen och tredje försöket. Foto: KAI MARTIN
Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.
Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.
Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.
Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.
Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.
Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.
Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.
Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.
Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.
Topp. Det tar vi.
Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.
Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.
Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.
Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.
Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.
Jag hade ju förmånen att befinna mig i något slags kreativt epicentrum sent 70-tal och vidare in i 80-talet för att fejda ut i den senare delen av den dekaden. Jo, Kai Martin & Stick! återuppstod 2013 och fick ytterligare några ljuva år på scen, i studion och med [utan titel] som resultat 2016 innan vid drog ett lock över verksamheten i augusti 2019. Då hade vi mer eller mindre, i tid räknat, varit verksamma i lika hög grad som från starten 1 april 1978 till 10 augusti 1985.
Med den puls som vi befann oss i 1978 fanns det ju andra kreatörer, där vi kanske mest räknade in vänskapen hos ett band som TT Reuter, som vi i bandet tjusades av under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979. Peter Ivarrs drivande, närmast galopperande, säregna basspel tillsammans med Peter Strauss så effektiva trumspel med spel på virvelkaggen utan att ha sejarmattan spänd. Till det redan då Peter Puders episka gitarrspel med Henrik Venants sång omvälvd av mysticism. Bandet gjorde två studioalbum – ”Kontroll av den udda guden” som är klassiker och inräknat liveplattan blev det tre LP under karriären 1978–1981. Henrik Venant gick vidare till band som Pojken Med Grodan I Pannan och Underjordiska Lyxorkestern, där även Peter Ivarrs ingick. Han gick senare, tillsammans med Peter Strauss till Cortex för att bli en del av Reeperbahn innan hans korta liv ändades blott 23 år gammal 1983. Peter Puders förenades med Commando M Pigg och fick en fin karriär där.
TT Reuter fjärde album har precis kommit.
TT Reuter återförenades 2010 för sporadiska spelningar, men 2016 började bandet spela in det som nu kommit att bli comebackalbumet ”4”. Dessvärre har plattan blivit något av gruppens svanesång. I september 2017 försvann även han ur tiden. Inspelningarna hade, som sagt, gjorts och ur den smärtsamma saknad uppstår bandets säregna musik. ”4” är sju spår långt med omissigenkänlig musik, Henrik Venants osvikliga mysticism, det drivande kompet och Peter Puders gitarrspel som tar oss ut till de stjärnor i den himmel där han nu bor. Det är vackert, sordinerat och sorgligt med en vemodston som om resultatet redan var givet.
Musik med ekon från förr nu.
Besökarna: 1979
Besökarna rörde sig ju i TT Reuters härad i Lund/Malmö från 1978 till 1979 anförda av Klippanbandet Kriminella Gitarrers sångare Stry Terrarie. Han som tyckte att den nordskånska orten var för trång själsligt och flydde till kreativa Malmö/Lund. Besökarna var sprängkraft. Psykedelia omfamnad av punkens energi eller om det var tvärt om. Bandet larmade och tjusade som få. Jag hade glädjen att se gruppen på Sprängkullen i mars 1979 och trots att jag var halvt utslagen efter att, av misstag, fått en framtand utskallad blev jag knockad av Besökarnas kraft, energi, melodiska stök och starka profil. Det blev aldrig något album då, men singlarna ”Anna Greta Leijons ögon””31 timmars skräck” och ”Kamikaze”/”Discobranden”/”Tågbangården” samt kassetten ”Besökarna på klubb Kashban”. När nu Rundgång Rekords samlar bandet på vinyl för LP:n ”1979” med restaurerat material skickas jag effektivt tillbaka till energi då när Stry Terrari skapade sitt eget musikaliska kaos tillsammans med Mats Gustavsson, gitarr, Anna Gustavsson, orgel, Binkie Liljegren, trummor, och Henrik Cederberg, bas. Den sistnämnde som sedan flyttade till Göteborg och i mars 1982 blev en väsentlig del i Kai Martin & Stick! fram till slutkonserten i Slottsskogen 10 augusti 1985.
Annika Irene: Chaos is my regularity
Som Annika Blennerhed var hon en självklart musiker, profil och kreatör i det göteborgska musiklivet i punkkretsar i slutet av 70- och 80-talet. Men hon var för rastlös att stanna bakom trummorna och hamnade längre fram. Med sitt fina debutalbum ”Light of love” fick Dorothy Parkers texter utrymme till Annika Blennerheds kompositioner. Jazzpop med egg, snyggt arrangerat och framfört sobert, elegant och slipat. Det blev mer musik, men när barnen (bland andra sonen Albin Lee Meldau) kom gjorde hon valet; barnen först, musiken på vänt. Det har blivit några comebacker sedan dess. Men som Annika Irene ”Chaos is my regularity” är det i både bekant och ny skepnad. Tillsammans med textförfattaren Linda Schenck har hon gjort musik ur en mogen kvinnas perspektiv. Ja, det går att höra Annika Blennerhed från då från 1985 och framåt, men här är år adderade, den vassa eggen är inte lika skarp, konturerna i musiken lite försiktigare. Men fortfarande är det sobert, engagerat och elegant med en röst som pockar på uppmärksamhet.
The Budokan: Katana
Personligen är jag i något av en kreativ dvala. Kanske för att skrivandet i jobbet tar energin. Kanske för att inspirationskällan väntar på sitt flöde. För min vän sedan gymnasietiden, den säregne, förtjusande och högst personliga Gomer Explensch är det annorlunda. Han bor sedan åtta år i Orsa och är där medlem i punkbandet the Budokan. Stökig musik med driv, iver och personlighet. Gomer Explensch profilerade ju sig i Kai Martin & Stick! som expressiv saxonist. I the Budokan är han sångare, som tillsammans med Håkan Tapper, trummor (tidigare Sune Studs och Grönlandsrockarna), gitarristen John Blaklogos (tidigare Stockholmsbandet Klara Kluck Rockers) utgör stommen med the K på bas och Flix Gotem Trix på gitarr. Åtminstone ser det ut så på gruppens debutalbum ”Katana”. Här handlar det om progressiv punkrock. Alltså musik som vågar gå utanför de givna ramarna i genre, men som också håller hårt på punkens uttryck i form av energi, fart, engagemang och attityd.
Gothenburg Rare – demos, outtakes and other projects 1986–1990
När Kai Martin & Stick! kastade in handduken 1985 startade två projekt; dels Parad, inledningsvis ett coverband med postpunkmusik på repertoaren, dels Paria, en syntduo tillsammans med Joakim Thedin. Den sistnämnda hade lämnat hemstaden Trollhättan för den kittlande kreativa verkstaden Göteborg och lät sig villigt slukas av stadens virvlar av möjligheter, oavsett om det var för att starta band eller hänga på svartklubbar som Draupner för att se band. Joakim Thedin knöt kontakter med de flesta på ett oförskräckt sätt. Mig raggade han upp på Errols (eller var det svartklubben Karelia i samma lokaler) genom att flörta med hockey. Han började, efter den inledande bekantskapen, att spela i den hockeyklubb jag lirade i. Allt i akt och mening för att vi sedan skulle spela musik ihop. I sin studio i gamla Sam-skolan på Övre Husargatan, där nu Handelshögskolan har sina nybyggda lokaler, hade han sitt kreativa näste och också en bandspelare – en fyrakanals Clarion XA-5500/XD-550. En exklusiv pjäs som fick tjäna väl i ett antal demoinspelningar. Inspelningar som länge legat i träda, men som genom en gynnsam renovering av maskinen nu har väckts till liv. På ”Gothenburg rare” har Joakim Thedin samlat sina ”finest” och tillsammans med Magnus Nyberg gjort ett styvt jobb med att få fart på materialet. Här samsas tolv artister/band från olika genrer och uttryck förenade i 80-talets estetik. Det är charmigt och helt klart är att Joakim Thedin mig helt ovetandes också slagit klorna i Kai Martin & Stick!:s avhoppade gitarrist (1983) Peter Bryx. Med två bidrag – The Governments ”Love as the ashes” och the Idiots ”Down in the sewer” – visar han hur det var nödvändigt att kliva av det bandet som han och jag bildade 1978. Två var för sig skilda bidrag som tillsammans bildar toppen av de fina glitter av låtar som presenteras. Här finns också Freddie Wadling, som med ”Heartbeat”, som också getts ut som singel. En rockosande, typisk Wadlinglåt som visar på hans särart och kraft. Jo, Paria finns också med med ”Regn av kyssar”, där, förutom Joakim Thedin på syntar, också Jörgen Cremones, gitarr, och Tomas Markebro, bas, bidrar till de stora svepande känslorna. Musik från en härligt pretentiös tid.
Grzegorz Flakierski: Familjebilder (Alyasiri förlag)
Författare och kulturjournalisten Grzegorz Flakierski gräver med ackuratess i sitt mörka förflutna. Det har han visat tidigare med ”Familjealbum”, som precis som nyss utkomna ”Familjebilder” blickar mot släktens judiska resa i Polen mot förintelse och överlevnad. I kärva kapitel öppnar han sina personliga historieböcker, bjuder in och blottar både grymhet och humor, överlevnadsstrategier genom nazism och kommunism. Han, som kom från Polen till Sverige 1969, släpper in greppet om historierna för en sekund. Det är berättelser från avgrunden, men samtidigt skrivna med lakonisk humor, iakttagelser som han skickligt fångat upp från andras berättelser. ”Familjebilder” är mörk, men inte desto mindre nödvändig underhållning om en tid som till synes kan verka vara från en annan tid, men som ligger farligt nära vår egen.
Ragnar Jónasson: Vit död (Modernista)
Med sin serie om kriminalinspektören Hulda Hermansdottír har isländske författaren Ragnar Jónasson mutat in sig som en av de mest glimrande i den mörka nordic crimegenren. Ja, det finns, inte bara för att de är landsmän, paralleller att dra mellan honom och Arnaldur Indriðason, för de rör sig i samma litterära landskap och med snarlika karaktärer som historierna bygger på. Hulda Hermansdottír tog Ragnar Jonasson livet av redan i första boken i serien för att sedan sinnrikt jobba sig bakåt. Med ”Vit död” finns hon i kulisserna, men istället är fokus satt på unga polisen Helgi Reykdal, som ska skriva en avhandling om några olösta mord i Akureyri på isländska nordkusten. det blir starten på en intensiv räcka handlingar som leder från dåtid in i en brutal nutid i en skickligt spunnen intrig.
Jo Nesbø: Kungariket (Albert Bonniers)
Har man följt norske krimkungen Jo Nesbø sedan starten med ”Fladdermusmannen” 1997 vet man att han är en ytterst slipad författare, som överraskar från en bok till en annan. Detta oavsett om Harry Hole, den dysfunktionella kommissarien vid Oslopolisen, är i huvudrollen eller om historierna utspelar sig med andra personer ur Nesbøs rika persongalleri. Med ”Kungariket” är det bröderna Roy och Carl på norska landsbygden som historien spinner kring. Ett hotell ska byggas enligt Carls djärva planer. En stor satsning som kräver bygdens medgivande. Han, nyss hemkommen till barndomstrakterna med sin fru, vill bygga framgång med revanschlusta där storebrodern, och beskyddaren, Roy ställs på stora lojalitetsprov. Få kan som Jo Nesbø bygga starka, svindlande intriger där överraskningarna ständigt gäckar den givna utgången. Detta praktverk om över 600 sidor är inget undantag.
Eva Gussarsson: Bränn allt som var (bokförlaget Semic)
Om Jo Nesbø är den rutinerade storsäljaren är Eva Gussarsson hans motsats som debutant. Men med ”Bränn allt som var” kliver hon oförskräckt in i spänningsromansgenren och sätter snabbt sin egen ton. Två kvinnor möts med olika bakgrund. Den fogliga, skötsamma, äldre Marilyn, fast i sina rutiner i ett liv utan utrymme för vidare perspektiv. F, en ung kvinna på flykt från en relation fylld av våld, som hittar sin utkomst som tillfällig städare på just den arbetsplats där Marilyn tjänar. ”Bränn allt som var” är en drivet berättad historia, som inte väntar en sekund på att gripa tag. Men som heller inte nödvändigtvis behöva rusa iväg i tempo. Boken är en utmärkt debut med mersmak.
Per-Strömbro & Thomas Lindgren: A tribute to the Last Waltz (Newgrey productions)
Det kan tyckas snudd på galet att iscensätta en idé som, kanske, vaskats fram över några öl i berusad beundran över the Bands final, livealbumet ”The Last Waltz” från 25 november. Den konsert som Martin Scorsese filmade och där artister som Van Morrison, Neil Young, Bob Dylan, Eric Clapton, Neil Diamond, Joni Mitchell, Emmylou Harris, Dr John med flera medverkade som gäster. För mig har konserten varit mytomspunnen för att min vän, art direktorn, Håkan Sandsjö genomförde en USA-resa från kust till kust som inleddes med Patti Smithkonsert med Televison som förband till just denna the Bands final i Winterland Ballroom i San Franscico som också blev finalen på kamratens och hans ressällskaps äventyr. Men… knappt fyrtio år senare blir denna konsert en kärleksfull replika av, i huvudsak, Skellefteåbaserade musiker, som senare inte bara spelade i hemstaden utan också i Stockholm och Göteborg. Jag var på plats i min hemstad och skrev om det här. En text som repriserats i denna bok som handlar om resan från idé till verklighet med ”A tribute to the Last Waltz”. Ja, jag är ju delvis part i målet, men min insats är ringa som åhörare av ett projekt som aldrig blev galet och inte bara av utan också blev alldeles lysande. Berättelsen om resan dit är fascinerande, om hur tankens kraft kan besegra så mycket och ett frö till en idé kan slå rot och bli verklighet. Fint.
Tidsdokument och nutid. Pontus Hjorténs film om Nationalteatern är viktig – ur många synvinklar. Foto: LARS JACOB
”Vi är barn av vår tid” – regi Pontus Hjortén, Sverige
!!!!
Att Pontus Hjortén är en strong dokumentärfilmare/-regissör visade han med ”Fotbollens sista proletärer” (2011) – där han effektivt skapade än mer drama kring IFK Göteborgs sensationella Europaäventyr på 80-talet. När han nu tar sig an Nationalteatern är det med en fix idé om att samla styrkorna från förr för att fira 50 år. Det är lättare sagt än gjort. Medlemmarna, innovativa och expressiva då, ligger och jäser i ett antal surdegar. Konstellationer inom gruppen kan umgås. Andra inte. Kameran följer allt skoningslöst, men med ödmjukhet och, märkligt nog, stor respekt.
Pontus Hjortén ger inte upp och gräver samtidigt djupare och djupare i Nationalteaterns gärningar. Det som från början var en teatergrupp i Lund och som sedan hamnade i Göteborgs förorter. Där kom de snabbt att skriva för människorna, främst ungdomarna, där. Pjäser i tiden som fortfarande är skrämmande aktuella med sin ämnen om utanförskap, missbruk och kriminalitet. In kom musiken som fick förtydliga pjäserna och som senare gav två falanger: teatern Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester.
Filmen är uppdelad i två akter och Pontus Hjortén låter tittarna följa med på en svindlande och intensiv färd från dåtid och nutid, snyggt klippt i eleganta skiftningar och tillbakablickar. Researchen har varit föredömlig, foton, filmer, tv-inslag och dåtida intervjuer växlas med nya. Någon lite onödigt miss stör, som stavningen av Bernt Andersson och uppgifterna om Pär-Arne Jigenius, som var redaktionschef och ansvarig utgivare på GT (inte GP) när texten som det refereras till skrevs. Men det är randanmärkningar. Om det blir en återförening av Nationalteatern…? Se filmen.
”Flee” – Jonas Poher Rasmussen
!!!!
På samma sätt som Jasmila Zvanics ”Quo vadis, Aida?” blottar den fruktansvärda bakgrunden till massakern på över 8000 bosniaker i Srebrenica kläder dansken Jonas Poher Rasmussen av flyktingars dilemma in till bara benet. Den animerade filmen om Amins flykt med sin familj från Kabul för över 20 år sedan är smärtsam, klaustrofobisk, insiktsfull och en dramatiskt komponerad dokumentär. Det är svårt att föreställa sig att leva ett gott liv i sitt hemland där allt plötsligt ställs på ända och flykt är den enda möjligheten; Jonas Poher Rasmussen lyckas med empati och en stark berättelse, som nystas fram.
””Molecules” – Andrea Segre, Italien
!!
Filmaren Andrea Segre är i Venedig för att söka sina faders rötter. Slumpen gör att han filmar en stad som samtidigt stängs ned på grund av pandemin och töms på turister. En märklig tomhet och stillhet inträder. Filmen fångar detta, vi får möte gondolierer som vrickar fram sina farkoster i öde kanaler, gatuförsäljare som står med sina stånd utan att ha några kunder. Växelvis väver Andrea Segre snyggt in smalfilmer han hittat från faderns kvarlåtenskap, filmer från Venedig, raspiga, stumma, som effektivt talar från andra decennier.
”La Veronica” – Leonardo Medel, Chile
!!!
Leonardo Medels film utgår från influencervärlden och är filmad stramt, som i en ram, kring Veronica, fotbollshustruns, och hennes Instagraminlägg. Det är effektivt, snabba klipp från olika situationer där framgång och yta också visar på det motsatta. Stämingen i ”La Veronica” skruvas sakta åt mot det otäcka, drama blir till något thrillerartat med ett slut som ger en fadd smak i munnen.
”Knackningar” – regi Frida Kempff
!!
Stämningarna i ”Knackningar”, baserad på Göteborgsdramatikern Johan Theorins novell, sätter snabbt tonen. Molly, som lider av mental ohälsa, är utskriven från sjukhuset, flyttar in i en ny lägenhet, men börjar snabbt höra ljud som skoningslöst fortsätter och pockar på uppmärksamheten. Hon misstänker granne efter granne, som hon också konfronterar. Men hennes sjukdomsbild ställer också till det; är det trots allt inne i hennes eget huvud som allt utspelar sig…? ”Knackningar” är inte dum som idé, men blir en smula för förutsägbar. Däremot spelar Cecilia Milocco övertygande och med stor närvaro och medverkar till att skapa den klaustrofobi som hudlös möter tittarna.
Lockdown cinema – en samling kortfilmer
Filmfestivalen har också bjudit på ett tiotal kortfilmer där ett gäng autörer skapat fritt under pandemin. Korta reflektioner med mer eller mindre ambition, men där resultatet väldigt lite har lockat till eftertanke och intresse för min del.
Stark och sorglig. Sofia Kappel gör en djärv långfilmsdebut som Bella i Ninja Thyberg ”Pleasure”.
”The salt in our waters” – regi Rezwan Shahriar Sumit, Bangladesh
!!!!
Konstnären, den fria tänkaren, reser med en träcontainer med arbetsredskap och -material till en fiskeby för att skapa. Fiskarna med sina familjer, som lever av vad havet ger, är under byn starke mans, imamen, strikt religiösa förhållningsorder. Klart att det blir konflikt. Klart att en ung kvinna visar sitt, förbjudna, intresse för den unge konstnären; tradition möter modernt, vidskepelse möter vetenskap. Rezwan Shahriar Sumits debut är ingen sensation i sitt berättande, men är en ömsint historia som öppnar för förståelse för de tuffa villkoren som fiskarna lever under. Ständigt med havet som som skoningslös motståndare tillsammans med vädrets nycker, men också ett liv under imamens tuffa regim och egensinne.
”Sanna mödrar” – regi Naomi Kawase, Japan
!!!!
Ett ungt par kämpar för att bli föräldrar, men där mannen spermier inte når sin rätta destination. Skamligt, förstås. Men genom adaption skapas familjelyckan; två blir tre och inledningsvis får vi följa familjens vardag med förskoleincidenter. Så telefonsignalen, samtalet som ekar med ett tomt svar. Så nystar Naomi Kawase i sin berättelse med återberättande klipp och scener, syr ihop sin berättelse om den unga mamman, som av sin familj tvingas lämna bort ett barn hon själv vill behålla. Filmen vrider och vänder på perspektiven och sympatierna, för att mycket snyggt gå i mål med den sorgsna tonen klingande i dur.
”Pleasure” – regi Ninja Thyberg, Sverige
!!!
Göteborgsfödda filmaren Ninja Thyberg har spenderat åtskilligt av sitt känslomässiga kapital i både research och skapande för sin långfilmsdebut. Med en djupdykning i porrbranschens epicentrum i Los Angeles vill hon skaka om och gör det till viss del. 19-åriga Bella (starkt och modigt spelad av Sofia Kappel i sin filmskådespelarpremiär) åker till LA för att inte bli porrskådis utan också dito stjärna. Ninja Thyberg har skoningslöst valt porrskådisar, antingen agerande som sig själva eller i en roll, för filmen och landar i en lika skoningslös och tuff miljö. Bella vill ta kontrollen över sin karriär, men omfamnas snabbt av en cynisk bransch där bara de starkaste överlever, men där förlorarna inte är så få; snarare i legio.
Nej, jag är ingen vän av porr. Tycker att det kapar min hjärna och ger mig intryck jag inte kommer undan. Därför var jag också tveksam och på spänn inför visningen av ”Pleasure”. Men Ninja Thyberg väjer skickligt från närgångna, traditionella sexscener men utlämnar samtidigt ingenting, oavsett om det handlar om våldsam sex, bondage eller vad som nu krävs för att Bellas karriär ska stegras i ambitionen att nå porrfilmstoppen.
Det är en sorglig och plågsam film i en solkig värld. Det är svårt att komma undan lidandet som har gjort att människorna hamnat i den branschen. Varför Bella hamnat där…? Svaret får vi aldrig, mer än kanske i en scen som hastigt skrattas bort. Personligen hade jag nog behövt det för att bli klok på varför filmen är gjord.
”Sweat” – regi Magnus von Horn, Sverige/Polen
!!!
Svenske filmskaparen Magnus von Horn är utbildad i Polen och det är också där som han verkar. ”Sweat” gör en djupdykning i influencervärlden, fitnesskvinnan, unga Sylwia Zajac (Magdalena Kolesnik gör rollen skickligt) driver på hårt med sina gympass, piskar både sig själv och sina följare, både med gympass irl och via sitt Instagramkonto. Hon är charmig, leende och tillmötesgående mot sina följare och supportrar. Men väl hemma faller glorian och in träder ensamheten och kärlekslösheten. Hon utsätts för en stalkare, som öppnar för henne både fysiskt och via Instagram; en kärlekstörstande ensling som hon. Magnus von Horn driver på sin story effektivt och med fingertoppskänsla. Överraskar ibland, men allt för sällan. Ändå är ”Sweat” inkännande om en ung kvinna som gradvis är på väg ur sin narcissism.
”Dating Amber” – redo David Freyne, Irland
!!!
Irländsk komedi som bjuder på stor värmen och lika varma skratt. De två gymnasisterna Eddie och Amber förenas i sin homosexualitet. Men för att tvingas ut ur garderoben bestämmer de sig för att spela spelet som ett par, allt för att undvika trakasserande skolkamrater. David Freynes film är delvis baserad på hans egna erfarenheter, men där allt är snyggt tillrättalagt för att skapa en feelgoodfilm med mysfaktor. Något han lyckats med.
Bländande. Olivia Coleman och Anthony Hopkins gör en imponerande skådespelarinsats i ”The father”.
Rosa’s wedding – regi Icíar Bollain, Spanien
!!!
Skådespelaren Candela Peña (bland annat ”Allt om min mamma” vittnar om kvalitet och gör knappast någon besviken i komedin ”Rosa’s wedding”. Den ständigt påpassade Rosa tröttnar på att vara allas avlastare, bryter upp, växlar spår och vill vara trogen sig själv och sina drömmar. Varför då inte gifta sig – med sig själv…? Det är en rappt berättad story med stort underhållningsvärd, lättsam men med en väl förankrat djup och en rejäl portion feel good-känsla.
Startsladden – svenska kortfilmstävlingenmed sex filmer
Nattåget – regi Jery Carlsson
!!!
Kärlek på tåg. Blickar som utväxlas och som utvecklas till hångel i tågtoaletten. Fint fångat av Jerry Carlsson, som också finns med under rubriken ”2121” med sin ”Lyckad upptining av herr Moro”. ”Nattåget” laddar ungdomlig, hastigt uppblossande passion med homoerotisk touch.
”En lång utdragen olyckshändelse” – regi Lisa Rydberg och Lars Henrik Andersson
!!!!
En animation som är en tillbaka blick på en regissören Lars Henrik Anderssons barndom. En smärtsam sådan, med dova klanger som ekar från en missbrukande mamma med skenande mental ohälsa och en pappa som inte landar i problematiken. Filmen är skickligt berättande, i färg men med en känsla av svartvitt, ångestladdad, men samtidigt med en befriande humor som gör andningen lite lättare.
”Först här” – Clara Bodén
!!
En film som vill utforska den tilltagande skillnaden mellan stad och landsbygd. Men filmen går vilse på kalhyggen och når inte riktigt fram till mig.
”Förhör” – Jakob Márky
!!!
En kvinna har uppbådat all sin kraft att gå till polisen för att anmäla sin man för ett grovt brott. Men hon möts med skepsis och en undvikande – kvinnlig – polis. Via telefonsamtal får man höra kvinnans mans förklaring till polisen. Vem bär på sanningen? ”Förhör” är en film som mycket väl skulle kunna bli en gastkramande thriller i större format och med rätt manus.
”Du är alltid 20” – regi Christer Wallgren
!!!!
Christer Wallgrens film är både en uppgörelse och en dokumentär om tonårstiden, festandet och drömmarna. Barndomsvännen som han är oskiljaktig från ska göra filmen ”Knark”, samtidigt som de som 19-åringar jagar kickar med GHB, den förrädiska drogen. ”Du är alltid 20” skakar om och griper tag. Är naket och uppriktigt berättad med scener hur filmen som aldrig blev av parat med klipp där tittaren får kliva rätt in i en vilsen, men engagerad tonårstid.
”The expected” – regi Carolina Sandvik
!!!!
Absurt komisk och med väl valda skräckinslag. Det är regissör Carolina Sandviks recept i denna animation, gjord med stop motion-teknik om en gravid kvinna och hennes man där utvecklingen är allt annan än den förväntade.
”Punami steam” – regi Emma Pål Brunzell
!!!
Filmen om influenser Isabell bjuder på Startsladdens största garv i en scen som egentligen är smärtsam. Regissör Emma På Brunzell lyckas skickligt på kort tid skapa stämningar, bjuda på mental ohälsa, glorifiera influencers och nogsamt klä av desamma.
”Det bäst med Corona” – Roozbeh Behtaji och Astrid Söderberg
!!
Det regisserande Göteborgsparet har coronaåret som utgångspunkt i sin film. Inte dumt tema. Men metafilm, en film om en film, landar aldrig riktigt i de dramatisk och dynamiska förhoppningar som det känns som filmen önskar.
Uppgörelse. Rosalinde Mynster gör som Laura/Irina upp med mycket i långfilmen ”Persona non grata”.
”Persona non grata” – regi Lisa Jespersen (Danmark)
!!!
Irina har inte bara bytt namn från barndomens Laura, hon har också skapat sig en ny identitet som författare inne i den hippa, köpenhamnska kultureliten. Självklart blir det en bjärt kontrast när hon kommer hem till föräldrarnas gård på Jylland för att närvara vid sin brors bröllop. Ett bröllop som dessutom ska ske med den som mobbade henne som värst i tonåren. Öppet för förvecklingar och med en kärv humor gör så Irina upp med både mobbare, föräldrar, sig själv och den krets hon spunnit kring i den danska huvudstaden. Där finns vissa moment som bjuder upp till likheter med Thomas Vinterbergs ”Festen”. Men ”Har kragerne vender”, som är den danska titeln inte helt lätt att översätta men tänk ”långt bort i Hälsingland”, står definitivt på egna ben.
”Mama” – regi Li Dongmei, Kina
!
Li Dongmeis regidebut arbetar med ett tålamod som inte jag har. ”Mama” är en film i ultrarapid, som utspelar sig i långa scener växelvis på den kinesiska landsbygden och i en mindre stad. Allt för lite händer, allt för lite fascinerar, allt för lite lockar… mer än sömn.
”Never gonna snow again” – regi Malgorzata Szumowska, Polen
!!!!
Filmen om den frilansande massören Zhenia (Alec Utgoff), med sin barndom i Tjernobyl, är poetisk, vacker, dramatisk och mollstämt humoristisk. Han har fått hugg i den fina gated communityn utanför Warszawa där varje villa är den andre lik. Innanför möter vi olika människoöden, som möter Zhenias mjuka händer och besynnerliga krafter. Lite som temat under festivalen har givit är också detta en film berättad med lågt tempo. Men den har en närhet och innerlighet som berör och som lever kvar.
”Slalom” – regi – Charlène Favier, Frankrike
!!!
Charlène Faviers debutfilm tangerar Ronnie Sandahls ”Tiger”. Men istället för tuff fotbollsmiljö handlar om det om det lovande alpina löftet, 15-åriga Lyz, som lämnas av sin mor för att träna för att tävla i något slags skidgymnasium. Miljöerna är bekanta från Ruben Östlunds ”Turist”, inspelad på samma plats Les Arcs. Lyz (fantastiskt spelad av Noée Abita) utmanas av sin lärare/tränare Fred (intensivt spelad av Jérémie Renier), som snabbt kliver över alla gränser. Först verbalt senare sexuellt.
Filmen tar avstamp från Charlène Faviers egna erfarenhet som inom alpin skidåkning. Den är obehagligt närgången med svindlande skidscener, tonårsförtvivlan som glider över till mental ohälsa och övergrepp utan skyddsnät. Obehagligt bra.
”Night of the kings” – regi Philippe Lacôte, Elfenbenskusten
!!!
Jag tänker ibland på vad det är som lockar med gangsterdrama, eller kriminalitet i verkliga livet? Baksidan ser man ju sällan, även om det finns dramatiseringar från fängelsen. Jag har ju haft vinstlotten att inte behöva dras in någon brottslig verksamhet. Skattar min lycka än högre när jag ser ”Night of the kings”, som är ett episkt drama i fängelsemiljö i Elfenbenskusten. Där finns en förhärskande hierarki, som ständigt utmanas. Det är dit en ung ficktjuv skickas för att snabbt bli berättaren ”Roman”, ofrivilligt satt att underhålla. Afrikansk berättartradition är stark, så det är upp till bevis för den kräsna, och brutala, publiken. Motvilligt, och med livet som insats, antar han utmaningen, som när det är som bäst ackompanjeras av sång och dans. Det är en mörk film men paradoxalt vackert berättad i en miljö jag alltså är tacksam att möta endast på film.
”Quo vadis, Aida?” – regi Jasmila Zbanic, Bosnien-Herçegovina
!!!!
Så här långt Filmfestivalens starkaste film med en smärtsam påminnelse om inbördeskriget i forna Jugoslavien och den etniska resning som de bosnien-serbiska styrkorna stod för. Tolken Aida (spelad med nerv och intensitet av suveräna Jasna Duricic) verkar i ett hårt ansatt Srebrenica, som 1995 skulle skyddas av FN:s styrkor. Men de bosnien-serbiska intar staden och invånarna flyr till platsen där FN har sin lokala förläggning. 30000 bosniaker söker skydd när fienden utmanar FN, som lokalt helt saknar stöd från EU, Nato och högsta ansvariga inom FN. Bland dem Aidas man och två söner, som hon desperat försöker skydda. Vi kan historiens utveckling; hur bosnien-serberna under ledning av general Mladic separerar män och kvinnor, för att frakta bort dem och i lönndom avrätta 8383 bosniaker av manligt kön. Filmen är gastkramande och omskakande från start till mål. Men sannningen tätt inpå, oundvikligen, är det obegripligt att västvärlden kunde titta på med armarna i kors i detta som hände för blott 25 år sedan. Och att vi i förlängningen kunde ha den inhumana flyktingretorik då, något som blivit än värre nu. ”Quo vadis, Aida?” är smärtsamt stark.
”Limbo” – regi Ben Sharrock, Storbritannien
!!!
Apropå flyktingproblematik… brittiska regissören Ben Sharrock förlägger sin film på blåsiga Yttre Hebriderna. Ett gäng manliga flyktingar placerade på de vindpinade öarna för att lära sig engelska och hur man förväntas agera i det brittiska samhället. Det är lågmäld humor med den syriske flyktingen Omar i centrum. Han som i hemlandet tjänade som uppskattad musiker med oud, som sitt huvudinstrument. Det är en film om utanförskap, om längtan, drömmar och otillräcklighet. Men Omar slits också mellan förpliktelser till sin familj, som strandat i Istanbul och sin bror som strider i Syrien. Det skapar en oförmåga att spela på det instrument som han ständigt går och bär på i något slags väntan. Telefonsamtalen är återkommande från den ensligt placerade telefonkiosken, som väcker minnen om ”Local hero”, men med helt andra stämningar.
Gritt – regi Itonje Søimer Guttormsen, Norge
!
Norsk film har tagit stormsteg de senaste 10–15 åren med spännande produktioner från storslagenhet till mindre draman. Men med ”Gritt” tappar jag tålamodet i den segt berättade historien om den misslyckade performancekonstnären Gritt. Hon som på något märkligt vis nästlar sig in överallt och i de mest märkliga sammanhang. Det kunde ha blivit en humoristisk betraktelse av kulturen, men blir en sorgligt saktfärdigt redogörelse som börjar i källaren för att aldrig komma upp i ljuset.
”The father” – regi Florian Zeller, Storbritannien
!!!!!
Florian Zellers framgångsrika pjäs blir också hans mästerliga film. Anthony Hopkins spelar med intensiv bravur den demente Anthony (ja, Florian Zeller har tagit namnet på sin huvudkaraktär från sin favoritskådespelare) i detta kammardrama. Här kämpar Anthonys dotter (strålande insats av Oliva Colman) för sin fars välmående. I hastiga scenväxlingar och intensiva svängningar i både repliker och humör bjuds man in i den senildemente Anthonys värld. Det märks, men stör inte alls, att det är en film baserad på en pjäs. Dialogen är utsökt, väl balanserad och både varm, dramatisk och sorgligt igenkännande och inkännande. Bättre än så kan det inte bli och frågan är om Anthony Hopkins någonsin gjort en starkare roll…
”En runda till” – regi Thomas Vinterberg, Danmark
!!
Gud vad trött jag är på män som gör som pojkar alltid har gjort. Som spelar ut sina tillkortakommande med utmaningar som ska stärka bristande självförtroende och krydda liv som går på tomgång. Thomas Vinterbergs film, som heter ”Druk” på danska (återigen svåröversatt) möts man av fyra lärare som var och en för sig hamnat på tomgång i både karriär och familjeliv. Varför då inte utmana livet enligt norske psykologen Finn Skårderuds tes om att människan fötts med 0.5 för lite promille i blodet. Så med salongsberusning på jobbet och fram till klockan åtta på kvällen höjer de fyra kvaliteten på sina liv och sin undervisning. Men varför nöja sig…? Med danskt gemyt ökas intaget och blir till holmgångar som utsätter både arbete och familjelivet för påfrestningar utanför rimlighetens gränser. Roligt…? Nej. Jag tycker, måhända prudentligt, inte det. Ser man dessutom i perspektivet att Thomas Vinterbergs 19-åriga dotter Ida omkom i en bilolycka bara dagar in på inspelningen, tycker man kanske att filmen kunde utvecklats till ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet. Men, nejdå, dansk machomanér och skål hela vägen in i slutet. Men, med detta sagt, så gör skådespelarna Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen (förfärligt bra i sin accelererande alkoholism), Lars Ranthe och Magnus Millang stronga insatser. Dock i en genre som känns så daterad.
”Beginning” – regi Dea Kulumbegashvili, Georgien
!!
Georgiska regissören Dea Kulumbegashvilis debutfilm har utmålats som en festivalsensation och har prisats i såväl Toronto och San Sebastián. Men hos mig lämnar den frågetecken med sina vaga ramar, långa, på gränsen till uttråkande, scener och en berättelse som jag inte blir klok på. Det börjar intensivt med ett attentat med molotovcocktails mot Rikets sal på den georgiska landsbygden där en församling har samlats för gudstjänst. Yana är gift med ledaren för församlingen, har en son med honom, men där hon nu börjar ifrågasätta hur hon lever. Fint så. På andra sidan står inte bara en oförstående man utan också en polis som vill tona ned händelsen. En påstådd polis söker upp Yana när hennes man inte är hemma och utsätter henne för övergrepp. Men ramarna i berättelsen är så vaga att allting bågnar i takt med att alla frågetecken i filmen behöver rätas ut. Det långsamma tempot i filmen gör heller inte mycket till.
Att matas med filmer i massor är också att matas av intryck och känslor. Här följer ett koppel kortrecensioner av filmer som passerat revy sedan i torsdags för en vecka sedan.
Gripande. Tyska filmen ”Udine” – en av flera starka filmer från Göteborgs filmfestival.
”Gagarine” – regi Jéremy Trouilh och Fanny Liatard, Frankrike
!!!!
En film som på samma gång är poetisk, smeksamt dramatisk och långsamt berättande utan att tappa fokus. Gagarine är bostadsområdet utanför Paris, uppkallat efter den ryske kosmonauten. Miljonprogramsområdet är illa underhållit och ska nu, trots hyresgästernas protester, rivas. Youri (underbart namn på ) är en 16-årig grabb med austronatdrömmar i en tuffa förortsmiljön. Tillsammans med några vänner försöker han hindra områdets utplånande. ”Gagarine” är en skön motklang mot gängse bilder av förorten med ungdomar som hittar en väg utanför utanförskap, kriminalitet, drogmissbruk och våld för något högre och vackrare. Filmen är inspelade på plats med de boende innan rivningen 2019.
”Tove” – regi Zaida Bergroth, Finland
!!!
Norden vårdar sin historia i en trend där allt från kungligheter, motståndsmän- och kvinnor till artister och författare. 2017 års filmfestival inleddes med finska ”Tom av Finland”, bögikonen, med världsrykte, med samma artistnamn som titeln. Nu, 2021, är det dags för den finska tittarsuccén ”Tove” om Tove Jansson, konstnären som också hon blev ett världsnamn i än högre grad med sina berättelser och teckningar om Mumintrollen.
”Tove” är ett rakt berättar historia baserad på den finska konstnärens och författarens liv från tonåren fram till 50-talet. Den är skickligt gjord, ger en varm och inkännande inblick i Tove Janssons liv med Helsingfors inre kulturkrets innan, under och efter andra världskriget.
Alma Pöysti – dotterdotter till Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson som ju spelat muminpappa och -mamma i tv-serien – gör ett fin porträtt av Tove Jansson, som rymmer både envetenhet, självförtroende och tvivel.
”The killing of two lovers” – regi Robert Machoian, USA
!!
En separation som tär, precis som den påvra tillvaron i en slättstad i Utah i skuggan av Klippiga Bergen. Det är kargt, kallt, blåsigt, torrt, brunt, trist… som för att förstärka känslorna mellan David (Clayne Crawford) och Niki (Sepideh Moafi). Han, som pendlar mellan den varmt omtänksamma pappa och de oventilerade vrede han känner inför separationen. Hon som skaffat sig en älskare, som de tre barnen skyr.
Filmen skildrar tröstlösheten, men tragglar på i ett lunkande tempo, som inte ett försök till crescendo i finalen kan ändra på.
”Conference” – regi Ivan I Tverdovskij, Ryssland
!!!
Ryske regissören Ivan I Tverdovskij skapar en långsamt, försiktigt berättade film på reminiscenserna av terrorhandlingen då 50 tjetjenska terrorister belägrade en fullsatt Dubrovkateatern i Moskva 2002.
När en nunna vill ordna en minnesstund i teatern 17 år senare spänns bågen vibrerande till det olidliga. Efterlevande och de som förlorat anhöriga möts för att prata om vad som hände. Minnesbild för minnesbild skapar en sällsam dramatik med sorgkantad inramning.
”Aalto” – regi Vipa Suutari, Finland
!!!
Dokumentär som innehållsrikt berättar om aktade, finske arkitekten Alvar Aalto, hans drivkraft, han visioner och skapande. Men som utan skrupler också visar upp honom som kvinnokarl, som alltid höll sin hustru Aina närmast hjärtat. Ett geni, men som också lever ett liv på dåtidens geniers (kanske gäller även nu) villkor. Mycket resor, långt från familjen, arbete före samvaro med barnen vars bristande närvaro dessvärre också präglar filmen; jag saknar deras röst.
”2121” (fem svenska kortfilmer)
!!!
”Jordbundna” (regi Baker Karim), ”Skönheten” (Beata Gårdeler), ”Finito” (Patrik Eklund), ”Folly (regi Hugo Lilja) och ”Lyckad upptining av herr Moro” är fem filmer som i samarbete med Svenska filminstitutet och SVT:s kortfilmssatsning fått uppdraget att skildra världen om hundra år. Filmskaparna har gjort ett strongt arbete med vitt skilda infallsvinklar, men samtidigt under frågeställningarna ”Hur ser livet ut, hur mår jorden och vilken nya dilemman, främmande i dag, upptar våra tankar och känslor?”
Mest eftertänksam är ”Skönheten” om just skönhetsideal i en fjärran framtid som gränsar till vår. Mest humoristisk är ”Finito” med jorden på väg till undergång. Samtliga filmer bär på embryon till större och längre produktioner.
”Tigrar” – regi Ronni Sandahl, Sverige
!!!
”Sen om du ska vara på den här nivån – du måste vara stark mentalt. Är du svag, då ska du inte vara på den här nivån. Då ska du spela i Allsvenskan, i Superettan, vakna varje dag och käka kanelbulle och bara gå ut för att ha kul.” Orden är Zlatan Ibrahimovic i Erik Nivas utmärkta intervju i Aftonbladet när Sveriges främste fotbollsspelare som 39-åring vunnit ytterligare Guldbollen.
Journalisten och författaren Ronnie Sandahl är en förkärlek för sport och de mekanismer som leder till framgång, som i filmen om Björn Borg. Då stod han för ett dramatiskt manus. Nu är han regissör och har baserat sin film på Martin Bengtsson självbiografi ”I skuggan av San Siro”. 16-årige fotbollstalangen Martin Bengtsson får chansen att förverkliga sin dröm, skriver på ett kontrakt med italienska storklubben Inter. Han är tekniskt förberedd, men mentalt…? ”Tigrar” gör utan omsvep upp med en brutalt tuff miljö, som knappast kan ha gagnat spelutveckling och som än mindre har sett till de unga spelarnas mentala hälsa. Om och om igen ger den juvenile svensken sig själv övningar utanför träningarna för att bli bäst. Om och om igen skalar han sina två ägg, det han äter till frukost. Om och om igen tar han klivet mot det oundvikliga. ”Tigrar” är brutal, men inte omskakande. Den har kraft, men saknar full karisma. Men mest nödvändig är den kanske ändå, precis som boken, för debatten om att synliggöra den mentala ohälsa som finns i sportvärlden.
”Udine” – Christian Petzold, Tyskland
!!!!
En kärleksfilm som är udda och gripande. Udine, som blir lämnade och djupt sårad, träffar dykaren Christophe. Hon, historiker som föreläser om Berlins historia, blir upphöjd och bekräftad. Hon i sin tur bekräftar honom. Vackert, så långt. Men regissör Christian Petzold vill mer. Blandar in mysticism, leker med fantasin och trollar därmed ett sorgligt drama som med lågmält skådespel etsar sig kvar.
Det är ju på den här tiden av året som det sedan 1979 har skapats en flärdfull intensitet i Göteborg. Allt tack vare Göteborgs filmfestival, som höjt den kulturella pulsen rejält för cineaster i allmänhet och för nöjes- och kulturjournalister i synnerhet. Ja, förstås också för alla inblandade i Filmfestivalen, dit också inräknat regissör, produktionsteam, producenten och självklart skådespelare.
Men 2020 har gett 2021. Vi har under ett knappt år lärt oss huka under den väldiga pandeminäve som oberäkneligt slår till utan pardon. För att skydda oss från ondo har vissa näringar, som restaurangbranschen, sport-, kultur- och nöjesnäring fått klä skott för statens välvilja. På sätt och vis rimligt. Men smärtsamt.
Så när Göteborgs filmfestival håller sin 44:e festival är det med temat ”Social distansering” och med streamade visning, förutom några få lyckligt (ut-)lottade som får en visning i enskilda rum som Scandinavium och festivalbiograf Draken eller, finast av allt, en vecka i ensamt majestät vid fyren Pater Noster norr om Marstrand.
Filmveckan har startat.
Z och jag gillar Filmfestivalen och jag försöker förena nytta med nöje, arbetar en del, men går också på film för att dela mina upplevelser med den jag håller kär. Så när Filmfestivalen i samarbete med vissa hotell i Västra Götalandsregion bjuder på hotellnätter med filmfestivalflärd… ja, vilka är inte vi då att hoppa på ett sådant erbjudande. Vi valde bort Scandic i Göteborg och flärdfulla Lundsbrunn mellan Vara och Skara för Le Mat i Jonsered. Konceptet kändes ok, dessutom ett hotell som är inhyst i Jonsereds fabriker. Anrik mark sedan några hundra år, som senare förvandlats till film- och tv-centrum, bryggeri (Poppels) med mera. Vi ska alltså husera i vårt hotellrum, se på film och servas med helpension med möjlighet till snacks; allt levererat till rummet.
Men vi börjar redan på torsdagen med franska ”Gagarine”, som är själva försmaken av allt filmtittande som ska pressa in under dessa dagar. (Filmerna recenseras i enskilda blogginlägg.)
Vi kommer i galastass till hotellet en aningen för sent för att det ska vara bekvämt för vår egen skulle. Missar entrén, som är ytterst blygsamt skyltad och som saknar Filmfestivalens standarer utanför. Men vi parkerar, Z frågar på råd hos Poppels restaurang bredvid bryggeriet och vi kommer rätt. Möts av en värdinna i en entrén, men ingen röd matta och knappast med premiärkänslan vibrerandes i hotellets kalla insides väggar. Går ekande trappor uppför för att checka in (vi missade hissen, men det är ju bara nyttigt), blir visade vårt rum och ska försöka snabbt komma in på Filmfestivalen invigning (som vi är sena till) och därefter premiärfilmen, finska ”Tove”. Det går så där. Trots hjälp från hotellets sida tar det evinnerlig tid. Kanske inte så konstigt. Erbjudandet om Filmfestivalkonceptet rasslade till hos hotellet, som inte hade tv-apparater i alla rum, men snabbt skaffade. Därför var alla inte installerad, däribland vår. Men efter lite krångel löste det sig och vi kunde, med alkoholfritt bubbel och popcorn ta oss an invigningen. Maten knackade på dörren, vi fick en Poppels till och tog oss an filmen om Tove Jansson, som gått svindlande bra i hemlandet, trots coronaåret. En Plantation Barbadosrom, en 60-årspresent där dyra droppar sparats, förgyller kaffe och efterrätten.
Ja, vi missar den dramatiska handbollsmatchen Sverige–Frankrike i handbolls-VM. Men landar i en paus i filmtittandet i Danmark–Spanien, där Sveriges finalmotståndare ska koras. Med resultatet klart står det alltså mellan Sverige och Danmark, de sistnämnda som favoriter mot överraskningarna Sverige. Drama i Egypten och drama hemma, där Z:s hemland ställs mot mitt.
Då har vi genom Z:s försorg fått cola och kaffe att dricka till Fazers goda salmiakglass, godis och Hantverkspraliner från Jonsereds trädgårdar (kostade mer än de smakade), för festens skull.
Rummets väggar är kala, akustiken är en mardröm för en ljudtekniker men till glädje för en Tom Waits med sitt märkliga reverb. De två stolar som finns att sitta på är placerad med ett bord in i en vrå vid sidan om tv-skärmen. Alltså får vi möblera om och sitter vid varsin sida om de parallellt placerade 90-sängarna med nattduksborden som matbord. En bit i från, men ändå tillsammans och definitivt socialt distanserade enligt Filmfestivalens tema.
Vi avrundar dagen med dystra ”The killing of two lovers” (USA), som utspelar sig ett kargt, öde Utah som inte lockar.
Jag vaknar sju. Då sover Z snusande tyst. Utanför virvlar Säveåns strida strömmar under den kalla, frostbitna gryningen där en klart lysande måne håller på att fasa ut från himlapällen. Så ringer klockan på mobilen för Z, efter lite snooze öppnar hon sina ögon och vi gör oss redo för den frukost som Z, via ett omsorgsfullt formulär, beställt kvällen innan. Klockan visar 08.30, men inga knackningar på dörren. Inte heller 09.00 eller 09.15. Första en dryg timme senare, efter påstötningar, kommer våra frukostbrickor med ursäkten om att alla boende önskat frukost vid samma tid. Frukosten ser inte riktigt ut som den som Z beställt (ljust bröd i stället för mörkt bland annat), men efter att nogsamt skrapat bort detta överflöd av smör som generöst bretts på smörgåsarna äter vi vår frukost till den första filmen: ryska ”Conference” för satt under dagen följa av dokumentären ”Aalto” om finske arkitekten Alvar Aalto, ett gäng kortfilmer och sedan Ronnie Sandahls ”Tigrar” för att runda av aftonen med ”Udine”.
Vi bokar om vår lunch till senare än sagt för att få utrymme för lite energi, friskt väder och vintersol. Tar en promenad i det vackra kulturområdet. Går upp mot Jonsereds herrgård med ett protokoll för en tipspromenad i vår hand, men först en snabb inflikning runt hörnet där några scener i ”Vår tid är nu” spelades in (inne i byggnaden som hyser hotellet spelades för övrigt mängder med interiörscener in). Vädret är strålande, januari får vara januari, några minusgrader och friskt.
Nära herrgården står några hästar som jag i ett försök av världsvant manér försöker klappa till den ena bruntens förtjusning: ”Mera, mera!” gnäggar den tyst.
Vi tar lite bilder i den sobra miljön med den vackra utsikten över Aspen, dividerar en smula om den bifogade kartan och hur vi ska gå, innan Z får rätt och vi knallar ned mot stranden, betar av några frågor på vägen, går ned i en grafittimålad tunnel under järnvägen och mot Sävenåns strida strömmar. Det är en kort promenad, men den andas historia och tack och lov att området med Jonsereds fabriker inte har rivits; här är vackert.
Det vankas lunch och film. Vi får carbonara till farfalle, jag korkar upp vårt medhavda vin, betar av en av alla filmer, blir trötta av vinet och slumrar en stund efter visningen innan det är dags för nästa. En ström av kortfilmer under rubriken ”2021”, där några av Sveriges filmskapare i samarbete med SVT fått möjlighet att skilda ett framtida Sverige om 100 år. Middagen, en gryta med mineralvatten som dryck, kommer under gång.
Vi avrundar med ”På spåret” innan vi checkar ut en lång kväll.
Söndag morgon är som en repris på lördagens, förutom att den snusande hustrun nu har bokat väckning via sin mobil till klockan åtta då frukosten ska komma. Innan klockan är slagen knackar det på dörren, jag öppnar, tar emot brickorna och vi konstaterar att den frukosten vi får är den vi beställde dagen innan. Inte hela världen, men ändå lite märkligt. Så vi skrapar smöret från det nu ännu vitare bröder, fel… jag gör det. Z vägrar äta mackorna. Så ser vi ett sjok kortfilmer under rubriken ”Lockdown Cinema”, för att konstatera att ibland är det inte svårt att göra film. Där och då väcks också tanken, med det gnistrande vackra vintervädret på utsidan, att vi kanske ska avbryta vår vistelse och tacka för oss. Ja, vi har en film till att se och därefter lunch. Men vi bryter tagningen, checkar ut och tar bilen med insikten att vi hade kunnat göra det bättre hemma, med hämtmat framkörd till dörren hade vi kunnat frossa med närhet till våra egna faciliteter.
Vi passade på att passera äldste sonen, hans fästmö och framför allt sonsonen; ett möte bättre än den bästa film.
Favorit. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Ps. Har blivit uppringda av hotellet, som generöst kompenserar oss för att inte ha levt upp till förväntningarna.
