Egen ton. Tinna Möller och Ingemar Karlsson i Dogsmile bjuder på uppdaterad postpunk. Foto: KAI MARTIN
Fyrens ölkafé, Göteborg
Ur spillrorna av Camouflage/Tapirerna reste sig Dogsmile i 90-talets inledande år mot dekanens mitt. Lite mer nedtonade. Gitarristen Ingemar Karlsson på sång och som huvudkompositör, hustrun Elisabeth Karlsson på bas, Ingvar Larsson, keyboard och hans – dåvarande partner – Camilla Engman, sång och melodica. Det blev albumet ”Hey, I just want to say hello” 1995, Nille Pernhedproducerat, som till bandets besvikelse snabbt försvann ur offentligheten. Men istället för att gå ner i källaren fortsatte Ingemar Karlsson sitt låtskrivande och med lite medlemsskiften vågade Dogsmile mer.
Nu 2021 är det dags för releasen av senaste albumet ”Sparks from the fire”. Klart det ska firas. Nu med en sättning sedan två år bestående av Ingemar Karlsson, sång och gitarr, Tinna Jörhall Möller, sång, gitarr och melodica, Ingvar Larsson, keyboard, Elisabeth J Karlsson, bas och fiol, Tommy Dannefjord, trummor, samt Anders Petersson, gitarr. Man finner man alltså en spelglad orkester med tre sjättedelar Camouflagemedlemmar, två sjättedelar musiker från Easy och så Aptit- och Brandmeriterade Tinna Jörhall Möller.
Dogsmile har aldrig skämts för sin rötter. På senare år har man till och med vädrat några av sina tidigare konstellationers låtar med den äran. Men nu är det som man skalat av tidigare influenser för något nytt. Någon i publiken viskar Go Betweens. En annan Arcade Fire. Må så vara. Men framför allt står Dogsmile 28 år efter sin tillblivelse som ett band med sitt eget uttryck.
Spelglatt Dogsmile. Foto: KAI MARTIN
I botten finns Elisabeth J Karlssons excillenta basspel. Hon som med sin inre metronom inte bara är en stabil puls utan också någon med känsla för både groove och melodi. En dröm för vilken trummis (jag tror Tommy Dannefjord instämmer) som helst att bygga rytmer kring och för en kompositör att skapa låtar av. Lägg till att Ingemar Karlssons Robert Frippinspirerade gitarrspel har fått ett vidare spelrum till de postpunkeklektiska låtarnas mollstämningar. Och mötet mellan hans och Tinna Jörhall Möllers röster, för att inte prata om gitarrduellerandet mellan Ingemar Karlsson och Anders Pettersson. Eller Ingvar Larssons säregna keyboardutflykter i form av ljud och melodier.
På Fyrens ölkafé bjuder bandet uppsluppet och spelsuget på en repertoar från karriären med allt mer med fokus på låtar ”Spark from the fire”. Musik som inte stirra tillbaka utan framåt. Inte illa för ett band som nära nog är 30 och där tre av bandmedlemmarna har spelat ihop i ytterligare tio.
Intervjuserie. Rick Rubin, producent, i ett aldrig sinande samtal med Paul McCartney i ”McCartney 3, 2, 1”.
Jag har varit fem minuter från Paul McCartney. Ett meet and greet inför konserten på Ullevi i juni 2004. Min tanke då var ”efter det kan jag lägga av”. Som om han var något slags gud, att handslaget och ett snabbt ord skulle avgöra. Men samtidigt. Beatles har påverkat mitt liv. Bandets story har jag vridit och vänt på så många gånger. Ständigt fascinerad. Ständigt förundrad. Ständigt förtjust. Böcker har lästs. Skivor har spisats. Detta soundtrack till mitt liv.
Jag har hängt i Paul McCartneys barndomshem på Forthlin Road i Liverpool under en guidad bussresa, som tog mig till Penny Lane såväl som Strawberry Field. Samma resa, några dagar tidigare kunde jag följa Göteborgsbandet Lenny Pane spela hela ”Abbey Road” i EMI:s studio på den välkända Londonadressen.
När Pete Best var i Göteborg i oktober 2008 intervjuad jag honom. När sir George Martin gästade Göteborg satt jag bredvid honom vid en presskonferens på Elite Plaza ett år som minnet raderat bort. Mina frågor till den legendariske Beatlesproducenten förtydligades av sonen Giles, som satt på andra sidan, eftersom jag hamnat på George Martins döva sida.
Så… fem minuter bort från att jag skulle ha tackat för mig och varit nöjd. Paul McCartney. Det kunde inte bli större. Men så kom beskedet om att någon medverkan för min del i ett meet and greet inte skulle bli av. Istället stod jag längst fram under konserten och kunde sjunga med i den då 62-årige Paul McCartneys ”Helter skelter”, framförd i originaltonart. Jag var lycklig ändå.
Jag tänker på det. På den ständiga närheten, att ha vistats i det som varit hans – jag var även i John Lennons barndomshem, där han bodde med aunt Mimi på 251 Menlove Avenue (var nära att ta ett äpple i trädgården som minne, men lät bli). Gatorna och platserna de besökt. Den guidade turen i Hamburg våren 2019. Närvaron.
Så hamnar jag framför intervjuserien ”McCartney 3, 2, 1” där producenten Rick Rubin i slarvig t-shirt, shorts, barfota och med karaktäristiskt långt hår och yvigt skägg samtalar med en snart 80-årig, vital, Paul McCartney i studio. Han sjavigt klädd – så märkligt för en modeikon från 60-talet – med något slags shabby chicplagg, en kavaj som skvallrar om hål i kragen (ser ut som angripet av mal) och trådar som hänger kring manschetterna.
Allt i svartvitt där det starka ljuset centrerar scenen, platsen vid mixerbordet, Fender Rhodespianot och det akustiska pianot, och kring detta kameramän/-kvinnor som dansar som skuggfigurer i utkanten.
Det är avskalat. Låtar som presenteras utan någon slags kronologisk ordning. Minnen faller in utefter att reglar på mixerbordet dras upp eller ned. Låtar skalas av in på sången eller McCartneys levande basspel. Förebilder nämns. Johann Sebastian Bach vid sidan av Motownbasisten James Jamerson, John Cage med Beach Boys, Everly Brothers, Elvis Presley, Edith Piaf; denna mosaik av influenser som möts och formas om. Ett utryck som aldrig vill stanna, som blir något eget.
Jag slukar de tre timmarna som en utsvulten, men märker samtidigt inte tiden. Avsnitt läggs till avsnitt. Det jag hört förut adderas till nytt. Minnen från förr dammas av för att läggas till.
Rick Rubin är stillsamt förtjust, pratar med en högt värderad kollega, ställer frågor som öppnar upp, ett respektfullt samtal formas. Nej, Paul McCartney återgäldar inte frågorna om hur det var för Rick Rubin när han producerade Beastie Boys, Public Enemy, Red Hot Chili Peppers eller Johnny Cash ”American”-serie. Men nu är det ju också fokus på den forne Beatles, hans musik i bandet och den som skapades efteråt.
Paul McCartney är både modest, smickrad och självupptagen. Han blir överraskad, och väl både shaken and stirred, över ett citat från John Lennon, som Rick Rubin nämner, om hur Lennon berömmer McCartneys basspel; ett ord han aldrig hört och när han själv berättar om de beröm han fått av sin låtskrivarekollega och vän är det i korta fraser; ”Sån var John”.
”McCartney 3, 2 1” är förspelet till regissör Peter Jacksons ”Let it be”, där dokumentärmaterial från ”Let it be”-sejouren 1969, det som kom att bli bandets svanesång med albumet med samma namn (1970). Färdigställandet av dokumentären har dragit ut på tiden med ska komma i höst.
Allt sänds på Disney, för den intresserade.
Och när jag nyligen återkopplade till Åke Edwardson, författaren, gällande en intervju jag har gjort med honom tipsade han om ”One two three four – the Beatles in time”, boken av Craig Brown som kom för ett år sedan. Ny vinklar, nya berättelser i detta aldrig sinande flöde om Beatles.
Jag tror inte vi har missat ett avsnitt av ”Antikrundan”, Z och jag. Hon har till och med stått i den vindlande långa kön med hopp om att medverka. Har charmat Knut Knutson, fått ett eller annat föremål värderat. Men har aldrig fått chansen i medverka i programmet. Det är lätt att förstå när vi kommer till Tjolöholm med förhoppning om att delar av min klädkollektion ska få möjlighet att hamna i strålkastarskenet inför kamera, expertis och reporter.
Vi är inte ensamma om våra förhoppningar. Vi hör en siffra om att det är 1700 som fått en bokad tid. Flera av dem har med sig, som jag, sällskap. Det blir alltså några tusen på plats som hoppas att just deras prylar eller föremål är värt mödan att ta sig till den vackra slottsparken söder om Kungsbacka.
Jag är tacksam för att Z är med, för jag har tagit i. Köpte en klädhäst på Mio för ändamålet där jag placerat flera kostymer – allt från H&M, Boss till Zegna – och någon väst, en tweedblazer och en rock. Allt för att visa på bredden av mina kreationer. På plats fanns också delar av min skokollektion: mina nyfunna RM Williamsboots från i somras, Converse All Stars platådojjor, ett par svarta Paul Smith i broguemodell samt de svarta myggjagarna från Sand, som jag bar då jag gifte mig med älskade Z.
Väntar på värdering.Lång kö med förhoppningsfulla där jag är en av dem. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det blir alltså en grannlaga uppgift att bära denna klädställning med alla plagg och lite accessoarer och påsen med skor fram till området där vi ska granskas och värderas, åtminstone mina prylar. SVT-teamet har valt rätt dag. Denna höstens första dag har fått ett famntag av sommaren, som bjuder på värme, solsken och ett glittrande vackert Tjolöholm med Kungsbackafjorden ett stenkast därifrån.
Vi har tur. Mina kläder väcker intresse. Jag får lämna uppgifter om mig och träffar experten Malin Sveholm, charmant, stilfullt vacker i en djärv men ändå sober, svart Martin Margieladesignad klänning, och får en tid då ett inslag ska göras.
Trimmad. Foto: KAI MARTIN
Jag har för dagen klätt mig, inte rätt med tanke på vädret kanske, i en tredelad Paul Smithkostym, en lila Paul Smithskjorta och dito slips, de vackert blå Goldwinskorna, som Z hittat på en loppis i Spanien för 13 år sedan, samt en Stetson sommarhatt på huvudet. Jag har för dagen trimmat skägget hos Sharper of Sweden Barbershop i Viktoriapassagen och dessutom fått hjälp av Samuel Seffo, min skräddare, på Samuels skrädderi och högtidskläder, som gjort att jag kan andas i kostymen. Den jag köpte på Remisen i Köpenhamn för ett antal år sedan. Då, då jag inte hittade någonting av värde förrän precis i slutet av min runda när jag upptäckte en ung man som hade mängder av kvalitetskläder; det blev nämnda kostym, två Paul Smithskjortor, två slipsar av samma märke, en Paul Smith tweedkavaj och en folkloristisk, svart väst, även den Paul Smith, plus en hatt. Allt för 2300 danska kronor.
Klädd till tänderna, alltså.
Klädd för miljön. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Så blir vi hämtade. Hela paketet ska bäras tillbaka till varifrån vi kom, snudd på, och sedan upp mot en skogsdunge där kamerateam, reporter Magnus Broni, som jag hälsat på precis innan, och Malin Sveholm står och väntar. Vi är lite i skymundan från händelsernas centrum i ”Antikrundan”, men det känns onekligen exklusivt att vara där och jag blir smickrad av det intresset jag får av teamet.
En diskret mikrofon (så kallad mygga) fästs på kavajslaget, tråden till sändaren, som placeras i vänster ficka, döljs innanför västen. En av kameramännen noterar några av mina galgar, de jag köpte med skoblock från Skokungen i våras, med mitt namn ingraverat. ”Ah, är det ett märke?”, frågar han och jag vet inte vad jag svarade förrän allt plötsligt drog igång. Malin Sveholm har kikat lite på mina plagg, fastnat för miljardärens kostym, en Zegna som var en av två jag köpte på loppisen Kirppu i Frederikssund i april 2018 (skrev om det här). Hon berättar initierat om familjen Zegnas väg från fårfarmare till att fabricera kvalitativa ylletyger och senare exklusiva kostymer. Jag stannar där, som ett slags cliff hanger, för om min medverkan blir ett inslag i ”Antikrundan” ska inte resten avslöjas.
Posören poserar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det är kul att prata kläder, kameramannen som frågade om galgarna kommer fram igen och säger, eller snarare utbrister, ”Kai Martin!”. Inser att jag är jag och vill ta en selfie. Jo, jag blir bekräftad med råge. Malin Sveholm är förtjusande och uppmuntrande. Något att bära med sig.
Samlaren och expertisen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Omtumlad efter en dag av anspänning åker vi tillbaka till Göteborg. Z har önskemål om mat, som ett slags tack för hennes insats. En lätt sak att bejaka. Vi köper sushi, äter i trädgården och pratar om äventyret, hoppas förstås att inslaget ska vara värt för ”Antikrundan” att ta med. Om det återstår att se.
Känslan av bekräftelse tar jag med mig till kvällshockeyn några timmar senare, där jag spelar spirituellt och räddar mot vindsnabba ungdomar, gör flera frilägesräddningar, en galet effektiv slajdning (old school) och en blixtrande plockning på närskott, där Cristopher Nihlstorps plock (den jag köpte för drygt ett år sedan) är som en motsvarighet till Benny Guldfots magiska sko – åtminstone innan mjölksyran sätter in efter en timme.
Ändå, lätt att somna med ett leende efter en kittlande dag.
Glädje. Med en spelglad Danny Saucedo med band blir hans show på Kajskjul 8 ren och sker glädje. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg
Publik: Utsålt, cirka 300 sittande gäster.
Bäst: En ljuv förening av bra, sång, bandet och spelglädjen.
Sämst: Inte en sådan här kväll.
Fråga: Hur länge ska det dröja innan regeringen instiftar covid-pass…?
Som vi har längtat. Bandet, Danny, publiken, arrangören, köket, serveringspersonal. Klart att förväntningarna då är uppe i bjälklaget på Kajskjul 8, som håller sin första premiär på lång, lång tid. Kanske finns det somliga som då har bilden av en Danny-show klar för sig efter att ha sätt hans föreställningar på the Theatre. Men han – och bandet – gör snabbt klart att det här är ingen minimerad ”Nu!” eller ”The run(a)way show”. tvärt om.
Kanske är det egentligen mer en konsert i krogmiljö. En till tänderna taggad publik sitter på sina stolar. Men blir snart drabbade av ett intensivt sväng från scen och en uppviglande Danny, som vill ha upp alla på golvet. Men… restriktioner, ni vet, gör att det uppstår en intensiv stoldans. För sitta still…? Nej, det går inte.
Danny och hans band hinner knappt kliva upp på scenen förrän ett vilt groov startar, där inledande ”Brinner i bröstet” – i ett läckert upplöst svävande jazzarrangemang – sätter tonen för kvällen. Och, varför inte, bjuda på tre solon redan från start. Ingen idé att vänta. Det har vi gjort tillräckligt.
Danny är en skicklig entertainer. Suger in publiken med charm, list, humor och en utstrålning som golvar. Han har en omedelbar närkontakt med sin publik. Bjuder på ett direkt tilltal. Flörtar med samma ogenerade glädje som han skojar. Men han är också en skicklig sångare, som här får möjligheten att visa på sina färdigheter. Kvintetten på scen är följsam med spetskunskap på varje instrument. Det svänger vilt, är en uppvisning i musikens sanna glädje och egentligen skulle man bara vilja att stolar och bord finge flyga all världens väg tillsammans med restriktionerna för dans! dans! dans!
Danny Saucedos ”Dinner club experience” är ett vinnande koncept. En dörröppnare till sång, dans, sex samt ren och skär glädje. Med den här showen flyger alla världens bekymmer bort. Tack
Låtlista: 1. Brinner i bröstet 2. Amazing 3. Såsom i himlen 4. Dör för dig 5. Om igen 6. In your eyes 7. Super 8 8. Dansa med mig 9. För kärlekens skull 10. Ere bara jag 11. Jag vill tillbaka 12. Snacket 13. in the club extra 14. Dandi dansa
På scen: Danny Saucedo, sång, Jonas Pomo, klaviatur, Sebastian Ågren, trummor, Mattias Andréasson, bas, Wojtek Goral, saxofon, och Nils Janson, trumpet.
Bitterljuvt. Eggstone vet att slå an mina känslosträngar. Foto: KAI MARTIN
Majas vid Havet, Varberg.
Förklara inte varför, men jag visste ju om att Eggstone skulle komma till charmiga Majas vid Havet. Strandkrogen utanför Varberg vid Västerhavets brus. Men när jag försökte, lite blekt, ragga sällskap var jag som vanligt ute i sista minuten. När jag väl bestämde mig var det för att inse att de där sista biljetterna var slutsålda. I något slags desperation slängde jag iväg ett meddelande till Eggstone om det möjligen fanns chans på en betalande gästlista. Lommabandets svar blev ”Kom och sälj t-shirtar åt oss”.
Så det var med en förenande av nytta och nöje som jag tog bilen, ensam, till Varberg, snitslade mig ned till Apelviken off season och klev in på Majas vid Havet. Bakom disken stod redan en ung man redo att sälja t-shirtar för Eggstone och gästande Mommyheads, som krånglat sig till norra Europa från USA. Han var förstås inte informerad men generöst beredvillig och efter att smitit in i backstage var platsen min.
Men…! Det var ju i förstone musiken som var det väsentliga, även om entrén betalades via jobb. Eggstone var ju något av mitt soundtrack under det sena 90-talet, vemodspop med utsökta melodier och arrangemang, musik med vässade egg och samtidigt runda kanter. Jag är svag för sånt.
När gruppen återförenades på Malmö Live med Malmösymfonikerna ledda av Michael Bartosch (ja, Eggstonegitarristen Patrik Bartoschs bror) i mars 2017 var det en ljuv återkoppling till bandets musik. Musiken kläddes väl i de stora arrangemangen och historiens vingslag svepte in i par med nostalgin samtidigt som bandets kompositioner är tidlös pop. Något som egentligen inte behöver dateras, i min bok.
Men nu var det i en mer nedskalad version av bandet, som under några dagar förenats med Mommyheads för några spelstopp i Sverige.
Förstärkta av keyboardisten Christopher Dominique (som också var med 2018) balanserandes sitt klaviatur och laptop i knät bakom basisten/sångaren Per Sundings rigg, fick musik utrymme också med Wallentin Richardsson (gitarr/klockspel/marackas/sång) och John Ferguson (gitarr/sång), som ytterligare stöttning.
Men det var Mommyheads som först tog scenen i besiktning. Jag har några album av bandet, som funnits sedan 1987. Lagt ned för att senare återförenas (2008) och varit idoga sedan dess, om än i väsentligt mindre skalan än då de under 90-talet var kontrakterad för Geffen.
Trio med stil. Mommyheads – på bilden Jason McNair, Adam Elk och Dan Fisherman – kan sin pop. Foto: KAI MARTIN
Bandet, ledda av multimusikern Adam Elk, har varit i Göteborg, men av tusen och en anledningar har jag missat New York-bandet. Märkligt då jag uppskattar musiken, begåvad pop som på något vis förenar XTC:s smartness med Jellyfishs. Det var alltså hög tid nu för det produktiva bandet, som har en faiblesse för Sverige med låtar som ”Greta Thunberg”, ”Eldsjäl” (!) och ”Stockholm” på repertoaren.
Majas vid Havet är ett intimt rum, en låg, trång scen med närhet både mellan bandmedlemmar och publik. Det är svårt att inte komma tätt inpå och det gäller också den musikaliska upplevelsen. Kvartetten är samspelta och väver komplicerade arrangemang till lättsmält, intagande pop. XTC och Jellyfish har jag nämnt, men Mommyheads överraskar också med att spränga in ren King Crimsonkraft i vissa moment i låtarna. Detta utan att musiken förlorar sin Mommyheadskaraktär. Något för en konnässör att gotta sig i.
Bandet bjuder på en cirka timmes generös och total musikupplevelse, som ger mersmak. Adam Elk, Dan Fisherman, and Jason McNair med nye multimusikern vars namn jag tappat bort (Michael Holt hoppade av bandet sent i våras) vet hur en popsten ska dras in i 2020-talet. Bjuder på mycket musik från de senaste albumet ”Soundtrack to the world’s end” (2018), ”Future you” (2019), ”New kings of pop” (2020) och ännu inte utkomna ”Age of isolation”.
Melodins kraft. Eggstone – Per Sunding (bas/sång) och Maurits Carlsson (trummor) och Patrik Bartosch – återförenas med den äran. Foto: KAI MARTIN
Eggstone har alltså packat den trånga scenen rejält. Bandet är ju en trio med i dessa snillen finns också smak för oändligt mycket mer i det musikaliska uttrycket. Så med Christopher Dominique, Wallentin Richardsson och John Ferguson blir bandets musik så mycket mer. För det finns melodier inte bara i bas- och gitarrspel samt sång med stämmor. Nej, ett klockspels betydelse kan inte nog accentueras. Inte heller möjligheten med ett keyboard att skapa väsentliga stråkarrangemang för rätt stämningar.
Nej, det handlar inte om att försöka skapa någon copy cat från musiken från gruppens tre album från 90-talet, men kanske mer om att göra den rättvisa. För Eggstone är noga med sin musiks sprängkraft i denna deras bitterljuva dräkt. Visst, Per Sunding har inte kommit i sångmässig form live och begåvas med några tuppar. Men helheten är ju förtjusande. Det är på samma gång härligt att slungas tillbaka till ett 90-tal där Eggstones musik ackompanjerade känslorna och snudd på hamna i en sedan länge emotsedd familjesammankomst med så mycket som ska avhandlas på alltför kort stund.
Ja, underbart är måhända kort, men stunden lever kvar. Eggstones musik – och Mommyheads – har den förmågan.
Låtlistor:
Mommyhead – 1. Speaker heart 2. Help me 3. Glimpsing 4. Don’t believe the pilot 5. Mutual enemy 6. Woke up a scientist 7. Age of isolation 8. Stockholm 9. Focus group 10. Prisoners 11. Twists and turns 12. New kings of pop
Eggstone – 1. Birds in cages 2. Sun king 3. Like so 4. Against the sun 5. Supermeaningfectlyless 6. April and May 7. The late 8. Taramasalata 9. Good morning 10. If you say 12. Wrong heaven 13. Marabous 14. Still all stand still – extra – 15. Diesel smoke 16. Happiest fool – extraextra – 17. Water 18. The dog
När jag får ett erbjudande om att bo i det av av Milajki Style Factoh!ry (jo, det ska var ett oh! lite här och var, enligt det kreativa teamet tillika Göteborgsbaserade företaget) stajlade popuprummet på Skäraton (Radisson Blu Scandinavia hotel, gamla Sheraton), så var det ju svår att tacka nej. Z visste inget mer än att vi skulle klä oss färggrant. Jag valde mina färgglada flamingomönstradebyxor från Scotch & Soda (Ragtime), den vita NN07skjortan, från Holte loppmarknad, och Mood of Norwaykavajen, Stadsmission, Mölndals galleria) samt 3dm Lifestyleskorna, de blå, som jag fick av Z i födelsedagspresent för 100 år sedan. Mest secondhand, alltså, men definitivt färgglatt.
Jag försökte nå hotellet för att höra om det fanns möjlighet att parkera våra cyklar, men det var omöjligt att komma fram. Förklaringen kom senare. Då hade vi med sparsam packning (typ, allt i min blå Sandqvistryggsäck) valt att promenera ner till stan. Väl framme är det en låååång kö till receptionen. Alla ska bo. Alla ska turista. Alla ska checka in. Samtidigt. Men alla ska inte bo i Milajkirummet, som vi.
Det är trångt, men ändå hyfsat och respektfullt avstånd i kön och receptionen. Snart är det vår tur och vi får våra rumsbrickor och går med förväntan mot rummet. Det står helt klart vilket det handlar om. Dörren är klädd i vit teddy, inte helt försluten, och då vi öppnar är det för en rosa chock. Härligt! Galet! Barnsligt och uppiggande. Vi hinner knappt in förrän vi börjar ta för oss, eller framför tar bilder av varandra och selfies i det Instagramvänliga rummet. Det är verkligen all in, fullt av trams och glädje, accessoarer att förstärka intrycken, kläder, peruker, hattar… I badrummet tronar lämpligt nog några flamingor i plast, resterna av ett bollhav i duschen, rosa hjärtan på duschväggen… Ja, ni förstår.
Ljuset är också rosa och kanske är det en missräkning. För just rött ljus är fotografens värsta fiende. Det blir med andra ord svår att göra rummet rättvisa.
Vi hänger i rummet en stund. Gör det intensivt. Så till den milda grad att när Z ska öppna balkongdörren river hon ned en kornisch, som lätt faller över hennes ena axel. Ingen skada skedd, förutom på inredningen och vi rapporterar incidenten till receptionen pronto.
Så gör vi stan. Planerar att äta och går längs med Stora Nygatan mot Bastillionplatsen, stannar vi den nyöppnade restaurangen Klang Market, som trots en stor uteplats inte har något bord ledigt, men som dessutom verkar vara lite för mycket av hippt hamburgerhak. Upp Trädgårdsgatan mot Dorsia, men Z får svindel av priserna. Jag nämner Tavolo på Magasinsgatan, restaurangen i de gamla artilleristallarna, så vi styr mot Vallgatan över Kungsportsplatsens stimmiga rus mot vårt nya mål. Men väl där finns det inte en plats över, förutom i baren. Jag vill inte. Z vill. Men jag känner, att ska jag äta där vill jag insupa atmosfären och lokalen, inte sitta som på nålar på en barstol… Det blir ingen diskussion; jag vänder i dörren och går oförskämt. Så det blir Sorellina på Västra Hamngatan, som vi tidigare haft god erfarenhet av och som inte heller nu gör oss besvikna. Vi gör det lätt för oss, lite lättjefullt, och går på en meny som erbjuder en tunt, fint skuren älgcarpaccio med kantareller, parmesan, ruccola, lime som förrätt, till huvudrätt carbonara med guanciale, pecorino romano, äggula och svartpeppar plus en tiramisu, som efterrätt (den enda som föll ur ramen i denna annars så perfekta middag) och mineralvatten samt Amarone della Valpolicella till plus kaffe till desserten.
Vi promenerar genom vår stad hem. Västra Hamngatan ner till Hamnkanalen och Södra Hamngatan, över Tyska bron och kika på installationer och restaurangen där, innan vi vänder åter mot vår rosa dröm och en natt på Skäraton.
Morgonen når oss. Vi har bokat frukost i matsalen, en tid som alla andra har gjort. Men å andra sidan kommer vi sent efter en seg, långsam morgon till matsalen. Konstaterar att jag fortfarande gör bättre äggröra än hotellen vi gästat, men det är säker en ekonomisk fråga. Så checkar vi ut, lättar med vårt lätta bagage och hemestrar vidare som turister i vår egen stad. Z går på skattjakt enligt det kända mönstret butik in, butik ut och kommer hem med lite väl funna plagg från Cos i gamla, fina Palladiumhuset, där biografen länge stoltserade.
I boendet på Skäraton i Milajkirummet ingick också entré till Oh! I scream bar, som förutom glass också är rena, färgsprakande äventyret, väsentligt mer expansivt än popuprummet. Vänner av Dolly Style eller mer japanska kulturfenomen som lolita, fariy kei och gyaru får sitt lystmäte. Oavsett ålder – här möts alla barn från 8 till över 80 år – för en resa in i en kulör fantasivärld.
Milajkis idé är underhållande och lite nytänkande. Rent strategiskt utnyttjar företaget tomma, attraktiva affärslokaler i centrum på korttidskontrakt. Hur länge just Oh! I scream bar håller hus på Korsgatan vet bara tillgång och efterfrågan.
Leklusten drabbar oss. Kanske mest Z, som är all in. Mobilkameran får jobba för foton, poserande, selfies ur alla vinklar och vrår. Precis som på rummet finns det möjlighet att låna peruker, hattar, kläder (men då bara för kvinnor) för att maximera uttrycken. Efter ett bra tag griper rastlösheten mig. Vi tackar för oss och går ut i den vanliga, inte fullt så färgstarka, världen fylld av intryck.
Skratt i sommar. Med ”Sommarbuskis” firar Vallarnas friluftsteater 25-årsjubileum. Foto: BO HÅKANSSON
Vallarnas friluftsteater, Falkenberg
Med: Stefan Gerhardsson, Siw Carlsson, Annika Andersson, Jojje Jönsson och Mikael Riesebeck samt Yvonnes Kusiner.
Bäst: Vad väljer man mellan Annika Anderssons subtila komiska prestationer, Mikael Riesebecks underbara överspel eller Siw Carlssons rockklös…?
Sämst: Tajmingen, men det är inte så konstigt.
Fråga: Hur mycket pallar Siw Carlsson…?
Det är i Falkenberg det händer. Åtminstone om man vill uppleva underhållning från scen. Inte mindre än tre scener är igång: Falkenbergsrevyns ”Bäst of” i Hwitans trädgård, Teatergläntans uppsättning av ”Bröderna Lejonhjärta” och då 25-årsjubilerande Vallarnas friluftsteater.
Jo, det finns ett sug efter föreställningar och bara till ”Sommarbuskis” på Vallarna, en hastigt ihopsatt föreställning då lättade restriktioner medgav detta, blev biljettrycket högt. Uppsättningarna på Vallarna har blivit en självklarhet för många, ett sätt att fira sommar, att hålla tradition och få skratta åt sådant som är lätt att skratta åt. Så det är klart längtan har varit stor.
Här bjuds på ett axplock av figurer som passerat revy på scenen nere vid Ätran: Olvert, Augustina, Dag-Otto, Blyge Örjan och Rakel ser åter dagens ljus. Men det är Rakel (Annika Andersson) och ivrigt mumlande Lennart (Mikael Riesebeck) som startar 25-årskalaset. Oblygt tar paret plats längst fram, fäller ut sina campingstolar och inväntar föreställningens start. Enkel, effektiv humor, som åtminstone landar väl hos mig.
Men det är ju i förstone på scen som det händer och här spänns bågen både slappt, högt, vitt och brett. Precis så som det ska med buskis. Stefan Gerhardsson är, som förstås hela ensemblen, i sitt rätta element, där han och Krister Classon en gång startade: med gitarr, musik och en rejäl portion grov humor under läppen. Det är svårt att värja sig. Somligt tramsigt, en del listigt, annat på pricken och allt som oftast under bältet med ett dundrande friskt humör.
Nej, man får inte vara fin i kanten när det bjuds upp till humor på Vallarnas friluftsteater. Här vädras det mesta på det mest oförargliga sätt.
Annika Andersson kliver in och ut ur roller i ständiga kläd- och perukbyten och är alltid så effektivt komisk med sitt subtila spel. Mikael Riesebeck ägnar sig åt övertygande överspel på ett sätt som man inte annat kan än älska. Vilken komiker han är! Jojje Jönsson vädrar, till publiken förtjusning, sin Dag-Otto, men har så mycket mer att bjuda. Siw Carlsson mullbänkarnas primadonna, en komedienn som är grov i mun med osviklig tajming och fullkomligt rasande rolig i sin vilda Jerry Williams-rock’n’roll. Att hon orkar, gamla damen!
”Sommarbuskis” är underhållning för stunden, en paus i vardagen, ett skratt som förlänger livet. Och, som det heter, delad glädje är dubbel glädje. För det finns ingen tvekan om att publiken längtat lika mycket som artisterna och musikerna på scen.
Passion. Ledda av Ola Salo gjorde the Ark en streamad konsert som gav mersmak.
Alla, åtminstone de flesta, vet att 2020 skulle vara det stora återerövringståget för Sveriges främsta glamrockare i modern tid, the Ark. Anförda av den mässande och vackert sjungande överste prästen Ola Salo skulle riket förgyllas med ett pärlband av konserter. Det kom en pandemi emellan, som krossade dessa ljuva planer inte bara en sommar utan två. För när 2020 sket sig skulle väl 2021 göra det…? Det blev som bekant inte så.
Men the Ark har legat i startblocken. Redan när jag intervjuade bandet i februari förra året hade killarna träffats i replokalen. Och redan innan Ola Salos magnifika show på Rondo, som ju till många delar var en hyllning till the Ark, var det klart att en återförening skulle ske. De var med andra ord på tårna.
Men Ola Salo, sång, Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Lars Leari Ljungberg, bas, Sylvester Schlegel, trummor och sång, och Jens Andersson, keyboard har fått hålla tand för tunga utan att ändå inte göra det. För det har filats, slipats, hamrats och snickrats på den där där comebacken.
Så för ett tag sedan kom besked. En streamad konsert från bandets replokal skulle lätta på trycket. För bandet självt. Men förstås också för gruppens fans.
Jag, som inte är överförtjust i streamade konserter och tycker att pandemin har gett ett överdrivet skärmtittande, bänkade mig med en blandning av förväntan och skepsis. Jag har ju ändå, förutom en räcka spelningar i Sverige från allt från Bananpiren, Trädgårdsföreningen, Liseberg till premiärspelningen på Trädgår’n för ”We are the Ark”-turnén hösten 2000, starten på triumftåget (även om jag då tyckte det fanns mer att hämta), också sett gruppen spela på Troubadour i LA, sett Ola Salo klättra på spröd inredning på en liten klubb i Austin och röja på CBGB i New York. det är en grupp med både karisma, låtar och kapacitet.
Från start är det ett taggat the Ark, som sprutar entusiasm långt utanför kameravinklar och skärmar. Har blir man som tittare med emfas inbjuden till en virvlande, om än kort session. Killarna är passionerade och njuter av stunden, det låter fantastiskt och produktionen är magnifik med kristallklar bild, som vore man där själv. Det är närgånget, värmande och inbjudande med en så ivrig Ola Salo att han glömmer sina internationella fans en lång bit in i konserten när han pratar svenska (och glömmer dem sen igen!).
Underbart är kort, heter det. Ja, sannerligen. Men så gav också the Ark löften om en ljuv återförening sommaren 2022.
Tack!
Låtlista 9 juni 2021:
1. Prayer for the Weekend 2. Clamour for Glamour 3. One Of Us Is Gonna Die Young 4. Have You Ever Heard A Song 5. It Takes A Fool To Remain Sane 6. The Worrying Kind 7. Calleth You, Cometh I
Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.
Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.
Detta är min resa.
Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.
1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.
Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.
På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.
Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.
I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.
Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.
Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.
”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.
”Får vi ta en bild?”.
”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.
Jag klev ur bilden. ”Bara han”.
När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.
Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.
Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.
Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.
Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.
Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.
Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.
Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.
Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.
Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.
Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.
Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.
Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.
Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.
Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.
Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?
Kärlek med historiskt perspektiv. ”Silverhjärtats hemlighet” är en nyskriven musikal som omfamnar det mesta och bästa. Här Stina Olsson och Filip Wikström. Foto: SIMON RUBIN
Jacobsonteatern, Artisten
Av: Martin och Jenny Schaub.
Synopsis och viss dialog i samarbete med Mats Kjelbye.
Orkesterarrangemang: Axel Mårdsjö och Martin Schaub.
Vokalarrangemang: Martin Schaub.
I rollerna: Stina Olsson, Gustav Gälsing, Nils Weibull, Filip Wikström, Martine Rishaugen-Hellman, Petra Björkman, Sesselja Ólafsdottír, Elvira Norbäck och Simon Rubin.
Regi: Nina Norblad.
Regiassistent: Emelie Sigelius.
Koreografi: Josefina Samuelsson, Nina Norblad samt ensemblen.
Kapellmästare: Daniel Lindén.
Musiker: Matti Carlsson och Simon Gumdundsson.
Ljusdesign: Fredrik Magnusson.
Ljudtekniker: Anders Kampe.
Ljudeffekter: Patrick Rydman.
Scenteknik: Mikael Eriksson.
Det är på många sätt och vis fascinerande att få följa musiker i det yrke jag har. Se hur de strävar i med och motgång, med tjurig envishet över sin egen förträfflighet, den eget inslagna vägen mot framgång. Som med In Flames. Som med Håkan Hellström. Som med paret Jenny och Martin Schaub, som med sitt West of Eden troget hållit fast vid sin kurs med popmusik i den irländska folkmusikfåran. Jag tror att jag bevakat bandet – och dem – i 25 år och ständigt har fått vara beredd på överraskningar. Martin Schaub har ju dessutom gjort karriär som en av Göteborgs främste arrangörer, som legat bakom Konserthusets utmaning Popical, där symfoniker möter popartister i ett spännande möte. Som Laleh, som Timo Räisänen, eller som Bob Hund.
Tillsammans med kollegan Patrick Rydman har han länge velat in i musikalens svindlande värld. Först ut ”Lily”, som sattes upp som ett slags test på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2015. Allvar blev det med ”Närmare kanten”, återigen på Högskolan för scen och musik, med premiär för två år sedan. Då ett samarbete mellan Musikhögskolan och stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. En musikal som fått fortsatt liv både i form av cd och en ny uppsättning så sent som för några veckor sedan i Stockholm.
Patrick Rydman och Martin Schaub ruvar också på, kanske sin största satsning och uppsättning, ”Dead or alive”, som skulle haft premiär i våras på Malmöoperan, men som flyttats till 2022.
Men nu är det det strävsamma paret Jenny och Martin Schaub som ligger bakom ”Silverhjärtats hemlighet”. Ett besök för några år sedan på Stadsmuseet i Göteborg gav inspiration i allmänhet, men det hemlighetsfulla silverhjärtat från 1500-talet i synnerhet. Av detta fynd från 1916, som sedan dess legat i museets samlingar, har det gått från ett embryo till en fullödig musikal. Fascinerande.
Att mycket lite kunskaper om silverhjärtat finns, har inte hindrat paret, som gjort en story som sömlöst växlar mellan 1500-talets Nya Lödöse (där fyndet gjordes), 1916-talets Göteborg och nutid.
Återigen har Nina Norblad , studievägledare och sångcoach, på Högskolan för scen och musik uppvaktats. Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Återigen är det elever på skolan som fått en duvning i hur en slipsten till uppsättning ska dras. Med knappa medel och en produktion fylld av restriktioner har sannerligen ensemblen fått sig en utmaning att bita i. Här finns inget facit. Här finns inga klassiska musikalförlagor. Här är det bara att jobba från scratch och ödmjukt skapa. Så bra det har blivit.
Martin Schaub har ytterligare skärpt sina sinnen för hur musikalmelodier ska komponeras. Han spänner vitt och brett, från ensemblenummer till solistglans. Jenny Schaubs explicita och följsamma texter leker med. Första aktens ”Nånting stort” med Petra Björkman är en sprakande sång, som förtjust fäster sig. ””Fyra fåglar”, Daniels (Filip Wikström) ömsinta kärleksförklaring till Ella (Stina Olsson) glider från dur till moll, från skimrande lycksalighet till mörkaste smärta. Oerhört skickligt och musikdramatiskt med en svidande nerv.
Ja, några exempel i en musikal som ska och bör få längre liv på en större scen, rikligt orkestrerad plus scenografi. och kostym. Gärna med just de här tvåårseleverna, som alla har både bärighet i röst med personlig klang, där Gustav Gälsing sticker ut, samt scennärvaro. Det är både de och musikalen värda.
Scennärvaro. Andraårseleverna på musikallinjen på Högskolan för scen och musik har alla stark personlighet. Foto: EMELIE SIGELIUS
Ja, det här är en avskalad uppsättning. Blott keyboard, bas och trummor i orkestern. Dessutom har ensemblen fått jobba med avstånd, men snyggt vänt det till sin fördel. Där blir, exempelvis, en övergreppsscen oerhört stark – trots, eller tack vare, två meters avstånd.
”Silverhjärtats hemlighet” spänner över och bottnar i mycket: lättsamhet, trulighet, juvenil kärlek, svartsjuka, one night stand, gayrelation, fylla, pengar, drama, uppvigling, ond bråd död och så då silverhjärtats hemlighet. Se, en mycket fint komponerad och framförd musikal som en present till Göteborg 400 år. Grattis!
