Så har Göteborgs filmfestival rullat ut röda mattan. Nu med lite extra allt. 547 filmer på elva dagar och det för att fira sitt 40-årsjubileum.

Det är nu racet börjat för filmentusiasten, för cineasten och för den som vill slukas av festligheterna, seminarierna eller bara för att se en film av en b-regissör som ingen annan hört talat om med skådespelare som alla glömt.

Göteborgs filmfestival rymmer allt.

Ja, festivalen vill eka i den stora filmfestivalvärlden. Kallar sig Göteborg Film Festival och ska alltså uttalas på engelska (hur man nu uttalar Göteborg på engelska)… jag är mer modest, väljer det lokala, men är stolt och glad över festivalen och, nej, det är inte många år som jag missat den och inte missat invigningen.

Så var jag också på den första, men då i egenskap av artist (vilket jag skriver om här) och därefter har det rullat på rejält.

Mina fem toppfilmer kan ni se längst ner.

40-ÅRSJUBILEUM OCH 10-ÅRS

40-års jubileum, alltså, och 10-årsjubileum för Z och mig. Allt ska firas.

Men jubileet till trots är det mesta sig likt. Drakens foajé fylls med kändisar och megakändisar, vänner strålar och sammanlänkas, samtal, sorl och lite alkohol, intervjuer och vimmelfotografering för att sedan alla ska slussas in i den fantastiska salongen, den som höjer biotittandet till den där meganivån som aldrig en teveskärm klarar.

Bianca Kronlöf är en fnittrigt plump konferencier, som gör en snubblande entré iklädd regnställ till ackompanjemang av regnsmatter. Well, Göteborg, liksom… i fördomarnas värld. Vi som har varit på filmfestivalen vet ju att det snarare är slask, snålblåst, ispiskande snöglop och rå vind som följer festivaldeltagarna på golgatavandringen mellan visningarna.

Men hon är min humor. Lite över gränsen, lite fel; därmed rätt.

PRISER OCH TAL

Så tal av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, som på härligt klingande göteborgska talar om Filmfestivalens betydelse för Göteborg.

Därefter följer prisutdelningar – Ahang Bashi fick Mai Zetterlingstipendiet och 200000 kronor, danska Lone Scherfig belönas med Nordic Honorary Dragon Award (ja, den där engelskan) – och allt direktsänd på 40 biografer ut i landet samt dessutom på det gränslösa www. Och jag kan inte låta bli att tänka, hur ser det ut? För invigningen är fumlig, snubblig och konferenciern växlar mellan svenska och engelska, talarna blandar mellan språken hej vilt och vissa ceremonier glöms av och räddas.

Charmigt, javisst. Proffsigt och värdigt en 40-årsjubilerande festival? Knappast.

Men kulturminister Alice Bah Kunke är stringent i sitt tal och väljer att ta strid mot de allt mer konservativa och kulturfientliga strömningarna i Europa, ja världen, med en allt merökande brist på öppenhet och humanistiska värderingar.

FILMTAJM

Så filmerna. Först ut, förstås, vinjettfilmen, som Johannes Nyholm gjort en fnittrigt brutal och absurd historia. Långt från senare års pompösa serie om den växande draken…

”Min börda” – Niki Lindroth von Bahrs ambitiösa kortfilm – åtknyter till det absurda temat. En musikal med skev musik och en animation som lever kvar.

Men det är världspremiären av finska ”Tom of Finland” som pockar på störst uppmärksamhet. En film, som förstås, har lockat stora delar av filmteamet med regissör Dome Karukoski, producent och skådespelare. Att delar av filmen är inspelad i Göteborg väcker naturligtvis extra intresse.

Så hur är filmen om bögikonen Tuoko Laaksonen…? Han som med pennan och sin fantasi öppnade upp för en hel gaykultur, straffades för det, kämpade för det och hyllades för det.

Det är en film i retrospektiv. Från andra världskriget med Laaksonen som löjtnant i en värld av grymhet, men också som homosexuell i en värld fylld av unga män.

Kan man sin historia om homosexualitet finns kunskapen om fördomar och en ständig kamp att fullt få leva ut sin kärlek eller längtan efter den. Oftast i hemlighet, alltid med skuld i stadigt sällskap.

Filmen tappar inte fokus från detta för en sekund. Men är också en stilla, vackert flytande flod av händelser där dramatiken sällan bränner och där lusten liksom blir på avstånd.

Det är synd. För ”Tom of Finland” är en angelägen film med fenomenalt skådespeleri framför allt av den allestädes närvarande Pekka Strang i huvudrollen. Miljödetaljerna är på pricken, kostym likaså… men känslorna? Jag saknar dem.

”Tom of Finland” – en angelägen film som inte bränner till.

Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1988) – förändrade mig, förändrade mitt beteende, stor filmkonst.

Lisa Ashans ”Apflickorna” (2012) – gav mig nya perspektiv och fångade suveränt och dramatiskt juvenila relationer med – här – barn/flickor på väg mot vuxenlivet.

Tobias Lindholm och Michael Noer ”R” (2010) – ett dansk fängelsedrama som kryper in under huden.

Rob Reiners ”This is Spinal Tap” (1984) – rockparodin som är mer än en parodi, som nu lever sitt eget liv. Hela Kai Martin & Stick! var och såg den på Atalante.

Johannes Nyholms ”Las Palmas” (2011) – en kortfilm som gör stor humor på kort tid och med regissörens bäbis i en absurd huvudroll.

Fotnot: Listan är flytande och kan när som helst ändras och ifrågasättas.