London, the Jam, do woop och McQueen

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The LambrettasThe Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

ExLond3Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld  och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Lond1510

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

ExLond5 Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

KreativtExLond6

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.

Amy – mer än en film

AMY

!!!!

Dokumentär av Asif Kapadia om Amy Whinehouse liv

Unknown En gripande dokumentär… Foto: BILLBOARD

I boken ”Amy, my daughter” framställer sig Amy Whinehouse far, Mitch, som en rättskaffens, hårt arbetande man, som engagerar sig hett och ivrigt i sin dotters livsöde. Det är han som får in henne på rehabilitering, det är han som kämpar för hennes rätt… Nå, dokumentären ”Amy” av Asif Kapadia visar på en motsatt sida; inte undra på att Mitchelle Whinehouse gick i taket, men slutligen ändå gav sitt ja till att filmen skulle få visas som filmskaparen önskade.

Var sanningen ligger kommer vi aldrig få veta och Mich Whinehouse kommer för alltid leva med vetskapen om att det han gjorde aldrig var tillräckligt eller gott nog för sin dotter. Hon drev sig själv på destruktion och mot döden; det är det den grymma filmen visar osminkat, naket och desperat.

Amy Whinehouse alltför korta liv går knappast att fästa på film, men är ändå intressant nog för att göra det. ”Amy” är skoningslös, med tillbakablickar, intervjuer med vänner sedan barndomen, pojkvänner, managers, medmusiker, producenter, familjemedlemmar, tillgång till videor ur privata arkiv och mängder med klipp inifrån och utifrån, blir ”Amy” lika påträngande som de horder av paparazzifotografer som smällde av närgångna bilder dag som natt efter hennes genombrott. Alla lika kåta på skandalen Amy Whinehouse, alla lika missvisande och fullständigt i brist på empati över människan Amy Whinehouse och, faktiskt, ointresserade av artistens Amy Whinehouse.

Hon blommade snabbt, skapade fort en stil som blev hennes, ett uttryck som ingen annan, förenade jazz med soul och hade en röst som naglade fast en som lyssnare. Men långt innan artistvärlden lockade möjligheten till att chilla med droger. Varför är en fråga som aldrig blir till ett svar i filmen. Ändå är det här den tungt rullande sten som ökar i acceleration och till slut krossar hennes liv.

Få värnade om hennes liv, hon gjorde det inte. Den självklara integritet som hon hade som människa var så skör, att den aldrig räckte till skydd mot det massiva intresse som hennes person gav – oavsett om det handlade om artisten eller missbrukaren Amy Whinehouse.

Det gör ont att se ”Amy”. Det gör ont att se en fragil människa gå sönder, att mer och mer gå i stycken, att hennes vilja att förstöra för sig själv var starkare än något annat, ja starkare än den musik hon ville skapa och att hon dessutom var omgiven av människor som inte såg till hennes väl, eller klarade av att skydda henne mot hennes destruktiva jag. Det gör ont att strålkastarljuset inte lyfte henne ut mot stjärnorna, himlen och den artistiska friheten utan brände henne som en alltför ivrig Ikaros jakt mot solen. Ett öde ingen ska behöva drabbas av, men som Amy Whinehouse dessvärre delat med flera andra artister,

Semesterläsning från thrillervärlden

Krim

Skön litteratur med nerv för lata dagar. Foto: KAI MARTIN

Nej, det är väl inte riktigt sant att jag läst den här traven böcker under något slags ledighet eller semester. Istället handlar det om böcker som kan tjäna som underhållning när väl fritiden slå till. Krimromaner som jag läst under ett halvårs tid.

Ja, det är inte skönlitteratur, men skön litteratur med thrillernerv och krimhistorier som kittlar, allt som oftast. Jag trivs i den onda världen i böckerna, lockas av miljöer som kanske inte är så lockande, tycker om sidvändandet, den där febriga känslan som uppstår då spänningen är olidlig och jag inte hittar någon vila från ett kapitel till ett annat; jag måste bara fortsätta, driva på mot upplösningen.

Alla författare klarar inte detta och så är det heller inte med de böcker som jag skriver om här. Men de har alla, sinsemellan  kvalitet, som jag ser det och värda  att läsas. Ja, här saknas en Denis Mina (en favorit) och andra krimdramadamer, men det blev herrbetonat och macho den här gången; beklagar.

Jo Nesbø: Blod på snö (2015 Piratförlaget)

!!

Den norske thrillermästaren har retat mina sinnen sedan jag första gången läste ”Rödhake” (2002), premiär för mig gällande Nesbø, men han tredje bok om kriminalaren, Oslopolisen Harry Hole. Jag är förtjust i hans grepp och berättarteknik. han kan det här med att skapa dramatik och vet att väva en god berättelse. Men ”Blod på snö” är en tunn historia, inte bara för sina blott drygt 180 sidor (Nesbø ligger gladeligen på över 400–500 sidor i sina senaste alster) och jag kan inte undgå att få känslan av det är överblivet material från romanen ”Sonen”, som föregick denna. Temat om en ung, enslig mördare är slående likt. Men här skapas inte sedvanligt drama och tonen känns trött för att vara Jo Nesbø.

Jussi Adler-Olsen: Den gränslöse (2015 Albert Bonniers förlag)

!!!

Redan med thrillerdebuten ”Alfabethuset” (1997, men på svenska först för 14 år sedan) visade danske Jussi Adler-Olsen på att han kan komponera en berättelse med oväntade och raffinerade vändningar. Men det var med starten av storyn om den styvnackade, fåfänge och sidsteppade kommisaren Carl Mörck i ”Kvinnan i rummet” (2007), som det tog ordentligt skruv. Tväre Mörck är en härlig karaktär som med den ofrivillige partnern Assad möter både motstånd och medkänsla; ett osannolikt team, som också får spegla det danska samhället med ironiska grimaser, spetsig humor och syrlig satir. I den ”Den gränslöse” får duon med kollegor på kalla fallavdelningen Q återigen nysta i ett olöst fall. Med sedvanlig klass ror Adler-Olsen hem det med oväntade förlopp. Men kanske är intrigen ändå inte den starkaste i serien. Jag upplever en viss slentrian i de inledande kapitlen innan storyn kopplar greppet om mig.

Ian Rankin: Helgon eller syndare (2015 Forum)

!!!!

Med sin serie om kriminalinspektören John Rebus fick Ian Rankin inte bara en stormande succé, utan också fans att vallfärda till Edinburgh, staden där Rebus verkar. Men författaren tröttnade på sin surmulne, egensinnige och lätt alkoholiserade polis, vände honom ryggen för internutredaren Malcolm Fox för fem år sedan. Åter styvt berättat, men inte med samma driv i historierna, även om Ian Rankin kan sina intriger oavsett vem han skriver om. Kanske var det planerat eller också kom John Rebus och pockade på uppmärksamheten, för pensionen är över. I ”Helgon och syndare” blir Rebus dessutom motvillig medarbetare till Malcolm Fox, tillsammans vänder de på stenar högt och lågt – och, ja, Ian Rankin är osvikligt en av mina stora favoriter, så också i denna hans senaste bok på svenska.

Stefan Nilsson: Hämndens spel (2014 Hoi förlag)

!!!!

Förre GT-kollegan, sportreportern Stefan Nilsson hade väl suttit och skrivit på sin debutroman, ”I flyktens skugga” (2013) i tio år innan den kom ut. Det var något som märktes, då flytet hackade initialt. Men berättelsen om albanske polisen Kreshnik Gjinali kändes initierad och Stefan Nilsson har med oändliga resor till Albanien koll på både bakgrund, historia och karaktärer att storyn känns trovärdig. En bra bit in i boken kom också tempoväxlingen. Stefan Nilsson fick ordning på berättelsen som gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa, från ett kapitel till ett annat. Andra romanen i serien om Kreshnik Gjinali, ”Hämndens spel”, är författad under en kortare period och det märks. Här finns driv och nerv från början. Återigen pendlar dramatiken mellan Sverige och Albanien, men denna gång också med mellanspel i USA för intrigen. Det är snyggt berättat och Stefan Nilsson skapar ännu än en gång en dramatik i sin berättelse, som tar andan ur mig. Precis som med debuten klarar jag inte att lägga ifrån mig boken i första taget. En lapsus dock i kompositionen; jag tycker inte det känns trovärdigt med Kreshniks hustru Teuta, som också är polis i Sverige, som verkar så aningslös och naiv i hemlandet. Stefan Nilsson får i och för sig ordning på karaktären mot slutet, men då är mina dubier redan satta.

Jan Sprangers: En boxares fall (2014 Förlaget Orda)

!!!

Åter en GT-kollega som kommer med en kriminalroman. Jo, jag är imponerad; inte bara för modet att skriva och få en bok publicerad, utan för styrkan i de bådas berättelser. Det märks att Jan Sprangers har en bakgrund som kriminalreporter. Han kan turerna, vet hur polisen jobbar och är dessutom stilistiskt säker. Det finns ett driv i berättelsen och en nogsamhet, som jag uppskattar. När han dessutom öppnar på locket för Göteborgsmiljöer, som är mig främmande ger det extra pluspoäng. Debuten är planerad att följas av fler. Då kommer Jan Sprangers med all säkerhet få upp tempot ytterligare i sitt skrivande, för även om ”En boxares fall” är utmärkt författad med en väl spunnen intrig, så saknar jag intensiteten, den där nerven som till slut driver på mot slutet. Men med ”En boxares fall” visar Jan Sprangers på att han är att räkna med som kriminalförfattare och att han kan det här med förvecklingar och inte helt givna finaler.

Jo Nesbø: Sonen (2014 Piratförlaget)

!!!!

Harry Hole har fått ta paus i Jo Nesbøs författarskap. Istället låter han unge heroinisten och internen Sonny Lofthus ta rejäl plats  i spänningsromanen ”Sonen”. Ja, herregud, Jo Nesbø är en mästare på intriger, på spänningen och att vända och vrida på sin berättelse. Skickligt får han mig att möta ett mörkt Oslo fullt av korruption, hierarkier och onda sanningar vilandes i skuggan av det nyrika. ”Sonen” spänner över mer än 500 sidor, men är lättläst, infernalisk i sin berättelse och sitt tempo. Det är en bok, som brinner och som precis som med Ian Rankin och Edinburgh får mig att längta till Oslo, trots att miljön och stämningarna inte alls lockar egentligen.

Lars Kepler: Stalker (2014 Albert Bonniers förlag)

!!!

Det är märkligt, för jag tycker att författarparet Alexander Ahndorli och Alexandra Coelho Ahndorils författarskap under pseudonymen Lars Kepler spinner för mycket kring bestialiska mord och krystade seriemördare för att det ska falla mig på läppen. Men likt förbannat sitter jag där och läser bok efter annan med samma iver och andlöshet, drabbad av den spänning som författarparet bygger upp. ”Stalker” är inget undantag. Här gör utredaren Joona Linna överraskande comeback och blir tillsammans med psykologen Erik Maria Bark de som reder ut en sanslöst blodig historia. Språket är kärvt och intensivt, korta meningar, rappt berättat och det ger naturligtvis tempot tillsammans med den listigt utmejslade intrigen. Nej, jag är fortfarande inte förtjust i det bestialiska och övervåldet. Jag inbillar mig att Lars Kepler skulle kunna skriva mer intelligent och våldsbefriat än så här; ungefär som Åke Edwardson utvecklade sina romaner om Erik Winter.

Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

Crippa2

Crippas café – en öppen plats för alla i Majorna, Göteborg, Västergötland, Sverige, Europa, världen, universum.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Kliver in på nyöppnade Crippas café och möter ägaren, en drygt 50-årig man som är så mycket mer.

1978 träffade jag honom första gången. Tror jag.

Det var då han var beväpnad med en bordskniv att försvara sig mot punkarna – de som ändå lockade så mycket – allt för alla eventualiteters skull.

Han var i högstadieåldern, bara 15 år och punkrocken hade gått rätt in i blodomloppet. Där och då på Sprängkullen förändrades hans liv, på scen bland alla band under denna tvådagarsfestival spelade Attentat; ett halvår senare var han bandets basist, hans bästa kompis Peter blev gruppens trummis, trots att han var gitarrist. Det var så det var på den tiden, tillfällen greps i flykten och sedan var det bara att springa med utav helvete.

Crippa har sprungit sedan dess. Idogt och flitigt, utan att mattas. Han har fortfarande punken i blodet, den kommer aldrig gå ur honom, med de ideal som följer honom, som veganism och feminism. På scen är han den tuffaste av rockers, vid sidan av en ödmjuk man med varmt hjärta och stora drömmar.

Nej, han kom aldrig att använda den där bordskniven; att bära den var bara något slags nyck, en illa förflugen tanke, en rädsla inför det okända. Han kom istället att vässa sin själsliga egg och den är fortfarande skarp.

Och jag tror alltså att jag träffade honom då, för helt säker är jag inte. Jag gjorde min militärtjänstgöring och fick bara permis för Kai Martin & Stick!:s spelning första kvällen – om Crippa var bland dem i publiken då vet jag inte… Men jag har träffat honom ofantligt många gånger sedan 1979 och framåt, det vet jag säkert.

Han är alltså sedan några år fyllda 50, har barn i olika kullar med olika kvinnor, som alla på hans 50-årsfest hyllade honom på det mest underbara och humoristiska sätt. Som fritidspedagog har han ytterligare barn, som han värnar, plus alla järn i elden som basist i Troublemakers och Attentat.

Jo, Crippa har fullt upp.

Crippa7

Kaféägare Cristian Odin efter stängningsdags. Foto: KAI MARTIN

Men ändå räcker det inte. Samtidigt som karriären med Attentat har tagit ordentlig skruv efter många år i träda, så ägnar han alltså Troublemakers tid som basist. Turnéerna varvas och inte sällan spelar båda banden samma kväll. Visst, dubbelt gage, men också dubbelt slit. Men äventyren med rock’n’rollen ger, om inte sin ekonomiska belöning, så pris i form av erfarenhet och upptäckter. I höstas var han på turné med Troublemakers i Japan, ett oförglömligt minne i en annan del av världen, med en kultur som är densamma som vår, men ändå så väsensskild.

Under våren har han spelat in nytt material med Attentat under överinseende av producenten och ljudteknikern Pedro Ferreira , som jobbat med akter som The Darkness, Joe Strummer, Therapy och Meat Loaf och blivit vinnare av Brit Award, för sina gärningar. (Resultatet kan höras sedan en tid tillbaka på Spotify, iTunes med mer och synas i videor – kolla här!).

Samtidigt håller han på att göra ny platta med Troublemakers, som är planerad att komma i höst. För att inte prata om slitet med de digitala remastringarna av Attentats samtliga album.

Fullt upp, skrev jag.

Nej, det räcker inte.

Crippa började för cirka två år sedan planera för nyinspelningar av Göteborgs punkens finaste låtar – alltså musik av Lädernunnan, Glo, Zäpo och Göteborg Sound samt nyskrivna ”Fattigmans bön”. Musiken spelades in i hans studio och har varit klart en tid, men releasen kom först i våras. Några videor finns, som är väl värda att kika på här och här (ja, ni kan se mig i den sistnämnda och höra mig i den förstnämnda).

Crippa3

Rock’n’roll är en del av Crippas liv och på Crippas café får man sitt lystmäte med utställningar,

här Roine Lindströms bilder och spelningar, förutom fika och mat. Foto: KAI MARTIN

Jo, jag är imponerad av den här mannen. Alla vet att dygnet har 24 timmar, men för Crippa har det blivit ett extra tillägg på minst tolv timmar till. För hur kan han annars vara en god familjefar, en trogen yrkesman, en hårdför rocker och en nogsam producent.

Så… när han strax efter nyår förra året berättade att han tänkte öppna ett kafé, försökte jag få honom att slå det ur hågen.

Förgäves, har det visat sig. I maj månad öppnade han Crippas Café på Kustens torg i Majorna, ett stenkast från Chapmans torg. Fritidspedagogandet har fått läggas på tjänstledighetshyllan, våren har med energi gått åt att renovera den gamla salladsbaren.

– Jag ville öppna ett kafé, eller ett kulturkafé med vegetarisk inriktning. Det är tankar jag har haft kanske i två års tid, säger han då jag träffar honom på plats.

Crippa6

Öppet ofta med hopp om fler timmar – om alkoholtillståndet kommer. Foto: KAI MARTIN

En och en halv månad har gått, han ser trött ut och ekonomiskt är det ett riskspel. Men familjen är med och ett år har satts innan utvärderingen. För kaféet tar mycket tid utanför öppettiderna.

– Vi bakar själva allt förutom bröd. Vi kör ekologiskt och lagar maten, berättar Crippa som luftar lite skryt utan att bli ett uns självgod.

– Ja, för några dagar sedan var jag själv om att laga maten och fick göra lasagnen. En kvinna kom in och beställde och kom sedan och sa ”Ursäkta, jag måste bara säga att det här var den godaste lasagne jag ätit i hela mitt liv”.

Jo, Crippa slickar i sig berömmet och hoppas att kaféet ska bli en tillvaro för stammisar såväl som nyfikna. Han behöver, förstås, en rejäl kundkrets för att få ihop till omkostnader och lön.

Crippa5

Väger tillvaron på våg. Foto: KAI MARTIN

Crippa får hjälp av sina två äldsta döttrar, Liza och Joanna, men just nu lever de på slit och drömmar; lönen får vänta.

Men han är förtjust i sitt kafé och det är lätt att förstå. Det är en plats som redan har atmosfär, där utställningar skiftar och där onsdagskvällarna viks åt quiz eller konserter.

– Just nu jobbar jag på att få tillstånd, så att jag kan sälja öl, säger Crippa, väl medveten om att det kan gagna kassan, men att det också kräver generösare öppettider.

För Crippas café har öppet för frukost och lunch. Helst stänger han klockan fem, men ibland dröjer han sig kvar och eventuella eftersläntrare får sig en slurk.

Han är sådan, har svårt att stänga någon ute och är snäll med sitt brinnande goda hjärta som drivande motor.

Och han berättar en anekdot som avslutning:

– Några veckor efter att jag öppnat kom ett helt gäng gymnasietjejer, från en skola i närheten, muslimer med slöjor och allt. Bakom disken fanns Liza med sina tatueringar och jag plus alla dessa tjejer, som fick sitta i fred, helt utan trakasserier. Som det ska vara…

Crippa1

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Bravo Bravida Arena

Det är klart att vi ska vara på plats när Häcken inviger sin nya arena Bravida arena där gamla, slitna Rambergsvallen en gång låg.

Häcken gör det med de bästa förutsättningar; vädret är strålande, arenan visar visar sig vara en omedelbart trivsam fotbollsstadion med mått anpassade efter klubben, inte en för stor, skrytsam kostym. Det är snyggt och klädsamt, 6500 blir en perfekt inramning för klubben som sliter förtjänstfullt i skuggan av de tre stora i Göteborg – IFK Göteborg, Gais och Örgryte.

Invigningen föregås av en generös buffé för mängder med VIP-injudna – från byggherrar till sportprofiler och klubbveteraner. Ute på arenan ligger en gul, reklambehängd t-shirt, som besökarna gärna får ta på sig för att få matchen att inramas av gult.

Unga människor från alla håll och kanter blir de som står för invigningsceremonien och det blir vackert så, för alla ska med på Bravida arena.

Bravida1

Till och med himlen blev gul när Bravida arena invigdes. Foto: KAI MARTIN

Den allsvenska matchen visar sig också vara välregisserad. Helsingborg stod för motståndet och med löparbanan bortrationaliserad blir närheten till spelet omedelbart. Det skapar ytterligare atmosfär att få ta del av skitsnack, svett och tempoväxlingar bara meter ifrån.

Det är Häcken som tar kommandot, men väl fram i boxen tar idéerna slut. Det är istället Helsingborg som visar sina vassaste fötter, framför allt Jordan Larsson, legendariske Henrik Larssons 18-årige son. Det är också hans spel som ger laget ledningen i 21 minuten, när han spelar fram Robin Simovic, som smeker in en boll vid straffområdesgränsen via ribban i mål förbi Christoffer Källqvist.

Då har Helsingborg i ett av sina sällsynta anfall haft en annan boll i trävirket.

Men Häcken viker inte ner sig, fortsätter med sin speldominans och lyckas med sitt kortpassningsspel varvat med djupledsbollar att tråckla upp Helsingborgs försvar. Kvittering kommer i 37 minuten med sinnrikt spel där bollen snabbt går som på snöre högt upp på Häckens vänsterkant och Alexander Jeremejeff, nykomlingen från Quiding, hittar Simon Gustafson med ett snittinåtbakåtpass.

På tilläggstid, domaren Mohammed Al-Hakim tog paus vid halv halvleken på grund av hettan, är Helsingborg ytterst nära att ta ledningen. men Christoffer Källqvist gör en Gordon Banksräddning till hörna på Victor Pàlssons vassa chans. Hörnan uteblir, för halvleken är slut.

Nu dröjer det inte länge förrän Helsingborg åter tar kommandot. I 56 minuten lyckas Victor Pàlsson med ett slags lobb, som ställer Källqvist, som också ser ut att halka vid sidledsförflyttningen.

Men är det invigning av en ny arena får inte en förlust sänka värdarna. Häcken visar att de ha ett brett register och spelar föredömlig fotboll. Det ger resultat:

Jasmin Sudic tar tillvara på Simon Sandbergs snygga inspel, en boll som stryker förbi backlinjen och hela väg vidare mot bortre stolpen. 2–2 i 68 minuten.

I den 81 minuten tackar Simon Gustafson för framspelningen till Häckens första mål på Bravida arena och bjuder Alexander Jeremejeff ett nätt pass, som Jeremejeff förvaltar på bästa sätt. Han placerar snyggt bollen förbi Pär Hansson och upp i krysset.

Bravida2

Häcken trivs på sin nya arena. Foto: KAI MARTIN

3–2 blir också slutresultatet och Häcken visar med en gång att laget trivs på sin nya arena.

Det var de inte ensamma om.

Nå, kanske förutom Helsingborgsklacken, som protesterade på plastgräset i paus. En rätt så fjantig protest av flera skäl; dels för att av det egna lagets spelare är många fostrade på just det underlaget, dels så är det inte Helsingborgs supportrar som bekostar Häckens arena.

Bravida3

Protesterande gäster. Foto: KAI MARTIN

Hela havet stormar i Göteborgs mediavärld

Förra året blev osannolikt turbulent i Göteborgs mediavärld; GT var först ut med att tidigt i mars varsla om en organisationsförändring där 19 tappra själar skulle bli 17. Efter en nogsam och nötande process hade ledningen fått den allt mer åldrade redaktionen att gå på knä; arbetsbördan blev allt galnare med desperat ordergivning, tempot höjdes och momenten i jobbet blev fler. Det i sin tur gav sjukskrivningar, varav jag var en som drabbades (på min avdelning var det tre av fyra som var sjukskrivna i januari – bara det en omständighet som borde ge rubriker). Så när beskedet kom om möjlighet att få avgångsvederlag var det elva av 19 som äskade om detta och slutligen tio som gick, däribland jag efter 35 år på tidningen.

I mars 2014 kom också beskedet om att TV4 i princip skulle lägga ner till verksamhet i Göteborg. Redaktionen var i chock.

GP har under ett flertal år lögats i ett stålbad och ytterligare åtgärder sattes in under våren med folk som försvann. Nej, det var inte kul att vara journalist i Göteborg.

Ett år senare och det är shake, rattle and roll i journalistkretsar i stan. Frida Boisen slutade under våren som chefredaktör efter tre år, där hennes uppdrag bland annat var att få gt.se på fötter (ytterst sent beslut av Expressen som tio år tidigare släckte ner ambitionen om en lokal sajt för sin styvmoderligt behandlade produkt i Västsverige) och att rensa ut den äldre kadern medarbetare (det jobbar nu tre stycken, juni 2015, av den gamla stammen på GT).

Under våren har Adrianna Pavlica och Johan Sköld, biträdande nyhetschefer gått till SVT.

Sofia Dahlström – ett oprövat kort på den positionen – kom från GP för att ersätta Frida Boisen. Hon satt också snabbt avtryck i tidningen genom att inte vara lika frekvent på bild, som hennes företrädare som tapetserade publikationen från den dag hon började.

Från GP kom också prisade grävaren Daniel Olsson, ett starkt kort för att främja GT:s utveckling.

I början av juni kom beskedet om att nyhetschefen på GT, Markus Hankins, går till GP för uppdraget som onlinechef, en plats för att positionera GP i kampen om marknadsandelar på webben, som inte längre är så självklar för stadens morgontidning efter Boisens framgångsrika insats. Det var ett besked som överraskade, för Hankins har jag inte bara upplevt som en glödande kvällstidningsman i allmänhet utan som en GT-journalist i synnerhet. Men det är bara att gratulera GP till det draget, precis som med valet av ny kulturchef.

Norrman Ingrid Norrman – från GT till GP nära hela havet stormar i Göteborgs mediavärld.

För någon vecka sedan blev det – slutligen – klart att det blir GT:s förre kulturredaktör Ingrid Norrman, som ersätter Gabriel Byström (jag skrev om hans avgång här). Norrman, som slitit hårt för att göra GT:s röst hörd i det västsvenska kulturlivet, blev av med sin plats vid årsskiftet när tidningen ånyo gjorde en omorganisation och slängde ut lokala ledarsidor, lokala kultursidor och de två fastanställda fotografer som fanns kvar. Hon, som (ja, som de flesta på tidningen) hade jobbat tredubbelt belönades med jobbet som kvällsreporter och fick blanda vimmelreportage med krimuppdrag. Hon bet i det sura äpplet, men har nu lyckligtvis hamnat på rätt plats i rätt tid – ett finger, om ni frågar mig, mot hennes forna arbetsgivare.

GP:s nyhetskrönikör Sarah Britz tackade för sig och tackade ja till uppdraget, det prestigefyllda, att bli tidningen Faktums chefredaktör. Ett bra val.

GP:s ledarsidor har haft sin kris i och med tillsättningen av Alice Teodorescu som chef för avdelningen. Gert Gelott, mångårig, driftig och kunnig skribent gick med en gång, Malin Lernfelt sjuskrev sig, kom tillbaka, men har nu slutat.

För kort tid sedan blev det också klart att Aftonbladets sportreporter Markus Wulcan värvats av GT:s sportredaktion. Ett bra val, jag känner honom som igel att jaga nyheter, främst inom fotbollens värld.

Silly season…? Indeed!

Äntligen delad kritik av Stadsteaterns Karlsson på taket

När jag för en månad såg premiären på Göteborgs stadsteaters uppsättningen av Astrid Lindgrens ”Karlssons på taket” väcktes många funderingar. Någon hade redan vaknat då teatern presenterade sitt program och då också Krister Henriksson i rollen som ”Karlsson på taket”. Men väl på scen blev det mer att förundras över.

Jag hade ju haft mina bryderier kring varför Krister Henriksson kunde propsa på att göra ”Karlsson på taket” när förre konstnärligen ledaren på Stadsteatern, Anna Takanen, var så ivrig att få honom till Göteborg. Om det var villkoret kändes det märkligt.

Men än mer märkligt blev det alltså på scen när pjäsen placeras i sin 50-talsmiljö med rökande vuxna och en gammal hierarkisk ordning i familjen. Det kändes inte här och nu, på något vis, och några givna kopplingar till här och nu görs heller inte i pjäsen.

Nå, det är ju saker man kan ha fördragsamhet med; värre är det de de örfilar som Lillebror, spelad av Nour El Farai, får.

Att barnaga inte längre är ett medel i ”uppfostran” är ingen nyhet, det vet varenda unge och det hördes i salongen.

Något som min recension från för en månad sedan här på min blogg, tar upp.

Stadsteatern missar dessutom det mest väsentliga, att förklara, bjuda in till diskussion och lyfta debatten om vuxnas våld mot barn. Det är, dessvärre, fortfarande angeläget.

Nu har GT:s Ingrid Norrman – äntligen – gått in i debatten med sin krönika som ni kan läsa här.

Hon som jag reagerar på samma sätt och hon dessutom med att, ja, några barn hördes, men de som inte höjde sin stämma för att det kände igen sig… Hur reagerade de…?

Till saken hör att jag kände att den här debatten aldrig kom. När jag läste mina kollegors recensioner i de stora dagstidningarna, var det få om ens någon som ens nämnde örfilarna.

Därför ringde jag till min forna redaktion för några veckor sedan, tipsade om min recension, men mest om vad som faktiskt utspelar sig på Göteborgs stadsteater.

Naturligtvis ville jag ha mer trafik till min blogg, men framför allt ville jag ha igång den debatt som jag saknat.

Nu blev det en krönika i GT, inget refererande till att jag faktiskt lyft ämnet. Det får jag ta, även om det känns lite njuggt, men viktigast är att debatten lyfts.

Ett år går fort

Tänk, nästan 35 år på en arbetsplats.

År som sammantaget blir som en man eller kvinna i yngre medelåldern. En person som därvid lag skaffat familj, en liten större bostad, kanske bil, kanske någonstans att bo på sommaren. Småbarn parat med karriär…

35 år, det blev min tid på GT. För exakt ett år sedan tog det slut. Ett beslut som jag själv tog och som också var tvunget. Jag är övertygad om att jag drabbats av definitiv ohälsa om jag fortsatt, för galenskapen löpte ikapp med mitt förnuft.

Jag hade haft så många bra år, haft några sämre, men på det stora hela var jag glad och stolt över mitt arbete och det yrke som jag tjänade,

Men de senaste åren hade jag blivit sviken mer än en gång parat med att jag, som alltid jobbat hårt och mycket, blev ålagd än mer jobb. Oket från jobbet blev alltmer betungande och den ledighet jag hade räckte sällan till för återhämtning.

Jag var naturligtvis inte ensam om denna erfarenhet. Vi var ett gäng som tog stryk, som allt för många för i dagens medialandskap. Tempot har desperat skruvats upp, men den solidariska fördelningen mellan kollegor är inte alltid jämt fördelat. Orättvisor och chefskap på distans är heller inga bra förutsättningar för att göra ett bra jobb. Ansvariga drygt 50 mil har sällan koll hur skribenter på en annan ort har det; det är lätt att lägga ut jobb, komma med idéer som extra lök på laxen och är man en bror duktig sväljer man betet, glömmer bort att säga nej, begränsa och skapa en zon av anständig arbetsbelastning.

Det kanske kunde anas som en konspiration, men upplevelsen var tydligt; vi som var äldre skulle skrämmas bort genom Kafkaliknande arbetsfördelning. Det skulle senare visa sig stämma, min chefs mål var att byta ut de äldre mot nytt, oavsett kompetens eller arbetskapacitet. Nu är det blott några få kvar av den gamla kardern; jag är alltså inte en av dem.

GT är inte min tidning längre; jag känner inte igen mig. Kultursidorna med personlig touch har försvunnit, ledarsidorna är snarlika huvudtidningen i Stockholm. Nöjessidorna är inte ens en skugga av det som en gång producerade från Göteborg. Nyhetssidorna kämpar desperat med att vara lokala, gör ett gott jobb, men tumskruvarna är hårt åtvridna. Sporten har länge varit den sista, definitiva utposten som höll förändringarna stången. Men även denna bastion har fallit.

Knappast till läsarnas fromma, de få som finns kvar och jakten på nya går genom snabba klipp.

Ja, förändringarna är i legio, ett resultat av tiden och de förutsättningar som nu ges i dagens tidningsklimat. Men jag är övertygad om att mycket hade kunnat göras så mycket bättre och att arbetsklimatet kunde varit mer angenämt att vistas i. Nu är det en tuff arbetsplats med ett accelererande tempo med väldigt lite eftertanke, om ens någon.

Ett år sedan. Efter 35 år.

Abba – mer än ett museum

Egentligen var jag aldrig speciellt förtjust i Abba. Emellanåt lät kvartetten som ett dansband, som ”I do, I do, I do, I do”, ibland underhållande, som i ”Waterloo”. Men berörd, nej, det blev jag aldrig riktigt och det var med förundran som artister som Elvis Costello på sent 70-tal hyllade det svenska bandet.

Jag såg visserligen Abba i Scandinavium vid ”Arrival”-turnén 1976, minns ljudet helikopterns rotorblad, men övriga intryck är sparsamma så här långt efteråt.

Abba1

I mitt rätta element. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Nej, det är klart att det inte går att undvika Sveriges största musikexport. Abba har betytt otroligt mycket för det som kommit att kallas det svenska musikundret. Men jag var alltså länge kallsinnig… till jag kom till London och en het, brittsommardag fick biljetter till ”Mamma Mia” och blev fast där och då 2001. Musikalen hade gått något år och fängslat en allt växande publik. Jag blev förtjust, rördes av det banala temat, men kanske mest av musiken.

Min respekt för Benny Andersson, Björn Ulvæus, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad har ökat sedan dess.

När jag nu får chansen att ta en titt på Abbamuseet på Djurgården i Stockholm är det med förtjusning. Visst, trånga trappor och ett kapprum som är snålt på utrymme, men desto mer generöst väl inne i environgerna.

Här finns Abbamaterial från när och fjärran, högt och lågt, nördigt och allmänt. Från starten i folkparkerna till de stora scenerna.

Kostymerna till framträdandet vid genombrottet med ”Waterloo” i Brighton för 46 år sedan finns där, men gör mig brydd. Agnethas blå byxor är lila. Jag överraskas också av de knappar som sitter på bandmedlemmarnas kläder. Agnetha har en med ”My generation” och några badges med Beatles. Minns inte det, men när jag sedan längre in i utställningen får se de verkliga kläderna är det andra märken som hon bar. Bäddat för historiskt trubbel, som bara en Abba-kännare av rang kan reda ut.

Det är trångt om saligheten, ty många är kallade till detta tempel. Det är inte lätt att få en stund över för begrundande, men jag fastnar inför en dagbok som Benny Andersson skrev för Expressen inför Melodifestivalen i Brighton. Och jag hittar ett fel med mina granskande ögon, som jag är osäker på är ett direkt citat från publiceringen 1974 eller om det helt enkelt blivit galet då texten skulle upp i museets salonger.

Abba3 Abba4

Finn ett fel… Foto: KAI MARTIN

Benny Andersson skriver om sviten som de fyra bodde i, som ”Napoleon-vinsten”. Den engelska texten ger fog för min misstänksamhet; det ska ju vara Napoleon-sviten, förstås.

Abba2Stick16:7

En tapet från 70-talet på Abba-museet, väldigt lik mönstret på den Bosskjorta

som jag hade på mig vid framträdandet på Liseberg sommaren 2014.

Men i övrigt är utställningen mäktig och historiens vingslag slår tungt som helikopterns rotorblad, med intervjuer från människor i Abbas direkta närhet (musiker, assistenter, tekniker) och lockande interaktion, där man kan bli Abbas femte medlem.

Det är ett dyrt besök – mer än två hundra kronor per besök – som svider en smula. Men när jag kommer in i separatutställningen om Svenska Oberoende Musikproducenter första 40 år. När jag läser på väggen ser jag Kai Martin & Stick! namn nämnt och det känns rimligt att så här 37 år efter bildandet av bandet hamna på museum.

Abba5

Ankomst i ”Arrivel”-helikoptern. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Den svenska mediakrisen är den svenska krisen i stort

Det blåser snålt och kallt på Göteborgs-Posten.

Med anställningen av Alice Teodorescu som chef för ledaravdelningen har ett redan bistert klimat på tidningen blivit än bistrare.

Den skarpt tänkande och välformulerade ledarskribenten Gert Gelotte finner det för gott att sluta, något han beskriver här och som känns väldigt olustigt i det alltmer krympande tidningslandskapet som han och jag med tusentals andra befinner oss i.
Han nämner många orsaker, men visar framför allt på ett allt märkligare tänk från tidningsägarna, där inte bara snabba klicka ska genera läsning utan också populismen ska nå ända in på ledaravdelningarna. Nu handlar det inte ens om eftertankens kranka blekhet. Nu ska det ska gå undan med tänkandet och ska det skrivas måste det vara till stora rubriker, för ju större desto tydligare.
Jag tappade lite andan där i min verksamhet som journalist. Lusten rann av mig och jag har inte varit ensam om det.
Jag märker på mina kollegor hur krafterna sinar, oavsett ålder, och det är klart med den misshandel som svensk journalistkår har drabbats av under några raska år är det inte så konstigt.
Resumé skriver i en granskning skoningslöst om den besinningslösa vinsthysterin. 700 journalistjobb har försvunnit under två år, mestadels inom svensk dagspress, samtidigt som ägarna under samma period har tjänat 3,3 miljarder.
Jag är tvungen att skriva det igen.
3,3 miljarder!
Det är häpnadsväckande mycket pengar och mediahusen är inte ensamma om denna groteska girighet.
Därför är svenska mediakrisen inte bara ett problem för de journalister som träder ut i arbetslöshet eller för de stackars textknackare som är kvar. Vinsthysterin och bristen på anständiga arbetsplatser är ett problem som sprider sig som en farsot över hela Sverige. Lägg till att allt fler företag slimmar sin organisation i jakt på vinster som ska gagna giriga ägare. Få jobbar mycket som får jobba än mer. Det i sin tur sliter ut de som har jobb, sjukskrivningarna ökar i samma takt som arbetslösheten. Skrivet detta ska vi också ha i minnet att kravet på att vi jobbar längre och skjuter pensionen framför oss ökar.
Det är naturligtvis en arbetsekvation som inte går ihop. För vem ska orka jobba med ett tempo och arbetsbörda som rimligtvis borde delats på flera…?
Det är alltså inte bara ett problem för de som kliver ut i arbetssökandets töcken, det är också ett problem för hela Sverige och därmed något som regeringen måste se stint i vitögat.
Dessvärre finns det inga tecken på att så görs.