Förra året blev osannolikt turbulent i Göteborgs mediavärld; GT var först ut med att tidigt i mars varsla om en organisationsförändring där 19 tappra själar skulle bli 17. Efter en nogsam och nötande process hade ledningen fått den allt mer åldrade redaktionen att gå på knä; arbetsbördan blev allt galnare med desperat ordergivning, tempot höjdes och momenten i jobbet blev fler. Det i sin tur gav sjukskrivningar, varav jag var en som drabbades (på min avdelning var det tre av fyra som var sjukskrivna i januari – bara det en omständighet som borde ge rubriker). Så när beskedet kom om möjlighet att få avgångsvederlag var det elva av 19 som äskade om detta och slutligen tio som gick, däribland jag efter 35 år på tidningen.

I mars 2014 kom också beskedet om att TV4 i princip skulle lägga ner till verksamhet i Göteborg. Redaktionen var i chock.

GP har under ett flertal år lögats i ett stålbad och ytterligare åtgärder sattes in under våren med folk som försvann. Nej, det var inte kul att vara journalist i Göteborg.

Ett år senare och det är shake, rattle and roll i journalistkretsar i stan. Frida Boisen slutade under våren som chefredaktör efter tre år, där hennes uppdrag bland annat var att få gt.se på fötter (ytterst sent beslut av Expressen som tio år tidigare släckte ner ambitionen om en lokal sajt för sin styvmoderligt behandlade produkt i Västsverige) och att rensa ut den äldre kadern medarbetare (det jobbar nu tre stycken, juni 2015, av den gamla stammen på GT).

Under våren har Adrianna Pavlica och Johan Sköld, biträdande nyhetschefer gått till SVT.

Sofia Dahlström – ett oprövat kort på den positionen – kom från GP för att ersätta Frida Boisen. Hon satt också snabbt avtryck i tidningen genom att inte vara lika frekvent på bild, som hennes företrädare som tapetserade publikationen från den dag hon började.

Från GP kom också prisade grävaren Daniel Olsson, ett starkt kort för att främja GT:s utveckling.

I början av juni kom beskedet om att nyhetschefen på GT, Markus Hankins, går till GP för uppdraget som onlinechef, en plats för att positionera GP i kampen om marknadsandelar på webben, som inte längre är så självklar för stadens morgontidning efter Boisens framgångsrika insats. Det var ett besked som överraskade, för Hankins har jag inte bara upplevt som en glödande kvällstidningsman i allmänhet utan som en GT-journalist i synnerhet. Men det är bara att gratulera GP till det draget, precis som med valet av ny kulturchef.

 Ingrid Norrman – från GT till GP nära hela havet stormar i Göteborgs mediavärld.

För någon vecka sedan blev det – slutligen – klart att det blir GT:s förre kulturredaktör Ingrid Norrman, som ersätter Gabriel Byström (jag skrev om hans avgång här). Norrman, som slitit hårt för att göra GT:s röst hörd i det västsvenska kulturlivet, blev av med sin plats vid årsskiftet när tidningen ånyo gjorde en omorganisation och slängde ut lokala ledarsidor, lokala kultursidor och de två fastanställda fotografer som fanns kvar. Hon, som (ja, som de flesta på tidningen) hade jobbat tredubbelt belönades med jobbet som kvällsreporter och fick blanda vimmelreportage med krimuppdrag. Hon bet i det sura äpplet, men har nu lyckligtvis hamnat på rätt plats i rätt tid – ett finger, om ni frågar mig, mot hennes forna arbetsgivare.

GP:s nyhetskrönikör Sarah Britz tackade för sig och tackade ja till uppdraget, det prestigefyllda, att bli tidningen Faktums chefredaktör. Ett bra val.

GP:s ledarsidor har haft sin kris i och med tillsättningen av Alice Teodorescu som chef för avdelningen. Gert Gelott, mångårig, driftig och kunnig skribent gick med en gång, Malin Lernfelt sjuskrev sig, kom tillbaka, men har nu slutat.

För kort tid sedan blev det också klart att Aftonbladets sportreporter Markus Wulcan värvats av GT:s sportredaktion. Ett bra val, jag känner honom som igel att jaga nyheter, främst inom fotbollens värld.

Silly season…? Indeed!

Tänk, nästan 35 år på en arbetsplats.

År som sammantaget blir som en man eller kvinna i yngre medelåldern. En person som därvid lag skaffat familj, en liten större bostad, kanske bil, kanske någonstans att bo på sommaren. Småbarn parat med karriär…

35 år, det blev min tid på GT. För exakt ett år sedan tog det slut. Ett beslut som jag själv tog och som också var tvunget. Jag är övertygad om att jag drabbats av definitiv ohälsa om jag fortsatt, för galenskapen löpte ikapp med mitt förnuft.

Jag hade haft så många bra år, haft några sämre, men på det stora hela var jag glad och stolt över mitt arbete och det yrke som jag tjänade,

Men de senaste åren hade jag blivit sviken mer än en gång parat med att jag, som alltid jobbat hårt och mycket, blev ålagd än mer jobb. Oket från jobbet blev alltmer betungande och den ledighet jag hade räckte sällan till för återhämtning.

Jag var naturligtvis inte ensam om denna erfarenhet. Vi var ett gäng som tog stryk, som allt för många för i dagens medialandskap. Tempot har desperat skruvats upp, men den solidariska fördelningen mellan kollegor är inte alltid jämt fördelat. Orättvisor och chefskap på distans är heller inga bra förutsättningar för att göra ett bra jobb. Ansvariga drygt 50 mil har sällan koll hur skribenter på en annan ort har det; det är lätt att lägga ut jobb, komma med idéer som extra lök på laxen och är man en bror duktig sväljer man betet, glömmer bort att säga nej, begränsa och skapa en zon av anständig arbetsbelastning.

Det kanske kunde anas som en konspiration, men upplevelsen var tydligt; vi som var äldre skulle skrämmas bort genom Kafkaliknande arbetsfördelning. Det skulle senare visa sig stämma, min chefs mål var att byta ut de äldre mot nytt, oavsett kompetens eller arbetskapacitet. Nu är det blott några få kvar av den gamla kardern; jag är alltså inte en av dem.

GT är inte min tidning längre; jag känner inte igen mig. Kultursidorna med personlig touch har försvunnit, ledarsidorna är snarlika huvudtidningen i Stockholm. Nöjessidorna är inte ens en skugga av det som en gång producerade från Göteborg. Nyhetssidorna kämpar desperat med att vara lokala, gör ett gott jobb, men tumskruvarna är hårt åtvridna. Sporten har länge varit den sista, definitiva utposten som höll förändringarna stången. Men även denna bastion har fallit.

Knappast till läsarnas fromma, de få som finns kvar och jakten på nya går genom snabba klipp.

Ja, förändringarna är i legio, ett resultat av tiden och de förutsättningar som nu ges i dagens tidningsklimat. Men jag är övertygad om att mycket hade kunnat göras så mycket bättre och att arbetsklimatet kunde varit mer angenämt att vistas i. Nu är det en tuff arbetsplats med ett accelererande tempo med väldigt lite eftertanke, om ens någon.

Ett år sedan. Efter 35 år.

Det blåser snålt och kallt på Göteborgs-Posten.

Med anställningen av Alice Teodorescu som chef för ledaravdelningen har ett redan bistert klimat på tidningen blivit än bistrare.

Den skarpt tänkande och välformulerade ledarskribenten Gert Gelotte finner det för gott att sluta, något han beskriver här och som känns väldigt olustigt i det alltmer krympande tidningslandskapet som han och jag med tusentals andra befinner oss i.
Han nämner många orsaker, men visar framför allt på ett allt märkligare tänk från tidningsägarna, där inte bara snabba klicka ska genera läsning utan också populismen ska nå ända in på ledaravdelningarna. Nu handlar det inte ens om eftertankens kranka blekhet. Nu ska det ska gå undan med tänkandet och ska det skrivas måste det vara till stora rubriker, för ju större desto tydligare.
Jag tappade lite andan där i min verksamhet som journalist. Lusten rann av mig och jag har inte varit ensam om det.
Jag märker på mina kollegor hur krafterna sinar, oavsett ålder, och det är klart med den misshandel som svensk journalistkår har drabbats av under några raska år är det inte så konstigt.
Resumé skriver i en granskning skoningslöst om den besinningslösa vinsthysterin. 700 journalistjobb har försvunnit under två år, mestadels inom svensk dagspress, samtidigt som ägarna under samma period har tjänat 3,3 miljarder.
Jag är tvungen att skriva det igen.
3,3 miljarder!
Det är häpnadsväckande mycket pengar och mediahusen är inte ensamma om denna groteska girighet.
Därför är svenska mediakrisen inte bara ett problem för de journalister som träder ut i arbetslöshet eller för de stackars textknackare som är kvar. Vinsthysterin och bristen på anständiga arbetsplatser är ett problem som sprider sig som en farsot över hela Sverige. Lägg till att allt fler företag slimmar sin organisation i jakt på vinster som ska gagna giriga ägare. Få jobbar mycket som får jobba än mer. Det i sin tur sliter ut de som har jobb, sjukskrivningarna ökar i samma takt som arbetslösheten. Skrivet detta ska vi också ha i minnet att kravet på att vi jobbar längre och skjuter pensionen framför oss ökar.
Det är naturligtvis en arbetsekvation som inte går ihop. För vem ska orka jobba med ett tempo och arbetsbörda som rimligtvis borde delats på flera…?
Det är alltså inte bara ett problem för de som kliver ut i arbetssökandets töcken, det är också ett problem för hela Sverige och därmed något som regeringen måste se stint i vitögat.
Dessvärre finns det inga tecken på att så görs.