Det kunde ha varit som en tanke, när jag igår träffade en tidigare medarbetare på GP som säger två saker av vikt men också ryktesvis.

1. GP har vänt in och ut på fickorna, nu försöker de också göra sig av med byxorna.

2. En tidigare högt uppsatt chef inom koncernen höll sitt 50-årskalas på lokal för 400 gäster – företaget fick ta kostnaden.

Rykten är som skvaller. Man ska ta dem med en nypa salt. Men ibland kantrar det över och blir till skakningar från nedre däck, som ger en aning om något annalkande.

Gabriel Byström sysslar inte med skvaller och förtal. Men det är just sådan vidlyftighet i punkt två som Gabriel Byström har kritiserat sitt eget företag för. Klart och tydligt har hans ställningstagande varit, ägaren Peter Hjörnes svar har varit mer desperata och duckande.

Gabriel Byström lämnar sin tjänst som chef för GP:s kultur. Foto: GP

Nu lämnar denne kloke och välskrivande redaktör sin tjänst för jobbet som chef på Radio Skaraborg.

Jag minns Gabriel Byström som en rätt trött nöjesskribent när han kom till GP och banne mig och han inte nickade till när han satt framför mig på Oasis Globenkonsert 1997 (i och för sig förståligt, det var en trist konsert).

Men han har knappast nickat till sedan dess och definitivt inte sedan han för drygt åtta år sedan tillträdde som chef för kultur, gränslöst och sedermera nöje. Tvärt om, han har utvecklats som stilist och han håller huvudet både kallt och högt när det krisar. Med klarsynthet lyfter han frågorna, analyserar, förklarar och har åsikter som det går att spegla sig och lära sig av.

Som GP:s finansiella kris.

Jo, svenska tidningsvärlden är i limbo. Få vågar satsa och det gäller GP i synnerhet. Det företag som förköpte sig, blev större än vad som var nyttigt och nu betalar ett surt pris i form av allt knappare resurser.

Nej, jag vill inte se GP med brallorna nere, jag vill inte ens att GP säljer sina byxor. Jag vill att GP ska stå som en fri och modig tidning, väl rustad, som vågar kritisera och verka i ett trängre mediaklimat där snabba klipp är lika med många klick.

Nu förlorar tidningen sin i särklass vassaste penna och starkaste röst. Någon ny kommer självklart kliva fram – oklart vem – men klarar denne att hålla Gabriel Byströms stolta vajande fana när det blåser kallt och snålt…?

Eller söker GP en lydig knähund utan bett och stil?

Bara GP:s ledning kan räta ut de frågetecknen, men till det krävs en stor portion kurage och självrannsakan.

För när Gabriel Byström nyligen fick Aftonbladets Axel Liffner-stipendium, så var det en viktig markering om journalisternas viktiga roll i samhället; att våga granska, orka vara en nagel i ögat – även på sin egen ledning och ägare – och bara verka för det fria ordet. Byström har blivit rösten som svenska journalister behöver när mediaklimatet är ansträngt. Må han inte tystna i sin nya roll.