Media

Abba – mer än ett museum

Posted on av Kai Martin

Egentligen var jag aldrig speciellt förtjust i Abba. Emellanåt lät kvartetten som ett dansband, som ”I do, I do, I do, I do”, ibland underhållande, som i ”Waterloo”. Men berörd, nej, det blev jag aldrig riktigt och det var med förundran som artister som Elvis Costello på sent 70-tal hyllade det svenska bandet.

Jag såg visserligen Abba i Scandinavium vid ”Arrival”-turnén 1976, minns ljudet helikopterns rotorblad, men övriga intryck är sparsamma så här långt efteråt.

Abba1

I mitt rätta element. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Nej, det är klart att det inte går att undvika Sveriges största musikexport. Abba har betytt otroligt mycket för det som kommit att kallas det svenska musikundret. Men jag var alltså länge kallsinnig… till jag kom till London och en het, brittsommardag fick biljetter till ”Mamma Mia” och blev fast där och då 2001. Musikalen hade gått något år och fängslat en allt växande publik. Jag blev förtjust, rördes av det banala temat, men kanske mest av musiken.

Min respekt för Benny Andersson, Björn Ulvæus, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad har ökat sedan dess.

När jag nu får chansen att ta en titt på Abbamuseet på Djurgården i Stockholm är det med förtjusning. Visst, trånga trappor och ett kapprum som är snålt på utrymme, men desto mer generöst väl inne i environgerna.

Här finns Abbamaterial från när och fjärran, högt och lågt, nördigt och allmänt. Från starten i folkparkerna till de stora scenerna.

Kostymerna till framträdandet vid genombrottet med ”Waterloo” i Brighton för 46 år sedan finns där, men gör mig brydd. Agnethas blå byxor är lila. Jag överraskas också av de knappar som sitter på bandmedlemmarnas kläder. Agnetha har en med ”My generation” och några badges med Beatles. Minns inte det, men när jag sedan längre in i utställningen får se de verkliga kläderna är det andra märken som hon bar. Bäddat för historiskt trubbel, som bara en Abba-kännare av rang kan reda ut.

Det är trångt om saligheten, ty många är kallade till detta tempel. Det är inte lätt att få en stund över för begrundande, men jag fastnar inför en dagbok som Benny Andersson skrev för Expressen inför Melodifestivalen i Brighton. Och jag hittar ett fel med mina granskande ögon, som jag är osäker på är ett direkt citat från publiceringen 1974 eller om det helt enkelt blivit galet då texten skulle upp i museets salonger.

Abba3 Abba4

Finn ett fel… Foto: KAI MARTIN

Benny Andersson skriver om sviten som de fyra bodde i, som ”Napoleon-vinsten”. Den engelska texten ger fog för min misstänksamhet; det ska ju vara Napoleon-sviten, förstås.

Abba2Stick16:7

En tapet från 70-talet på Abba-museet, väldigt lik mönstret på den Bosskjorta

som jag hade på mig vid framträdandet på Liseberg sommaren 2014.

Men i övrigt är utställningen mäktig och historiens vingslag slår tungt som helikopterns rotorblad, med intervjuer från människor i Abbas direkta närhet (musiker, assistenter, tekniker) och lockande interaktion, där man kan bli Abbas femte medlem.

Det är ett dyrt besök – mer än två hundra kronor per besök – som svider en smula. Men när jag kommer in i separatutställningen om Svenska Oberoende Musikproducenter första 40 år. När jag läser på väggen ser jag Kai Martin & Stick! namn nämnt och det känns rimligt att så här 37 år efter bildandet av bandet hamna på museum.

Abba5

Ankomst i ”Arrivel”-helikoptern. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Den svenska mediakrisen är den svenska krisen i stort

Posted on av Kai Martin

Det blåser snålt och kallt på Göteborgs-Posten.

Med anställningen av Alice Teodorescu som chef för ledaravdelningen har ett redan bistert klimat på tidningen blivit än bistrare.

Den skarpt tänkande och välformulerade ledarskribenten Gert Gelotte finner det för gott att sluta, något han beskriver här och som känns väldigt olustigt i det alltmer krympande tidningslandskapet som han och jag med tusentals andra befinner oss i.
Han nämner många orsaker, men visar framför allt på ett allt märkligare tänk från tidningsägarna, där inte bara snabba klicka ska genera läsning utan också populismen ska nå ända in på ledaravdelningarna. Nu handlar det inte ens om eftertankens kranka blekhet. Nu ska det ska gå undan med tänkandet och ska det skrivas måste det vara till stora rubriker, för ju större desto tydligare.
Jag tappade lite andan där i min verksamhet som journalist. Lusten rann av mig och jag har inte varit ensam om det.
Jag märker på mina kollegor hur krafterna sinar, oavsett ålder, och det är klart med den misshandel som svensk journalistkår har drabbats av under några raska år är det inte så konstigt.
Resumé skriver i en granskning skoningslöst om den besinningslösa vinsthysterin. 700 journalistjobb har försvunnit under två år, mestadels inom svensk dagspress, samtidigt som ägarna under samma period har tjänat 3,3 miljarder.
Jag är tvungen att skriva det igen.
3,3 miljarder!
Det är häpnadsväckande mycket pengar och mediahusen är inte ensamma om denna groteska girighet.
Därför är svenska mediakrisen inte bara ett problem för de journalister som träder ut i arbetslöshet eller för de stackars textknackare som är kvar. Vinsthysterin och bristen på anständiga arbetsplatser är ett problem som sprider sig som en farsot över hela Sverige. Lägg till att allt fler företag slimmar sin organisation i jakt på vinster som ska gagna giriga ägare. Få jobbar mycket som får jobba än mer. Det i sin tur sliter ut de som har jobb, sjukskrivningarna ökar i samma takt som arbetslösheten. Skrivet detta ska vi också ha i minnet att kravet på att vi jobbar längre och skjuter pensionen framför oss ökar.
Det är naturligtvis en arbetsekvation som inte går ihop. För vem ska orka jobba med ett tempo och arbetsbörda som rimligtvis borde delats på flera…?
Det är alltså inte bara ett problem för de som kliver ut i arbetssökandets töcken, det är också ett problem för hela Sverige och därmed något som regeringen måste se stint i vitögat.
Dessvärre finns det inga tecken på att så görs.

Öppet spel och storhyllning med legendarer på is

Posted on av Kai Martin

Det är klart när några tusen kommer till Frölundaborg för att se två lag bestående av hockeylegendarer, att alla förväntar sig underhållning. Det blev det, inledningsvis i sakta mak när spelet väl kom igång.

Men för spelarna har det varit lite mer ändå under de veckor som GP-puckveteranerna har haft för att förbereda sig mot Tre Kronorlegendarerna.

Jag vet att målvakten Mikael Sandberg varit nervös inför uppdraget och egentligen inte ville spela de tre gånger 15 minuter som veteranspel kräver, tveksam på om konditionen skulle räcka. Men reservkeepern Ulrik Sanne har inte varit helt kurrant, så det var inte mycket att be för. Förre Frölundastjärnan Jörgen Pettersson har labbat med skridskoskenor hela veckan och fler därtill har laddat upp var och en på sitt sätt.

Inför matchen har ledaren och initiativtagaren Dick Carlsson slitit ihop arrangemanget, fixat dräkter, sprillans nya, till GP-cuplaget och varit med att styra upp inramningen till matchen.

Jo, det kom alltså några tusen och många kom för att se 64-årige Börje Salming på isen. Någon hade varit där i god tid, tagit med en Torontotröja med Sundins nummer 13 på ryggen, där nu lönnlövet på framsidan fått Salmings autograf.

Legender1

Nummer 21 hyllas med en nära tre minuter lång applåd. Foto: KAI MARTIN

Och när han väl presenterades som back i första femman… oj, enligt GP handlade det om en applådovation på nära tre minuter. Jag tyckte det kändes längre, men det är gott nog. Börje Salming skruvade på sig, visste inte riktigt hur han skulle tackla situation, trots sin långa erfarenhet som spelare och profil i sporten.

Legender2 Legender4

Stilstudie av Tommy Söderström. Foto: KAI MARTIN

Men det fanns förstås fler profiler som lockade och visst är det underbart att se 45-årige Tommy Söderström i målet. Benskydden har inte en centimeter mer i längd än då det begav sig och det stora Jofagallret till hjälmen är detsamma som då det begav sig. Stilen också, förövrigt. Långt in i målet då spelet är på andra sidan, men placeringssäker som få och, ja, han kan göra spektakulära räddningar fortfarande. I andra perioden hoppade emellertid Åke Lilljebjörn in, gjorde starkt ifrån sig, men efter en flott plock viftade han för byte. En förmodad sträckning fick Tommy Söderström att åter hoppa in i målet.

Legender3

Mikael Sandberg fredar GP-pucklagets mål. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett öppet spel där GP-puckveteranerna vann med 4–3 och visst bjöds det på delikatesser. Kanske det främsta av Anders ”masken” Carlsson, som fri med ”Sampan” ryckte med kroppen åt höger för att vänsterställa och vricka in pucken i öppen kasse.

Börje Salming fick aldrig chansen att göra mål, men vilken fysik han visar upp och han är fortfarande stark i skridskoåkningen.

Legendarer5

Ronnie Sundin får Uppbackarnas pris av kamratgängets ledare Claes Sjölin. Foto: KAI MARTIN

Det kanske inte kan sägas om förre Frölundabacken Ronnie Sundin, men han prisades ändå när han fick kamratföreningen Uppbackarnas pris inför den tredje perioden. Ett pris som han skulle fått för flera år sedan, men där Frölundas ledning agerat njuggt och inte släppt in representater från Uppbackarna i Scandinavium vid matchtillfälle och en hedrande ceremoni. Men nu blev det av och Ronnie Sundin kan nu sälla sig till pristagare som Henrik Lundqvist, Niklas Andersson, Joel Lundqvist och Fredrik Pettersson.

Idel ädel hockeyadel till Göteborg

Posted on av Kai Martin

När GP-pucken firar 60 år görs det rejält.

Lördagen den 28 februari möts legendariska Tre Kronor-spelare och lika legendariska GP-puckspelare.

Matchen spelas i Frölundaborg och prestigen inför kampen är hög.

– Tre Kronor har ju med Börje Salming och hans namn är aktat i Hockeysverige. Att han ska vara med har säkert lockat flera att ställa upp – både i landslaget och GP-puckgänget, tror arrangören och idékläckaren Dick Carlsson, på Göteborgs ishockeyförbund.

 Unknown-1 En legendar på väg till tidernas hockeyfest i Göteborg.

Det är två meriterade gäng som ställs mot varandra. Lägger man upp medaljer och utmärkelser så räcker de med säkerhet runt Frölundaborg.

I Tre Kronor finns spelare med erfarenhet från NHL som nämnde Börje Salming tillsammans med bland andra Magnus Roupé, förre Frölundaspelaren Willy Lindström, Tommy Söderström, Tomas Jonsson och Mats Näslund.

– Ja, Börje är ju den störste som alla har väldigt stor respekt för. Men jag är otroligt glad att Mats Näslund är med. Han är ju något av Börjes motsats. Börje Salming har ju egentligen aldrig vunnit någonting, men är ett aktat namn i Hockeysverige, ja, hela världen. Men Mats Näslund har vunnit SM-guld, Europacupen för klubblag, VM- och OS-guld, Stanley Cup. Dessutom fick han ju Lady Byngs Trophy som NHL:s främste gentleman 1988. Något som inte ens Nicklas Lidström fått, trots sina meriter, säger Dick Carlsson.

Idén till matchen kom efter förra årets finalspel i GP-pucken i februari.

– Jag sålde in den och lyckades få med alla på idén, säger Dick Carlsson, som jobbar på Göteborgs hockeyförbund, och bland annat ansvarar för nämnda GP-pucken och Göteborg Hockey Cup, där båda infaller i januari.

– Det här blev mycket mer än jag trodde. Jag har fått sköta bokning av arenan, bankett, boende, transfer. Jag har fixat nya dräkter till GP-cupslegendarerna och sponsorer.

Så ett heltidsjobb har blivit långt över det vanliga för snart 60-årige Dick Carlsson (han fyller om en månad).

– Mycket av min arbetstid har fått gå till detta, så det vanliga jobbet har jag skjutit upp. De senaste veckorna har jag jobbat både dag och natt plus helger. Det har varit hur mycket som helst att göra, säger han, som i samband med jubilerandet om en månad får en eftertraktad vila i New York tillsammans med sin familj.

Men nu är det matchen mellan GP-cuplegendarerna och Tre Kronor-veteranerna som står på schemat.

Han har sedan en tid tillbaka varit ansvarig för just landslagsspelarna, där var det inget problem att skaka fram ett lag.

Inte heller med GP-cupspelarna.

– Jag har ju varit ledare eller tränare för både TV-puckspelare och de som varit med i distriktslagen. Jag har bra kontakt med de flesta och de har varit snabba att haka på, berättar Dick Carlsson.

Men ett namn blev han snuvat på, även om det var riktigt nära att han fick träff.

– Ja, Daniel Alfredsson skulle ha kommit. Men verkligheten har kommit ikapp honom sedan han slutade som spelare. Han har fyra söner att se till och privata åtagande har gjort att han är tvungen att stanna hemma i Detroit. Dessvärre kan inte heller Mikael Andersson vara med. Han fick en ny knäled i november och kan inte spela. Pebben Axelsson har också tvingats lämna återbud.

Men GP-pucklaget lär kunna utmana Tre Kronor-veteranerna.

Vad sägs om förre Frölunda- och landslagskeepern Mikael Sandberg i mål och en backuppsättning av bland andra Calle Johansson och Thomas Kärrbrand. Till det anfallsess som Patrik Carnbäck, Niklas Andersson, Fredrik Sjöström och Jörgen Pettersson.

– Jörgen Pettersson är ju speciell med meriter i NHL och en framstående Frölundaspelare, som ju dessutom precis som Carnbäck, kommer från Göteborg, säger Dick Carlsson.

Nu hoppas Dick Carlsson på gensvar från publiken. Radio och press har varit pigga på att prata och skriva om evenemanget.

– Göteborg är ju en hockeystad, det vore trevligt om folk uppmärksammar och uppskattar det här. Dessutom går ju alla som spelat GP-cupen i år in gratis, säger han och tillägger.

– Jag hoppas att det rasslar till rejält på lördag.

Tre Kronor:

Målvakter:    1.  Tommy Söderström  
    30. Åke Lilljebjörn
Backar:      2. Tomas Jonsson                                       
  3. Leif Rohlin
  4. Janne Karlsson
  8. Magnus ”Sigge” Svensson
21. Börje Salming
23. Ronnie Sundin
27. Thomas Eriksson
29. Stefan Larsson
Forwards:     5.Patric Juhlin
  9. Thomas Rundqvist
10. Anders ”Masken” Carlsson
12. Mikael Andersson
17. Mathias Johansson
19. Magnus Roupé
20. Willy Lindström
24. Terho Koskela
33. Jonas Johnsson
26. Kenneth Andersson
26. Mats Näslund
55. Paul Andersson Everberg
General Manager: Dick Carlsson
Coach: Curt “Curre” Lundmark
Målvaktscoach: Håkan ”Algot” Algotsson
Professor: Lennart ”Hovan” Hovelius
Fysioterapeut: Tommy Tingets
Materielansvarig: Torbjörn ”Tobba” Sköldstrand

GP-pucklaget:

Målvakter:  15.  Mikael ”Sampan” Sandberg  
    30. Ulrik Sanne
Backar:      4. Sören Johansson
  6. Calle Johansson   C
  7. Mats Ljung
16. Thomas Kärrbrand
18. Stefan Axelsson
25. Oscar Ackeström
27. Patrik Aronsson
44. Anders Rybrink
Forwards:     2. Christer Gustavsson
  6. Christer Kellgren
  8. Peter Gustavsson
12. Johan Hesslind
12. Peter Högardt
14. Patrik Carnbäck
17. Thomas Andersson
18. Johan Herberts
19. Jörgen Pettersson
20. Fredrik Sjöström
24. Niklas Andersson
33. Johan Witehall
General Manager: Hasse “Bula” Andersson
Coacher: Ronny Andersson & Leif Nilsson
Backcoach: Joacim Esbjörs
Specialistdoktor: Torsten ”Doc” Jonsson
Fysioterapeut: Tommy Tingets
Materielansvariga: Dennis ”Flash” Lundin & Stefan Janse

Nytt, hårt öl bryggt i Göteborg

Posted on av Kai Martin

Det är ju populärt hos många musiker att dricka öl.

En del, som Ebbot, blir till och med affischnamn för en ölsort på ett visst brygger (i detta fallet Ocean), något jag skrev om i GT.

Men nu kokas det nya brygder i bygden som förhoppningsvis ska ge smak.

Unknown-2 Tung brygd som görs av In Flames trummis

Daniel Svensson (i mitten). Foto: LENNART REHNMAN

Det är In Flames energiske trummis Daniel Svensson som tillsammans med en kollega håller på att ta fram en ölsort från eget bryggeri.

Inte så märkligt, kanske. Bandmedlemmarna vill ha något att göra vid sidan av turnerandet. Gitarristen Björn Gelotte och basisten Peter Iwers har ju restaurangen 2112 på Magasinsgatan i Göteborg och sångaren Anders Fridén jobbar med whisky.

Än så länge saknar bryggeriet namn, så vitt jag vet, och etikett. Men arbetet är långt framskridet.

Man kan väl gissa att reklamen kommer slå på den stora trumman för ett hårtslående öl med glöd, energi och kraft.

När pilsner väl ska slinka ner och fukta var mans och kvinns strupar vet jag inte, men Daniel Svensson är ju en ölkonnässör så att den ska bli god betvivlar jag inte – han har ju dessutom den goda smaken att hålla på ett lag med blåvita färger kommande från staden Göteborg.

Och alkohol är, i olika styrkor, ju populärt i musiksammanhang. Vin – Motörhead, Lasse Stefanz, Kent, Per Gessle med fler

Cognac – Thåström

Öl – Graveyard ”Hisingen brew”, Fatboy ”Brown ale”, Kiss ”Destroyer beer”, Elbow…

Den goda musiken

Posted on av Kai Martin

När första albumet kom för några år sedan var det mest en god gest: köp tidningen för lite extra mycket pengar och få en cd med x antal artister. Vi gjorde ju så, solidariskt och stödjande med dem som kanske inte har det lika välordnat som vi.

Men det visade sig rätt snart att den där samlingen hade ett värde i sig med artister som ville något mer än hänga för att vara bussiga.

När nu Faktums andra album kommer är ribban satt lite högre. Den första sålde 8000 exemplar och det är berömvärt i en tid när det kanske inte är cd folk köper. Nu hoppas Faktum på lite mer och ambitionen är det inte fel på. Faktums säljare har själva fått välja vilka låtar de vill höra och några är dessutom gjorda enligt ytterligare ett speciellt önskamål, nämligen att en specifik artist/grupp ska framför låten. Som Göteborgsbandet Evergrey med Black Sabbaths ”Paranoid”.

Paranoid

Halvakustisk ”Paranoid” med Evergrey.

På måndagen har Faktum ett slags internt vimmel, några av artisterna är på plats med några av arrangörerna som samsas med några journalister som snackar med några av säljarna. Lite mat, lite dricka; allt i Svenska Grammofonstudions fantastiska lokaler i Almedal.
Albumet och dess medverkande presenteras och det ger mersmak.

Ida Redig är där, den unga sångerskan som var väsentligt yngre då jag träffade henne i samband med hennes debutalbum för fem år sedan. Hon har bytt ut sin akustiska gitarr mot en mer elektronisk stil och gör Michael Jacksons ”They don’t care about us”, framför den på studiogolvet och oj, vad det svänger.

Innan dess har Evergrey inlett kvällen med ”Paranoid”, den 45 år gamla låten som göteborgarna stuvat om, fuzzat till och kramat ihop i en fräck version som är två minuter längre än originalet. På plats i Svenska Grammofonstudion blir det emellertid en halvakustisk version, som inte skäms för sig, men som bandets väldige sångare Thom S Englund nästan ber om ursäkt. Det gör han däremot inte då han pratar om bandet som han nästan la ner innan gitarristen Marcus Jidell och Jonas Ekdahl återförenades med gruppen. Det blev albumet ”Hymns for the broken”, nya friska andetag och plötsligt är det liv i metallorkestern igen.

Steget, duon från Göteborg, gör Ulf Dagebys svenska tolkning av ”Bara om min älskade väntar”, Dylanlåten.

Hiphopgänget Parham, Frida Scar, Lani Mo och Ikhana gör ”Betongens kungar”, som är en omstuvning av Nationalteaterns rockorkesters ”Barn av vår tid”.

Jo, det är kreativt och med en artistgäng som vill, kan göra skillnad.

Det är bara att köpa tidningen, som vanligt, och betala lite extra när den väl finns hos din lokale återförsäljare.

Medverkande:

Bo Kaspers Orkester ”Då är hon åter lika blek” (Procol Harums ”Whiter shade of pale”) – en översättning som Lasse Tennander står bakom

Ane Brun, Linnea Olsson och Jennie Abrahamsson ”My heart will go on”

Oscar Zia ”When I need you”

Ida Redig ”They don’t care about us”

Evergrey ”Paranoid”

Caroline af Ugglas ”Angie”

Parham, Frida Scar, Lani Mo och Ikhana ”Betongens kungar”

Hästpojken ”Dinga linga Lena”

Steget ”Bara om min älskade väntar”

Mikael Wiehe ”Sång till friheten”

Annika Norlin ”Jag har hört om en stad ovan molnen”

Thåströmintervjun

Posted on av Kai Martin

Det är klart att jag instinktivt borde var skeptisk. Thåström var ju både avslappnad och glad i den första av fyra intervjuer som jag såg på Youtube. Han och Gradvall hade ett samtal på ett sätt som jag aldrig sett den förre Ebba Grön- och Imperietprofilen tidigare göra. Han bjöd på sig själv, skrattade, var välartikulerad, fundersam, dråplig och minnesrik.

Thå

Bedräglig intervju med Thåström. Arkivfoto: KAI MARTIN

Nyckeln var ju naturligtvis Jan Gradvalls kunnande, bredd och historik. Han vet bättre än de flesta, han har sitt nördiga sätt som ett oskuldsfullt vapen och kan vända in och ut på de flesta med initierade frågor.

Men hur var det nu med intervjun vid en närmare granskning…?

Jo, den är gjord på skivbolagets uppdrag. Iscensatt med några kameror, intervjuare och intervjuoffer var myggade och klara för snack i en lokal i Vasastan i Stockholm.

Bedrägligt på alla sätt och vis.

Jo, jag förstår skivbolaget och jag förstår Thåström. Bolaget för att de vill marknadsföra sin artist, Thåström för att han inte vill ge intervjuer till lallande journalister som bara vill spekulera, ställa snaskiga frågor, som vill hänga ut och hänga med Thåström.

Men jag förstår inte riktigt Jan Gradvall.

Han är en aktad frilansjournalist, som höjts till skyarna i Sverige. Han har ett renommé sedan 35 år tillbaka, tillhör ett kluster av mediamänniskor som syns och verkar rejält, och, vill jag tro, med ett uppriktigt syfte.

Det blåste om Gradvall i samband med hans reportage om Zlatan, som var tätt knuten till Volvos reklam och möjlig tack vare en inbjudan direkt från reklambyrån Forsman Bodefors. Gradvall försvarade sig med att han förhöll sig transparant till sitt jobb… Det är möjligt att han hade fria händer, fick ställa vilka frågor han ville. Jag betvivlar inte det. Men att som en fri journalist tacka ja till ett dylikt jobb kan måhända likställas med att dansa efter en annan pipa än uppdragsgivarens (i det här fallet Dagens Industri).

Men det är klart, han har ju tidigare gjort intervjuer med artister lite här och var i världen, ett sätt för skivbolag att marknadsföra sina artister och det kan ju vara en smula oklart om det är de musikmagasin eller herrtidningar, som står bakom de reskostnaderna.

Nu handlar det om en kort resa för Gradvall, kanske blott en promenad från hemmet till den där lokalen i Vasastan i Stockholm.

Ett samtal för skivbolagets räkning med Thåström. Ingen större sak.

Men vad händer med Jan Gradvall i förlängningen…?

Förlorar han inte sin trovärdighet genom sådana här uppdrag…?

När han skriver om skivor som han gillar, när en recension av en artist uppskattas med ett högt betyg… är det också på uppdrag av skivbolaget. När han skriver om en tv-serie, en bok eller en företeelse… är det då i oberoendet och hans rika intresses tjänst eller finns det andra intressenter?

Jag vet inte, men jag tycker att det blir trångt om oberoendet när en aktad journalist tackar ja till en sådan här intervju. Spelutrymmet för verkligt granskande, för att våga ställa de frågor som kan belysa något annat än marknadsföringen, krymper. Onekligen.
Jag säger inte heller att intervjun skulle blivit bättre om Gradvall inte agerat på uppdrag från skivbolaget. Men jag betvivlar att Thåström varit lika glad och generös.

På schlagerfronten intet nytt

Posted on av Kai Martin

Ok, jag kan inte hålla mig. Efter biolördag blir det ändå att vi kikar på melodifestivalen, fast dagen efter, Z och jag.

Efter förra årets kritik, jag de senaste årens, snarare, hade jag nog förväntat mig en dagordning som var annorlunda. Men, nej.

Konceptet är cementerat, oavsett om det byts ut programledare eller de tävlande bidragen går från åtta till sju.

Unknown Nytt programledarpar, nya låtar – samma, samma men annorlunda. Foto: SVT

Fortfarande är det samma stissiga producerande, ett inledande mischmasch av förra årets schlager på en mellosekund, svepande bilder, publik som sitter och viftar, skyltar som hålls upp och någon komiker som får ”skoja” på bästa sändningstid utan att jag skrattar.

Jo, det är i sanning märkligt detta med produktionen av melodifestivalen, som under Christer Björkmans ledning vuxit sig stor, men genererar så lite.

Här laddas det med kanonerna. Jag vet inte hur många som far land och rike runt för att bygga scener, sätta kameravinklar eller sjunga en trudelutt. Men får ett år till ett annat blir det bara samma samma men lite annorlunda.

Årets startfält innehåll en riktigt bra låt, Molly Pettersson Hammars ”I’ll be fine”, väl sjungen, driv i låten, lite åt Adele eller Amy Whinehouse utan att bli copy. Hennes kläder är stramt, snyggt, rött och starkt som låten. Den kom inte ens vidare till andra chansen; orsakat av appkaos eller inte, den borde naturligtvis funnits med i finalen.

Jessica Andersson är oklanderlig, snygg med en klänning man kan dö för, en mikrofon som glittrar ihop med stativet (men som också döljer hennes mun, helt onödigt – avstånd till micken, tack). Hennes powerballad ”Can’t hurt me now” växer och var given att gå vidare, men känns som en låt i mängden i det stora hela.

Eric Saade är naturligtvis en vinnare oavsett vad han tar på sig eller sjunger. Fortfarande en tonårsidol vet han hur han ska spinna med den motorn, men ärligt, är inte ”Sting” mest en refräng och väldigt lite låt, dessutom en titel som en brittisk artist haft som artistnamn i mer än 35 år och som Peter LeMarc använde till sitt första band i Göteborg…? Men, han är söt och vitt på vitt är snyggt, logisk finaldeltagare. Men visst var det en märklig start på låten, som mer var som en video…?

”Pappa” med Daniel Gidelöw är en pekoral, som hoppades på att spelandet på känslosträngarna skulle ge en plats i, åtminstone, andra chansen. Men intrycket i rutan var mediokert och trist klädd väcker heller inga poänger – visst, sorgsna hundögon kan ge många klick på nätet, men här var han inte ens i närheten.

Docksöta var kanske å andra sidan det som gav Dolly Style sin framgång. För jag har väldigt svårt att sluka det här japanska modet i en låt som hämtats från Aquas katalog av låtar, som inte höll måttet.

Hiphop med starka refränger är hett just nu. Något som Behrang Miri och Victor Crone satsar på med ”Det rår vi inte för”. Slashasklädda och med nonchig koreografi typ det löser sig och med några kvinnor i bakgrunden som spelar trummor och dj:ar… nej, det håller inte.

Inte heller operapopen med Rickard Söderqvist och Elize Ryd i ”One by one” – hon i fotsid klänning i silver, han som en gothkung från vikingaland.

Jo, jag noterade faktiskt att samtliga bidrag i årets inledande melodifestival kunde hålla tonen; inte något jag har varit bortskämd genom åren. Men jag förundras alltid hur så många bidrag kan skickas in och så lite sticka ut.

En gåta som jag fortfarande väntar svar på samtidigt som jag väntar på lösning hur melodifestivalen verkligen ska både bli annorlunda, tittarvänlig, kittlande, underhållande och nydanande.

Men visst var det rart när rutinerade Sanna Nielsen försiktigt försökte lotsa Robin Paulsson rätt när han flackade med blicken och inte visste vilken kamera han skulle titta i…?

Landskamper i skuggan

Posted on av Kai Martin

Mellan 4 och 8 februari spelas en ishockeyturnering på landslagsinivå i Göteborg och Mölndal. Det handlar alltså om toppspel mellan U19-landslag som Sveriges, Finlands, Schweiz, Tjeckiens och Tysklands. Vi som gillar junior-VM kring nyår kan alltså få sitt lystmäte. Men hur är det med den saken…?

Marknadsföringen kring evenemanget är, milt sagt, moderat. Går man in på Göteborgs ishockeyförbunds hemsida (klickar man dessutom på bannern hamnar man här) går det att hitta lite information, i pressen ingenting och inga resultat, någon reklam viralt eller på något annat vis saknas i stort. Man får helt enkelt ha tur om man har kläm på när, var och hur den här turneringen spelas.

Det är kanske därför som det inte är förvånande att det inte kommer mer än knappt 700 personer till Frölundaborg för att se toppmatchen mot ärkerivalerna Finland, en match som naturligtvis, med rätta medel, skulle kunna ha lockat flera tusen och skapat en väsentligt mycket härliga atmosfär och dessutom ge inkomster som skulle komma till gagn för arrangörerna.

Vi som är på plats får se fartfylld hockey, om än och självklart juvenil. När det går undan är det inte alltid som tanken hänger med. Inledningsvis är det Sverige som visar framfötterna, men det håller bara några minuter. Istället är det finnarna som tar över, presterar fin hockey med precision i passen och fantastisk puckbehandling. När laget så får spela i powerplay sitt första målet som hand i hockeyhandske. Ett diagonalpass framför mål hittar fint Teemu Lämsäs klubba, där direktskottet ställer Skellefteåmålvakten Jesper Eriksson 5.49.

Finland fortsätter spela säker, så när kvittering kommer känns det mest som om det är en slump. Duktige Henrik Törnqvist hitta rätt 14.34 och är vid powerplay kort därefter framme på en retur och rakar in 2–1, som blir första periodens siffror.

Det är som om målen ger råg i ryggen för svenskarna och tvärt om för finnarna, som snabbt tappar det spel som laget haft. Det blir hafsigt och grinigt och det är finnarna som förlorar på det.

I andra perioden utökar svenskarna tidigt till 3–1 genom Filip Karlsson och perioden fortsätter med lite utbyte av chanser, utan vare sig kors i taket eller skott i krysset. Det är ställningskrig med fördel Sverige.

I tredje hettar det emellertid till. Spelet blir grinigare och finnarna utnyttjar det faktum att det svenska försvaret är otroligt segt på att försvara sin egen målvakt. Vi hart när varje blockering är det finnarna som är inne och slår, rappar lätt och försöker få svenske målvakten ur balans. Men det dröjer till drygt 15 minuter innan Otto Nieminen lyckas trycka in 3–2 och temperaturen på matchen når saunaläge. Finnarna pressar på, allt ivrigare i sitt spel, men det är Ludvig Elvenes från hockeyfamiljen i Rögle som gör pysläcka på Finlands uppblåsta förhoppningar med 4–2 strax efter. När Frölundas Anton Karlsson tar en korkad utvisning får laget emellertid chansen, men det är ett fatalt misstag från målvakten Jesper Eriksson som ger det. Med knappt tre minuter kvar och Karlsson i utvisningsbåset räddar han lugnt med en plock, väljer att inte blockera utan släpper ner pucken för att spela ut pucken snabbt. Han väljer att försöka lobba ut pucken, men det blir en lampassning rätt i famnen på Sami Niku som snabbt passar Temu Lämsä, som i sin tur raskt rakar pucken i mål. 4–3 och finnarna är hungriga på mer, tar ut sin målvakt. Men med en sekund kvar lyckas då Fredrik Forsbergs långpuck hittar rätt och ger slutresultat 5–3 och turneringsvinst till de unga juniorkronorna.

Juvenilt spel, alltså. Men underhållande. Och definitivt värt sin publik och mer än så. Kanske dags för en kurs i marknadsföring, förbundet…?

Matchfakta:

Sverige-Finland 5-3

(2-1, 1-0, 2-1)

Period ett: 04.49 utv. 2 min Christopher Mastomäki holding, 05.49 0-1 Teemu Lämsä assist Antti Kalapudas, Fram Gymer i spel fem mot fyra, 07.08 utv. 2 min Robin Kovacs tripping, 14.34 1-1 Henrik Törnqvist assist Emil Johansson, 15.19 utv. 2 min Frank Gymer cross-checking, 15.48 2-1 Henrik Törnqvist assist Kevin Stenlund i spel fem mot fyra

Skott: 12-9

Period två: 01.19 3-1 Filip Karlsson assist Ludvig Elvenes, Axel Ottosson, 08.29 utv. 2 min Jere Rouhiainen hooking, 16.23 utv. 2 min Anton Karlsson roughing, 16.23 utv. 2 min Joel Kiviranta roughing

Skott: 14-6

Period tre: 02.45 utv. 2 min Christoffer Ehn cross-checking, 05.34 utv. 2 min Marcus Pettersson roughing, 05.34 utv. 2 min Antti Kauppinen roughing, 13.12 utv. 2 min Atte Mäkinen abuse of Officials, 15.20 3-2 Otto Nieminen assist Matias Haaranen, Miro Mäkinen, 16.16 4-2 Ludvig Elvenes assist Filip Karlsson, Fredrik Forsberg, 16.38 utv. 2 min Anton Karlsson roughing, 17.17 4-3 Teemu Lämsä assist Sami Niku, Frank Gymer i spel fem mot fyra, 19.59 5-3 Fredrik Forsberg assist Marcus Pettersson

Skott: 12-14 Totalt: 38-29

Utvisningar: Sverige 6×2 min. Finland 5×2 min.

Domare: Christoffer Karlsson, Daniel Winge, Sverige

Publik: 687

Morgonmötet i oputsade skor

Posted on av Kai Martin

Har blivit kallad och blir man det kommer man.

Dagens Media har bjudit in och vem är jag att tacka nej…

Så jag kliver upp tidigt, för det är frukost som vankas på Posthotellet, som inledning till föredragen som ska hållas.

Rakning, tvagning och tandborstning, på med en off white Eatonskjorta, en ockrafärgad Silja Exclusiveslips – loppisfynd – och Ralph Laurentvästen från Woodburry Common, NY, för ett år sedan, DKNY-kostymen inköpt på Macys vid samma tillfälle precis som de svarta par Blundstone och Stetsonkepsen jag har på fötter och huvud.

Försöker med andra ord vara anständig, men det är ju jag det.

Nej, det är ingen dresscode. Jag väljer själv, tar vagnen ner och möter de andra i auditoriet där kläderna är lika skiftande som vid de flesta sådana tillfällen. Men, det är klart, ingen är väl stassad som jag.

Kaien

Stassad kille med kläder – bland annat – från New York.

Anförandet inleds av chefredaktören till tidningen, en hyfsat ung man i jeans som inte ens klär en 14-åring, illa sittande skjorta tillika kavaj, men värst av allt, skorna, eller snarare bootsen, är så illa putsade så slarvet sticker i mina ögon.

Jag förstår det inte, han är en representant för sin tidning och ser ut som en luns. Jag lovar, ingen kvinna i den positionen skulle ens tänka tanke att se så slarvigt klädd ut i en dylik situation.

Föredragshållarna avlöser varandra, alla män: JCDecaux vd, oklanderlig klädd, MCDonaldskille från Göteborg, helt okej klädd även han, uselt förberedd, och creative director Jocke Jonason, som kör samma bohemstil som chefredaktören, men med större bärighet, om man säger så.

Han är dessutom underhållande, men begår samma misstag som JCDececaux-vd:n, det vill säga det smöras om Göteborg, hur förträffligt trevligt det är att vara på Sveriges framsida. Cheezus! Varför?

Föredragen handlar om utomhusreklam i stort, men info kommer också hur hur vi fördelar vår tid på olika punkter räknat i antal ledig tid – alltså undantaget arbetstid (åtta timmar) och sömn (åtta timmar): print (15 minuter), TV (2,5 timmar), online (1,5 timme), radio (40 minuter), mobil (70 minuter), utomhus (två timmar). Detta kontra de investeringar olika media gör: print (två timmar), TV (2,8 timmar), online (1,7 timme), radio (40 minuter), mobil (nio minuter), utomhus (16 minuter).

Jo, reklambolagen kommer toksatsa på utomhusreklam och Dagens Media skriver i sitt nya nummer om utomhusreklamen som det nya TV, eftersom människor rör sig så mycket. Till det hör att andelen stadsbor fram till 2030 väntas öka väsentligt, så att större delen av jordens befolkning kommer bosätta sig i städerna – en hemsk utveckling förstås.

Klart att det inte finns tid att klä sig ordentligt eller hinna  putsa sina skor med sådana bekymmer.