AMY

!!!!

Dokumentär av Asif Kapadia om Amy Whinehouse liv

 En gripande dokumentär… Foto: BILLBOARD

I boken ”Amy, my daughter” framställer sig Amy Whinehouse far, Mitch, som en rättskaffens, hårt arbetande man, som engagerar sig hett och ivrigt i sin dotters livsöde. Det är han som får in henne på rehabilitering, det är han som kämpar för hennes rätt… Nå, dokumentären ”Amy” av Asif Kapadia visar på en motsatt sida; inte undra på att Mitchelle Whinehouse gick i taket, men slutligen ändå gav sitt ja till att filmen skulle få visas som filmskaparen önskade.

Var sanningen ligger kommer vi aldrig få veta och Mich Whinehouse kommer för alltid leva med vetskapen om att det han gjorde aldrig var tillräckligt eller gott nog för sin dotter. Hon drev sig själv på destruktion och mot döden; det är det den grymma filmen visar osminkat, naket och desperat.

Amy Whinehouse alltför korta liv går knappast att fästa på film, men är ändå intressant nog för att göra det. ”Amy” är skoningslös, med tillbakablickar, intervjuer med vänner sedan barndomen, pojkvänner, managers, medmusiker, producenter, familjemedlemmar, tillgång till videor ur privata arkiv och mängder med klipp inifrån och utifrån, blir ”Amy” lika påträngande som de horder av paparazzifotografer som smällde av närgångna bilder dag som natt efter hennes genombrott. Alla lika kåta på skandalen Amy Whinehouse, alla lika missvisande och fullständigt i brist på empati över människan Amy Whinehouse och, faktiskt, ointresserade av artistens Amy Whinehouse.

Hon blommade snabbt, skapade fort en stil som blev hennes, ett uttryck som ingen annan, förenade jazz med soul och hade en röst som naglade fast en som lyssnare. Men långt innan artistvärlden lockade möjligheten till att chilla med droger. Varför är en fråga som aldrig blir till ett svar i filmen. Ändå är det här den tungt rullande sten som ökar i acceleration och till slut krossar hennes liv.

Få värnade om hennes liv, hon gjorde det inte. Den självklara integritet som hon hade som människa var så skör, att den aldrig räckte till skydd mot det massiva intresse som hennes person gav – oavsett om det handlade om artisten eller missbrukaren Amy Whinehouse.

Det gör ont att se ”Amy”. Det gör ont att se en fragil människa gå sönder, att mer och mer gå i stycken, att hennes vilja att förstöra för sig själv var starkare än något annat, ja starkare än den musik hon ville skapa och att hon dessutom var omgiven av människor som inte såg till hennes väl, eller klarade av att skydda henne mot hennes destruktiva jag. Det gör ont att strålkastarljuset inte lyfte henne ut mot stjärnorna, himlen och den artistiska friheten utan brände henne som en alltför ivrig Ikaros jakt mot solen. Ett öde ingen ska behöva drabbas av, men som Amy Whinehouse dessvärre delat med flera andra artister,