Det blåser snålt och kallt på Göteborgs-Posten.

Med anställningen av Alice Teodorescu som chef för ledaravdelningen har ett redan bistert klimat på tidningen blivit än bistrare.

Den skarpt tänkande och välformulerade ledarskribenten Gert Gelotte finner det för gott att sluta, något han beskriver här och som känns väldigt olustigt i det alltmer krympande tidningslandskapet som han och jag med tusentals andra befinner oss i.
Han nämner många orsaker, men visar framför allt på ett allt märkligare tänk från tidningsägarna, där inte bara snabba klicka ska genera läsning utan också populismen ska nå ända in på ledaravdelningarna. Nu handlar det inte ens om eftertankens kranka blekhet. Nu ska det ska gå undan med tänkandet och ska det skrivas måste det vara till stora rubriker, för ju större desto tydligare.
Jag tappade lite andan där i min verksamhet som journalist. Lusten rann av mig och jag har inte varit ensam om det.
Jag märker på mina kollegor hur krafterna sinar, oavsett ålder, och det är klart med den misshandel som svensk journalistkår har drabbats av under några raska år är det inte så konstigt.
Resumé skriver i en granskning skoningslöst om den besinningslösa vinsthysterin. 700 journalistjobb har försvunnit under två år, mestadels inom svensk dagspress, samtidigt som ägarna under samma period har tjänat 3,3 miljarder.
Jag är tvungen att skriva det igen.
3,3 miljarder!
Det är häpnadsväckande mycket pengar och mediahusen är inte ensamma om denna groteska girighet.
Därför är svenska mediakrisen inte bara ett problem för de journalister som träder ut i arbetslöshet eller för de stackars textknackare som är kvar. Vinsthysterin och bristen på anständiga arbetsplatser är ett problem som sprider sig som en farsot över hela Sverige. Lägg till att allt fler företag slimmar sin organisation i jakt på vinster som ska gagna giriga ägare. Få jobbar mycket som får jobba än mer. Det i sin tur sliter ut de som har jobb, sjukskrivningarna ökar i samma takt som arbetslösheten. Skrivet detta ska vi också ha i minnet att kravet på att vi jobbar längre och skjuter pensionen framför oss ökar.
Det är naturligtvis en arbetsekvation som inte går ihop. För vem ska orka jobba med ett tempo och arbetsbörda som rimligtvis borde delats på flera…?
Det är alltså inte bara ett problem för de som kliver ut i arbetssökandets töcken, det är också ett problem för hela Sverige och därmed något som regeringen måste se stint i vitögat.
Dessvärre finns det inga tecken på att så görs.