Ett år går fort

Tänk, nästan 35 år på en arbetsplats.

År som sammantaget blir som en man eller kvinna i yngre medelåldern. En person som därvid lag skaffat familj, en liten större bostad, kanske bil, kanske någonstans att bo på sommaren. Småbarn parat med karriär…

35 år, det blev min tid på GT. För exakt ett år sedan tog det slut. Ett beslut som jag själv tog och som också var tvunget. Jag är övertygad om att jag drabbats av definitiv ohälsa om jag fortsatt, för galenskapen löpte ikapp med mitt förnuft.

Jag hade haft så många bra år, haft några sämre, men på det stora hela var jag glad och stolt över mitt arbete och det yrke som jag tjänade,

Men de senaste åren hade jag blivit sviken mer än en gång parat med att jag, som alltid jobbat hårt och mycket, blev ålagd än mer jobb. Oket från jobbet blev alltmer betungande och den ledighet jag hade räckte sällan till för återhämtning.

Jag var naturligtvis inte ensam om denna erfarenhet. Vi var ett gäng som tog stryk, som allt för många för i dagens medialandskap. Tempot har desperat skruvats upp, men den solidariska fördelningen mellan kollegor är inte alltid jämt fördelat. Orättvisor och chefskap på distans är heller inga bra förutsättningar för att göra ett bra jobb. Ansvariga drygt 50 mil har sällan koll hur skribenter på en annan ort har det; det är lätt att lägga ut jobb, komma med idéer som extra lök på laxen och är man en bror duktig sväljer man betet, glömmer bort att säga nej, begränsa och skapa en zon av anständig arbetsbelastning.

Det kanske kunde anas som en konspiration, men upplevelsen var tydligt; vi som var äldre skulle skrämmas bort genom Kafkaliknande arbetsfördelning. Det skulle senare visa sig stämma, min chefs mål var att byta ut de äldre mot nytt, oavsett kompetens eller arbetskapacitet. Nu är det blott några få kvar av den gamla kardern; jag är alltså inte en av dem.

GT är inte min tidning längre; jag känner inte igen mig. Kultursidorna med personlig touch har försvunnit, ledarsidorna är snarlika huvudtidningen i Stockholm. Nöjessidorna är inte ens en skugga av det som en gång producerade från Göteborg. Nyhetssidorna kämpar desperat med att vara lokala, gör ett gott jobb, men tumskruvarna är hårt åtvridna. Sporten har länge varit den sista, definitiva utposten som höll förändringarna stången. Men även denna bastion har fallit.

Knappast till läsarnas fromma, de få som finns kvar och jakten på nya går genom snabba klipp.

Ja, förändringarna är i legio, ett resultat av tiden och de förutsättningar som nu ges i dagens tidningsklimat. Men jag är övertygad om att mycket hade kunnat göras så mycket bättre och att arbetsklimatet kunde varit mer angenämt att vistas i. Nu är det en tuff arbetsplats med ett accelererande tempo med väldigt lite eftertanke, om ens någon.

Ett år sedan. Efter 35 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s