Way out Wet – eller Åh, Patti!

När vi inleder dagen med lunch på anrika Gyllene Prag generöst bjudna av en kollega, är vädret varmt med en vind som drar hårt och envetet in, välter cyklar och stökar till frisyrer.

Så vi är en aning sena in på festivalområdet, men har också valt att ta det lite lugnt med utbudet denna dag.WoW1504

Festivalkille. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Chic står på tapeten. Och Patti Smith.

I övrigt tar vi det som kommer.

WoW1501

Mysigt men kort. Foto: KAI MARTIN

Vi hinner se en kortis av Lianne La Havas, träffar delar av Lolita Pop (ja, alla fyra är väl här, men pappa Benkt Söderberg hänger nog med sin döttrar First Aid Kitduon Klara och Johanna) Sten Booberg, Per Ståhlberg och Karin Wistrand, tittar på Jehné Aiko, som känns uddlös, som många av akterna dessvärre varit på detta Way Out West.

WoW1502

Uddlös. Foto: KAI MARTIN

Så hastar vi mot Linnétältet, samtidigt som mörk moln kommer med ilfart från söder. Väderrapporterna har lovat regn, men först senare på dagen, ja, faktisk först mot natten. Men när vi gått in för att se Rae Morris blir publiktillströmningen rik inte på grund av hennes skira pop, utan för att regnet börjar falla intensivt. Men Blackpooltjejen tar det med gott humör och hon och bandet hade ändå oddsen emot sig med en kris där samtliga instrument hade stulits alternativ försvunnit på vägen till spelningen.

WoW1503

Skir och förtjusande. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller och de nyinköpta plastponchorna kommer väl till plats när vi positionera oss för Chic på Flamingoscenen.

Discobandet, som ju egentligen bara består av legendariske Nile Rodgers som enda kvarvarande medlem, börjar med en soft soundcheck som inledning. Egentligen inte min idé om en start på en konsert på den nivån som de här musikerna ligger på, men när de slutligen drar igång sitt discosväng är det svårt att stå emot. Det blir en hitparad som matar på med emfas, rytm, skicklighet och hög mysfaktor. Notera också att de två blåsarna definitivt visste hur spikarna ska naglas i arrangemangen, till skillnad mot Lauryn Hills blåstrio.

WoW1505

Discogodis. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar vidare tillbaka till Linnétältet för Amason. Det jag hört har varit lite väl profillöst och mjukt. Men Amanda Bergman är en favorit som sångerska.

WoW1506

För diffust. Foto: KAI MARTIN

Det skulle visa sig att bandet är en publikmagnet som arrangörerna inte hade räknat med – och oavsett väder hade det nog blivit tryck framför scenen och i tältet.

Jag står ut en stund, men lockas inte av musiken, framförandet eller det alltför tätt packade tältet. Tränger mig ut och konstaterar att det är rejält med människor utanför. Något som också polisen upptäckt, som spärrat av området så att ingen mer kommer in.

Tendensen är också att arrangörerna har spänt bågen för mycket, för mer än 30000 personer per dag, som 2015-års Way Out West bjudit, är för mycket. Området sväljer inte den massan människor på ett tillfredsställande sätt.

Vi tar en sväng om tältet som ”Uppdrag granskning” satt, för regnet är ihållande. Chic fortsätter hitparaden och blir mitt soundtrack på väg mot Azaleascenen där jag vill stå  bra till inför Patti Smiths spelning.

WoW1507

Ikonisk! Foto: KAI MARTIN

Skam tillsägande har jag aldrig varit på någon konsert med henne och hennes band. Nej, jag har inte varit ovetande och vänner var tidigt på hennes musik när det begav sig på 70-talet. Flera av dem såg henne på Göteborgs konserthus, var det 1976…?

Jag var då lite sent på bollen och hackade inte i mig debutalbumet ”Horses”, utan landade väl först med ”Because the night” några år senare.

Men nu är det dags och jag ska alltså få hela debutalbumet som en smällkaramell av Patti Smith och hennes band.

Jag är på plats tidigt, vädret håller sig i schack och ställer mig längst fram vid stängslet till vänster. Det blir perfekt och jag är vidöppen inför det mesta, efter jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig.

Det blir en ypperlig konsert med en artist som vet att ta sin musik, sina texter och sitt uppdrag på största möjliga allvar samtidigt som hon är gammal nog att ha lekfullheten i behåll. Det gör att ”Horses” från start till mål blir glödande intensiv, där den 68-åriga ms Smith spottar och fräser med ena mungipande och ler och skrattar med den andra samtidigt som hon håller brinnande tal för demokrati, mot krigsherrar och för fred, samförstånd och respekt för varandra.

Det här är Way Out West starkaste, bästa och mest intensiva konsert och så är det folk, ålder är inte avgörande för vad som levereras på scen.

Däremot är åldern en orsak till att jag väljer sittande position när jag ser Alt-J från distans. Den brittiska kvartetten har ett intressant sound, en häftig show med fräcka projiceringar. Men låtarna, pojkar, låtarna!

Vid tar en kik på Ellie Goulding, intensivt och klatchigt, men vi tackar för oss, lämnar regnet, tar oss hem för mat och, ja, varför inte, livesändningen av First Aid Kit. Duon är snyggt förstärkta med slagverkare, gitarrist, stråk- och blåsduo.

Ja, det har väckts kritik för att First Aid Kit skulle vara finalakt i Slottsskogen. Jag tycker tvärt om, det är ett statement från festivalledningen, det är ett statement för det självklara kvinnor kan-tänket och framför allt ett statement om ett varför inte-tänk som Way Out West agerar efter.

WoW1510

Systrar live från datorn. Foto: KAI MARTIN

Hemma ser vi hur regnet faller intensiv samtidigt som duon gör en charmig spelning, som visar på både flickornas juvenlitet och genialitet. Det blir lite valpigt vid mellansnack, men musikaliskt är First Aid Kit starka varje sekund på scen.

Men nog hade jag önskat mig ett starkare gästkort än Amanda Bergman… varför inte en Patti Smith eller en Emmylou Harris?

Nå, hur som; vi fick inte Kai Martin & Stick! på festivalen, en logisk bokning med tanke på att det var nästa exakt 30 år sedan vi gjorde det som vi trodde var vår sista spelning på Slottsskogsteatern, så skamligt nära där festivalen nu håller hus. Och jag lovar, vi hade levererat. Men vi fick Patti Smith och jag är oerhört glad att jag fick se denna ikon. Det var hög tid för det.

WoW1508

Festivalens drottning. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: ett par khakifärgade Selctedshorts med uppvik (inköpta i Reykjavik på rea, 150 kronor sommaren 2014), ett par Peak Performanceskor, sandfärgade, mocka med läderdetaljer (200 kronor Stadsmissionen i Frölunda, sommaren 2015), ett par okrafärgade strumpor (inhandlade på Next, London 2007), en storblommig Paul Smithskjorta i bleka gröna och röda färger (rea på NK Göteborg 2011, 400 kronor), hatt (35 kronor Erikshjälpen, Högsbo våren 2015), transparant regnponcho (60 kronor WoW 2015).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s