Jag kommer aldrig förstå våldets väg. Oavsett om det handlar om terrorism eller huliganism. Hur någon kan odla sitt hat till besinningslöshetens gräns, där enskilda individer kan skapa sådant kaos att död följer för så många, så oskyldiga. Jag begriper det inte inte om det är en Oklahomabombare, en terrorattack av Breivik eller en planerad från en person, där polisen hittad mer än 500 kilo sprängmedel hemma hos denna utanför Falkenberg. Jag förstår det inte hos den som under julhandeln spänner på sig ett bombbälte i julhandeln i Stockholm och detonerar det eller hos dem som kapar plan och flyger in i skyskrapor.

Och nej, jag begriper inte attacken mot Kai Martin & Stick! efter en spelningen i Lund, pingstafton 1980, då vi var i ett hus i centrala staden då ett raggargäng slog sönder samtliga fönsterrutor och bröt sig in för att misshandla mig och fördärva inredningen. Lika lite som förståndet räcker till för de kriminella ligor som skjuter ihjäl varandra och oskyldiga i Göteborgs förorter.

Den hand som bär hand mot någon annan är inte min. Jag vill det inte och jag skräms av den.

För mig är det obegripligt att människor söker våld istället för samförstånd, att religion blir så central att den – inom samma religion med olika grenar – motiverar bomber, krig, terror och besinningslösheten i osäkerheten som allt detta medför. Tro gärna, men gör det inte till dumhet, för det handlar inte om annat än tro – något väldigt vagt, hur stark den tron än må vara.

Den ondska som flammar så intensivt just nu är så främmande för mig. När jag möts av nyheterna om terrorattacken i Paris blir jag sorgsen, rädd och kanske också drabbad av samma förlamande känsla som när Breivik begick sina illdåd i Oslo/Utøya.

För en sak förstår jag, i allt detta obegripliga, att de som begår dessa handlingar inte ser framtiden – oavsett om det är av religiösa eller politiska motiv. Ondskans fula ansikte har nämligen ingen framtid. Bara den som vill hitta lösningar utan tvång, bara den som söker en hand för en annan, bara den som vill förstå utan att fördöma kan gå framåt. Ingen, inte ens terrorister, vill leva ett liv baserat på rädsla; obegripligt då att vilja skapa ett kaos som föder mer hat, mer våld och mer rädsla.