Mannens väg genom staden – funderingar

När han går ut genom dörren är han redan sen. Orosmolnen i världen är också orosmoln på himlen. Mannen som aldrig brukar bära paraply tar ändå med ett i den nyinförskaffade väskan, gåvan från hans blida och generösa hustru.

Han tvekar mellan cykeln, som normalt sett är hans fordon i vardagen, eller vagnen. En dryg kvart till ett möte och den mörka himlen avgör, det blir vagnen.

Han hastar mot hållplatsen. Ser en vagn, som hade  klätt hans pressade tidsschema, lämna perrongen. Men han behöver inte vänta länge. Nästa linje glider in och när han väl är på plats, efter att effektivt utnyttjat tiden till några SMS av tjänstekaraktär, kommer han till sin psykolog med minuter till godo och precis framme kom regnet utan att han behövde fälla upp paraplyet.

Det blir en timme som rusar iväg i tankar, minnen, klargörande, förhoppningar och frågor. Det är en man som är som ett frågetecken som behöver rätas ut, det kan ta tid; ingen vet när förvandlingen sker, ingen vet om det någonsin blir så. Men mannen är, oavsett vilket, stadd i förändring.

Han lämnar den trivsamma lokalen, lyfter från fåtöljen, går på toaletten och ut på gatan. Regnet har sprejat gator och trottoarer, men håller sig nu i schack. Han går ned mot stan, över dess kullar, genom dess parker, andas den klorofyllfyllda luften, syremättad, fuktig. Går med tankar och tankar går med honom.

Han kan inte låta bli att gripas av den rådande flyktingströmmen, människor på flykt från krig och nöd och ett rikt land, som det han lever i, hyser njugga människor som i allt större skaror tillber ett parti med så gravt fascistiska rötter att det borde var klart och tydligt att det det inte är en vän att hålla i handen – oavsett hur det blåser.

Han försöker få in detta i sin arma skalle samtidigt som han passerar en skola med barn som korsar gatan utanför vaktade av en lärare. På håll ser han en vän som jobbar just där och som är ett slags väktare, även han, över barnen. Så som det ska vara, så som det ska vara för alla människor om man har en minsta gnutta humanism inom kropp och själ, hjärta och hjärna.

Det språkas vid efter en kram, stämmer hastigt av varandra innan båda männen går vidare. Nedför backen löper man en man uppför, blank av svett och med tunga steg. Det blir ett nytt möte, en vän som mannen inte sett på många år på grund av att vännen bott utomlands under flera år. Nu har han kommit hem, söker arbete och söker formen efter en, kanske, lättjefylld sommar i kärlekens tecken.

Det tar farväl av varandra och mannen går vidare. Går bakvägar och framvägar, utanför Handelshögskolan ser han en vacker kvinna hasta in och en man rusa ut. Återigen en vän, som inte hinner mer än skyndsamt säga hej i farten och bort sprang han medan mannen promenerade vidare.

Han var för dagen klädd prydligt; vårens fynd i form av en Armanikostym inköpt på Stadsmissionen för 250 kronor, ett plagg som sitter löst och ledigt på den 177 cm långa och 82 kg tunga kroppen, skjortan är businessliknande, en vit, smalrandig Eton isnyggt grov bomull, även den inhandlad på Stadsmissionen för 80 kronor (som ny!), till detta en Atlas Designslips, smal, orange från Erikshjälpen (10 kronor), en Boss undertröja inhandlad i Berlin under bröllopsresan precis som de ljusbruna brougskorna (fast i London), ett par flerfärgade, randiga strumpor från Morris samt en Stetsonkeps, brun i silke, inköpt i New York.

Jo, han var pråper och nu också en aning svettig när han i maklig, men ändå rask takt går in i stadens äldsta förort, en charmig arbetarstadsdel som genom aktioner räddades från rivningsdöden på 70-talet.

Han känner regnet komma, ställer sig i en port (han vägrar nyttja sitt paraply för någon hastig skur), kikar i sin mobiltelefon innan han fortsätter efter några droppars regn. Han ringer en vän som bor i närheten och de bestämmer sig för att ses dagen därpå.

Mannen viker av ned mot ett av stadens större torg som sedan några tiotal år blivit en fin piazza med kaféer, restauranger, folkliv, bussar, spårvagnar och en porlande fontän.

Så går han en av långgatorna ner mot ett annat torg som staden lyckats döda till en ful och livlös plats. Där finns mannens skräddare och hon är på plats, får se hans sammetskostym som han fyndade tidigare i somras. Hon blir förtjust, ber honom ta på sig den och börjar genast måtta och får en bild av hur kostymen ska te sig. Mannen uppskattar detta, för då blir hon en del av kreativiteten inte som yrkesarbetande utan på ett mer konstnärligt vis; kostymen blir besjälad.

Under tiden som mannen är inne hos skräddaren faller ett tungt, intensivt regn som sköljer bort smuts och damm från gator, torg och trottoarer.

Så klär mannen sig i de kläder han kom i, går ut på gatan och promenerar mot nästa torg. Nedför backen som han ska promenera uppför kommer en bekant, en kvinna, artist, författare, programledare, skönhet… Hon cyklar med försiktighet nedför backen, han stoppar henne och de pratas vid en kort stund innan hon stilla cyklar vidare och han stävar uppför den branta liden mot torget där en skivaffär ligger.

Där kliver han in, går på toaletten, för det brådskar, och går därefter in i butiken. Pratar med en expedit och därefter med en av ägarna. Mannen och ägaren har en plan, den ska iscensättas. Men först några möten.

Det bestäms när och mannen fortsätter, efter att ha orienterat sig i det nya utbudet utan att riktigt kännas sig lockad, ut på torget och nedför liden åt andra håller varifrån han kom.

Manvandring1

Vy från en stad. Foto: KAI MARTIN

Denna bit av staden har sin charm med växlande äldre och nyare bebyggelse, byggnader som har sin historia, nya som försöker få sin. Gatan han går på brukar i staden kännetecknas som en hängmatta och han går densamme hela vägen från topp till botten och upp igen.

På vägen börjar en försiktigt känsla av hunger infinna sig och han viker av på ett mindre torg, som egentligen mest består av en parkeringsplats, för att gå in på ett hyfsat nyöppnat kafé som drivs av en vän.

Han är på plats och mannen ska precis säga hej när telefonen ringer. Han går ut, tar samtalet och avslutar det för att krama om vännen med kaféet. Han hinner beställa en lasagne innan telefonen ringer igen. Detta skriver av den enkla anledningen att telefonen inte brukar ringa speciellt ofta i mannens liv längre.

Mannen samtalar med vännen, äter lasagnen som är serverade i lagom portion – inte för mycket, inte för lite – tillsammans med en sallad och en kryddstark dressing. Mannen dricker vatten till.

Manvandring2

En man, en mobil, ett kafé. Foto: KAI MARTIN

Han betalar för sig, går vidare med sin tankar och med världen olösta problem i sin hand. Han blir hart när påcyklad av en yngling som valt att transportera sitt fordon på trottoaren. Mannen muttrar irriterat, men fortsätter gå. Kommer ned till ytterligare ett undanskymt torg, går in på en secondhandbutik men som är för rörig för att attrahera.

Utanför lyser nu solen, temperaturen är moderat och mannen svettig till fuktigheten gräns. Undertröjan håller den värsta transpirationen på plats, det tar att gå en stadsvandring. Mannen bestämmer sig nu för något han längtat länge efter: en glass. På bara några hundra meters avstånd finns en butik specialiserad på glass och mannen går med raska steg dit, bestämmer en stor strut, kallad våffla, och ber den fyllas med smakerna hasselnöt, polka och lakrits. Det blir en försvarlig andel glass som mannen inmundigar i solen utanför butiken där han också kan se på de förslag av nybyggnation och förändringar i kvarten som planeras.

När glassen nära nog är slut promenerar han vidare, går lite annorlunda stråk än vad han brukar och med solen i sällskap lättar kanske hans tunga sinnelag.

Han fortsätter förbi vänners hus som renoverats under sommaren och efter ett rejält grundarbete nu äntligen kan bli målat. Han fortsätter sin soliga väg, förbi en butik där en tiggare sitter som han nickar till men inte ger något.

Manvandring3 Man på väg. Foto: KAI MARTIN

Han är nu rejält varm, svetten tränger igenom till skjortan, kepsen fuktas och glansiga pärlor i pannan vittnar om denna lättare form av ansträngning. Han har någon kilometer kvar till sitt hem samtidigt som hundratals flyktingar sitter fast på en station i Ungerns huvudstad Budapest. Ett land som har haft sin försvarliga del av elände genom historien, men nu drabbats av ett synnerligen kort, närmast dement minne där de styrande njuggt behandlar människor i kris.

Några dagar senare reser sig dessa människor på en given signal och går mot den österrikiska gränsen; mannen har bara någon kilometer kvar; dessa människor har mil att gå med barn, gamla, sjuka mot ett okänt mål som kanske stavas frihet.

Det är sådant som mannen tänker på…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s