Idrott

Minns mitt 2024

Posted on av Kai Martin

Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.

Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.

Januari:

Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.

Februari:

Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.

Mars:

Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.

April:

Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.

Maj:

1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.

Juni:

1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.

Juli:

Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.

Augusti:

Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.

September:

Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.

Oktober:

Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.

November:

Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.

December:

Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.

Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!

Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC

Resan mot bandyland

Posted on av Kai Martin

När jag plötsligt tvingades in i rollen som sportreporter för 13 år sedan var det en vilsen nöjesjournalist som stod där med portföljen i sin hand. Första jobbet var en träning med Blåvitt, ledda av Mikael Stahre. Tobias Hysén gjorde sin första träning efter skada. Jag var satt att göra intervjun med honom och hör mig säga ”Hur känns det?”. En sportreporters kliché, men samtidigt given sitt sammanhang.

I samma veva uppstod ett glapp i GT-sportens redaktion. Den rutinerade bandyreporterna Kenneth Karlsson slutade och där fanns en möjlighet för mig att kliva in. På den tiden spelade Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping elitseriebandy. Jag fick att göra.

Nej, jag kunde inte mycket om bandy. Hade sett ett fåtal matcher på teve, gjort något besök i Ale arena för att se Surte–Kungälv eller på Skarpe Nord för att kolla Kungälv–Surte något annandagsderby (systerdotterns pojkvän var målvakt i brukslaget från Surte). I övrigt var jag renons på det mesta av kunskap, men kastade mig in i sporten med trotsig nyfikenhet.

Jag blev snabbt fast. Såg skickligheten i denna blixtsnabba sport. Blev klar över ambitionen hos spelare och ledare. Hur hårt lagen drillades och hur vinnarskallarna satt lika hårt fastskruvade som hos vilka spelare som helst i vilken sport det månde vara.

Det blev många resor i bil, kors och tvärs till Kungälv, Vänersborg och Lidköping. De två sistnämnda orterna hade då precis rest fantastiska ishallar och i sin ambition var Villa Lidköping det lag som siktade mot ett första, eftertraktat SM-guld.

Plötsligt befann jag mig på Studenternas i mars 2012 för att bevaka SM-finalen Sandviken–Villa en solig, tidig vårdag med tiotusentals på läktarna. Det blev inget SM-guld då och det var knappt att jag blev insläppt i omklädningsrummet efteråt för att få tala med ett besviket Lidköpingslag.

Jag hade då brett ut mig i tidningen fram till dess. Skrivit inför matcher, om matcherna och skrivit krönikor. Villa Lidköping fick kort och gott heta Villa, arenan Villa Villekulla. Det blev reportage, intervjuer, texter om matcher och i den väldiga arenan fick jag sitta och skriva texter långt efter att alla gått hem. Vaktmästaren kom och sa ”Glöm inte att stänga efter dig, så att inte larmet går”. Jag åtnjöt ett förtroende och var noga med att inte slarva med det. Men så hade jag också blivit förälskad i bandyn. Jag, gamla hockeykillen! (Jo, jag fick skriva om hockey också och fick till och med beröm av Leif Boork för en krönika tidigt säsongen 2013.)

Villas sportchef Jonas Johansson hade ett extra gott öga till mig. Han var en formidabel ledare som tillsammans med klubben tog föreningen till nya höjder på is och utanför. Vi har hållit kontakten, men efter att min karriär som sportreporter tog slut vid månadsskiftet november/december 2013 blev mina besök i bandystaden Lidköping inte lika frekventa.

Länge har vi pratat om att ses. Länge har jag pratat om att åka till Sjöaremossen för att kolla in Frillesås i elitserien. Inte ens de matcher laget spelat i Ruddalens nya arena har jag kommit iväg på. Ja, jag pratar så mycket. När jag plötsligt inser att det är sex år sedan jag senast var i Lidköping för att se Villa spela i Lidköping känner jag ett styng av skuld. Jag måste agera.

Kontakt tas med Jonas Johansson och vi bestämmer att toppmatchen mellan Villa och Edsbyn är lämplig. Jag bokar in mig på hotell Läckö för en natt, tar tåget en lätt frostnupen onsdagsmorgon och anländer till staden vid Vänern vid lunch.

Vädret är välkomnande och jag promenerar med min lätta packning mot Agape secondhand, som jag har kollat upp är öppet. Lokalerna är inhysta i gamla tändsticksfabriken och inne på första plan vittnar den vackra muralmålningen av Rörstrandsskulptören Carl-Harry Ståhlhane om forna tiders verksamhet. Jag hoppas att man har förstånd att bevara detta verk, som bara det är värt ett Lidköpingsbesök. På entréplan är det möbler och mattor, lite lampor. På andra våningen kläder, lampor, köksredskap, porslin och glas med mera.

Jag kikar runt, som jag plägar göra på loppisar, och ska inte ha något och är ju ”hindrad” av det köpstopp som jag ålagt mig. Men det har ju under hösten hänt att jag har fallit till föga och som shopaholic är det lätt att falla till föga. Jag hittar något litet tänkt för julklappsleken på julafton. Tio kronor per enhet är ju inte så farligt. Går vidare till klädavdelningen. Hittar inte så mycket. Men en Oscar Jacobsonrock liknande den Peter Falk har i sin roll som Colombo lockar. Jag provar den tillsammans med en blå, vitprickig Scotch and Soda-skjorta och en Elson ylle/kashmirkavaj (den ”nya” kavajen sitter som skräddad, lagom i ärmarna och runt midjan, fickorna osprättade). Rocken för 150 kronor passar jag på. Men de övriga för hundra kronor per plagg köper jag tillsammans med julklappslekspresenterna och en Rörstrands blomkruka (75 kronor) – jag är ju ändå i Lidköping.

Med påsen halvfylld går jag ut i det vackra vädret, fortsatt genom Gamla Staden, den gamla bebyggelsen som kantar Limtorget och mot hotellet på Järnvägsgatan. Jag checkar in via receptionen på Stadshotellet, får nyckeln och kliver in, inser att här har jag bott förut. Ställer in min packning för att trots lusten till en siesta.

Ut på stadens gator, går över Torgbron och ned längs Lidan mot PK Secondhand, nästa stopp på min loppistur. Jag slår mina lovar runt i den spatiösa butiken. Lyfter och kikar på somt, men går vidare. Hittar så på herravdelningen en brokig, färgglad skjorta (These Glory Days, 40 kr), en bomullströja (NN07, 50 kr), en Sandskjorta (50 kronor) samt ett par byxor i blandmaterial (läs stretch, Tailored originals 80 kronor) plus en ny påsen (en begagnad Ica-kasse för fem kronor, allt för välgörenheten). Så ut på Nya Stadens Torg, den väldiga platsen med det vackra röda rådhuset, med torghandel, julhandel och skridskobana. Upp mot systembolaget för att handla något till Jonas Johansson, vidare ner till anrika Garströms konditori för kaffe och en leverpastejmacka. Porslinet är förstås från Rörstrands, men kopp och tallrik matchar inte med koppen jazzandes omkring en smula riskfyllt med den varma drycken.

Så en stunds kontemplation och vegetering innan jag åter går till hotellet. Nu för en stunds vila (man är ju inte 67 längre).

Jag ligger och läser Jonas Theroins utmärkta ”Ristmärken”, en krimroman som initierat utspelar sig på Öland i nu- och dåtid, från förra året. (Köpte den av honom i julruschen då.) Så kommer sömnen en kort stund innan det är dags för promenaden mot Villa Villekulla.

Jag väljer vägen längs Lidans östra strand upp mot och över Blåe bron, gång-/cykelleden, som vackert lyser i det tilltagande mörkret. Så snett upp den väldiga arenan där jag möter upp Jonas Johansson för ett kärt möte.

Kvällen till ära har jag tagit på mig mina nyss inhandlade plagg: de svarta byxorna, den svartsmårutiga Sandskjortan och Elsonkavajen. I ett fåfängt försök att hedra stadens secondhandverksamhet, som går till välgörenhet.

Jonas Johansson har via kontakter fått plats i en av logerna, så vi blir tre som inte bara ska se bandy utan också får mat och dryck. P, som är ägare, av logen, är hängiven bandyfantast, företagare och logägare sedan några år tillbaka. Nyss uppkommen från Göteborg, där han bor, för hemstaden och toppmatchen.

Jag tackar och tar emot. Låter mig skämmas bort. Hamnar sedan mellan de båda – P och Jonas – som båda kommenterar en underhållande match som börjar med mål efter en knapp minut till bortalaget. Jag tjusas av farten, intensiteten, skickligheten i sporten. Pulsen går upp, men jag sitter tyst och fascineras. Villa vinner med 9–6 i en svängig match där Edsbyn ligger högt och inlednings vinnande, men där hemmalagets omställningar ger segern. Det blir mål som är hissnande skicklig bollkonst och räddningar som inte ska gå att göra.

Ja, bandy är en fartfylld sport. Dessutom är det grinigt och prestigefyllt med en domare som kanske är en smula för generös i sina bedömningar.

Kvällen i Villa Villekulla är över. Jag tackar varmt och lovar en återkomst. Gärna till slutspelet. Till mig själv säger jag att det är ett löfte som ska hållas. Så går jag samma väg hem som jag gick dit, kommer till hotellet och stänger om mig. Far till Öland en sväng innan jag faller in i en rastlös sömn.

Vaknar tidigt. Packar. Sätter mig vid frukostbordet på Stadt och är snart redo för att ta tåget 07.50 hem till Göteborg med en smula bandyfeber brinnandes i blodet. Far genom ett frostbitet landskap, rådjur som söker mat, skogar med skir snödräkt från en vinter som fortfarande tvekar. Passagerare kom och går. Som tiden.

Soppatorsk för Oilers – Panthers klöste tillbaka

Posted on av Kai Martin

Det är över. Det är fatalt. Definitivt. Ett lag vinnare. Ett annat förlorare. Över hundra matcher har spelats. Gnuggandet genom slutspelet mot Stanley Cup-pokalen har skett från 16-delsfinaler i april till de två lagen som överlevt för finalen.

Förra året överraskade Florida Panthers de flesta med att gå hela vägen till final. Där orkade de inte stå emot ett både disciplinerat, spelskickligt och ohyggligt motiverat Vegas Knights.

I år visade laget att förra årets framgångar på isen inte hade varit förgäves. Furiöst och effektivt, med ett slags försvarsspel över hela banan och med en intensiv, tätt markerande forechecking slog de ut lag efter lag. Ja, finalserien mot Edmonton Oilers blev initialt en defilering där Panthers omedelbart ryckte från till en ”betryggande” 3–0-ledning i matcher. Allt var klart. I princip.

Laget stod på huvudet och mest målvakten Sergei Bobrovsky, som trots sina snart 36 år visade prov på en enastående rapphet och framför allt vighet. Han tog allt och ställde motståndarna i förtvivlan.

Men… Oilers gav aldrig upp. Match fyra vanns. Match fem vanns. Match sex vanns. Plötsligt stod avgörandet i Florida Panthers hemmarink. En magisk game seven, alltså. En dröm för oss hockeynördar. Vi som förstår att uppskatta spelet oavsett tid på året, klockslag på dygnet. Nu skulle vi få lön för mödan efter nattimmar med ishockeyn. Säsongen skulle krönas efter uppvärmning med svensk slutspels- och kvaldramatik, inledande Stanley Cup-slutspel och VM.

Nu skulle dessa sportens ingenjörer, som räknar ut vinklar och vrår, anpassar handling efter fart, som avgör hastighet på skott och passning utefter situation i de mest pressade situationer. Dessa yrkesmän som också är fantasifulla som poeter, som innehar improvisationens spontanitet när det hettar till som mest, som jazzmusiker, som freestylandet i hip hop. De som också kan manglar som de tyngsta metalbanden, skoningslöst, effektivt, med en ”dödlig” precision.

Det är vackert.

Efter sex stenhårda dueller lag mot lag var det framme vid det definitiva avgörandet. Florida stukat efter Oilers tre raka vinster. Vågskålarna var till bredden fyllda. Vad skulle avgöra detta gastkramande, jämna drama?

Skulle målvakterna göra det. Ryssen Bobrovsky, han som vacklat de senaste matcherna? Stuart Skinner, Edmontonsonen, som varvar högt och lågt, men ändå hittat ett vinnande koncept åt sitt lag (undantaget spelet bakom kassen där han är märkligt ostämd i förhållande till sina lagkamrater, som om ingen vet vad som ska ske)? Eller giganterna Connor McDavid Leon Draisaitl, den kanadensiske superstjärnan och lagkapten och den tyske giganten, som tillsammans öst in poäng under säsongen? Eller Floridas svenska spelare – backarna Gustav Forsling och Oliver Ekman Larsson plus defensive forwarden Kevin Stenlund?

Vinnare och tröstare. Sergei Bobrovsky lyfter, välförtjänt, den över 16 kilo tunga Stanley Cup-pokalen efter att tidigare fått trösta sin motståndare Stuart Skinner i Oilerskassen.

Det blev en fartfylld, men samtidigt tillknäppt tillställning. Inledningsvis var Florida det dominerande laget tillbaka i det spel som var så framgångsrikt i de tre första matcherna. Så skulle Carter Verhaeghe få möjligheten där Oilers precis klarat av spel med en man mindre. Bortglömd framför Stuart Skinner kunde han tämligen enkelt styra in 1–0 i femte minuten. Men blott två minuter senare kontrade Matthias Janmark snyggt in kvitteringen. Skulle det bli proppen ur?

Nej, vågskålen balanserade snyggt i fortsatt matchdramatik, men inte till någons fördel. Chanser fördelades, men fortfarande utan att Connor McDavid eller Leon Draisaitl syntes något nämnvärt. Till det spelade Florida alltför noga, ledda av den finske lagkaptenen Aleksander Barkov, som åter funnit sina defensiva kvaliteter i sitt spel över hela banan.

Greppet. Floridas lagkapten, Tammersforsfostrade Aleksander Barkov, lyfter en åtråvärda Stanley Cup-bucklan.

Så avgörs det hela. En närapå-chans för Oilers blir en kontring för Panthers där Sam Reinhart, notorisk prickskytt men utan framgång i de tre senaste matcherna, effektivt skjuter ett skott strax innanför tekningscirkeln i 36 minuten. 2–1 och Stuart Skinner kommer gräma sig hela sommaren och en bit in i nästa säsong. Det var ett skott som han skulle räddat.

Resultatet höll sig. Oilers saknade, märkligt nog, tillräckligt med soppa i tanken. Panthers hade klös nog att riva tillbaka för lagets första Stanley Cup-trofé. Säsongen är över. Så även min (spelade i torsdags).

Nu får dessa hockeyns ingenjörer lägga mätverktyg och kalkylatorer åt sidan, låta kropparna vila efter finlir och grovarbete för en välbehövlig semester innan försäsongen drar igång. Stanley Cup-bucklan ska få färdas runt till spelarnas hemstäder, som Tingsryd, Tumba och Linköping. Stort så.

Och stort också att Edmonton Oilers utmanade så starkt. Glöm inte lagets hopplösa bottenläge i november, där tränarbytet Kris Knoublauch tog över och vände på kuttingen efter kräftgången. Har han skapat ett vinnande lag som kan utmana även om 2024/25-års säsongs Stanley Cup…? Ja, kanske till och med vinna, så som Florida förvandlade förra årets finalförlust till årets vinst?

Frölunda överraskar

Posted on av Kai Martin

Sjunger en segermelodi. Frölundas David Edstrom firar sitt 1–0-mål tillsammans med Max Friberg, Jere Innala och Malte Strömwall.
Foto: TOMMY HOLL

Jag erkänner. Efter 57 minuter i onsdagens match förra veckan tyckte jag att det var läge för Frölunda att lämna WO till Skellefteå. Göteborgslaget saknade spets, spelet haltade både i försvar och anfall. Studsarna var inte med, något som oftast beror på avsaknad av både skärpa och energi. Toppspelarna hade inte blandats samman för den där kemin som krävs för att utmana i en semifinal.

Den beryktade fysiken var som satt på vänt, stabila spelar föll omkull och laget tappade i både markering och i initiativ (det som så populärt kallas momentum). Inte ens Lasse Johansson var helt på tårna (trots noll insläppta då).

Så kom då det där målet 57.45 när Tom Nilsson vackert gav det förlösande 1–0-målet, som med två sekunder kvar drygades ut till 2–0 genom Max Friberg. Pust! 2–1 i matcher istället för svåra 3–0.

Ja, det var beundransvärt att ta sig igenom den snåriga kvartsfinalserien mot Leksand. Men Skellefteå är ett vassare lag och har så visat genom hela säsongen när Frölunda åkt berg- och dalbana formmässigt. De två första matcherna visade ju på det. Frölunda orkade inte och i match tre kändes det definitivt som laget var ute ur spelet.

Men de har krånglat sig tillbaka. Fredagens galna match, den andra i Scandinavium i matchserien, var ju fullkomligt sanslös med två lag som inte bara bytte chanser – och mål – med varandra. Det var ju dessutom dramatik och underhållning på ett sätt man sällan skådat i ett slutspel. Christian Folins prickskytte i egen kasse (som gav 4–6 i Skellefteås favör), mål av både junioren Albin Sundin (5–6, hans första som A-lagare) och Mikael Ruohomaa, som gav kvitteringen med knappt två minuter kvar för att förre Frölunda-spelaren Andreas Johnson skulle avgöra på övertid. 3–1 i matcher till Skellefteås fördel.

Så spelar Frölunda sin bästa hockey i söndagens match. Åtminstone i två dominanta perioder. Den där eftersökta kemin fanns där. Hockeyn lekte som livet självt. Men det är inte division 4-hockey det handlar om. Det var en period kvar. Minst. Då kliver Skellefteå in med all sin kompetens och vilja. Den där 3–0-ledning som Frölunda omfamnade blev till onödiga 3–3 och förlängning. Den här gången kunde Frölunda dra det längsta strået då Linus Högberg efter en halvt spelad övertidsperiod kunde överlista Linus Söderström i Skellefteåkassen. Så 3–2 i matcher.

Men skulle Frölunda orka i match sex? Ny vinna eller försvinna-match. En ny kniven på strupenmatch.

Jo, tack. det bäddades för ett nytt drama där de förhoppningsfulla litade på historien då Frölunda vände ett 3–1-underläge i finalserien 2017 till vinst. Gick det då går det nu. Det är ett resonemang som en hockeyledning värjer sig emot. Då är då. Nu är nu. Men tydligen hade Frölundas materialare fyllt på med rätt tändvätska för det blev en omgång som hette duga.

Ja, Frölunda hade förtvivlat svårt att få flyt i spelet .Skellefteås spelare är otroligt skickliga på att störa motståndarna och kan gnugga på rejält både defensivt och offensivt. Men när Andreas Johnsson fick matchstraff efter blott två minuter – en smula ironiskt eftersom han i första matchen klagade på att Frölundas spelas gick hårt på knä i något slags avsikt att skada (stämde inte) – ändrades förutsättningarna till Frölundas fördel.

Nej, laget kunde inte utnyttja övertaget i fem minuter powerplay. Inte heller nästa gången i perioden eller när Skellefteå drabbades av utvisning i periodens slutskede. Men när andra perioden startade rullade Frölunda igång effektivitetsmaskineriet med framgång. På rent Ryan Lasch-manér förvaltade Max Friberg Malte Strömwalls pass för att i sin tur snabbt spela in till David Edstrom, som pricksköt à la Joel Lundqvist. 1–0 till Frölunda efter lite drygt en minut. Ett resultat som skulle stå sig perioden ut med ett Frölunda som dominerade.

Men i tredje perioden flyttade Skellefteå fram positionerna. Fram trollades en situation där Jonathan Johnson (ja, den Frölundafostrade forwarden, släkten är värst) kunde kvittera.

Nu tappade inte hemmalaget konceptet för det utan trummade på. Henrik Tömmernes snurrade i en offensiv raid bort Skelleteåförsvaret och kunde elegant passa Max Friberg som med sitt hundrade mål i Frölundatröjan åter kunde ge sitt lag ledningen. När sedan David Edstrom elegant frispelade målskyttekungen Jere Innala avgjordes tillställningen. Iskallt, med två och en halv minut kvar, lurade han Linus Söderström till en liten tillräckligt stor glipa mellan benskydden för 3–1.

En ny underhållande och grinig match som doftade friskt av slutspelshockey, som alltså gav Frölunda segern.

Inget talar för att matchen på torsdag kommer bli annorlunda.

Nu har vi alltså 3–3 i matcher och Frölunda övertygar, om än inte till hundra procent. Laget visar på en moral som imponerar. De gnuggar vidare och det spel som jag tycker att laget har saknat börjar killarna nu hitta till.

Vem som vinner? Det törs jag inte sia om. Men jag är glad att Frölunda inte lämnade WO.

Frölunda klarade nålsögat – utan offensivt spel

Posted on av Kai Martin

Knäat. Frölundas spel i kvartsfinalserien har inte varit helt övertygande. Bättre behövs när laget nu möter Skellefteå AIK.
Foto: TOMMY HOLL

Det är den härligaste av tider nu. Med slutspelet i ishockey (och, ja, för all del i handboll, innebandy och nyss bandy – vilka finaler mellan Villa och Västerås!) ställs allt på sin spets – oavsett om det är ödesmättat som nedflyttningskvalet mellan Oskarshamn och HV71, uppflyttningsserierna från Allsvenskan eller vilka som ska bli de svenska mästarna.

Jo, ja, det kan tyckas vara en självklarhet att som göteborgare hålla på Frölunda. Men ibland undrar man. Åtminstone om man ska se till den speltekniska kvaliteten. De senaste säsongerna har laget skiftat efter humör. Vass start på hösten, följt av en svacka i januari, för att låta vabruari ta tempen på hur fortsättningen ska te sig. I år var hösten av skiftande kvalitet, men en rätt påver hockeyturnering i Schweiz i mellandagarna gav laget luft under vingarna. För ett tag.

Meriterade nyförvärv och återvändare som Henrik Tömmernes, Malte Strömwall och Carl Klingberg har, precis som Frölundas spelhumör, skiftat oroväckande. Gustav Rydahls utväxling blev inte som hoppats, en skada – som han nu opererats för – har hindrat honom och han är ute ur spel sedan några månader tillbaka. Erik Thorell har kommit tillbaka sent efter skada.

Så… med det sagt har laget gått in i kvartsfinalspelet med inte helt givna förutsättningar. Visst blev nyförvärvet Mikael Ruohomaa, som förtjänstfullt parades ihop med Max Friberg och Malte Strömwall. Det gav utrymme för kreativitet inför slutspelet med mål och poäng för trion. Men arbetsmyran och pådrivaren Friberg har inte kommit till sin rätt under kvartsfinalserien. Inte heller Malte Strömwall, som krokat fast i Leksands effektiva försvar över hela banan. Så har Rouhomaa hamnat offside och blev i den sista avgörande matchen placerad i en ny lina.

Carl Klingberg, den store offensiva, puckvinnande pjäsen har inte lyckats under säsongen som man borde kunna kräva och blev i stort sett petad senast. Inte heller Henrik Tömmernes, som det tog oroväckande lång till för att hitta till ett rimligt SHL-spel efter åren i den shweiziska högstaligan.

Visst, laget har väsentligt vässat sin defensiv. Man lyckas inte bara styra ut motståndarna utan klarar också av snabba spelvändningar. Gott så, även om just det spelet kroknade i match sex i Leksand. Men då havererade mycket, inklusive Lasse Johanssons målvaktsspel.

Ja, det blev sju matcher i en tajt serie där bara ett mål kom att skilja lagen åt. Och, ja, det var förre leksingen Mikael Rouhomaa som avgjorde i första förlängningsperioden i match sju. Dramatiskt värre. Och just efter en snygg offensiv upprullning som jag suktar mer efter för Frölundas framgångar.

Men sett över de sju matcherna tycker jag att Frölunda har allvarliga problem och då främst i sitt offensiva spel. Laget trummar på bra, men de stora kreatörerna finns inte. Spelet bli statiskt. Ja, mycket skott. Nej, inga farliga utmaningar för – som nu Leksands målvakter Filip Larsson och Mantas Armanis – motståndarnas keepers. Varför? Jo, Frölundas forwards jobbar helt enkelt inte tillräckligt tufft framför mål. De skymmer inte tillräckligt. Utmanar inte för returtagning. Är inte tillräckligt desperata, som det heter om iver på sportspråk.

Genomgående för Frölunda är dessutom att det emellanåt är bristfällig puck- och passningsteknik. Ja, jag vet att det går fort därute. Men spelarna är drillade. Detta ska de klara av bättre.

Självklart är det inte bara ett lag på isen. Leksand ska ha all heder för att laget stökat till det för Frölunda och det var definitivt inte helt givet att göteborgarna skulle dra det längsta strået i den här matchserien.

Därför bävar jag inför semifinalen mot Skellefteå AIK. Ett lag som har hockeyintelligens och en spelidé både defensivt och offensivt plus ett starkt målvaktsspel. På lördag börjar kampen på AIK:s hemma is för att följas upp av match på måndag på samma is. Först på onsdag är det dags för Frölunda att spela i Scandinavium – en maktfaktor. Fråga vilket lag du vill.

Kan Frölunda ta en match i Skellefteå är det en bedrift. Två ett mirakel. Men så är det också det som krävs för en final. Om Frölunda kan bemästra motståndarna på hemmaplan. Ja, då kan det bli match om SM-guldet. Men låter jag skeptisk så är det för att jag är det.

Lärande och underhållande om fotboll

Posted on av Kai Martin

Musikalisk underhållning:

LYCKANS SOLDATER

!!!

Underhållande. Bröderna Victor och John Dohlstens har gjort ytterligare en musikdramatisk föreställningen – nu ”Lyckans soldater” om Göteborgsfotbollens historia. Foto: KAI MARTIN

Kronhuset, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt.

Bäst: Den underhållande historielektionen.

Sämst: Den stora scenen.

Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?

I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.

Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.

Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)

Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.

Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.

Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.

Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.

Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.

Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.

Markkontakt för Änglarna

Posted on av Kai Martin

Teater:

ÄNGLARNA FINNS DOM?

Fred och fotboll. I nyskrivna ”Änglarna, finns dom” på Göteborgs stadsteater samsas kärleken för IFK Göteborg med strävan för fred. Foto: OLA KJELBYE

I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.

Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.

Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?

Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).

Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).

Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.

Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.

Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.

Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.

Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.

Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.

Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.

Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.

Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.

”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Olle Törnqvist.

Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Isabelle Oldenqvist.

Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.

Koreograf: Cecilia Milocco.

I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).

Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.

1000

Posted on av Kai Martin

Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Färden mot öster i hockeyns tjänst (Åland tur och retur)

Posted on av Kai Martin

Med Soha Team Sweden fick jag ett oförglömligt minne när vi, ärrade veteraner i +65 och +70, åkte till Vancouver för spel i Carha Hockey World Cup i slutet av mars 2023. Vi hade haft lite träningsläger under 2022 och starten av 2023.

Efter Kanadaresan, som slutade med silver för båda lagen, har det varit lite ytterligare läger, som i Mariefred/Åkers styckebruk i september. Nu var det dags för cup i Mariehamn, Åland. Senior Winter Games med åtta lag i gruppen +60 och sju i +45. Vi var ansenliga till vår ålder, hade ingen under 63, men å andra sidan mönstrade vi ett gäng på femton utespelare och två målvakter. De andra lagen hade, precis som vi, möjligheten att plocka in fem underåriga – +55. Men det gjorde inte vi.

Onsdag

Vår resan började dagen innan cupen. Det är långt till Åland, om än inte fågelvägen. Vid lunchtid på onsdagen for vi E20 norrut med Christers elladdade Mercedes. Längs vägen sträckte rimfrosten sig ut och gjorde träden till glittrande underverk. Men med kyla kommer också snabbt urladdade batterier. Vi nödgades snabbladda strax innan Laxå. Åkte in på vintriga vägar i lika vintriga landskap och landade på en frusen parkering mitt ute i ingenting med en högrest byggnad där ett gäng yrkesfordon stod parkerade. Det fanns en laddstolpe, som inte fungerade. Över detta bryderier fick vi anledning att återkomma till när en del av det femhövdade sällskapet valde att kliva in i byggnaden, som jag vagt kände igen. Men vinterdräkten och en annan ingång än då förvrängde perspektiven. Vi hade hamnat i Norrkvarn, en hamn på Göta kanals sträckning i närheten av Töreboda.

Där Z och jag hade varit för en övernattning när vi fick den stora glädje att resa på delar av detta svenska blå band våren 2021. Vinterklädd var ingenting att känna igen. Då gick vi in från kanalen; nu från parkeringen. Sagt förvreds mina minnen rätt och en promenad runt huset gav ordning och reda på det hela.

Arbetarna som besökte matsalen för lunch höll på med att förstärka kanalens murar. Kanalen var dränerad i kylan. Ett tungt jobb för killarna. Klart de behövde stärkande kost. Vi också. Trots att vår arbetsbörda varit modest.

Det fanns mat till oss också. Efter att den trevliga och pratglada receptionisten hört sig för oss kocken ställde mat fram för fem sultna. Fläskkarré med sås, potatis och grönsaker. Öl av olika styrka och smak för de hågade.

Vår chaufför hade fått laddning av etablissemangets ägare, som hade en egen laddstolpe i fungerande skick. Det räckte för några mil. Efter maten var vi tvungna att ladda mer i Laxå, för att orka ta oss till Örebro där styrkan var större och som i sin tur skulle göra resan till Norrtälje lång där vi skulle övernatta för vidare färd till Kapellskär och båten till Långnäs på Åland.

Så i skuggan av den väldiga svampen i Örebro tog vi ytterligare en paus för laddning, passade på att fika och gå på toa. Det tog sin ansenliga tid innan vi kom fram till pensionat Granbacken i Norrtälje. Under infarten passerar vi en bandymatch i de lägre divisionerna, som spelas klassiskt utomhus i blekt strålkastarljus.

Håkan och Janne, som förtjänstfullt transporterade våra hockeytrunkar plus bagage i Håkans VW Transit, hade anlänt tidigare och var reda ute på byn för en öl och något att äta. Vi följer de tidigare anländas instruktioner och tar en promenad för att förenas med dem på Little Dublin för en öl och, kanske, något att äta. Jag avstår. Det handlar om friterat – lökringar etc – eller fish’n’chips. Jag höll mig till ölen och lät den mätta.

Det var i anrika kvarter, som vittnar om att Norrtälje vågat värna om småstadskaraktären, samtidigt som nybyggda hus tronade upp vid Norrtäljeviken.

Vi styrde så småning om kosan mot vårt boende. Installerade oss. Per och jag delade rum, som vi har för vana att göra. De andra tar sina rum i besiktning. Vi drog oss inte, men sov ändå tillräckligt länge för att vara utvilade för nästa etapp mot Åland.

Torsdag

En frukostbuffé mättade och snart satt vi i bilarna på väg på Kapellskär för vårt nya hockeyäventyr.

Fraktfartyget, ja mer så än en färja, stävar ut på ett fruset och kallt hav. Solen ligger på men värmer inte. En buffé bjuds på båten, men det är för tätt på efter frukost. Vi är några som avstår. Tiden rör sig sakta österut. Taxfreeshopen har sina erbjudanden. Bland annat några exklusiva Amaroneviner till nedsatt pris. Magnus J, som anslutit med sitt ressällskap från norra Stockholm, kan det där med viner och handlar några flaskor. Jag tar det på hemresan, tänker ja, och nöjer mig med ett flak finländskt öl.

Det grånar till samtidigt som isen försöker lägga sig i den Åländska innerskärgården. Vi stävar förbi öarna och in mot Långnäs och har sedan en knapp halvtimme in till Mariehamn och hotell Arkipelag, där vi fått boende till facila priser. Vi kommer samtidigt som Vallentunagänget, som vi senare ska möta. Unga, starka – åtminstone i jämförelse med oss åldermän.

Rummen är spatiösa och Per och jag installeras oss i ytterligare ett boende. Hungern pockar på, så vi väljer efter att vi har packat upp, att söka oss till restaurang Compagniet i samma byggnad som hotellet. När jag, som första gäst, kommer dit, står en älvlik, ung, späd, vacker, blond kvinna bakom disken. Jag frågar, eftersom det är tomt i lokalen, om det är öppet. Jo, blir hennes svar. Finns det något att äta? Jo, svarar hon igen. Inget leende. Inget inbjudande. Bara korrekt om än en smula avmätt.

Hur många blir ni? frågar hon så mig och jag säger två, men vi blir nog tre. Det blev väsentligt fler när alla väl hade kommit in. En rejäl hamburgare och en cola stävjade hungern. Vi skulle ju ha match klockan åtta och jag skulle stå. Så inte för mycket av det goda.

Jag har också kollat in secondhandmarknaden i Mariehamn och bakom hotellet ligger Emmaus. Jag halkar dit på det islagda trottoarerna och bannar mig själv för att jag inte fällt upp taggarna/dobbarna på de Canada Snow-kängor som jag fick av Z i julklapp.

Butiken är stor och det finns en hel del som lockar. Lite kavajer, några skjortor. Allt provas. Men jag avstår. Samtidigt, den där Eton-skjortan, brunrutig i grov bomull… skulle inte den passa Per?

Jag återvänder till hotellet tomhänt och utan att ha halkat.

Vi åker till hallen och får vårt rum, IFK Mariehamns damers, som vi ska dela med Sundsvall, som spelar i den yngre gruppen. Jag tar en bänk för mina saker, hänger upp allt noggrant och förbereder mig för matchen mot IFK Mariehamn Seniors.

Så nedsläpp och tävlingsanspänningen slår till. Så märkligt med tanke på att jag är så glad och förtjust i att få spela. Jag får och göra från start och mer än då efter hand. Räddar och räddar. Vi gör 1–0, som förvandlas till både 2–0, 3–0 och 4–0, som också blir slutresultatet. Jag är stolt och fånigt glad över den hålla nollan. Det var länge sedan senast och ingenting jag är bortskämd med. Men den var inte given. Med 50 sekunder kvar gjorde tre man ett byte som gav motståndarna en autostrada mot mig. Jag trodde inte mina ögon. Ville inte laget stå upp för sin målvakt?! Nå, jag räddade den situationen med en sidledsförflytning och plock för att sedan skälla argt på mina medspelare. Men vi höll motståndarna stången och jag fick min MVP, mest värdefulla spelare; en p-skiva och en vattenflaska. Jag är stolt som en tupp.

En glad keeper. Foto: OVE ENRYD och BENKE LARSSON

Det blir några öl efter matchen. Ansluter med de andra som samlats i Compagniet för att dricka öl och äta mat. Jag nöjer mig ölen. Men turneringen har ju bara börjat. I morgon väntar svåra Vallentuna. Ett lag som min målvaktskollega Ove har spelat för, så han tycker att jag ska ta den matchen.

Fredag

Första matchen är tolv. Jag hinner få till Emmaus. Köper skjortan (3,5 euro) till Per och en Stetsonhatt (5 euro), som gjord för en fågelskådare. Inte snygg, men rolig. En storlek för liten, men jag pressar ned den på skallen. Det funkar. Ove har följt med och jag har agerat hans personal shopper när han är på jakt efter en kavaj. Han kommer ut med en som sitter utmärkt, plus en gråmelerad Tiger of Sweden-skjorta.

Secondhandfynd på Åland. Foto: KAI MARTIN

Frukoststinna och en med en vag känsla av att den sista ölen aldrig skulle ha tagits kommer jag till arenan. Mina grejer, som jag nogsamt hängt upp för att både torka och finnas på plats var slarvigt utsorterat av någon flane till Sundsvallsspelare. Jag får ett psykbryt, gnäller, slänger undan hans och hänger allt mitt på plats igen. Till saken hör att de är två femmor plus målvakt. Vi är 15 plus två målvakter. Han skulle med råge få plats med sina lagkamrater utan att ta den bänk jag har tagit i besiktning.

Men… fokus Kai.

Vallentuna dominerar, men vi lyckas utmana och jag lyckas rädda. En puck slås in i zonen till vänster om mig och jag visar att min högerback ska ta ansvar för den. Jag skiftar från vänster- till högerstolpe för att höra att motståndarna jublar och domaren blåser.

Det visar sig att pucken har tagit en olycklig studs rätt ut i banan till vänster om mig. Något som gav en Valletunaspelare rent mål. 1–0. Det har gått två minuter av matchen.

Det var bara att bita ihop. Men två och en halv minuter kommer motståndarna instormandes på vänsterkanten. Vår vänsterback hinner inte med och ett pass över centrallinjen gör i sin tur att min högerback inte når den Vallentunaspelaren som direktskjuter, tätt intill stolpen, lagets andra mål. En ung och vig Kai hade kanske lyckats sträcka ut där. Men inte nu. 2–0.

Men efter drygt elva minuter reducerar vi. Min favoritback, den långe, ståtlige och elegante finansmannen – min rumskompis i Vancouver, gör en raid ned bakom motståndarnas mål och spelar in framför kassen där meriterade Alf gör vårt första mål. 1–2.

Jag får bekänna färg både två, tre, fyra… ja, en radda gånger. Får till och med motståndarna att skaka på huvudet och publiken att applådera mina räddningar. Andra perioden är emellertid blott fyra minuter gammal när en framstormande Vallentunaspelare kommer in på högerkanten, pressar sig förbi den försvarande forwarden och glider in framför mig och lyfter pucken mellan kropp och vänsterarm. 3–1. En manöver, som han enligt Ove, gör förtjänstfullt från gång efter annan.

Vi reducerar med fem minuter kvar. Men orkar aldrig forcera in en kvittering.

Jag är trött och besviken efter matchen. Framför allt för deras snöpliga 1–0-mål. Men hur skulle jag kunna ha förhindrat det…?

Sur och fundersam. Foto: KAI MARTIN

Vi har två timmar till nästa match, då vi ska möta Kringelstaden. Sundsvall spelar matchen efter, så plötsligt kommer laget in för att byta om när vi är på väg ut. Han som slängt mina grejer i en röra muttrar att vi får väl samsas om bänken. Nå, det var ju inte så att jag hade utnyttjat hela utrymmet. Så det kunde du ha tänkt på innan du bredde ut dig, sa jag inte.

Det är Oves tur nu och vi är det bättre laget från start och dominerar hela matchen, som onödigt slutar 1–1. Så totalt i gruppspelet har vi en vinst, en förlust och en oavgjort. Det räcker för spel om tredjepriset på lördagen.

Kämpande hockeyentusiaster. Foto: KAI MARTIN

Ove och jag lämnar arenan för en promenad ner på stan. Går på de hala gatorna, där nu har fält ut piggarna och har bra grepp. Mariehamn överraskar med att inte ha så mycket gammal bebyggelse, men biblioteket i funkisstuk är fint.

Funkar i Mariehamn. Foto: KAI MARTIN

Vi är på väg till en secondhandbutik åt andra hållet sett från Emmaus. På beskrivningen på nätet anar jag en butik som Kirppu i Danmark, där jag gjort några fantastiska fynd. Det vill säga en loppisbutik där säljarna hyr ett stånd och butiken tar kommission på sålda varor.

Men där det är ordning och reda på Kirppu, relativt sett (jag ändå besökt ett antal), så är Loppis & Sånt rörig och trång. Men ett bord med Muminporslin lockar mig. Där finns muggar och tillbringare. Allt är nytt, förstås. Men priserna verkar relevanta. Jag frågar om priset på en kanna och expediten/innehavaren säger ”Oj, oj, försiktigt!”, som om jag skulle kasta kannan i golvet. ”Priset står på eller i kannan”. Nej, svarar jag och kommer med den till henne. Hon konstaterar att jag har rätt, men fortsätter med att priset står på kannan bredvid. Ok…? Jag ber henne ändå att ställa den på disken för jag vill köpa något fint till Z, även om den går på drygt 50 euro. Jag hittar inga kläder, men Ove finner en fågelbok som han traktat efter och som är billig här. Vid en ny runda hittar jag en mycket vacker Desigual-kappa, blå i ylle, för 5 euro. För billig och välhållen för att gå mig förbi. Nej, den är inte i Z:s storlek. Men kanske sonhustrun kan passa i den…? Jag chansar. Betalar och går ut i halkan.

Tillbaka på hotellet bestämmer sig Ove, hans rumskompis Magnus – vinkännaren – och jag för att bada bastu. Det är perfekt för gamla kroppar. Ove är flink med skopan och ångar på. Vi sitter en stund, svettas, samtalar och sedan går jag ut för en bad i den kalla bassängen. Tar några längder innan duschen får värma.

Sedan upp på rummet efter att ha poserat med min fågelskådarhatt och Oves nyfångna fågelbok. Per får skjortan som han blir både glad för och snygg i. Ärmarna är lite långa, men antingen fixar en skräddare det eller också får han vika upp dem.

Vi softar lite på rummet, men jag går ner till restaurangen där de andra sitter. Beställer en generöst tilltagen lammbiff och blir både mätt och nöjd. Jag känner mig trött och inte så social. Går upp på rummet när de andra smiter ut på stan. För min del blir det svensk teve, ”På spåret” med efterföljande program och jag somnar ungefär när Per kommer hem.

Lördag:

Det vankas spel om tredjepris. Men matchen är först 17.00, så vi har tid att slå ihjäl. Jag är hyfsat tidigt till frukost tillsammans med Per. Ligger och läser lite, kollar teve innan rastlösheten slår till. Det blir återigen en promenad på de glashala trottoarerna till Emmaus. Köper Ian Rankins ”Öppet hus”, som inte är en John Rebus-deckare (jag har förmodligen den redan och har läst den, men pocketupplagan kan tjäna som tidsfördriv), och några snusnäsdukar i bomull. Provar några kostymer, men är för tjock och ointresserad.

Vinden yr. Jag går ut för att gå in på Hesburger i Sittkoff-gallerian. Äter något slags McDonaldsvariant för att mätta innan den långa dagen till banketten med middag som inte börjar förrän klockan nio. Ska vi får brons?

Gallerian är trist. Jag vandrar ut på isiga gator där inte ens mina Canada Snow-kängor orkar hålla stånd. Jag ser människor halka omkring, äldre som vägrar broddar riskera sina lemmar i våghalsiga balansakter…

Jag slår dank. Vi slår dank. Fördriver tiden i väntan på matchen. Vi tar oss till arenan så småningom där match efter match spelas i turneringen. Det handlar om totalt 31 matcher på tre dagar. Ett intensivt schema från bittida till sent.

Mina grejer är torra sedan i fredags. Ska ju inte stå annat än som backup för Ove, som skötte sig fint mot Kringelstaden. Jag är ombytt tidigt och ställer mig på läktaren i överdragströja, men utan kombinatet, och tittar på matchen innan. Får en förfrågan om att låna ut min mask till en målvakt vars egen gått sönder. Hämtar den. Men väl på isen har han en vit; jag har en blå.

Det börjar närma sig matchstart. Jag får tillbaka min mask. Oanvänd. Tar på mig kombinatet och tröjan med landslagsfärgerna gult och blått. Placerar mig lite utanför båset för att kunna fotografera med kameran.

Det står snart klart att våra finska motståndare – Pallojussit – är oss överlägsna på samtliga punkter. Nja, målvakten vet jag inte, för att han testas sällan. Vi blir tillbakatryckta av de spelskickliga motståndarna som gladeligen går på mål. Vid ett tillfälle, rätt tidigt i matchen, får Ove en kraftig finne över sig och ropar till av smärta. Jag avvaktar, men är redo om han skulle tvingas byta. Men han reser sig och fortsätter matchen. Snart får han se de första skottet passera honom. 1–0. Ett skott tar i masken och senare visar det sig att inte bara spännet gått upp utan att halsskyddet lossnat. Han får låna min medan jag knyter fast skyddet igen. Finnarna hinner göra två mål innan Ove får skifta till sin egen mask igen. Matchen slutar 4–0, men det kunde ha blivit väsentligt fler mål bakåt.

Finska pojkar slår svenska gossar i +60-matchen om tredjepris. Foto: KAI MARTIN

Det är som det emellanåt saknas ett lugn och ett hockeykunnande om hur man ska spela under press. Nå, nu blev det en fjärdeplats att trösta sig med. För min del handlade det om 1,5 insläppta mål på två matcher och väldigt mycket att göra. Jag får vara nöjd.

Jag packar ihop min trunk. Tar en dusch och inväntar sedan mina lagkamrater. Vi är en smula stukade, men inser nog samtliga att Pallojussit var för skickligt. De hittade ytor, öppnade upp vårt försvar och sköt med precision.

Senior Winter Games är över för den här gången. Nu återstår bara banketten och prisutdelningen där vi alltså kom att bli lottlösa. Nära nog.

Vi softar återigen på hotellet, Per och jag. I korridoren står dörrarna till finnarnas rum öppna. Där är det fest, musik, skrål. Vi byter om. Jag till mina Oscar Jacobson-byxor och -kavaj, som jag köpte på Hede outlet innan jul, som tillsammans med min rosa Gant-skjorta (gåva från min vän P i Oslo) och Tiger of Sweden-loafers blir min outfit för kvällen.

Tiden segdrar sig mot banketten, men till slut är det dags. För vi är hungriga. Placerar oss vid våra bord. Lag efter lag slår sig ner. Äntligen kommer maten och vinet. Vi äter i hast, men hinner också prata och roa oss. Prisutdelningen sätter igång och vår ålderman Roine, 72, får pris för äldste spelare i turneringen. Chaufför Christer tilldelas också ett pris, men varför hängde jag inte riktigt med på.

Från bankett och priser till suckarnas gång. Foto: KAI MARTIN

Efter banketten, maten, prisutdelning börjar barkriget. Jag ställer mig i kö bakom en lirare som beställer 14 irish coffee. Det tar sin tid och kön växer. Bredvid ”vår” bartender står en annan som serverar en annan gäst en öl. Så bryter sig en kille ur kön och går fram till den andre bartender och får omedelbar service. Så går topplocket på Kai igen, som skäller ut den andre bartendern för att han inte sköter kön snyggare. Han skiter fullständigt i mig och det gör mig bara än mer förbannad. Magnus kommer och vill bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja, men det tar evigheter innan glaset landar i min hand. Hatar dålig service.

Glaset är tömt. Dansbandet Högtryck spelar upp och lokalen är plötsligt full. Det är hit Ålandsborna går på en lördag. Oavsett ålder. Dansband är inte min musik. Det svänger inte, trots att det ska göra det. Istället kryper det i mig. Men mina lagkamrater är flinka på att bjuda upp. Jag vill ha mer vin, söker mig till våningen ner där det är disko och ett ungdomligt klientel. Baren där saknar någon kö att prata om. Där står den svala skönheten från i torsdags som bjuder på ett leende. För kunderna innan jag kommer fram. När jag väl beställer är hon adekvat kylig. Fantastiskt. Det roar mig.

Kvällen går. Timmarna likaså. Jag söker mig till mitt hotellrum. Somnar vid ett. Jag hinner höra Per komma in i mörkret innan drömmarna fångar mig.

Söndag:

Vi tar vår frukost med lätt bakfulla gester. Pratar om våra dagar. Våra hockeybagar är i arenan, så de ska hämtas innan avfärd. Det finns tid att slå ihjäl innan vi checkar ut. Jag tittar, efter frukost och borstade tänder, på TV4-nyheterna där de vid klockan tio gör ett nedslag. En ny regent i Danmark ska tillsättas, eller vad man nu gör i grannlandet nu när drottning Margrethe abdikerat och lämnar över till sonen Frederik. Han som tillsammans med sin bror Joakim var skolkamrater med Z på gymnasiet och där en skandal blossade upp kring prinsarnas hang arounds. Något som kom att drabba prinsarna, som drottningen lät stanna hemma från skolan som straff, som sedan följdes av samtliga i kretsen kring dem. Hur och varför tar vi en annan gång.

Nu är TV4 i Köpenhamn för att berätta om tronskiftet och står på plats centralt i den snart kungliga huvudstaden. Inslaget är en smula längre än vanligt och plötsligt ser jag Z med dotter på bild. I och för sig i bakgrunden. Jag skriker till så att Per ryggar tillbaka och undrar vad som försiggår. Men då är inslaget över.

Märkligt, ändå, att titta på tv-nyheter och få se sin fru som lite slumpmässigt fångats av TV4:s kameraman.

Vi beger oss ut från hotellet, checkar ut och tackar för oss. Nu ska vi ta oss till arenan, hämta våra bagar, packar och fördriver tiden på ett fik i väntan på att vi i sakta mak ska åka på isiga vägar mot färjan. Jag har bestämt mig att slå på stort och köpa det där Amaronevinet som kostade sina hundralappar på färjan till Åland. Ett vin som ändå var prisvärt.

Vi står i gråtungt vinterväder och väntar. Plötsligt kommer en långt mycket större färja än vid reste dit med. Ombordlastningen går med fart och snart är vi iväg exakt i tid. Färjan är gigantisk, modern och den utlovade buffén som ingick i priset saknas på den här turen. Vi installerar oss i restaurangen där vi beställer mat. Hamburgare igen. Utan öl, men med mineralvatten för jag hittar ingen cola.

Färjan stävar ut genom issörjan i Ålands skärgård samtidigt som skymningen sakta sluter gråvädret till mörker. Vi går så småningom till taxfreen. Men där vankas ett helt annat utbud än i det påvra som godsfärjan på utresan hade. Men det fina vinet saknas. Snopet. Det blir rom, cognac, lakrits och Fazer choklad istället.

Christer har ladd för en resa ned mot Norrköping, men inte mer. För att säkra resan stannar vi i den tilltagande snöyran i Stavsjö. Men laddstolparna ger inte tillräckligt kräm under vår fika. Vi behöver göra ett stopp till, förslagsvis i Jönköping för att fylla på batterierna för vidare färd mot Göteborg.

Snöovädret tilltar, men trafiken är gles. Christer kör tryggt och säker med sin fyrhjulsdrivna Merca. Vi passerar Östgötaslätten, passerar Ödeshög och någonstans till höger ligger Vättern, men det kan ingen jävel se. Förbi Brahe hus, Gränna och ned mot Huskvarna och sedan in till Max hamburgare, där det finns laddstolpar och mat. En sen middag. Hamburgare igen. Med laddade batterier ger vi oss ut i mörkret.

Någonstans på vägen har jag väl knoppat in. Men inte länge. Vi lägger mil efter mil bakom oss i mörkret. Ulrciehamn. Borås. Bollebygd. Härryda. Landvetter. Snart seglar vi in i Göteborg. Åker till den gemensamma p-platsen där Benke och Per har sina bilar. Christer skjutsar oss övriga hem.

Jag packar upp och förbereder för en tvätt på morgonen. Klockan är två på natten, så jag somnar snabbt. Z är fortfarande i Danmark och kommer först måndag kväll. Det finns mycket att berätta när hon kommer.

Helg i Halland (kul i Falkenberg och Varberg)

Posted on av Kai Martin

Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)

Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.

Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.

Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.

Ett ljus i mörkret. Den praktfulla ljusklädda granen lyser upp i den analkande januarikvällen. Foto: KAI MARTIN

Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.

Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…

Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.

Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.

Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.

Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.

Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.

Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.

Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.

Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.

Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.

Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.

Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.

Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.

Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.

När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.

Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.

Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.

Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.

En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.

Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.

Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.