Den osannolika verkligheten

Fotbolls fascination är inte primadonnorna, skådespelet, de lätt fallande och än mer smärtkänsliga. Istället är det lagspelet, tekniken, taktiken. Sverige försökte, mot Tyskland, spelar smart defensivt, men räckte inte till plus en utebliven, solklar straff och olyckliga byten som Janne Andersson har försvarat, men som inte blir mer begripliga för det.

Nå. Mot Mexiko gällde återigen att stå på de defensiva tårna mot ett lag som är snabbt i omställningarna och tekniskt skickliga i både djup- och sidled.

Den här gången stod svenska laget rätt, lite högre och mer vaksamt mot de tre mexikanska anfallarna som hotade. Det var laget framför allt enligt en svensk musketörinställning som är vinnande.

Men det skulle dröja innan svenskarna fick utdelning. Första halvlek saknade inte chanser och åter igen fattar domaren det huvudlösa beslutet att en solklar straff inte blir straff, trots utnyttjandet av Var.

Nu skulle tålamod och det idoga spelet med höga bollar mot det kortare mexikanska försvaret. I 50 minuten lyckas alltså Ludwig Augustinsson trycka in första målet. Han som jag, både då och nu, inte utan stolthet intervjuade när han var tillbaka efter en jobbig, skadedrabbad period. Ja, jag tog också fotot, som inte håller den klass som hans mål, men ändå.

IMG_0515

Så då Andreas Granqvists mål på straff. Så bestämd, så okuvlig, så opåverkad av Mexikospelarnas provokationer där åtminstone ett gult kort borde ha varit givet.

Till detta självmålet som gav slutresultatet 3–0 och mexikaner på läktarna och på planen är tillspillogivna, fruktlösa försök hamnar inte närmare en att Robin Olsen kan rädda eller se chanserna hamna utanför.

Men det är ju inte över förrän det är över. På läktarna står det mexikanska supportrarna mer och mer och följer matchen Tyskland–Sydkorea där jublet börjar sprida sig allt mer då dels koreanerna får tilldömt ett 1–0 via ett Var-beslut för att senare göra 2–0, även det på tilläggstid.

Något som med slutresultatet 3–0 till Sverige ändå gav jubel i Mexiko och med en sluttabell som visar på Sverige som otippad segrare, och klart för åttondelsfinal, men än mer otippat: Tyskland sist och ute från VM. Auf wiedersehen Deutschland. Turneringens värsta knall.

 

Chocken

Inför matchen Tyskland–Sverige stod det ju klart att det är skulle bli en defensiv match ur svenskt perspektiv. Jag ska villigt erkänna att jag trodde på en kross, samtidigt som svenska landslagets matcher mot Holland, Frankrike och Italien under kvalet har visat på kapacitet i både taktik och möjligheter. Sverige är ju faktiskt i VM 2018 just tack vare sina färdigheter, inte genom något slags lottens förtjänst.

Men nu handlade det trots allt om de regerande världsmästarna, en lagmaskin som i och för sig har haft grus i maskineriet, men som är tungt, malande och skickligt när allt kuggar i. Till yttermera visso finns det kvalitetsspelare på varje post, något som Sverige inte matchar i någon utsträckning. Lita till kollektivet och det svenska tålamodet, alltså.

Tyskarna inleder ursinnigt och min tes stärks om kross efter de första fem, de första tio, för att efter den första kvarten klinga av. Då har svenskarna haft två kontringar som så när kunde gett ledningen, först Emil Forsberg som rann igenom, blev dragen i tröjan – en åtgärd som naturligtvis skulle renderat både en frispark och ett gult kort – och Marcus Bergs friläge där han blir fälld i straffområdet av Boateng i tolfte minuten utan åtgärd.

Det är i de här situationerna som Var – det nya videomomentet som kan rädda tvivelaktiga domslut eller uteblivna domslut – skulle trätt i kraft, men så skedde inte. Det i sin tur får mig att känna att Fifa är korrupt, för vem vill att sketna Sverige ska få fördel mot världsmästarna…? Det är ju bara att se tillbaka under turneringen hur Ronaldo och Neymar har behandlats för sina filmingar; utan åtgärd, trots att hela världen ser detta skådespel.

Det är klart att det är tyskarna som är dominanterna, men de är också brydda över Sveriges lågt stående – för lågt stående, om ni frågar mig – försvar.

Chanserna kommer, men svenskarna packar samman försvarslinjen och lyckas med tur och skicklighet plus några fantastiska räddningar av Robin Olsen i målet.

Så kommer då den där drömkontringen i 32 andra minuten och med Ola Toivonen, som väl egentligen inte är den där omställningsspelaren utan mer en target player, och han gör ett skickligt mål via en snabb nedtagning med bröstet och en lyra över Nuer, som förtvivlat försöker vifta till sig en offside, en hands, en vad som helst utan det definitiva beskedet om 0–1.

Svenskarna strider vidare halvleken ut där Marcus Bergs nick tvingar Manuel Neuer till en kvalificerade räddning i sista sekunden. Men det är ju 45 minuter kvar. Minst.

Så får tyskarna sin start med kvittering genom Reus med bara några minuter spelade och ångar på. Den tyska maskinen pressar det svenska försvaret ned i gräset, benen förvandlas till stenstoder och tyskarnas kantspelare trycker inspelen stenhårt längs gräset till, som det tycks, svenskarna oerhördas förvåning. Inga inlägg luften? Va’!?

Men minuterna går och tiden rinner ut för tyskarna som efter Jérôme Boatengs andra gula kort och sorti för honom från matchen. Här borde svenskarna vågat hålla i bollen mer än vad som skedde, men tyskarna är skoningslöst effektiva mot alltmer tröttkörda svenskarna. Byten med Durmaz och Guidetti in och Victor Claesson och Ola Toivonen ut. Senare skifte med Kiese Thelin in mot Berg ut. Inte så defensivt, som jag skulle önskat. Här borde väl erkänt skicklige matchdödaren Gustav Svensson kommit in på mitten, kanske ut med Sebastian Larsson på kanten. Istället för spel inom laget blir det ånyo kontringsförsök, Durmaz dribblar, tappar bollen. Guidetti dribblar, tappar bollen. Med omställningar som följd. Ja, John Guidetti hade en hisnande chans i matchens slutskede. Men de tidigare lämnade momenten hade mått bättre av tillbakaspel och tidsödande än att försöka vinna matchen. Så när Jimmy Durmaz löper hem för att försvara och fäller Timo Werner just utanför svenskt straffområde är det just där och då inte ett klokt beslut. Dels för att han, som nyss inbytt borde ha en friskare skalle och tillika ben, dels för att Sebastian Larsson fanns nedanför honom för att kunna täcka upp och Werner fått springa vidare. Frisparken blir fatal. Toni Kroos gör ett enastående vackert mål, i och för sig delvis orsakat av att Robin Olsen tar ett litet kliv åt höger då frisparken slås, något som i sin tur gör att han trots att han kastar sig spänstigt i sin fulla längd inte når bollen som borrar sig obevekligt in i det bortre krysset. Poängen är förlorad. Matchen vunnen för Tyskland, som därmed räddar sig vidare i turneringen med större marginaler än vid ett oavgjort resultat.

Nej, jag var inte förtjust i Durmaz och Guidettis insatser. Men vilka direktiv fick de av lagledningen, som trots allt ansvarade för bytena…? Det är där fotbollsskon skaver och de som ägnar sig åt hat på sociala medier mot Jimmy Durmaz hamnar långt ner på intelligensskalan. Väldigt långt ned.

 

Änglarna lyfte

Att haussa ett derby mellan IFK Göteborg och BK Häcken är ingen lätt sak. Synd. Under Peter Gerhardssons tid som tränare i Hisingslaget har kvalitetsspel visats upp, något som både Mikael Stahre och nye tränaren Andreas Alm förvaltat, vilket i förlängningen borde göra möten mellan de två Göteborgslagen i Allsvenskan hetare. Men BK Häcken har en oförtjänt liten fanskara, förvisso i växande, men som inte räcker för att skapa derbykänsla Nu kommer drygt 12000 en solig, om än kylslagen, aprileftermiddag.

Nå, man kan inte få allt.

Desto varma då spelet från IFK Göteborgs sida. Den anrika klubben har inte haft ordning på vare sig organisation eller spel de senaste åren. Förra året var spelet mer ängsligt än änglalikt, med ett ständigt bakåtpassande som gjorde att det mer eller mindre var lagets burväktare som, överdrivet, hade mest bollinnehav.

Men med årets nytillskott på tränarfronten, Poya Asbaghi har spelet mellan lagdelarna prioriterats. Kanske ett försök att få rädhågsenheten att fly för självförtroendet, eller bara för att hitta ett konstruktivt spel.

Det har inte alltid fallit väl ut och mot AIK senast var intrycket blekt. Helt det motsatta mot BK Häcken, laget som med sina snabba omställningar gjorde processen kort förra året med sitt 4–0 på hemmaplan. För tämligen bums är det IFK Göteborg som tar kommandot. Och som laget gör det. Bollen går mellan spelarna utan onödigt bolltapp. Tvärt om utmanar Blåvitt motståndarna med attacker som blir allt mer hotande.

Första halvtimmen har laget mer boll än vad det totalt hade under de matcher jag såg förra säsongen. Det ger resultat. Efter en kvart spelad hittat August Erlingmark Elías Már Ómarsson, som med en kvickvändning lyckas ställa Peter Abrahamsson i Häckenmålet med en kombinerad klack, bredsida.

IFK Göteborg slår inte av på takten. När laget dessutom lyckas täppa till BK Häckens offensiv effektivt och bestämt.

Visst, sista tio i första halvlek kroknar både koncentrationen och orken, men Erik Dahlin, för dagen i Blåvitts mål, har inga större problem att hålla BK Häckens bleka attacker stången.

Undantaget Mustapha El Kabirs träff i ribban i 41 minuten, som naturligtvis var värd ett bättre öde.

Islänningen Elías Már Ómarssons förra säsong var vissen. Den här gången finns det, efter en hyfsat försäsong som gett ett och annat mål, en annan iver. För så är det med idrottspsykologi, en och samma spelare kan ikläda sig helt olika förutsättningar på grund av hjärnans kraft. Så är det också han som med ett slags bicicletas snyggt gör 2–0 i 60 minuten för att efter firande bli utbytt mot Giorgi Kharaishvili.

_TH21736

Klassmål. Elías Már Ómarssons skott smiter förbi både försvarande Joel Andersson och Kari Arkivuo samt, förstås Peter Abrahamsson. Foto: TOMMY HOLL

IFK Göteborg faller tillbaka för att försvara sin ledning, orkar med en eller annan kontring. Men det är nu BK Häcken som håller i taktpinnen, men utan att egentligen orka utmana.

_TH20986

Skäl att fira. Änglarna lyfte spelet och fick anledning att fira med seger.

Foto: TOMMY HOLL

Nu blir ändå finalen dramatisk. I 90 minuten drar Sebastian Eriksson på sig en onödig frispark i straffområdets utkant. Något som inte är så välbetänkt med tanke på Paulo de Olivieras kvaliteter som frisparksskytt. Han försitter inte chansen utan placerar snyggt in reduceringen. Dock orkar hårt kämpande Blåvitt hålla motståndarna från vidare chanser, trots en och annan tilltrasslad situation. Ett resultat som gör att laget nu fördelat intäkter och utgifter på det mest balanserade vis; tre vinster mot tre förluster. Men orkar laget behålla sitt spel över större delen av matchen kan den här säsongen arta sig mot något väsentligt mycket bättre än debaclet förra året.

Om än försiktigt, Änglarna har lyft.

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

Mirakel på is

När min vän S ringer på onsdagsmorgon är jag egentligen för trött för att svara ja. Mars månad, ja en del av februari har varit tätt offensiv och höggradigt intensivt både på jobbfronten och vid sidan; jag/vi har ju ett 40-årsjubileum med Kai Martin & Stick! som ska sjösättas med stor fest på påskdagen, 1 april.

Men… jag tackar ja på frågan om jag vill spela med Frölunda Oldtimers i en och en halv timme i Frölundaborg, onsdag kväll. Jag blir inringd då och då, trots att jag inte har några andra meriter gällande Frölunda som åskådare och det inkluderar den J20-match jag spelade i Frölundaborg 1974 eller -75 med mitt dåvarande lag MPHC. Mitt lag hade året innan gjort en stark säsong som juniorer och klarar sig väl i tuff konkurrens. Men nu var flera av dem överåriga, vilket inkluderade den duktiga målvakten. Det blev alltså jag mellan stolparna och med skrattande kamrater på läktaren kunde matchen summeras 21-1, eller någonting. Nå…

Att spela med Frölunda Oldtimers kräver sitt kynne. Backspel eller försvarsspel är det inte tal om. Snabba spelvändningar, rappa pass och swisch så är anfallet en kontring.

De senaste gångerna jag har varit med har det varit rejält med folk, då ökar också tempot väsentligt. Jag spelar med vita, som utmanas av röda, för kvällen befolkat med spelare med meriter från Bäcken och nyligen proffsspel i Tyskland. Det går fort. Men jag kan trösta mig med några legendarer i ”mitt” lag.

Normalt sett börjar jag alltid lite skakigt för att komma igång rejält och sedan dippa sista tio på grund av den intensitet som målvaktsspelet ger, för här handlar det om att vara alert hela tid och vätskepåfyllning i normal, lugn takt är bara att glömma.

Men nu inleder jag med en låg plock på ett närskott som får beröm av självaste Patrik Carnbäck! Japp, SM-vinnaren från 2003 med Frölunda och med meriter från Montreal Canadiens och Anaheim i NHL samt Kölner Haine i högsta tyska ligan. Han, nyss fyllda 50 år, är fortfarande en genial spelare med en speluppfattning som bländar och en puck- och klubbehandling som tjusar. I laget finns också Jonas Johnson, dubbla SM-guld med Frölunda (2003 och 2005) och Peter Berndtsson, Grumsfostrade spelaren som gått vägen från Färjestad, Örebro, HV71 till Frölunda (1989/90–1999/00) för att avsluta med två säsonger i Linköping. Lägg till detta Pontus Kåmark, meriterat fotbollsproffs med brons i VM 1994, en rapp skridskoåkare och hockeyspelare till och med TV-pucken anno dazumal.

Jo, det finns kvalitet och rutin, men beröm får man sällan. Därför var det förstås extra smickrande och höra jublet från båsen på den benparad 61-årige Kai Martin med spel från gamla division 2 ned till division 5 på meritlistan, kort efter den där inledande plockräddningen.

Det är alltid prestige mellan röda och vita. Trots leken är det vinst som gäller, för när hjälmarna åker på plockas också vinnarskallarna på de forna elitspelarna fram.

Jag har tur med stolpar och ribba, räddar en del och vi håller jämnt steg med röda, som är väsentligt yngre i sin formation än vita. Men med tröttheten tappar vi den – högst oväntade – försvarsviljan. För inledningsvis är alla samlade till försvar för att sedan i gemensam tropp gå till anfall.

Tröttheten märks på två vis. Målchanserna sitter inte och kontringarna blir tre mot en, två mot noll. Ja, det kan till och med vara så att jag ambitiöst täcker av första skytten, skyfflar mig vidare i sidled till den han passar med då passet går till en tredje gubbe finns ingen vit med och hjälper till. Eller en kontring där samtliga vita plötsligt åker för byte; det blir lätt ensamt då.

Självklart kroknar jag efter ett tag. Det avslöjas med att ljumskarna inte hänger med. Jo, tänjningarna går utmärkt. Men att knipa är det svåra och tar mycket mer på kraften. Därför blir det några lätta mellan benen.

Jag räknar ner efter 60 minuter spelade. Hinner dricka lite, men alldeles för knappt för att återställa all vätskeförlust. Tårna på högerfoten börjar ge krampkänningar och tiden rinner iväg väldigt långsamt samtidigt som röda dansar vidare i virvlande anfall.

Kaitrött

Ett mirakel. 61-år gammal spelar jag fortfarande ishockey flera gånger i veckan. Med Frölunda Oldtimers blir jag extra trött. (Bilden är tagen för magasinet Kombis reportage om mig, som kom vid årsskiftet.) Foto: PATRIK OLSSON

Efteråt är jag helt slut, svetten rinner, understället är genomblött och jag tar sakta av mig skydden, fyller vattenflaskan igen, dricker girigt, förbannar en del insläppta puckar, men klappar mig ändå på axeln samtidigt som jag får höra uppmuntrande ord från med- och en del motspelare.

Jag inser både nu på bänken i omklädningsrummet och på isen, att herre min je vilket snabbt spel ishockey är och om det går fort här, hur fort går det då inte på elitnivå…?

Men det bästa är inte att tänka, utan att ta chansen när man får den. Tack för att jag fick vara med.

Funderingar kring Frölunda

Första kvartsfinalen mot Malmö Redhawks följde i stort sett samma spelmönster som den mellan lagen i någon av de sista grundserieomgångarna. Frölundas puckinnehav var gigantiskt. Malmös försvars- och målvaktsspel var stringent och samlat.

Oscar Alsenfelt rankas som en old schoolmålvakt, som har lärt butterflytekniken sent. Att det gör att hans kropp slits och att han behöver vila. Men att snart 31-årige Alsenfelt skulle vara old school kliar jag mig i huvudet åt. Vad jag ser är en målvakt som kombinerar upprättstående spel, något du ser mer och mer av i NHL, med positionssäkerhet och ett starkt spelsinne. Han hamnar sällan på rygg eller mage, som hans kollega i andra målet gör. Det gör att han kommer rätt mot pucken, läser spelet och sällan behöver chansa och om han blir överspelad är han ändå tillräckligt stark i sitt spel för att komma rätt.

_TH18915

Tuffare mot Malmös försvar och målvakt annars är det adjö för säsongen.

Foto: TOMMY HOLL

Frölunda säger sig ha receptet, det vill säga in med folk på mål och spel i sidled. Absolut. Jag säger inte emot. Men… gör det då.

Trafiken in mot mål har varit alldeles för dålig, samtidigt som Malmös försvar har varit stadigt. Enda misstaget gav Frölundas reducering vid ställningen 2–0, men i övrigt lät Malmö Frölunda jaga lägen och bjöd på puckinnehavet just för att laget kan lita på sin målvakt. Visst skulle man önska att 38 skott mot mål skulle resultera i mer än ett mål. Eller att pepprandet i slutändan skulle gnaga ned Malmös försvar. Men det är ju detta skåningarna föresatt sig. Dessutom är Oscar Alsenfelt van vid mycket skott. Hans spel i Leksand för några säsonger sedan var i stora dela briljant och han trivs med att ha och göra.

Så gnugga, spela tätt på honom och tvinga både honom och Malmös försvar till rörelse, få dem ur sin stabila rytm och sitt till att skjuta högt, nära stolpe/ribba. Annars lär den här säsongen ta slut innan slutspelet börjat.

Bandykval och finaldrömmar

Just nu är det helvetes alla kval för bandydårar. Oavsett, nära på, vem som håller på vilka.

Jo, Frillesås kan ju jubla nära andra har det jobbigt. Deras sensationella direktpass till högstaligan är bara att bocka och buga samt lyfta på bandykepsen åt. Vilken bravad. Njut nu. Elitserien i höst blir tuffare och hur blir det med hemmaisen, som inte blev klar förrän sent…?

Men Hallandslagets säsong är över och spelarna kan bara titta på de övriga lagen i närområdet. Jo, IFK Vänersborg fick respass mot Sandviken, vilket var förväntat. Å andra sidan stred laget från lilla Paris väl och förlorade inte utan att ha bjudit upp till kamp. Visst, 3–0 i matcher till Sandvikens favör, men resultaten 6–2 (h), 4–2 (b) och 7–5 (h) är inte helt rättvisa. Vänerborg spelade jämnt mot flerfaldiga svenska mästarna.

Så Villa Lidköping då, som har haft Edsbyn på gaffeln. Dels med bortavinsten (3–1), den första förlusten på 16 (!) matcher för Edsbyn, och den grandiosa segern i Villa Villekulla med 8–2, då hemmalaget spelade en totalbandy som jag sällan eller aldrig skådat. Men Edsbyn vann på hemmaplan (6–4) och på bortaplan i Lidköping med 5–3 och plötsligt är matchserien kvitterade och avgörandet sker i Edsbyns kyrka i kväll. Olyckligt med spel i en kyrka för Villa del, det är ju söndag.

Jag tror dessvärre att Villa har försatt sin chans. Varför…? Jo, i den där fantastiska matchen förra lördagen skadades lagets mittlås, liberon och hörnspecialisten Martin Johansson. På en Edsbynhörna gick han i sedvanlig stil ut och täckte tufft och orädd, men skottet tog på högerhanden och tummen fick sig en smäll, som gjorde att Martin Johanssons säsong är över.

bandy

Ska Edsbyns målvakt Anders Svensson stoppa Villas desperata framfart…?

Foto: JAN WIRIDÉN

Man ska väl aldrig skatta en spelare högre än andra i ett lag, men Martin Johanssons väsentlighet för lagbygget kan inte nog prisas. Med andra ord, Villa får det tufft i Hälsingland.

Kareby har dominerat i damernas bandy, två förluster på hela säsongen och vägen mot finalen låg rak och utan hinder. Problemet var bara att AIK skulle besegras i semifinalen och redan i första matchen, den på bortaplan, gick det åt pipsvängen med besked. 8–1 i baken är ett resultat som är svårt att match i returen och, se, det gick inte alls. AIK klev stärkta av segern hemma ut som vinnare även på Skarpe Nord och vann med totalt 13–2. En nesa för Kareby av rang och definitivt en skräll. Visst, laget har fått spelare skakade och sjuka, men dippen efter VM har varit ihållande och nu blev den bråddjup.

På Skarpe Nord spelar också IFK Kungälv, som åkte ur elitserien på grund av dåliga finanser 2016. Första säsongen i allsvenskan var hyfsat stabil, men laget fick ändå se ett avancemang går ur händerna. Årets säsong har varit i limbo, snöpliga, inledande förluster parat med brist på is har gjort att laget gått kräftgång i tabellen. Men på slutet stabiliserades spelet, vinsterna kom och IFK Kungälv kunde med sin vinnande trend se sig an kvalspelet i positiv riktning. Men det har inte riktigt gått som laget önskat. Återigen har spelarna darrat och istället för iskalla i lägen då det behövs kyla har det blivit precis tvärt om. Onödiga poängtapp och försatt laget i ett prekärt läge inför den avslutande matchen mot Blåsut i eftermiddag. Förlust och det är adjö allsvenskan för IFK Kungälv och division I nästa.

Jo, den här söndag har sportdramatik utöver det mest.