Med mycket möda och stort besvär

Ibland kan man gnugga sig samman som lag. Låta en lång och krånglig finalserie svetsa samman allt med blod, svett, dårar och genier. Det är helt enkelt inte givet att ett lag som tar den enkla vägen genom kvarts- och semifinaler också glider vidare in i de avgörande bäst av sju.

Så när Djurgården, lite överraskande, vinner den svajiga semifinalserien mot Färjestad är det något som i längden kan gynna laget. Spelarna och ledningen vet att laget kan studsa tillbaka efter en förlust. Att vara i brygga är bara en gymnastisk övning för att komma på fötter igen.

För Frölunda har spelet så här långt var av solid karaktär, men med vissa akilleshälar i form av  omständiga powerplay och saktfärdiga uppspelsfaser. Det har gått vägen ändå, men helt klart skulle allt ställas på prov på Djurgården när den inledande matchen i finalserien skulle avgöras.

_TH27885

Bra start trots vilset spel. Foto: TOMMY HOLL

I slutspelet är det en kombination av skicklighet, tillit till det egna spelet och motståndarnas misstag som fäller avgörandet. Så som vid första målet, där Jacob Petersen snor åt sig pucken och elegant koncist lyfter in pucken med ett backhandmanöver. Där stod hela Djurgården på hälarna och målvakten Adam Reideborn klarar inte att hålla ihop kroppen mot stolpen.

Men första perioden är mer att karaktäriseras som en tungviktsmatch där kombatanterna känner på varandra med jabbar mer än effektiva slag. Frölunda, som haft matchvila sedan laget slog ut Luleå, mot ett Djurgården som egentligen inte riktigt vet sin form, men som ändå är på plats för finalspel.

Andra perioden blir istället huggsexa, inte fartfylld, inte disciplinerade, men med skiftande karaktär. Djurgården kvitterar tidigt. Frölunda replikerar med Jacob Moverares 2–1, som följs av kvittering av Djurgården kort därefter. Allt mellan 2.13 och 4.25. Lite som bandy, med sina snabba skiftningar. Charmigt för publiken, huvudbry för tränare.

_TH28779

Mål. Chay Genoway (utanför bild) gör 3–2 där Adam Reideborn är hårt uppvaktad av Ryan Lasch och Joel Lundqvist. Foto: TOMMY HOLL

Frölunda tar kommandot igen och gör både 3–2 och 4–2 (powerplay) innan periodens utgång och allt känns tryggt, men den känslan är ju som bekant bedräglig.

Återigen är det ett tidigt mål från Djurgårdens sida och det dessutom från retstickan Dick Axelsson klubba, ett skott Johan Mattsson i Frölundakassen tar varje dag i veckan, om än lågt, strax över vänster benskydd. Visst, skottet kom överraskande och i skäret, men det ska han ha.

_TH27985

Räddare. Johan Mattsson hade 31 skott emot sig och släppte tre. Foto: TOMMY HOLL

Plötsligt 4–3, alltså och chanserna byts med tonvikt på bortalaget, som äter sig in i spelet där Frölunda emellanåt inte lyckas med sina föresatser. Räddningen kommer när Dick Axelsson i slutskedet av matchen åker på en tvåminutare för hög klubba på Joel Mustonen. När Djurgården chansar fem mot fem med Reideborn på bänken, lyckas 19-årige Samuel Fagemo kontra in det förlösande 5–3-målet.

Djurgården blev allt annat än en munsbit för Frölunda, som har att steppa upp rejält i spelet i returen i Stockholm i morgon, tisdag.

Djurgården pepprade Mattsson med 31 skott mot Frölundas 24 mot Djurgårdskeepern. Bättre och mer uppoffrande försvarsspel krävs, även om det förstås är strongt att knipa vinsten utan att spelet är hundra. Positivt också att Frölunda stred framför motståndarkassen, något som ställde till bekymmer för gästerna.

 

 

Frölunda imponerar

Så snodde Frölunda den första finalplatsen i kampen om SM-guld.

En övertygande vinst mot Luleå med 6-2, där laget på bortaplan gjorde processen kort mot ett tröttkört Luleå. Kanske överraskande, då Luleå gjorde en imponerande final i serien och dominerade i kvartsfinalen mot Växjö.

Mot Frölunda har dock laget inte fått mycket att stämma, från målvakten Joel Lassinatti genom försvar och anfall. Istället har Frölunda växlat upp, trummat samman sina styrkor och med Johan Mattsson som sista utpost har laget en trygg, positionssäker målvakt inte helt olik Frederik Andersen, men kanske med en större flexibilitet och explosivitet.

Frö

Finalklara.

Det ser med andra ord lovande ut för laget när de från söndag kommer gå in i finalspelet mot, antingen Djurgården eller Färjestad.

Frölunda har verktygen i verktygslådan för att både dyrka upp motståndarnas defensiv, snickra ihop sitt eget försvar och hamra på energiskt i anfall. Men det finns lite oroväckande tendenser, som kan bli avgörande när de väl möter sina utmanare.

Jag tycker exempelvis att spelet med en man mer på banan inte övertygar. Det ä omständligt, långsamt och sällan överraskande. Märkligt, då det offensiva spelet fem mot fem är precis det.

Visst, Luleå tilläts komma till både avslut och mål i slutskedet av matchen då Frölunda hade kontroll. Det kanske inte är så mycket att yvas över. Med då hade Johan Mattsson fortfarande en nolla att försvara och med ett fullt fokuserat lag hade den varit intakt.

Där har göteborgarna fortfarande en hel del att slipa på. Något som i slutändan kan visa sig vara helt avgörande i kampen om laget femte SM-guld,

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

Frölunda har greppet

_TH24406

Tufft mot Malmö. Bortavinst mot Malmö, som kostade en del. Foto.TOMMY HOLL

(bilden är från onsdagens match, den tredje i kvartsfinalserien, i Scandinavium)

Frölundas bortafacit har inte varit så imponerande det senaste. Mycket riktigt blev det också utjämnat i andra kvartsfinalmatchen nere i Malmö, om än med uddamålet.

Istället är det hemmasegrarna som bäddat för Frölundas framgångar. Men det håller ju inte i det långa loppet.

Inför den fjärde omgången i kvartsfinalserien hade inte bara tonläget höjts mellan spelarna, utan också mellan tränarna. Det blev förstås inte bättre efter att Joel Lundqvist, helt riktigt, friats från vidare straff än det matchstraff han fick i onsdags efter smällen mot Jens Olsson.

Väl på isen var det också ett Malmö som inte tänkte låta sig spelas ut som senast i Scandinavium. Snabbt tog hemmalaget kommandot och tillät inte Frölunda till något större manöverutrymme. Men trots dominansen lyckades inte skåningarna göra mål på Johan Matsson och hans envetet energiska försvar. Istället är det, återigen, Ryan Lasch som trollar fram ett läge när han serverar en macka som Joel Lundqvist elegant sveper förbi Oscar Alsenfelts plockhand. Då har Frölunda vänt på steken och har ett intensivt tryck mot Malmökassen. Vi är då den senare fjärdedelen av den första perioden och två minuter senare är det Ryan Lasch som själv gör 2–0. Elegant frispelad från egen zon av Simon Hjalmarsson upp till mittzonen där Lasch får med sig pucken och ensam med Alsenfelt öppnar honom, återigen i plockhandskrysset. En situation som Malmökeepern nog inte är helt nöjd med.

Första perioden är till enda efter böljande spel och ett Malmö som definitivt är mer på tårna och ligger närmare Frölunda än spelet i Scandinavium senaste matcherna.

Det krävs därför inte mycket för att Malmö ska få kontakt. En felaktig utvisning, till exempel, då backen Jacob Peterson skjuter och i rörelsen träffar Malmös Anton Mylläri i ansiktet (det ska enligt reglerna inte vara utvisning där). Kontantin Komarek utnyttjar övertaget och reducerar till 1–2.

Men trots fler chanser lyckas inte Malmö trycka in fler skott. Det gör istället Frölunda, när Rhett Rakhshani kämpar sig in mot mål och Patrik Carlsson tar över och passar Jacob Peterson, som i öppen kasse kan lägga in sitt första slutspelsmål.

Innan perioden är slut hittar dock Malmö målet och reducerar återigen, i powerplay, när klockan visar 18.24 av andra. Ett resultat som står sig inför den tredje.

Återigen är det Malmö som dominerar och får lön för mödan med kvittering efter knappt två minuter spelade av den tredje perioden. Ett klassmål där Komarek från magtrakten och till höger om Mattsson snyggt styr ett stenhårt skott från blå.

En onödig sidotackling från Hjalmarsson på Emil Sylvegård ger bara två minuter där det borde varit fem och matchstraff, där Malmö nog hade behövt sina tre extra minuter i överläge. Nu klarar Frölunda med god hjälp av bländande målvaktsspel trycket och kommer ur tryckkokaren med huvudet hyfsat kallt.

När Malmö senare återigen får chansen i powerplay slutar det i stället med spel fyra mot fyra efter en onödigt utvisning i Malmölägret. Det skapar ytor som passar Frölunda och framför allt Chay Genoway, som tar sig en rejäl rundtur i den Malmöitiska zonen, rundar kassen och ska raka in pucken då Alsenfelt störtar mot stolen och mirakulöst nog avstyr mål. Men returen hamnar turligt återigen på Genoways klubb, som skoningslöst gör 4–3 till bortalaget, som senare blir 5–3 när Simon Hjalmarsson – verkligen i hetluften denna afton – pressar in pucken och avgörandet med två och en halv minut kvar.

Malmös coach tar omedelbart ut Oscar Alsenfelt, men utan resultat. Frölunda vinner bortmatchen och har avgörandet i sina egna händer när den femte matchen spelas i Frölundaborg.

Hur det går…? Allt talar för hemmalaget, som är klasserna bättre än Malmö på egen is. Men det finns några men. Simon Hjalmarsson har blivit avstängd resten av matchserien för den fula tacklingen och det gör att succélinan med han, Ryan Lasch och Samuel Fagemo måste ändras. Viktor Ekbom åkte på en rejäl kyss när han fick en stenhård rövtackling av Fredrik Händemark och kom inte åter i spel. En befarad hjärnskakning eller nackskada där. Lägg till detta att Malmö spelar med kniven mot strupen. Förlust och det är over and out för skåningarna. Vinst och det är fortfarande liv i kvartsfinalserien.

 

Frölunda på spåret – men har en bit kvar

_TH23404

Säker seger. Anders Grönlund jublar åt ett av sina två mål. Foto: TOMMY HOLL

Kvartfinalen kliver in i sin tredje match med två respektive hemmavinster i backspegeln.

Förra årets kombattanter står inför nya förutsättningar och utmaningar; Frölunda i revanschsätet efter debaclet i fjol, Malmö som bevakare, men också som ett lag som inte gått lika massivt i SHL den här säsongen som den förra.

Att Frölunda var taggat sågs i den första matchen i lördags.

Frölunda dominerade och svepte Malmö med 4–0 redan i första perioden, ett resultat som kom att stå sig, för att nere i Malmö förlora med uddamålet (2–3).

Ser man till Frölundas förstaperiod i den tredje matchen är det snudd på obegripligt att laget ens behövde ha problem i i Malmö. Överlägsenheten är total från start. 1–0 kommer efter knappt två minuter där Frölunda via speldirigenten Ryan Lasch snurrar upp Malmös försvar för att låta Simon Hjalmarsson stå för avslutet. Allt i iscensatt av en ivrigt forecheckande Linus Fagemo. 2–0 kommer efter ett så kompakt spel att jag sällan skådat något liknande i Scandinavium. Under två minuter mal hemmalaget ned motståndet som heta pepparkorn i en mortel. Det var aldrig en fråga om utan när Frölundas mål skulle komma. Det blev Anders Grönlund, backen, som precis som Hjalmarsson, gjorde sitt första slutspelsmål. Det handlade knappast om en rökare, utan en myra som letade sig in mellan benen på Lars Volden, Malmös målvakt för dagen (oklart där, varför han startade efter Oscar Alsenfelts två inledande matcher). En insats Volden inte kan vara helt nöjd med.

Frölunda gör också 3–0, återigen Anders Grönlund som tar tillvara på sin egen retur, som var väl generös från Malmökeepern. Ett resultat som står sig perioden ut och som förutom målen renderar i ett rejält skottövertag om 16–5, där det är noterbart att Malmös första skott mot Johan Mattsson kom först efter 16 minuter spelade.

Kanske skulle bortlaget tagit en time out för att sortera bort veligheten och få in bättre skärpa. Men i periodpausen har det uppenbarligen skett räfts och rättarting. Malmö kommer in som delvis ett nytt lag och gör sin reducering efter nära fyra minuter, ett backskott från Marcus Björk som Johan Mattsson kanske borde fångat in i plocken.

Men repliken kom skoningslöst. Halvminuten senare gör Chay Genoway 4–1 assisterad av herrarna Lasch och Lundqvist. Kort därefter kommer proppen ur då Simon Hjalmarsson gör sitt andra mål för matchen med ny assistpoäng för Ryan Lasch som också hade hjälp av Rett Rakhshani.

Inför tredje perioden är övertaget kompakt och trots att Malmö får chansen med fem mot fyra, då Joel Lundqvist tar onödiga två minuter för spel utan hjälm, lyckas inte bortalaget bita sig fast. Istället serveras Lundqvist en macka direkt när han kommer åter in på isen och ensam med Lars Volde lirkar han i inte bara laget 6–1-mål utan också sitt tvåhundrade i Frölundatröjan. Strongt.

Men det skulle inte dröja länge förrän det blev sorti för kapten Lundqvist. I en närkamp i den offensiva zonen träffar han Malmös Jens Olsson olyckligt. Matchstraff för Frölundas ledare på isen och även adjöss för Olsson efter smällen. Självklart skulle Marcus Sylvegård ge igen, men renderades bara två minuter för attacken på Joel Lundqvist.

Från mitt håll sett och efter att ha kollat repriser förstår jag inte utvisningen alls. Lundqvist markerar en tackling, Olsson försöker undvika den. I situationen uppstår smällen, som aldrig hade behövt bli annat en rejäl axel mot axeltackling.

Nu lät inte Frölunda sig påverkas av detta utan kunde defilera in till slutresultatet 7–2, där Patrik Carlsson gör sjunde målet i boxplay, precis innan de fem minuter som straffet för Lundqvist renderat gått ut.

Malmö andra mål förtjänar bara en randanteckning i protokollet och var otagbart för täte Johan Mattsson.

_TH24970

Kontroll. Johan Mattsson spelade kontrollerat och har på tre matcher släppt in fem mål. Foto: TOMMY HOLL

Stark seger, alltså. Men det finns mycket att hämta för Frölundas räkning. Spelet är alltför ojämnt, kvaliteten emellanåt är usel där powerplay är både nonchalant och saktfärdigt. Uppspelen klarar sällan en rejäl forechecking och mot ett starkare och mer hårt arbetande lag än Malmö kommer Frölunda få bekymmer.

Men än är inget klart för en semi. Först bortamatch på fredag. Därefter matinématch på söndag – i Frölundaborg!

Drama på hög nivå

Charmen med JVM i ishockey är inte alltid spelet i sig utan snarare att skeendena i matcherna kan växla. Välspel kan skifta till katastrof på noll sekunder, det som skenbart ser ut som rutin och mognad kan med ett felbeslut vara resultatet av omognad och brist på omdöme.

img_3429

Nattsudd. Finland vann välförtjänst JVM i natt.

Självklart. Det är ungdomar det handlar om. Killar födda -00 eller senare. Ändå ställs kraven på dessa unga elitspelare högt, ja, lika högt som förväntningarna. Egentligen märkligt, med tanke på att ett lag sällan ser likadant ut från ett år till ett annat och att de bästa talangerna oftast försvinner till högre spel (läs NHL), som Rasmus Dahlin (nu i Buffalo).

För junior-kronornas del var förra årets skuffelse med förlusten mot Kanada en morot i sig. I grundspelet fanns det mycket kvalitet i spelet, men sällan sett över 60 minuter. Det var också det som skulle komma att straffa sig. Förvisso 47 rakar gruppspelsmatcher utan förlust, men med tendenser i de två sist spelade i gruppen mot USA respektive Kazakstan som väckte farhågor inför kvartsfinalen mot Schweiz.

Där gick också laget på pumpen, fick aldrig igång sitt eget spel, fastnade i schweizarnas disciplinerade offensiv och försvarsspel, och klarade aldrig att diktera villkoren i matchen. Möjligen låg magsjukan och lurade, den som gick hos delas av laget, i antingen tarmar eller hjärna. Men prestationen var klen och fantasilös på ett sätt som juniorkronorna inte visat tidigare.

Men framförallt i JVM är resultaten mellan två jämna lag ett lotteri. Som när Finland sensationellt slår ut Kanada inför hemmapubliken. Stor underhållning, men också ett sanslöst flyt för finnarna. Inte bara för kvitteringen med knappa minuten kvar på en situation som gav maximal utdelning på minimalt utrymme. Utan också för dramatiken med det avgörande målet i sudden då Kanada har chansen med öppet mål, som går till spillo på grund av en klubba som går itu och Finland i den påföljande kontringen avgör tillställningen.

Så också i finalen, som böljade fram och tillbaka i högt, närmast galet tempo. Skönspel? Inte ett dugg. Men detta galenskap till spel är charmigt och med två storspelande målvakter. De som får agera i vid förvirrade, chansartade situationer som jag inte avundas dem.

Det blir Finland som drar det längsta stråt. Laget som vuxit sig starkare ju längre turneringen pågått, men som också har haft det välförtjänta flytet som gjort att det kunnat besegra två stora hockeynationer.

December

Det hände sig vid den här tiden. När november gått över till årets sista månad. Året var 2013 och jag hade nästa exakt två år tidigare definitivt klivit över från år som nöjesreporter till att, motvilligt, bli sportreporter. Nu hade ledningen, återigen, omplacerat mig, en trogen och hårt arbetande reporter, på en ny tjänst. Nu som webbreporter, alltså en som skulle publicera 20–25 artiklar på en dag i stort och smått (om det berättades ingenting, men det var planen i den textproducerande nyhetsfabriken). Jag skulle alltså flyttas från ett schema, som trots att det var intensivt ändå medgav ledig tid att andas, till ett som innebar måndag till fredag. Inget märkvärdigt med det, men definitivt ovant för någon som jobbat annorlunda hela livet.

Under hösten hade jag tilldelats en chef som jag från start visste inte gillade mig, vad jag inte visste var att hans uppdrag var att köra slut på mig och mina kollegor. Anledningen? Jo, i strategin att rensa ut äldre medarbetare skruvades tempot upp väsentligt. Oavsett om du jobbat intensivt genom åren och legat bland de, textproduktionsmässigt, högpresterande skulle du producera mer. Men med elakt chefskap skulle vi också krokna. Anfall från två håll, alltså.

GTKai

Bränd. En sista bylinebild efter 35 år på GT. Foto: ROBIN ARON

Jag hade i oktober varit på läkarkontroll hos en läkare som mer pratade om sig själv än var intresserad av mig. Men där fyllde jag i en enkät om hur jag mådde, plus att jag vädrade min oro för en krånglande prostata. Jag fick en ny tid i början på december och när jag kom dit var det alltså klart att jag skulle börja min tjänst som webbreporter. Jag som under mina två år börjat jobba upp min sportjournalistskap, blivit en omtyckt och läst bandyreporter och -krönikör, börjat hitta min profil och kontaktnät.

Hos doktorn blev jag remitterad till en urolog för bättre koll på mina värden, men läkaren som inte lyssnat frågade också hur jag det stod till. Jag ryckte till, för den självupptagne läkaren lyssnade plötsligt. Mitt svar var att jag var väldigt trött, för hösten hade verkligen kramat musten ur mig. Hans replik kom oväntat snabbt. Han förstod det och tyckte att jag borde bli sjukskriven. Två månader blev det, som senare, av en annan läkare, förlängdes till tre. Jag gick hem, som om min vandring gick bakåtlutad i slowmotion. Senare blev ytterligare två av mina tre kollegor på sportredaktionen sjukskrivna. Jo, ledningen hade jobbat på bra och om ni undrar varför facket inte gjorde något berodde det på att ordförande var satt i limbo på samma vis. Skickligt och utstuderat.

Jag kom tillbaka i början på mars 2014, välkomnad med ett slappt handslag. Under min sjukskrivning uppmärksammade facket mig i mellandagarna 2013, redaktionschefen en bit in på det nya året och chefredaktören mer än en månad efter min sjukskrivning. Kärlek på det.

Min återkomst premierade ytterligare när en fotograf kom tillbaka efter en kortare tids sjukskrivning på grund av en operation. Chefredaktörens respons vid dennes återkomst var ”Nu köper vi bullar för att fira XX:s återkomst!”. Min…? Ingen alls.

Kort därefter fick vi ett erbjudande avgångsvederlag. Jo, företagsledningen hade lyckats med sitt uppdrag. Av 19 anställda journalister var vi elva som äskade om det, tio som så småningom gick. Min sista dag, efter 35 år på tidningen, var 30 april. Det var vår. Det var ljust. Jag gick med högt buret huvud och hopp om jobb. Det gick så där. Jag sov mig igenom de första månaderna innan jag darrigt sökte alla de jobb jag aldrig gick. Inte förrän 1 september 2017 klev jag in på en redaktion igen. Tacksam för min tjänst som nöjesreporter på Göteborg Direkt.

Nå, jag upptäckte december 2014 att jag drabbades av en snudd på okontrollerbar irritation. Blev arg för lite, var vred under ishockeyn och tappade humöret för minsta lilla.

Efter nyår tog jag ett snack med mig själv. Vad ville jag med livet? Hur skulle jag förhålla mig till det som hände? Jag förstod långt senare att det var min utbrändhet som knackade på och invaderade skallen. Jag råkade ut för samma fenomen i maj. Det har fortsatt så, men jag har blivit bättre på att hantera det.

Skoven kommer, ibland när jag minst anar det.

Men nu är det december och hjärnan lyser rött. Jag försöker att ta det lugnt. Med bibehållna rutiner är ambitionen att hålla mig på banan. Det går bra. Jag andas ut. Jag andas in.

Z tycker att jag jobbar för mycket. av min 50 procentiga tjänst bjuder jag kanske på 100 procent till. Nå, det är inte riktigt sant.

IMG_2938

Iskall. Nydressad och redo för att göra nya räddningar. Foto: ANDREAS THENG

Men jag njuter samtidigt av mitt liv, av mitt uppdrag. Ishockeyn levandegör mig, musiken likaså. Men sporten tär också. Så emellanåt är jag (ursäkta) under isen och nu har jag återigen glömt av vad det är som sker i mitt inre system. Jag kom på det efter morgonens övning i tisdag, där jag inte räckte till. (Som om det skulle spela någon roll, jag är ju 62!) Men så åker jag trött och sliten till Kungälv för spel med oldtimers. Tiden 22–23 är ju väldigt sent för någon som gärna går och lägger sig då. Men spelet är fartfyllt och intelligent, flera har spelat på hög nivå och utmaningarna är sporrande.

Jag har ju haft förmånen att få nya handskar och håller på att spela in dem. Den här gången går det över förväntan. Ben och armar är i harmoni, jag läser spelet och räddar. Pucken stannar snyggt i plockhandsken. Till och med höga skott som tar på bröst eller skuldra landar tryggt i plocken.

Efteråt är jag genomsvett och helt slut, men fysiskt. Jag har liksom fördrivit trötthetssyndromet, lurat hjärnan och åker hem för kontemplation med en öl och mackor framför teven innan sömnen gör sig på mind. Jag sover länge, för en gångs skull, och vaknar utvilad och otrött. En kort respit i min kamp mot hjärnan som gärna vill krama om mig till trötthet i årets sista månad. Jag ger inte upp.