Heroisk match av Sverige – men sviten bröts

JVM utmanar mina sovvanor. Men när vi idkar skiftbyte, hustrun lägger sig när jag går upp, är det ändå för att vakna till Sverige–Ryssland, den näst sista av matcherna i grundserien i detta JVM. Ryssland åkte ju på en överraskande förlust mot Tjeckien med 0–2. Men är annars obesegrat. Sverige har hållit sin fantastiska svit av 54 obrutna vinster i grundserien, något som måhända kalenderbitare och statistiker vill odla. Men i sak är det egentligen mer noterbart än väsentligt. För varje år kommer ju nya juniorer in med nya förutsättningar. Starkt ändå.

Första perioden blir total dominans av Ryssland, som redan i inledning får ett mål bortdömt när det bedöms att Rodion Amirov åkt på Jesper Wallstedt, svensk målvakt för dagen. Nja, jo, kanske. Ryssen går hårt in mot mål, i sin rörelse flyttar han Wallstedt, men är också hårt uppvaktad av det svenska försvaret. Men bortdömt, hur som. Då hade svenskarna inte vaknat. Inte heller SVT:s kommentatorer Chris Härenstam och Jonas Andersson, som inte ens märker att diskussion om målet vara eller icke var sker. Inte ens då ryska ledarna sedan väljer att utmana beslutet, som domarna sedan slår fast. Godmorgon!

Nu trummade ryssarna på oförtrutet och vägrade hänga läpp över ett domslut, något som de senare skulle ägna sig åt. Så när första målet i matchen kommer är det ryskt och det efter sju minuter. Att Sverige, trots dominansen, klarar att kvittera via ett trolltrick från Arvid Costmar efter en kort, men intensiv forechecking från Sverige. Men ryssarna tar åter kommandot och Amirov får sin revansch och får ett mål med sig när svenskarna hamnar i brygga.

Ändå, svenskarna håller spelet väl upp. Även om jag tycker att det tappar för ofta i uppspelningsfasen där kladdandes med puck kostar för mycket energi, trots att de svenska spelarna lyckas återerövra pucken. Lägg till det allt för många förlorade tekningar och allt för sällan direktskott, så har ni moment som måste skärpas till när aggressiva USA väntar på nyårsaftons sena natt, ja, när 2021 ringt in sedan några timmar.

Nu hämtar Sverige hem ytterligare en kvittering när Sverige rullar upp ryska försvaret och vallar in pucken på skicklige målvakten Askarov, som i momentet innan gjort en monsterräddning på just Alexander Holtz läge.

Snart kvitterat för andra gången.

Om första perioden var rysk propagandehockey, som hämtad från Sovjettiden, var den andra svenskarna. Mes imponerande frenesi, teknik, fart och idoghet utmanövrerade juniorkronorna de ryska spelarna. Så inför tredje perioden skulle det definitivt bli en holmgång, något som indikerats av grinighet, emellanåt fult spel.

När Alexander Holtz åker ut utnyttjar ryssarna för andra gången i matchen övertaget och gör 3–2. Den obrutna vinstsviten är hotad. Men Sverige trycker på, dominerar återigen, plockar utmärkt spelande Wallstedt med drygt två minuter kvar och då klockan ger 19.59 kan Noel Gunler konstatera att Alexander Holtz äntligen dragit på ett direktskott, som tar på Gunlers benskydd och in i mål.

Mot förlängning.

Förlängning och dramatik, där spelet är ett lotteri. Frölundas Elmer Söderblom, med både längd, räckvidd och teknik är så när den som avgör. Men med en tveksam utvisning får ryssarna möjlighet till spel fyra mot tre. Då de dessutom slipper undan en hakning på svenske försvararen Tobias Björnfot bakom svenska målet, så innebär det tre saker: Björnfot lyckas inte trycka pucken ut zonen, ryssarna kan återta den och i efterföljande spelet skjuta med retur som följd där Wallstedt inte kan hålla emot med bara 5,6 sekunder kvar.

Plus: Svenskarna visar att det klarar att matcha det tuffaste motståndet.

Minus: Kladdet i egen zon, förlorade tekningar och för få direktskott kommer straffa sig.

Fråga: Vad håller SVT:s produktion på med? I presentationen av Jesper Wallstedt visade Hugo Alnefelt. När Jaroslav Askarov diskuterade visades en vinjettbild på hans tjeckiske kollega.

Ett hårt slag för damfotbollen

När jag i morse fick mejlet fick jag läsa det flera gånger innan jag förstod: Göteborg FC lägger ned sin elitsatsning. Det lag som bara för någon månad sedan vann sitt första SM-guld kommer säsongen 2021 inte till start. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet.

Jag är häpen, förvånad, men gränsar mest till att bli förbannad. Ett lag som satsade högt, med svenska mått mätt, och kommit ut till internationellt spel, ser sig nu som förening tvungna att lägga ned.

Platt fall. Efter SM-guldet har Göteborg FC nu beslutat sig för att avsluta elitsatsningen. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet. Foto: KAI MARTIN

I mejlet står det i en hälsning från ordförande Peter Bronsman, tillika föreningen främste sponsor Kopparberg, ett företag som också finns i klubbens namn: ”Under nästan 20 års tid har vi utvecklat och drivit damfotbollen i Göteborg och Sverige framåt. Att trampa på i samma gamla fotspår är inget vi tror på. För att kunna hävda sig internationellt är jag övertygad om att damfotbollen bör integreras i och vara en likvärdig del, få ta del av samma resurser som herrfotbollen, i en elitklubb.  Det är förstås ett tråkigt beslut för oss att ta på kort sikt, men sett över lång sikt är det definitivt rätt beslut att ta nu”.

Jag förstår, men fattar det inte. Till den här säsongen tvingades Kungsbacka att tacka för sig efter att ha degraderats från Allsvenskan, men också levt på för stor fot. Jitex lyckades, efter sin elitår, komma tillbaka till damseriernas andradivision i år och lyckades efter förutsättningar väl.

Men Göteborg FC!? Ja, laget har alltså tagit SM-guld, spelade utmärkt fotboll och mätte sig, åtminstone i första matchen, med Manchester City i första omgången av Champions League. Laget kryllar av landslagsspelare med fantastiska sista utposten Jennifer Falk som årets definitiva utropstecken.

Nu lämnas alla spelare plötsligt klubblösa. Ett av Sveriges främsta elitlag går upp i rök, alla ambitioner och förhoppningar följer med för spelare, ledare och unga aspiranter som vill nå högt.

Det är så oerhört trist och jag kan inse att det stavas pengar. Men laget, som strävat på sedan 2003, har ju varit en möjlig dröm för fotbollsspelande- och älskande flickor i upptagningsområdet kring Göteborg. Nu slocknar den drömmen.

Det är synd och förbannad skam att denna satsning nu upphör, men något slags märkligt from, eller snarare falsk, förhoppning om att IFK Göteborg och Öis ska ta över; de lag som precis startat sin satsning på damlag, men ligger i de nedre divisionerna – mil från svensk elitfotboll. För inte kommer de spelare som nu blivit entledigade söka sig till de föreningarna eller ens Jitex. Nej, de tvingas dra upp bopålarna och söka uppdrag någon annanstans. Och Göteborg går miste om ett elitlag, den här säsongens bästa.

17 år fick Göteborg FC. 17 år hade Peter Bronsman tålamod. Det ska han ha tack för, samtidigt som jag önskat att viljan var starkare än så.

Överlägset i allt utom mål

Det är ju inte utan att man blir imponerad av Österrikes målvakt Sebastian Wraneschitz. 6–65 i skott, bara fyra insläppta. Bristande effektivitet av juniorkronorna…? Både och, får jag nog säga. Sverige drev på för att hålla tempo och locka Österrike i försåtliga fällor. Men alplaget hade kammat sig väsentligt efter att ha blivit överkörda av USA i inledningsmatchen och förlorat med 11-0.

Då kunde man ju tycka att Sverige, efter den övertygande vinsten mot Tjeckien (7–1), skulle dominera inte bara spelmässigt utan också i antal gjorde mål i JVM:s andra match. Men nu är inte sport någon matematik med helt givna resultat.

Matchen Österrike–Sverige påminde en del om Tjeckien mot Ryssland. Ett stabilt försvarsspel, spelare som ligger i linje som göra att det blir hyfsat lätt att blockera skott, ett boxutförsvar där motståndarna tvingas till hörnorna och där skotten kommer från vinklar som är tämligen enkla för en modern målvakt att ta. Statiskt och effektivt försvarsspel. Statiskt och ineffektivt anfallsspel.

Skillnaden var förstås att Österrike inte hade något anfall, inga blixtrande kontringar som sitt norra grannland Tjeckien. Det vittnar matchen mot USA om med noll mål gjorda. Det vittnade matchen mot Sverige om, med lika sorgligt resultat.

Så Sverige vinner med 4–0 efter att ha spelat ut motståndarna, men egentligen aldrig riktigt utmanat. Disciplinen hos österrikarna var häpnadsväckande över 60 minuter. Normalt sätt brukar den tryta med orken, men här höll laget motståndet stången. Samtidigt är juniorkronornas spel en smula för saktfärdigt och omständligt med för få direktskott, för lite distinkta sidledspass och för få som verkligen vill in och stöka framför mål. Man lyckas allt för sällan dra isär det där kompakta försvaret, vilket bara ger ett mål – Lucas Raymonds 4–0 – där sidledsspelet ställer både försvaret och duktige Sebastian Wraneschitz. Istället är det Noel Gunlers fruktade bössa som ger två mål, precisionsskytte à la Elias Pettersson, oerhört svårt för en målvakt att ta.

Positivt ändå att Sverige orkade trumma på, trots bristande utdelning. Positivt också att Lucas Raymond fick göra sitt första mål i turneringen. Och, förstås, positivt att han kom tillbaka efter sargkraschen i andra perioden.

Österrike–Sverige 0–4 (0–1, 0–2, 0–1)
Målskyttar: Noel Gunler 2, Simon Holmström och Lucas Raymond,

Platt fall för Ryssland

Det är ju förstås en av jul- och nyårshelgernas verkliga höjdpunkter när JVM i ishockey drar igång. Trots pandemi lyckas de kanadensiska arrangörerna ro turneringen i hamn. Åtminstone så här långt. Vis av erfarenheten från Stanley Cup-slutspelet i somras/höstas får lagen leva och agera i en bubbla; arenan med flera isar och hotellen är där man häckar. Tufft, förstås, för rastlösa juniorer. Men samtidigt vet lagen vad som gäller och utgår från det.

Sverige inledde, efter coronaorskade omständigheter som gjorde att juniorkronorna inte fick någon träningsmatch, mot tjeckerna och vann snyggt med 7–1. När nu Tjeckien skulle ställas mot Ryssland, som haft sitt lag samlat i över en månad och trimmade spelarna samman i Karjala Cup, var det en förväntad utspelning som väntade. För så övertygande har det ryska laget spelat.

Så trummade ryssarna på de första tio innan tjeckerna började stabilisera sitt spel och balansera det inledande övertaget. Tjeckerna samlade styrkorna i mittzon och var sedan i försvarsspelet solida och lyckades boxa ut förbryllade ryssar. Det var något av hjärnornas kamp där man tycker att Rysslands meriterade coach Larionov skulle ha klarat att dyrka upp det hermetiska täta tjeckiska försvaret. Men det blev inte så. Trots ett massivt övertag rent spelmässigt stack Tjeckien upp i farliga kontringar och skottmässigt var det jämnt fördelat lagen emellan.

I andra periodens slut lyckades just en kontring avgöras till tjeckernas fördel. Då hade ryssarna pressat tungt utan att lyckas skapa egentligen en enda riktigt vass chans. Men… Jakub Rychlovsky tog alltså med sig pucken i en snabb omställning, drog med sig bevakningen från de ryska försvararna, tittade påpassligt upp för att finns Filip Koffer med både blick och puck, som direktsköt förbi ryske målvaktstalangen Askarvo. 1–0. Väldigt vackert.

Det fanns ju förstås en period till att spela på för ryssarna för att vända på kuttingen. Men laget spelade runt utan effektivitet. Istället är det återigen via en patenterad tjeckisk kontring som matchens och tillika tjeckernas andra mål kommer via Martin Langs klubba.

Tjeckerna håller ifrån ett alltmer håglöst Ryssland, som aldrig klarade att dyrka upp Tjeckiens försvarslås och JVM:s första skräll var ett faktum.

Vådan av lättjan

Julen är ju en tid för överraskningar. Men alla kanske inte är så positiva, som andra kan vara. Som beskedet innan jul från skattemyndigheterna, ett ärende som ska tas om hand efter helgerna. Eller det som jag nåddes av då jag för första gången på länge klev upp på vågen nu i morse.

Jag vet. Jag har hamnat i något slags koma efter att ishockeyn fick ett abrupt avbrott i november. Jag förmådde inte förvalta min energi till annat än att bara sitta och glo. Ungefär. Visst. Jag tog mig till och från jobbet med cykel. Ibland. Jag springer i trapporna upp och ned för mina göromål hemma. Emellanåt tar Z med mig på en ovillig promenad, som oftast blir för kort, för lite av intensitet och för lite av utmaning. Och det är mitt fel. Hon har varit duktig att fånga dagen innan den ens har vaknat. Efter coronasäker skjuts av yngste sonen till hans arbete har hon gått ut på en intensiv stadspromenad i mörkret, passat på att gå trapporna från Linnégatan upp till Nordhemsgatan. Flitigt upp och ned. Hon har hittat nya stråk, nya trappor. Hon har fått den ork och energi innan jobbet som jag kanske har saknat.

Med hockeyn, som i sina bästa veckor kunde bjuda på fem pass i veckan, fick jag röra på mig rejält. Som målvakt är det mycket upp och ned, sidledsförflyttningar, tänjningar och mer skridsko än kanske många tror. Det är ett rörelsemönster som passar min kropp fortfarande; jag är tacksam för det.

Men nu har jag blivit sittande.

När jag nu, efter julens festmåltider med god mat och dryck, klev upp på vågen peakade den all time high. För första gången nådde den över 90 kilo, vilket förstås är för mycket för en man på 177 i krympande.

Då jag var i min ungdoms allra fagraste vår låg vikten på 65 kilo, kanske 67, definitivt 63 under en period då jag våren 1983 separerade efter ett längre förhållande. När jag 1990 blev pappa för första gången och var 34 år, låg kilotalet på 70. Det ökade en smula med åren, men stabiliserades till 78 kilo, ett vikttal jag hade då jag träffade Z 50 år gammal våren 2007. Kärlek och vällust har plussat på några kilon. Men under hösten har den varit stabilt 87 kilo.

Nej, jag räknar egentligen inte några hekton hit eller dit. Tycker mest att kurvan är intressant. Jag är 64 och per definition gubbe, men sedan kan man ju vara det mer eller mindre. Men med den tilltagande rondören har också klädmåtten ökat. Jag som under så många år slank in i ett par jeans med 32″ i midjan får söka mig till 34″. Skjortor med kragstorlek 39 är nu 41 eller 42 (samtidigt som jag misstänker att modekedjorna inte är helt tillförlitliga i sina storlekar; jag kommer ju fortfarande i gamla 39 eller åtminstone 40). Kostymerna har rakat i höjden från 48 till 52.

Det har förstås öppnat för att gammalt har fått åka ut och nytt (läs secondhand/loppisfynd) har kommit in. Och det är ju kul, eftersom det också är mitt intresse.

Men drygt 90 kilo! Nä, där får väl ändå ett slags gräns vara nådd…

Så jag tog mig en promenad mega grande nu på morgonen. Slottsskogen fick sig en duvning, precis som jag. Förbi Stora Dammen, upp mot djurgårdarna vid Säldammen. Förbi älgarna som låg i alla sina magnifika skepnader och idisslande bligade på mig. Utsikt mot Högsbo, utsikt mot Sandarna och Majorna, utsikt över älven. Men jag stannade inte för dem. Upp till Masthugget och Paradisgatan, nedför trapporna till Ljungmansgatan, ned mot Vegagatan, Nordenkiöldsgatan – där fantastiska restaurangen Koizen äntligen blivit av med de skymmande byggställningarna – för att passera Linnégatan i raska kliv och fortsatt högt tempo. Över Övre Husargatan i trots mot det försiktigt sprejande duggregnet, genom passagen till Västergatan, mot Engelska parken och upp till norra Guldhedens svindlande höjder. Lövskogsgatan med sina pelare till tegelstens hus som tjusar med sin utsikt över södra och västra stan, upp mot Källsprångsgatan och ned mot Änggårdskolonin, uppför Medicinareberget med sina byggnader som är helt i avsaknad av harmoni och tillhörighet och då kanske främst gentemot Sahlgrenskas första byggnader, men också de som byggdes på 50-talet.

Bristande byggnadsharmoni. Foto: KAI MARTIN

Jag hamnar på återvändsgränder, asfalterade stigar som lovar passage ned till gamla barnsjukhuset och Annedalskyrkan. Får vända om. Kommer till en märklig terrass där jag kliver in för att gjuta mina fotspår i den slaskiga hinnan som dröjt sig kvar efter nattens blöta snöfall. Jag ser ned mot Änggården och en himmel som vägra glipa för sol och blå himmel, som tjurigt håller på sin fuktiga grånad.

Fotsteg. Foto: KAI MARTIN

Jag fortsätter förbi Odontologen och över den glesa trafiken på Per Dubbsgatan och ned för Apotekaregatan i främre Änggården. Jag passerar Botaniskas entré, fortsätter på Carl Skottsbergs Gata, huset där mamma och pappa träffades, et andra huset, blott några nummer från det först nämnda, där mormor och morfar bodde. Hon som fyllde år på juldagen och som alltid fick ställa upp med stor fest för släktingar och vänner, emellanåt med hjälp av svartvitt i köket. Så vek jag av vid Torild Wulffsgatan och igen vid Änggårdsgatan, min barndoms gata. Utanför huset där jag växte upp står en bil med en trailer; det är flyttbestyr på gång. Jag kikar nyfiket in i hallen, men inte mer än så, där jag inte stått sedan mina föräldrar flyttade därifrån 1982.

Därborta där barn jag lekt. Foto: KAI MARTIN

Nu är jag hemma. Jag trotsade vädret, men kanske främst mig själv. Smidde planer för att komma upp på motionshästen igen. Sätta mig på träningscykeln i källaren, använda de vikter som finns där, gör utfallsövningar parat med smidighetsditon, försöka stretcha igång kroppen, som förhoppningsvis ska få känna på de gamla kära skydden igen och möta alla dessa illvilliga motståndare som inget hellre vill än att göra mål på en gammal man.

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Den stora bandyfesten – på is och i bok

Att annandagen är den stora bandydagen är ju, som det heter, sedan gammalt. För bandyälskare söderöver var det av ren nödvändighet. För även på den tiden som kan kallas förr fanns det blidväder och opålitliga vintrar. Men på annandagen kunde säsongen börja. Törstiga bandysjälar kunde därmed lindra torra strupar, oavsett om det var med spel på is eller medelst termos i bandyportföljen för supportrar och övriga åskådare. Med konstfrusna bandybanor har ju annandagsbandyn mest varit en fin tradition med klassiska derbyn där de förutsättningarna gavs. Men serierna har ju kunnat börja redan i novembers början sedan många år tillbaka. Framför allt sedan hallarnas intåg.

Jag är en late bloomer vad det gäller bandy. Såg väl en och annan VM-final genom åren, men det var ju hockeyn som var – och är – min passion. Min äldsta systerdotters man, från Kalix, var under några år målvakt i Surte och därmed var det givet att se just annandagsderbyn mellan IFK Kungälv och Surte, då dessa lag låg i samma serie. 2006 strejkade Surtesupportrarna mot de höjda biljettpriserna och vägrade gå in genom grindarna. Men entusiasterna från andra sidan älven var ändå på plats, stod på motorvägsbron över Kungälv och kunde blicka ned på derbyt på Skarpe Nord. De hungriga försågs med korv och bröd via en korg som hissades ned med pengar och upp med förnödenheter. Strejkade gjorde också Surtes spel och IFK Kungälv kunde inkassera en vinst med betryggande 9–3. Jag var på plats för min debut som bandyåskådare. Året efter var jag också på plats, då i Jenny Lunds islada i Surte.

Men det skulle bli ändring på frekvensen av sedda matcher. 2011 blev jag omplacerad, från den givna och sedan år invanda rollen som musik- och nöjesskribent på GT blev jag en rookie som sportreporter. Min första dag var på en IFK Göteborgträning. Min första fråga, till Tobias Hysén som kommit tillbaka från en skada, var ”Hur känns det?”. Jag började således på floskeltoppen.

I omorganisationen hade KK, Kenneth Karlsson, mångårig GT-skribent med bandy som specialområde, också blivit omplacerad i denna allt annat än personalvänliga rockad. Det uppstod alltså en lucka. Jag blev bandyreporter och fick att göra med de fyra elitserielagen Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Från ingenting blev jag förälskad i sporten, i spelarnas ihärdighet under inte alltid ideala förhållanden, i spelet som alltid fick kämpa i underläge och motvind. Ja, även för lag som Villa och Vänersborg med sina fina nybyggda hallar. För bandyn var något lite gammaldags, lite omodernt och en sport som bjöds in med armbågen. Jag lärde mig emellertid snart att bandyspelare, -tränare och -föreningar var djupt dedikerade sin sport. Det var en fröjd att följa den eleganta, fartfyllda, dramatiska idrotten under de få åren som jag arbetade som sportreporter och jag har haft förmånen att se sporten, förstås, efteråt. Om än inte med samma ihärdighet.

Om entusiasmen hos bandydårar, från alla dessa människor som spelar till de som följer sporten, blir jag starkt påmind när IFK Kungälv firar 80 år med en gedigen och underhållande coffetable-bok, som ger stor glädje för nostalgiker, historienördar till kalenderbitare och vänner av den moderna bandyn.

Med stor noggrannhet får jag som läsare följa laget från starten 1940 till nutid. Matchprotokoll har grävts fram och med finessrika texter, som vore de transskriberade från någon av SF-journalernas digra arkiv, får man följa säsong för säsong. En bidragande orsak till kvaliteten är Gösta Bomans stora bildarkiv, där flera av fotografierna försiktigt har kolorerats och därmed skapat ytterligare en dimension av verklighet. Lägg till gästskribenter som Galenskaparnas Claes Eriksson (som förstås skriver om sin text ”Bandy, bandy” till the Mamas & the Papas ”Monday, monday”), Viveca Lärn och Gert Lengstrand. Illustrationer av bland andra serietecknaren Johan Wanloo berikar. Precis som historiken om bandyn i Sverige i allmänhet och i synnerhet den om den för Kungälv så viktiga ABC-fabriken, som länge var en av landets ledande inom sport- och fritidsprodukter.

Nostalgi. Bandyminnen från förr, men också från nutid i den fina jubileumsboken ”IFK Kungälv 1940–2020”.

”IFK Kungälv 1940–2020” är en njutning som bok, inte bara för de fina texterna och den dramatik som skapas för ett lag som sakta jobbat sig upp i seriesystemet – och ned. Nej, boken är en storstilad hyllning till en sport som borde lyftas fram som en av de ädlare och som definitivt är en av de snabbaste och mest händelserika. Ingenting saknas. Spelarna är med. Ordförande, supportrar och skribenter, som GT-legendariske bandyskribent Erwo, likaså. Ja, jo, nej… mitt namn saknas. Men det hade jag ju inte räknat med efter två säsonger vid sidan av plan och in med immiga glasögon för eftermatchintervjuer i IFK Kungälvs fuktiga omklädningsrum.

Det här är en bok – humoristiskt och kärleksfullt med omslaget med en bandyportfölj – för alla med ett bandybankande hjärta, egentligen oavsett vilket lag man håller.

Mirakel på is

Det pratas om olika tekniker på is för hockeymålvakter. Som butterfly och old school. Det pratas sällan eller aldrig om no school. Jag tillhör den sistnämnda kategorin. Visst, jag gick i hockeyskola i 70-talets början där Charlie, målvakt i hårtsatsande och storsponsrade Göteborgslaget Vasa HC, var coach/lärare. Det var där jag hade min nyinköpta Jofa-klubba, en sådan som Christer Abrahamsson spelade med, och som var inhandlad på Meeths sportavdelningen med hjälp av mamma. Den klubba som halkade ur sitt läge och hamnade i den öppna båsdörren precis när ismaskinen kom. Jag grät när det hände. Vad Charlie lärde mig som målvakt minns jag inte, men den händelsen kommer jag ihåg. Under några ispass i Mölndal, när jag var så dålig att jag inte borde ha fått spela, kördes någon form av målvaktsträning. Men vad minns jag inte. När jag i tvåan på gymnasiet kom till MPHC och fick forne målvakten Sven Erik Rönnfors som tränare såg han väl någon potential i mig, upptog mig i juniorlaget och gav mig tips i mitt spel. Där, någonstans, formades jag ju som målvakt, fick spela seriespel som senare blev a-laget och en säsong i gamla division 2, möten med slocknade stjärnor som Ulf Sterner (som fortfarande var fruktansvärt bra men lika galen som hela sin karriär).

På is 1968. På Näckens is i Änggårdsbergen. Foto. ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag fortsatte mitt spelande. Gick från MPHC, när de la ner efter säsongen 79/80, till Tynnered genom just coach Rönnfors, som blivit tränare för juniorlaget. När det laget la ned verksamheten lagom till säsongen 1983/84 gick jag över till Chalmers Blue McRangers. Där träffade jag förre Bäcken-målvakten Mats Moberg, som blev min kollega 1985. Han var drillad och var, naturligtvis en otroligt bra målvakt, alldeles för bra för division 4, där vi höll till. Men förena studier på Chalmers med elitspel passade inte honom. Genom honom förbättrade jag mitt spel, fortsatte idogt och höll på med laget fram till säsongen 1991/92 då jag la av 35 år gammal.

Fallstudie. 1985 och drygt tio år senare vid comebacken.

Det blev sedan spel en gång per år när Chalmers Blue McRangers ordnade möten mot sina oldboys, där jag nu alltså ingick. Men det fick räcka så. Till några år senare när jag blev ombedd av GT att skriva för en bilaga och då i ämnet vad hockey kostar för pojklag, nytt respektive begagnat. Jag adderade en text om en vacker bok om Hockeys Hall of Fame och en krönika, där jag skrev att jag drömde om att börja spela hockey igen. Tidningen publicedes på en lördag. Måndag morgon ringde det. Ronald Boisen, marknadsförare hos Frölunda, presenterade sig och sa ”Vi tänkte att vi skulle förverkliga dina drömmar”. Det som lät som ett skämt var verklighet, men på en mer modest nivå. Frölunda ordnade sponsorhockey varannan vecka vid lunchtid. Företagen som sponsrade Frölunda bjöds på chans till is och lunch. De behövde en målvakt. Jag tackade ja.

Efter något år var suget efter riktig hockey så kraftigt att jag, uppmuntrad av min hustru, ringde runt till ett gäng division 4-lag i Göteborg och fick ett postitivt svar efter åttonde samtalet; jag var välkommen till IK Raid och kom till min första träningen, uppenbarligen lite sent. I omklädningsrummet var det redan fullt och när en spelare fick se mig utbrast han ”Åh, kolla! Ett såll!”. Jag var med i laget från 1999 till 2017, medverkade i min sista match som 61-åring när jag hoppade in i januari 2018 för att bidra till en vinst mot Fotskäl i division 4 Göteborg B.

Hockeyposör genom 2000-talets början.

Jag spelar fortfarande. Envetet och enträget, alltid med en ambition att vinna, även om det handlar om tvåmål, och att bli bättre. Fåfängt, jag vet. Jag blir ju äldre och stelare.

Nu kör jag med Uppbackarna, en kamratgäng som spelat sedan 1969 på fredagar, och som jag kom med strax efter millennieskiftet. Spelet där har utökats från fredagsmornar till också måndag samt senare tis- och torsdagar. Jag nöjer mig med vardagarnas första och sista pass. Men har lagt till spel med Kungälv oldtimers på tisdagskvällar och Frölunda oldtimers på onsdagskvällar. Det är intensivt, högt tempo måndagar, tisdgara och onsdagar. Men fredagar håller mer moderat fart med flera äldre spelare plus 70.

Som målvakt genom dekaderna, från 60-talet via 70-, 80-, 90-, 00- och 10-talen har jag sett stilar komma och gå. Från Honkens stående och slidande till Henrik Lundqvists explosiva spelstil till hans arvtagare. För så är det, spelet utvecklas i takt med tiden, teknikerna och utrustningarnas förfinande.

Så jag…? Jo, när jag startade om med seriespel 1999 var jag fortfarande en en oskolad old schoolmålvakt, så att säga. Med spel hos Frölunda sponsorhockey fick jag möjligheten att köpa loss Håkan Algotssons gamla benskydd, ett kombinat (det vill säga bröst- och armskydd) samt byxor. Mina gamla skridskor, som jag införskaffat fanns kvar sedan mitten av 80-talet. Den vita Cooperstöten och en rödblå Koho-plocken tillsammans med Jofas goliehjälm med galler likaså. Någon klubba som hängt med. Jag klarade mig. Men en bit efter millennieskiftet hade jag genom kontakter införskaffat svartvita Koho-benskydd och Heaton plock- och stöt, svart/blå. Jag klev delvis in i en ny era. Men först när jag lyckades, återigen genom kontakter, införvärva liknande Koho-skydd som Jean-Sébastien Giguère hade 2003 när han spelade för Anaheim i Stanley Cup-finalen 2003 hände något. Jag utvecklade något slags butterflyspel efter eget huvud och genom att titta på målvakter som då spelade i Frölunda, elitserien över lag och i de landskamper jag såg flitigt. Spelstilen passade bättre kroppen och jag blev mer följsam. Jo, jag fick en och annan skada, som utänjt ledband i vänster knä 2002 och höger ljumske som från att blivit sträckt hösten 2003 när jag spelade drömspel till att helt gå av i februari 2004. Men med sjukgymnastik kom jag tillbaka, starkare än innan och ivrig att fortsätta spela.

Men målvaktsträning…? Nej. Jag är uppvuxen med spelare som inte begriper hur man bäst värmer en målvakt: mjuka skott upprepande i plocken respektive stöten för att sedan göra samma med höger och vänster benskydd. Metodiskt, effektivt. Istället är det som om spelarna måste bevisa att de kan sätta skotta nära stolpen eller strax under ribban. Gärna så hårt det går. Helt meningslöst, om du frågar mig.

2012 kom jag tillbaka från semestern och presenterade en idé till min chef på GT-sporten som han nappade på. Jag skulle köra målvaktsträning med elitlag och göra intervjuer med målvakter i de fem största lagsporterna: fotboll, handboll, innebandy, bandy och ishockey; det blev BK Häcken, Sävehof damer Pixbo damer, Villa Lidköping och, förstås, Frölunda Indians.

Hos de sistnämnda stod då slovaken Július Hudáček, vänsterhänt som jag, och danske Patrick Galbraith, som jag fick kampera med under målvaktstränaren Jonas Forsberg. Jag fick mig en duvning med Sebastian Collberg och kanadensaren Doug Lynch med, om än blygsamma, NHL-meriter. Det kändes i benen, som ju också var ansatta av nervositet. Men jag lyckades göra en sådan där fenomenal plockning från ett skott av Lynch som väckte jubel.

Året efter var det Kristoffer Martin, Damkronornas Kim Martins storebror, som tagit över som målvaktstränare i Frölunda. Då hade också Roger Rönnberg axlat ansvaret som tränare för Frölundas A-lag; poster de båda har än i dag. Klart jag var tvungen att köra ett pass med målvakterna Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med deras coach.

Långsamt och metodiskt gick vi igenom programmet, där omdömet från Kristoffer Martin var att jag nog mest spelade som Tommy Söderström, det vill säga med något slags 90-talsstuk. Nja, säger jag. Men vem är jag att se mitt spel utifrån. Reportaget kan ses här, för det filmades.

https://www.expressen.se/tv/nyheter/gt/gts-kai-martin-tranar-med-frolunda/

Men sedan har det varit slut med målvaktsduvningarna från dugliga tränare. Till nu. I somras körde jag ju ett recreation hockey camp, som det så vackert heter på hockeyspråk. Där fanns Oscar Forell, som målvaktstränare, som tillsammans med skridskocoachen Andreas Larsson och Pierre Johnsson, före detta defensiv back i Frölunda, stod för hockeyteknik. Det blev hårdkörande under några dagar och väldigt roligt.

Fokus. Full fart under sommarlägret. Foto: MIKAEL AXELSSON

Så när det var över hade jag laddat på med bra energi och gick in i säsongen med kraft, mod och kunnande. Något som höll i sig ett tag, innan trollen började djävlas med mig, som ju hjärnspöken plägar göra.

Redan innan sommaren hade min vän Lasse pratat om att tussa ihop mig med Peter Andersson, Trötter kallad. En av Sveriges främsta målvaktstränare. Han dök också upp på träningslägret i somras och körde skiten ur oss sista dagen av tre då vi, de sex målvakterna, redan var utsketna. Nyttigt.

Men jag skulle alltså få specialundervisning av denne målvaktscoach som ansvarat för Frölundas juniormålvakter, J20-kronorna och verkat i över 24 länder i så aparta platser som Turkiet och Nya Zeeland.

Tiden rann, som den gör, iväg och jag trodde nog att det inte skulle bli av. Men så fyller jag år (blygsamma 64) och veckan efter är det arrangerat. Jag ombeds att boka in mig för två och en halv timma tisdag morgon. På is 10.00. Det låter ju som ett monsterpass. Men utmaningen antas. När jag kommer dit med Lasse är det till en tom hall. Jag ska alltså vara ensam med Trötter och Lasse, som ska agera hjälptränare.

På med skydden, uppvärmning på is och sedan lite skridskoövningar som jag får för balansens skull, men också för att de också ska användas i spel.

Actionmannen. Peter Andersson och vännen Lasse kör hårt med mig.

Foto: TOMMY HOLL

Trötter är pedagog. Han förklarar att han inte vill göra om mig, men ge mig lite knep och knåp i min ambition att fortsätta spela och vara bra. Han tittar på min utgångsposition, utgår från den och korrigerar; klubban fram, handskar fram, bålen lätt framåtlutad. Övningar nöts, tålamod, skott i handskarna, vinklar, ned mot stolparna. Jag är för ivrig, förstås, och min motorik spårar ur när det hettar till. Men jag är ensam på isen, Trötter gnuggar på och så gör jag. Han frågar om mina kvaliteter, som jag ser det, lyssnar och frågar sedan om det är något som jag vet att jag behöver hjälp med. Det är ju förstås rätt mycket, men jag vet att spelat bakom mål, att följa det, är något som mankerar. Jag chansar för mycket. Så vi avslutar passet med det, metodiskt och noggrant. Mjölksyran har fyllt benen. Det är dags att avsluta och jag ska bära med mig ledorden Acceptera, Analysera, Agera. Det vill säga gå vidare, men lära mig att det som hänt och utgå från det.

Jag premieras för mina insatser och tilldelas en blå t-tröja med de Tre kronorna på och är väldigt stolt. Vilken present jag fått: både träning och tröja!

Som ett diplom. Peter Andersson förärar mig en t-tröja. Foto: TOMMY HOLL

På kvällen har jag tackat ja till att spela med Kungälv Oldtimers. Kanske inte så väl övertänkt, men samtidigt… jag vill ju utmana mina kunskaper. Svarta är ett lag med fart och mycket verktyg i sin hockeylåda. Jag ställs på prov, försöker tänkta på mina nya kunskaper, men tröttheten slår till med kraft och jag kroknar med 20 minuter kvar. Jag släpper misstagen snabbt efter, men är samtidigt lite trött på att ständigt lämnas alltför ensam mot motståndarna som kör kattens lek med råttan lite för ofta. Ändå, det är en lek. Jag måste landa i det och jag är 64 inte 24. Kvällen efter går jag med stumma ben på isen med Frölunda Oldtimers. Scenariot upprepar sig och mitt spel böljar från kvalitet till brist på fokus. Hockeyveckan avslutas med ett femte ispass med Uppbackarna på fredag morgon och jag spelar bra, men så är ju också tempot lägre.

Samtidigt är det ju så, att det är svårt att jobba in nya lärdomar i en kropp som med reptilhjärnan påslagen fortfarande har i minnet hur hockey spelades på 60-, 70- , 80-, 90-, 00- och 10-talen. Det är ju faktiskt 2020 nu.

Upp och ned, uppåt framåt på isen

Knappt hade den intensiva, försenade Stanley Cup-drabbningen mellan Tampa och Dallas klingat ut, för Floridalaget till ljuva toner, gällande Texasteamet till dov sordin, förrän det var dags för nästa turbulens.

Jag har sett många tomma blickar hos sportsmän genom åren. Som hos dem i just Dallas när spelarnas uppoffringar, täckande av skott, mål, räddningar, tacklingar, helt enkelt inte räcker till. När förmågan inte står i paritet till förhoppningarna och drömmarna.

Anton Chubodin klappar om Stanley Cupvinnaren och landsmannen Andrej Vasilevskij

Dessa drabbningar när det bara finns vinnare och förlorare. När allt är ställt på sin spets, i en final, med prestige och närheten till framgång frammanar drömmar till verklighet, som efter några tuffa matcher klingar ut till spruckna, kraschade, solkiga loserblickar. På samma gång som jag skulle önskat vara i Tampas segerrusiga omklädningsrum efter att de slagit Dallas skulle jag efteråt velat sitta bredvid Anton Chudobin, Dallamålvakten som fick chansen då Ben Bishop blev skadad, tog den och stod på huvudet under så många gånger på vägen till den fatala finalen. Ja, den som inleddes med att han gjorde en sådan där galen match med osannolika räddningar och gav sitt lag 1–0 i den inledande matchserien. Ett sådant spel som ger sitt lag energi att just orka vinna. Men problemet var att Tampa var starkare genom hela finalserien, inte bara i mötet mot Dallas utan i de dess förinnan. De nötte ned motståndet och släckte Dallasspelarnas blick en efter en där det gick mot sitt sorgliga öde.

Men… ingen blick har varit tommare än den hos Henrik Lundqvist efter nyår, i de matcher där han gång på gång blev placerade på bänken – oavsett om Igor Sjestiorkin och Alexander Georgiev spelade. En på gränsen till mobbningssituation för att tråka ut den målvakt som betytt så mycket för laget under 15 år.

Han har ju velat fortsätta. Är en extremt solidarisk lagkamrat och högt presterande keeper, som ställer höga krav på sig själv, medspelarna och laget och som ständigt är villig att utmana sina motståndare. Han som spelat med få klubbar, på elitnivå endast Frölunda och just Rangers, var på väg ut på det kanske inte snyggaste viset.

Klart att hans ögon slocknade då. Men så kom pandemin. NHL sköts upp för att slutligen landa i ett annorlunda slutspel med spel i Edmonton och Toronto. New York Rangers fick chansen att kvala in, men blev utslaget. Henke spelade när Igor Sjestiorkin var skadad. Gjorde okej ifrån sig, men New York-laget var totalt sett långt ifrån att göra det omöjliga. Men han fick göra sina, skulle det visa sig, sista matcher med laget i sitt hjärta.

Nu kom beskedet i natt: Henrik Lundqvist går till Washington. Som 38-årig veterankeeper ska han backa upp löftet, ryssen Ilja Samsonov. Lagets tidigare målvaktsstjärna Braden Holtby, som ju vann Stanley cup 2018, går till Vancouver där i sin tur svenske Jacob Markström får Calgary som ny klubb.

Blicken och förhoppningarna har kommit tillbaka för Henrik Lundqvist. Han som var i Dallas situation 2014, då Rangers pulvriserades av Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen där motståndarna gick – för – hårt åt just Lundqvist, kan återigen få chansen att nå sina drömmars mål. Att efter SM-. VM- och OS-guld också bärga hem den åtråvärda Stanley Cupbucklan.

Ger inte upp. Foto: MIKAEL AXELSSON

Från min horisont har jag aldrig sett min egen slocknade blick, men känt den. Jag, snart 64 år, tappar inte tron på bra spel från min egen sida. Ställer krav på mig själv att spela väl och drömmer om räddningar jag kanske inte är kapabel till. Så har sommaren dansat fram med spel en gång i veckan, ett hockeycamp i juli och sedan då säsongen rullade igång ett stabilt spel. Oavsett om jag spelat morgonhockey med Uppbackarna, med nystartade Kings and Queens för seriespel i en recreation hockeyliga i Göteborg, eller med Frölundas eller Kungälvs veteraner. Det har känts oförskämt bra.

Men… för några veckor sedan. Ja, mitt upp i spel där jag den inledande timmen spelade som i trans upp i Kungälv mot Svartas så skickliga spelare och tog snudd på allt plötsligt får se både mitt lags (Röda) och mitt spel falla som ett korthus och jag släpper in fler mål än vad jag förtjänar samtidigt som ett gäng lirare tar semester i mittzon utan att vilja jobba hem.

Det går troll i mitt spel och de lag jag spelar med. Den där tomheten i blicken biter sig fast, känslan av hopplöshet samtidigt som jag ställs, allt för ofta, ensam i min uppgift att rädda puckar; det jag älskar.

Så har det nu fortsatt. För många mål har trillat in bakom en som hatar att förlora, men än mer hatar att förlora på grund av dåligt spel.

Men så igår, den där revan som uppstår i mörkret och släpper in ljus. Den som Henrik Lundqvist nu fått och som ingjutit mod i hans fortsatta målvaktsspel. En sketen fredag morgon i Marconihallen, tvåmål, de eviga matcherna, en envig som Stanley Cup i Infernot, som man aldrig slutar att spela. Jag inleder lite skralt och opiggt för att komma igång, fokusera och rädda för att rädda igen och igen och igen.

Jag tror att jag till och med log efteråt, för jag är för gammal för att ge upp. Men framför allt, jag vill fortfarande vara bra och vill gärna vara omgiven av spelare som hjälper mig med det så att vi tillsammans hjälper varandra att vinna. Nu är det bara att fortsätta spelet i Infernoligan, för spel med förhoppningar, drömmar och, emellanåt besvikelser.

Vykort från Örebro

IMG_5111

Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN

Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.

Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.

Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.

Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.

Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.

Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.

Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.

Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.

Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.

Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.

Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.

Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.

Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.

T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.

Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold storylänk till annan webbplats presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.

Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.

Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…

Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.

IMG_5166

En aldrig sinande fascination.

Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.

Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?

Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.

Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.

Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.

Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.

Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.

Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.

IMG_5139

Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.

IMG_5130

Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.

Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.

Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.

IMG_5165

Skönheter. Snart på is.

H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.

Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.

Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.