Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Den stora bandyfesten – på is och i bok

Att annandagen är den stora bandydagen är ju, som det heter, sedan gammalt. För bandyälskare söderöver var det av ren nödvändighet. För även på den tiden som kan kallas förr fanns det blidväder och opålitliga vintrar. Men på annandagen kunde säsongen börja. Törstiga bandysjälar kunde därmed lindra torra strupar, oavsett om det var med spel på is eller medelst termos i bandyportföljen för supportrar och övriga åskådare. Med konstfrusna bandybanor har ju annandagsbandyn mest varit en fin tradition med klassiska derbyn där de förutsättningarna gavs. Men serierna har ju kunnat börja redan i novembers början sedan många år tillbaka. Framför allt sedan hallarnas intåg.

Jag är en late bloomer vad det gäller bandy. Såg väl en och annan VM-final genom åren, men det var ju hockeyn som var – och är – min passion. Min äldsta systerdotters man, från Kalix, var under några år målvakt i Surte och därmed var det givet att se just annandagsderbyn mellan IFK Kungälv och Surte, då dessa lag låg i samma serie. 2006 strejkade Surtesupportrarna mot de höjda biljettpriserna och vägrade gå in genom grindarna. Men entusiasterna från andra sidan älven var ändå på plats, stod på motorvägsbron över Kungälv och kunde blicka ned på derbyt på Skarpe Nord. De hungriga försågs med korv och bröd via en korg som hissades ned med pengar och upp med förnödenheter. Strejkade gjorde också Surtes spel och IFK Kungälv kunde inkassera en vinst med betryggande 9–3. Jag var på plats för min debut som bandyåskådare. Året efter var jag också på plats, då i Jenny Lunds islada i Surte.

Men det skulle bli ändring på frekvensen av sedda matcher. 2011 blev jag omplacerad, från den givna och sedan år invanda rollen som musik- och nöjesskribent på GT blev jag en rookie som sportreporter. Min första dag var på en IFK Göteborgträning. Min första fråga, till Tobias Hysén som kommit tillbaka från en skada, var ”Hur känns det?”. Jag började således på floskeltoppen.

I omorganisationen hade KK, Kenneth Karlsson, mångårig GT-skribent med bandy som specialområde, också blivit omplacerad i denna allt annat än personalvänliga rockad. Det uppstod alltså en lucka. Jag blev bandyreporter och fick att göra med de fyra elitserielagen Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Från ingenting blev jag förälskad i sporten, i spelarnas ihärdighet under inte alltid ideala förhållanden, i spelet som alltid fick kämpa i underläge och motvind. Ja, även för lag som Villa och Vänersborg med sina fina nybyggda hallar. För bandyn var något lite gammaldags, lite omodernt och en sport som bjöds in med armbågen. Jag lärde mig emellertid snart att bandyspelare, -tränare och -föreningar var djupt dedikerade sin sport. Det var en fröjd att följa den eleganta, fartfyllda, dramatiska idrotten under de få åren som jag arbetade som sportreporter och jag har haft förmånen att se sporten, förstås, efteråt. Om än inte med samma ihärdighet.

Om entusiasmen hos bandydårar, från alla dessa människor som spelar till de som följer sporten, blir jag starkt påmind när IFK Kungälv firar 80 år med en gedigen och underhållande coffetable-bok, som ger stor glädje för nostalgiker, historienördar till kalenderbitare och vänner av den moderna bandyn.

Med stor noggrannhet får jag som läsare följa laget från starten 1940 till nutid. Matchprotokoll har grävts fram och med finessrika texter, som vore de transskriberade från någon av SF-journalernas digra arkiv, får man följa säsong för säsong. En bidragande orsak till kvaliteten är Gösta Bomans stora bildarkiv, där flera av fotografierna försiktigt har kolorerats och därmed skapat ytterligare en dimension av verklighet. Lägg till gästskribenter som Galenskaparnas Claes Eriksson (som förstås skriver om sin text ”Bandy, bandy” till the Mamas & the Papas ”Monday, monday”), Viveca Lärn och Gert Lengstrand. Illustrationer av bland andra serietecknaren Johan Wanloo berikar. Precis som historiken om bandyn i Sverige i allmänhet och i synnerhet den om den för Kungälv så viktiga ABC-fabriken, som länge var en av landets ledande inom sport- och fritidsprodukter.

Nostalgi. Bandyminnen från förr, men också från nutid i den fina jubileumsboken ”IFK Kungälv 1940–2020”.

”IFK Kungälv 1940–2020” är en njutning som bok, inte bara för de fina texterna och den dramatik som skapas för ett lag som sakta jobbat sig upp i seriesystemet – och ned. Nej, boken är en storstilad hyllning till en sport som borde lyftas fram som en av de ädlare och som definitivt är en av de snabbaste och mest händelserika. Ingenting saknas. Spelarna är med. Ordförande, supportrar och skribenter, som GT-legendariske bandyskribent Erwo, likaså. Ja, jo, nej… mitt namn saknas. Men det hade jag ju inte räknat med efter två säsonger vid sidan av plan och in med immiga glasögon för eftermatchintervjuer i IFK Kungälvs fuktiga omklädningsrum.

Det här är en bok – humoristiskt och kärleksfullt med omslaget med en bandyportfölj – för alla med ett bandybankande hjärta, egentligen oavsett vilket lag man håller.

Mirakel på is

Det pratas om olika tekniker på is för hockeymålvakter. Som butterfly och old school. Det pratas sällan eller aldrig om no school. Jag tillhör den sistnämnda kategorin. Visst, jag gick i hockeyskola i 70-talets början där Charlie, målvakt i hårtsatsande och storsponsrade Göteborgslaget Vasa HC, var coach/lärare. Det var där jag hade min nyinköpta Jofa-klubba, en sådan som Christer Abrahamsson spelade med, och som var inhandlad på Meeths sportavdelningen med hjälp av mamma. Den klubba som halkade ur sitt läge och hamnade i den öppna båsdörren precis när ismaskinen kom. Jag grät när det hände. Vad Charlie lärde mig som målvakt minns jag inte, men den händelsen kommer jag ihåg. Under några ispass i Mölndal, när jag var så dålig att jag inte borde ha fått spela, kördes någon form av målvaktsträning. Men vad minns jag inte. När jag i tvåan på gymnasiet kom till MPHC och fick forne målvakten Sven Erik Rönnfors som tränare såg han väl någon potential i mig, upptog mig i juniorlaget och gav mig tips i mitt spel. Där, någonstans, formades jag ju som målvakt, fick spela seriespel som senare blev a-laget och en säsong i gamla division 2, möten med slocknade stjärnor som Ulf Sterner (som fortfarande var fruktansvärt bra men lika galen som hela sin karriär).

På is 1968. På Näckens is i Änggårdsbergen. Foto. ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag fortsatte mitt spelande. Gick från MPHC, när de la ner efter säsongen 79/80, till Tynnered genom just coach Rönnfors, som blivit tränare för juniorlaget. När det laget la ned verksamheten lagom till säsongen 1983/84 gick jag över till Chalmers Blue McRangers. Där träffade jag förre Bäcken-målvakten Mats Moberg, som blev min kollega 1985. Han var drillad och var, naturligtvis en otroligt bra målvakt, alldeles för bra för division 4, där vi höll till. Men förena studier på Chalmers med elitspel passade inte honom. Genom honom förbättrade jag mitt spel, fortsatte idogt och höll på med laget fram till säsongen 1991/92 då jag la av 35 år gammal.

Fallstudie. 1985 och drygt tio år senare vid comebacken.

Det blev sedan spel en gång per år när Chalmers Blue McRangers ordnade möten mot sina oldboys, där jag nu alltså ingick. Men det fick räcka så. Till några år senare när jag blev ombedd av GT att skriva för en bilaga och då i ämnet vad hockey kostar för pojklag, nytt respektive begagnat. Jag adderade en text om en vacker bok om Hockeys Hall of Fame och en krönika, där jag skrev att jag drömde om att börja spela hockey igen. Tidningen publicedes på en lördag. Måndag morgon ringde det. Ronald Boisen, marknadsförare hos Frölunda, presenterade sig och sa ”Vi tänkte att vi skulle förverkliga dina drömmar”. Det som lät som ett skämt var verklighet, men på en mer modest nivå. Frölunda ordnade sponsorhockey varannan vecka vid lunchtid. Företagen som sponsrade Frölunda bjöds på chans till is och lunch. De behövde en målvakt. Jag tackade ja.

Efter något år var suget efter riktig hockey så kraftigt att jag, uppmuntrad av min hustru, ringde runt till ett gäng division 4-lag i Göteborg och fick ett postitivt svar efter åttonde samtalet; jag var välkommen till IK Raid och kom till min första träningen, uppenbarligen lite sent. I omklädningsrummet var det redan fullt och när en spelare fick se mig utbrast han ”Åh, kolla! Ett såll!”. Jag var med i laget från 1999 till 2017, medverkade i min sista match som 61-åring när jag hoppade in i januari 2018 för att bidra till en vinst mot Fotskäl i division 4 Göteborg B.

Hockeyposör genom 2000-talets början.

Jag spelar fortfarande. Envetet och enträget, alltid med en ambition att vinna, även om det handlar om tvåmål, och att bli bättre. Fåfängt, jag vet. Jag blir ju äldre och stelare.

Nu kör jag med Uppbackarna, en kamratgäng som spelat sedan 1969 på fredagar, och som jag kom med strax efter millennieskiftet. Spelet där har utökats från fredagsmornar till också måndag samt senare tis- och torsdagar. Jag nöjer mig med vardagarnas första och sista pass. Men har lagt till spel med Kungälv oldtimers på tisdagskvällar och Frölunda oldtimers på onsdagskvällar. Det är intensivt, högt tempo måndagar, tisdgara och onsdagar. Men fredagar håller mer moderat fart med flera äldre spelare plus 70.

Som målvakt genom dekaderna, från 60-talet via 70-, 80-, 90-, 00- och 10-talen har jag sett stilar komma och gå. Från Honkens stående och slidande till Henrik Lundqvists explosiva spelstil till hans arvtagare. För så är det, spelet utvecklas i takt med tiden, teknikerna och utrustningarnas förfinande.

Så jag…? Jo, när jag startade om med seriespel 1999 var jag fortfarande en en oskolad old schoolmålvakt, så att säga. Med spel hos Frölunda sponsorhockey fick jag möjligheten att köpa loss Håkan Algotssons gamla benskydd, ett kombinat (det vill säga bröst- och armskydd) samt byxor. Mina gamla skridskor, som jag införskaffat fanns kvar sedan mitten av 80-talet. Den vita Cooperstöten och en rödblå Koho-plocken tillsammans med Jofas goliehjälm med galler likaså. Någon klubba som hängt med. Jag klarade mig. Men en bit efter millennieskiftet hade jag genom kontakter införskaffat svartvita Koho-benskydd och Heaton plock- och stöt, svart/blå. Jag klev delvis in i en ny era. Men först när jag lyckades, återigen genom kontakter, införvärva liknande Koho-skydd som Jean-Sébastien Giguère hade 2003 när han spelade för Anaheim i Stanley Cup-finalen 2003 hände något. Jag utvecklade något slags butterflyspel efter eget huvud och genom att titta på målvakter som då spelade i Frölunda, elitserien över lag och i de landskamper jag såg flitigt. Spelstilen passade bättre kroppen och jag blev mer följsam. Jo, jag fick en och annan skada, som utänjt ledband i vänster knä 2002 och höger ljumske som från att blivit sträckt hösten 2003 när jag spelade drömspel till att helt gå av i februari 2004. Men med sjukgymnastik kom jag tillbaka, starkare än innan och ivrig att fortsätta spela.

Men målvaktsträning…? Nej. Jag är uppvuxen med spelare som inte begriper hur man bäst värmer en målvakt: mjuka skott upprepande i plocken respektive stöten för att sedan göra samma med höger och vänster benskydd. Metodiskt, effektivt. Istället är det som om spelarna måste bevisa att de kan sätta skotta nära stolpen eller strax under ribban. Gärna så hårt det går. Helt meningslöst, om du frågar mig.

2012 kom jag tillbaka från semestern och presenterade en idé till min chef på GT-sporten som han nappade på. Jag skulle köra målvaktsträning med elitlag och göra intervjuer med målvakter i de fem största lagsporterna: fotboll, handboll, innebandy, bandy och ishockey; det blev BK Häcken, Sävehof damer Pixbo damer, Villa Lidköping och, förstås, Frölunda Indians.

Hos de sistnämnda stod då slovaken Július Hudáček, vänsterhänt som jag, och danske Patrick Galbraith, som jag fick kampera med under målvaktstränaren Jonas Forsberg. Jag fick mig en duvning med Sebastian Collberg och kanadensaren Doug Lynch med, om än blygsamma, NHL-meriter. Det kändes i benen, som ju också var ansatta av nervositet. Men jag lyckades göra en sådan där fenomenal plockning från ett skott av Lynch som väckte jubel.

Året efter var det Kristoffer Martin, Damkronornas Kim Martins storebror, som tagit över som målvaktstränare i Frölunda. Då hade också Roger Rönnberg axlat ansvaret som tränare för Frölundas A-lag; poster de båda har än i dag. Klart jag var tvungen att köra ett pass med målvakterna Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med deras coach.

Långsamt och metodiskt gick vi igenom programmet, där omdömet från Kristoffer Martin var att jag nog mest spelade som Tommy Söderström, det vill säga med något slags 90-talsstuk. Nja, säger jag. Men vem är jag att se mitt spel utifrån. Reportaget kan ses här, för det filmades.

https://www.expressen.se/tv/nyheter/gt/gts-kai-martin-tranar-med-frolunda/

Men sedan har det varit slut med målvaktsduvningarna från dugliga tränare. Till nu. I somras körde jag ju ett recreation hockey camp, som det så vackert heter på hockeyspråk. Där fanns Oscar Forell, som målvaktstränare, som tillsammans med skridskocoachen Andreas Larsson och Pierre Johnsson, före detta defensiv back i Frölunda, stod för hockeyteknik. Det blev hårdkörande under några dagar och väldigt roligt.

Fokus. Full fart under sommarlägret. Foto: MIKAEL AXELSSON

Så när det var över hade jag laddat på med bra energi och gick in i säsongen med kraft, mod och kunnande. Något som höll i sig ett tag, innan trollen började djävlas med mig, som ju hjärnspöken plägar göra.

Redan innan sommaren hade min vän Lasse pratat om att tussa ihop mig med Peter Andersson, Trötter kallad. En av Sveriges främsta målvaktstränare. Han dök också upp på träningslägret i somras och körde skiten ur oss sista dagen av tre då vi, de sex målvakterna, redan var utsketna. Nyttigt.

Men jag skulle alltså få specialundervisning av denne målvaktscoach som ansvarat för Frölundas juniormålvakter, J20-kronorna och verkat i över 24 länder i så aparta platser som Turkiet och Nya Zeeland.

Tiden rann, som den gör, iväg och jag trodde nog att det inte skulle bli av. Men så fyller jag år (blygsamma 64) och veckan efter är det arrangerat. Jag ombeds att boka in mig för två och en halv timma tisdag morgon. På is 10.00. Det låter ju som ett monsterpass. Men utmaningen antas. När jag kommer dit med Lasse är det till en tom hall. Jag ska alltså vara ensam med Trötter och Lasse, som ska agera hjälptränare.

På med skydden, uppvärmning på is och sedan lite skridskoövningar som jag får för balansens skull, men också för att de också ska användas i spel.

Actionmannen. Peter Andersson och vännen Lasse kör hårt med mig.

Foto: TOMMY HOLL

Trötter är pedagog. Han förklarar att han inte vill göra om mig, men ge mig lite knep och knåp i min ambition att fortsätta spela och vara bra. Han tittar på min utgångsposition, utgår från den och korrigerar; klubban fram, handskar fram, bålen lätt framåtlutad. Övningar nöts, tålamod, skott i handskarna, vinklar, ned mot stolparna. Jag är för ivrig, förstås, och min motorik spårar ur när det hettar till. Men jag är ensam på isen, Trötter gnuggar på och så gör jag. Han frågar om mina kvaliteter, som jag ser det, lyssnar och frågar sedan om det är något som jag vet att jag behöver hjälp med. Det är ju förstås rätt mycket, men jag vet att spelat bakom mål, att följa det, är något som mankerar. Jag chansar för mycket. Så vi avslutar passet med det, metodiskt och noggrant. Mjölksyran har fyllt benen. Det är dags att avsluta och jag ska bära med mig ledorden Acceptera, Analysera, Agera. Det vill säga gå vidare, men lära mig att det som hänt och utgå från det.

Jag premieras för mina insatser och tilldelas en blå t-tröja med de Tre kronorna på och är väldigt stolt. Vilken present jag fått: både träning och tröja!

Som ett diplom. Peter Andersson förärar mig en t-tröja. Foto: TOMMY HOLL

På kvällen har jag tackat ja till att spela med Kungälv Oldtimers. Kanske inte så väl övertänkt, men samtidigt… jag vill ju utmana mina kunskaper. Svarta är ett lag med fart och mycket verktyg i sin hockeylåda. Jag ställs på prov, försöker tänkta på mina nya kunskaper, men tröttheten slår till med kraft och jag kroknar med 20 minuter kvar. Jag släpper misstagen snabbt efter, men är samtidigt lite trött på att ständigt lämnas alltför ensam mot motståndarna som kör kattens lek med råttan lite för ofta. Ändå, det är en lek. Jag måste landa i det och jag är 64 inte 24. Kvällen efter går jag med stumma ben på isen med Frölunda Oldtimers. Scenariot upprepar sig och mitt spel böljar från kvalitet till brist på fokus. Hockeyveckan avslutas med ett femte ispass med Uppbackarna på fredag morgon och jag spelar bra, men så är ju också tempot lägre.

Samtidigt är det ju så, att det är svårt att jobba in nya lärdomar i en kropp som med reptilhjärnan påslagen fortfarande har i minnet hur hockey spelades på 60-, 70- , 80-, 90-, 00- och 10-talen. Det är ju faktiskt 2020 nu.

Upp och ned, uppåt framåt på isen

Knappt hade den intensiva, försenade Stanley Cup-drabbningen mellan Tampa och Dallas klingat ut, för Floridalaget till ljuva toner, gällande Texasteamet till dov sordin, förrän det var dags för nästa turbulens.

Jag har sett många tomma blickar hos sportsmän genom åren. Som hos dem i just Dallas när spelarnas uppoffringar, täckande av skott, mål, räddningar, tacklingar, helt enkelt inte räcker till. När förmågan inte står i paritet till förhoppningarna och drömmarna.

Anton Chubodin klappar om Stanley Cupvinnaren och landsmannen Andrej Vasilevskij

Dessa drabbningar när det bara finns vinnare och förlorare. När allt är ställt på sin spets, i en final, med prestige och närheten till framgång frammanar drömmar till verklighet, som efter några tuffa matcher klingar ut till spruckna, kraschade, solkiga loserblickar. På samma gång som jag skulle önskat vara i Tampas segerrusiga omklädningsrum efter att de slagit Dallas skulle jag efteråt velat sitta bredvid Anton Chudobin, Dallamålvakten som fick chansen då Ben Bishop blev skadad, tog den och stod på huvudet under så många gånger på vägen till den fatala finalen. Ja, den som inleddes med att han gjorde en sådan där galen match med osannolika räddningar och gav sitt lag 1–0 i den inledande matchserien. Ett sådant spel som ger sitt lag energi att just orka vinna. Men problemet var att Tampa var starkare genom hela finalserien, inte bara i mötet mot Dallas utan i de dess förinnan. De nötte ned motståndet och släckte Dallasspelarnas blick en efter en där det gick mot sitt sorgliga öde.

Men… ingen blick har varit tommare än den hos Henrik Lundqvist efter nyår, i de matcher där han gång på gång blev placerade på bänken – oavsett om Igor Sjestiorkin och Alexander Georgiev spelade. En på gränsen till mobbningssituation för att tråka ut den målvakt som betytt så mycket för laget under 15 år.

Han har ju velat fortsätta. Är en extremt solidarisk lagkamrat och högt presterande keeper, som ställer höga krav på sig själv, medspelarna och laget och som ständigt är villig att utmana sina motståndare. Han som spelat med få klubbar, på elitnivå endast Frölunda och just Rangers, var på väg ut på det kanske inte snyggaste viset.

Klart att hans ögon slocknade då. Men så kom pandemin. NHL sköts upp för att slutligen landa i ett annorlunda slutspel med spel i Edmonton och Toronto. New York Rangers fick chansen att kvala in, men blev utslaget. Henke spelade när Igor Sjestiorkin var skadad. Gjorde okej ifrån sig, men New York-laget var totalt sett långt ifrån att göra det omöjliga. Men han fick göra sina, skulle det visa sig, sista matcher med laget i sitt hjärta.

Nu kom beskedet i natt: Henrik Lundqvist går till Washington. Som 38-årig veterankeeper ska han backa upp löftet, ryssen Ilja Samsonov. Lagets tidigare målvaktsstjärna Braden Holtby, som ju vann Stanley cup 2018, går till Vancouver där i sin tur svenske Jacob Markström får Calgary som ny klubb.

Blicken och förhoppningarna har kommit tillbaka för Henrik Lundqvist. Han som var i Dallas situation 2014, då Rangers pulvriserades av Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen där motståndarna gick – för – hårt åt just Lundqvist, kan återigen få chansen att nå sina drömmars mål. Att efter SM-. VM- och OS-guld också bärga hem den åtråvärda Stanley Cupbucklan.

Ger inte upp. Foto: MIKAEL AXELSSON

Från min horisont har jag aldrig sett min egen slocknade blick, men känt den. Jag, snart 64 år, tappar inte tron på bra spel från min egen sida. Ställer krav på mig själv att spela väl och drömmer om räddningar jag kanske inte är kapabel till. Så har sommaren dansat fram med spel en gång i veckan, ett hockeycamp i juli och sedan då säsongen rullade igång ett stabilt spel. Oavsett om jag spelat morgonhockey med Uppbackarna, med nystartade Kings and Queens för seriespel i en recreation hockeyliga i Göteborg, eller med Frölundas eller Kungälvs veteraner. Det har känts oförskämt bra.

Men… för några veckor sedan. Ja, mitt upp i spel där jag den inledande timmen spelade som i trans upp i Kungälv mot Svartas så skickliga spelare och tog snudd på allt plötsligt får se både mitt lags (Röda) och mitt spel falla som ett korthus och jag släpper in fler mål än vad jag förtjänar samtidigt som ett gäng lirare tar semester i mittzon utan att vilja jobba hem.

Det går troll i mitt spel och de lag jag spelar med. Den där tomheten i blicken biter sig fast, känslan av hopplöshet samtidigt som jag ställs, allt för ofta, ensam i min uppgift att rädda puckar; det jag älskar.

Så har det nu fortsatt. För många mål har trillat in bakom en som hatar att förlora, men än mer hatar att förlora på grund av dåligt spel.

Men så igår, den där revan som uppstår i mörkret och släpper in ljus. Den som Henrik Lundqvist nu fått och som ingjutit mod i hans fortsatta målvaktsspel. En sketen fredag morgon i Marconihallen, tvåmål, de eviga matcherna, en envig som Stanley Cup i Infernot, som man aldrig slutar att spela. Jag inleder lite skralt och opiggt för att komma igång, fokusera och rädda för att rädda igen och igen och igen.

Jag tror att jag till och med log efteråt, för jag är för gammal för att ge upp. Men framför allt, jag vill fortfarande vara bra och vill gärna vara omgiven av spelare som hjälper mig med det så att vi tillsammans hjälper varandra att vinna. Nu är det bara att fortsätta spelet i Infernoligan, för spel med förhoppningar, drömmar och, emellanåt besvikelser.

Vykort från Örebro

IMG_5111

Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN

Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.

Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.

Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.

Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.

Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.

Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.

Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.

Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.

Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.

Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.

Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.

Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.

Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.

T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.

Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold storylänk till annan webbplats presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.

Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.

Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…

Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.

IMG_5166

En aldrig sinande fascination.

Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.

Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?

Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.

Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.

Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.

Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.

Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.

Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.

IMG_5139

Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.

IMG_5130

Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.

Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.

Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.

IMG_5165

Skönheter. Snart på is.

H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.

Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.

Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Mot babyland

IMG_4330

En resa mödan värd. Foto: KAI MARTIN

I mars blev jag glädjande nog gudfarfar. Min käre gudson med flickvän fick Sonja precis i dagarna innan Coronan släckte ned samhället. Gudsonens mamma, min vän A, har längtat sig trasig efter sitt barn och barnbarn. Jag har varit henne hack i häl. Men av den planerade resan till Malmö efter påsk blev intet av skäl som ni redan vet. Vi har bidat vår tid. Till nu. Hon från Umeå till Göteborg, jag med biltransport söderut där Z kom att bli sällskap med kort varsel, ja, en halvtimma när.

Vi kände oss olydiga, för resan skulle utgöra mer än två timmar från våra respektive hem. Men…

Så for vi i ilfart ner genom ett försommar-Sverige som sträcker upp sig i blomstrande prakt med grönska, blommande, böljande gula rapsfält och blå himmel med en leende sol. Kan det finns något ont i världen då…?

Vid Rasta på Hallandsås tar vi just rast vila för kisspaus och lite mat. På lastbilsparkeringen står Leif Manneström, ja, inte han i egen person men spårvagnen med hans namn. Lastad för transport. Men vart? Jag tar bild, skickar till redaktionen och kommenterar senare, väl framme i Malmö, att vi passerade ekipaget i höjd med Ängelholm och se, det blev till den här artikeln.

A och jag scannade matsedeln. Hon tog klokt nog dagens och fick därmed dryck. Jag frestades av raggmunk, fläsk och rårörda lingon, tog vatten och lingondricka (väldigt utspädd) där priset för maten – 119 kronor – slutade på 30 kronor till för drycken. Hmm.

IMG_4237

Blek och dyr lingonsaft. Foto: KAI MARTIN

Z håller sig till sin diet, valde att sitta i bilen och äta det medhavda. Efter ett snabbt besök i kiosken for vi vidare söderut, passerade alltså Leif Mannerström på väg till Tjeckien och angjorde snart Malmö city. Men först till Babyringen för inköp av en present till Sonja.

Jag hade för hennes farmor berättat att jag skulle köpa en mobil, men det tog någon dröjande stund innan den ömma farmodern förstod att det inte handlade om en smartphone av något märke utan något som ska hänga ovanför den lilla säng att spana in till rofylld sömn deller spädbarnskontemplation.

Vi åker fel i Jägersros alla köpcenter, men guidar oss så småningom rätt, handlar det som planerats och vidare till lägenheten där A ska bo, ett stenkast från de unga tus hem i Sofielund. Z och jag tar oss vidare ned mot Centralen där vi ska bo på Moment hotell på Norra Vallgatan med utsikt över centralstationsområdet. Vi parkerar bilen i hotellets garage, trångt, efter att vi checkat in och blir gående till och från dit vi ska under vår vistelse. Malmö är bra på det viset, både promenad- och cykelvänligt.

Vi pausar en stund i det mycket lilla, men också smart inredda hotellrummet. Men ger oss sedan av för promenad i motsatt riktning som vi kom, det vill säga uppför Amiralsgatan mot Sofielund med beryktade Rosengård i fjärran.

Det är lite som Hamburg eller Berlin, på en kort sträcka förvandlas området från svenskt cityliv till en mix av Sverige och Fjärran Östern både gällande matställe och klientel.

Vi kommer på klockslaget när fram till vår adress och lyckas nästla oss in på gården, där vi tror att vi ska ses. Men efter lite kommunikationsutredande och vinkande från fönstret kommer gudsonen ner för att hämta oss. Lägenheten är en förtjusande trea, öppen, ljus och från 1950-talet mest smarta, funktionalistiska era. Men mest förtjusande är förstås Sonja, som sover sin tidiga kvällssömn omedveten om gästerna som kommit och farmor som sedan tidigare anlänt.

Det blir mat och prat, Sonja vaknar, kräver uppfodrande mat och äter med god aptit för att sedan charma oss med ett så världsvant leende som bara en ung flicka på två och en halv månad kan ge. Bedövande.

Vi låter kvällen bli kort och promenerar hem när dagen börjar skymma. När vi är nära centrum försvinner jag. Jag har råkat trappa på ett brunnslock vid Amiralsgatan 18. Det är en ren fälla då det vippar, fäst bara vid två ställen. Det blir totalstopp och hade olyckan varit värre hade jag kunnat slagit av smalbenet och än värre även skadat knät. Jag står handfallen på alla fyra, känner efter om jag är okej. Har klarat mig utan värre blessyrer än smuts på byxor, skarpmärke på högerskon och, visar det sig senare, en lättare smäll på höger knä.

IMG_9925

Fällan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Efter eder värdiga kapten Haddock promenerar vi vidare, kommer till vårt hotell, gör ordning oss för natten och somnar för nästa dag.

Jag har på morgon bokat ett möte med en Göteborgsprofil som nu mer har en uppsatt position i Skåne med bas i Malmö. Lite jobb på fredagsmorgonen, som ni kommer att få läsa om senare. Så jag är uppe med tuppen, äter min frukost och gör min morgontoalett innan den korta promenaden mot mötesplatsen.

Malmö är både anrikt och modernt, har lite av Köpenhamn över sig där de moderna byggnaderna i Västra Hamnen möter citykärnans väsentligt äldre byggnader.

IMG_4300

Passage med anor. Foto: KAI MARTIN

Jag blir klar med mitt jobb och hämtar Z, som efter en orolig natt vill ha en kort vila, så jag gör henne sällskap, vaknar efter en halvtimme och fångar, som det så vackert heter, vidare dagen. Upp igen mot Sofielund och lunch på gården med samma fina sällskap som från kvällen innan.

Det blir någon timme där innan det är dags att ge sig av ned mot centrum igen. Jag har en dejt. En ung kvinna som jag lärde känna 2015 då hon hade en secondhandbutik i Vasastan i Göteborg, där jag hittade den ormskinnskostym som blev min scendräkt bland annat vid Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund i augusti samma år.

101137786_10157586849095432_7271224128542081024_o

Klar för dejt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi ska träffas på Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan och hon kommer, om än lite sent. Vi har mycket att prata om, bland annat om hennes flytt ned till Malmö sedan ett år och om livet i smått och om livet i stort. Tiden svindlar iväg och plötsligt står en väninna till henne vid bordet. Det är dags. Jag ska tjäna som reklammodell för något slags deodorant.  Jag är klädd i Van Gilkostymen jag köpte på Frederiksbergs loppis i augusti för 20 kronor, som jag låtit skrädda om och där de vida byxorna blivit till chica shorts. Till det ett par blå strumpor, nedrullade, från Next, ett par svarta Sneaky Steveskor, den vit- och svartrandiga skjorta från H&M köpt på rea när vi var i Bodö i somras samt sommarhatten, Stetson, som jag reafyndade i Stockholm i september. Filmandet går på ett kick. Ett klipp som är tänkt för sociala medier. Jobbet sätts igång och är färdigt ungefär samtidigt som Z kommer från sitt besök hos en håranalyserare. Vi bryter upp efter till mer småsnack och Z har fått sitt kaffe och jag mitt toabesök.

Tillbaka till hotellet efter ett besök i en herrbutik som slängde kläder och skor på mig, men jag tackade artigt nej efter att ha provat en del. På med långbyxor för den planerade grillning i Sofielund och det var dags för det tredje besöket hos Sonja med familj.

Jag smet in på systemet för några flaskor vin och sedan promenad vi över Kaptensbron och uppför Kaptensgatan för att vidga våra vyer. Men den gatan går ju inte parallellt med Amiralsgatan, som vi blir varse och vi genar små småningom genom Folkets park och kommer lite sent till middagen, där grillningen ställts in på grund av blåst.

IMG_4326

Det förlovade paret. Foto: KAI MARTIN

Vi får en fin kväll, som svindlar iväg i samtal och babygull. Värdparet bekräftar sin förlovning och kvällens första tårar kommer från undertecknad. Jag har ju hållit mitt avstånd till alla, inklusive den alldeles bedårande Sonja. Men då jag blir erbjuden, strax innan vi ska gå, att med spritade händer få röra hennes små fötter… ja, då faller jag till föga och då faller jag i gråt. Så fint. Så vackert. Lilla liv.

Lördagmorgonen rör dig långsamt. Av planerna på att besöka maestro B, min producent, utanför Höganäs blir det intet. Han har fått förhinder. Så Z smider en plan: Köpenhamn!

IMG_9935

I hockeyparadis. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under frukosten läser hon på om det går och vi bestämmer oss för att utmana reglerna och byråkratin. Men först Monkeysport, den ena av två riktiga hockeybutiken i landet. Alltså där det bara handlar om hockey. Jag måste dit. Z guidar mig ur det trånga garaget och sedan mot målet. Väl framme är jag i ett mindre paradis och hade nog kunnat stanna längre. Jag nyper ett par knäskydd och en undertröja, förstås av klassiska märket CCM, samt en otroligt cool, röd kompositklubba som är kraftigt nedsatt. Jag går till kassan, ställer lite frågor, men stannar vid det jag har med mig. Så slår expediten in klubban, som landar vid ett pris på cirka 2500 istället för de knappa 900 kronor som reaetiketten visar. Felmärkt, blir svaret, och snopet blev jag utan klubba. Men 2500 är för mycket för en recreationhockeykeeper av min valör. Hur fin på isen jag än vill vara.

Så mot Danmark!

IMG_9943

På väg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Motorvägen är inbjudande, men vi känner oss som illegala. Vi passerar tullarna, betalar och försvinner över bron och dess väldiga spann över Öresund. Trafiken är gles, men vid Peberholm är det stopp och polis slussar in oss för att fråga om våra göromål. Vi visar våra svenska körkort och den leende polisen säger vänligt: ”Jaha, nu har jag sett två svenska körkort. Nu vill jag höra anledning till att ni ska in i Danmark.”

Så jag låter Z:s danska modersmål fylla kupén och förklaringen hon ger ger oss i sin tur fri lejd in i det Danmark vi inte varit i sedan årets inledning.

Det blir ett besök i Z:s storasyster T:s koloniträdgård utanför Köpenhamn, där hennes man och hans dotter med pojkvän finns. Men framför allt Max, en Old English Bulldog, en valp på några månader. Det blir alltså ett nytt babybesök som senare förstärks av Z:s lillasyster I, som ansvarat för valperiet och där hennes tik gett tio valpar. Hon har med sig Max storebror Bøff, några kilo lättare.

IMG_4374

Två sötnosar: Z och Bøff. Foto: KAI MARTIN

Avståndskramar, avståndssamtal och avståndsfarväl för vidare transport till nästa storasyster väster om Köpenhamn. Mer fika och mera avståndskramar, avståndssamtal och, senare, avståndsfarväl. Vi tar väg 6 norröver, men Z hittar en variant och vi snirklar oss snett upp via Lynge, Lillerød, Blovstrød och Hørsholm innan vi anslutet E47 mot Helsingør. Vi checkar in vid Prøvestenen och Coop för proviantering, handlar middagsmat – det danska köket – där dagens portioner går för en dansk tia. Det blir några stycken samt två förpackningar smørrebrød om sex i varje för reapriset 50 danska kronor. Lägg till øl, vin, rågbröd samt lite annat, så blev bilen fylld för hemresan.

IMG_4379

Mat och dryck på aftonkvisten. Foto: KAI MARTIN

Väl på färjan satt vi kvar med tanken att avstånd är en dygd. Vi har iakttagit den under resan, även om det är smärtande att inte få ge en kram till nära och kära. Men vi har också konstaterat att människor många gånger saknar omdöme, går flera i bredd, trängs eller hostar ogenerat rätt ut. Eh, varför…?

Ja, jo, vi har utsatt oss för det. Dumt, kanske. Men Z har har varit i karantän sedan aprils början, har jobbat hemifrån från mars mitt och ska börja arbeta på måndag. Rastlösheten drog oss iväg. Vi vet inte förrän senare om det var ansvarslöst eller om vi lyckades med vår strategi.

Men en sak vet jag. Sonja gjorde mig kär.

IMG_4281

Kärlek. Foto: KAI MARTIN

Danmark – den omöjliga längtan

Tiden flyr och vi med den, heter det.

Men just nu är tiden satt på paus och vi i ett vakuum. Utanför skiner solen, vårblommorna stretar upp törstiga på ljus och liv. Fåglarna kvittrar obekymrat samtidigt som världen håller andan i den fruktade pandemin.

Z och jag ser på tv, följer en ny serie. Denna gång välgjorda ”Unorthodox” på Netflix och Berlin slår med kraft genom rutan. ”Där är secondhandbutiken vid Karl-Marx-Allée när Alexanderplatz”, hojtar jag och letar ivrigt vidare efter tecken på ställen i serien där vi har varit.

Jo, längtan ut är kanske som starkast när man inte får. Inställd Kenyaresa, inställd Spanienresa. Vietnamäventyret vilar ogjort. Vi får bida vår tid. Vänta på Godo i denna absurda verklighet som vi skriver våren 2020, som trycks sträcka ur sig i en oändlig karantän.

Så i väntan, när man kunde ge ett kungarike för en kram, gör vi gör listor på Facebook, minns tider som har varit, konsert vi sett och inte sett, artister vi mött och inte mött. Fördriver tid i en rastlöshet och imorgon är det alla dagars fasa, långfredagen, som då jag var liten tornade upp som den stora utmaningen i att ha tråkigt och tygla sig.

Så dyker minnesbilderna upp som diabilder. Jag bläddrar. Kommer bara två år tillbaka i tiden. När Kai Martin & Stick! firade 40 år som orkester med att spela musik från 70-, 80- och 2010-talen genom fem album under en berusande fin kväll på Pustervik.

Längtar. Till Danmark, till Holte, till vardagsäventyren. Foto: KAI MARTIN

Helgen efter tog Z och jag bilen ned för att, ur mitt perspektiv, knyta upp banden av anspänning och få koppla av. Vi tog svängen om Ängelholm för att se Z:s yngsta systerson brottas hem ytterligare en medalj. For sedan till via Helsingborg–Helsingør till Ølstykke för att fira tvillingarna, Z:s nästa äldsta storasyster barn, som firade 12. Sedan bar det av till Köpenhamn för parkering vid St Jørgen Sø och sedan incheckning på hipstervandrarhemmet Steel House, som Z hittat och som var i allra högsta grad centralt och rekommendabelt. Det blev en afton i byn, mat på favoritenkrogen Les Trois Cochon på Vernedamsvej och sedan en natt överst i byggnaden med utsikt över Byen.

Söndagen strålade av sol. Vi tog en snabb frukost och for mot Holte med premiären av loppmarknaden där, den vi värnas mest av alla loppmarknader. Det är fest tidigt, en orkester spelar, en hamburgerkiosk med saftiga burgare står uppställd. Det är ett liv och ett kiv. Jag inleder med att köpa ett par grå Tigerbyxor i ylle, ett Tigerskärp, smalt, och en dito slips för totalt 160 danska pengar. Går vidare och fyndar en tredelad Tigerkostym för 300 dkr samt hittar snart en Acnekostym som gjord för sommaren som blir min för 500 spänn. När jag lämnat har jag också införskaffat end Paul Smithkavaj för 200. En helt ny garderob att få plats i den redan stinna.

Men… det räcker inte med det. Vi far mot Frederikssund för nästa barnkalas, där den unga brottarmästaren firar 10 år. På vägen stannar vi vid ytterligare en loppis och jag kommer därifrån med två italienska kostymer, knappt använda: en Zegna och en Cornegliani som blir mina för 500 kronor vardera. De visar sig senare komma från en dansk oljemiljardär, något jag skrev om här.

Det är sådana resor, så nära vardagen men fyllda av äventyr, som jag längtar efter. Som om luften inte är nog att andas.

(Men köpstoppet! ropar de illvilliga som erinrar sig mitt blogginlägg från februari 2015.

Som de intresserade vet sprack ju det med emfas. Tanken finns fortfarande, men som benägen suktar jag ständigt efter mer. I och för sig inte med samma iver. Men just nu hos skräddaren finns en Morriskavaj där ärmarna ska korrigeras (ständigt detta med mina korta armar), ett plagg som tillsammans med en väst är mitt senaste inköp – i lördags, på Ragtime, butiken jag frekventerar sedan tidigt 80-tal. Innan dess…? Kanske några kalsonger och en väst på vinterrean i januari, då jag också bunkrade deodoranter vid en annan rea. Man vill ju inte lukta illa. Framför allt inte då man får leva igen.)

Ovärdigt i Lidköping

Kanske finns det somliga som tycker att jag borde hålla tyst. Andra som undrar vad jag har med saken att göra. Kanske några som instämmer nickande. Men jag kan inte låta bli.

Jag nås av nyheterna att Daniel Andersson, Villas spelfördelare och målskytt under många år, tar upp karriären efter tre år för att spela i AIK. Samtidigt står det klart att Johan Esplund, efter flera sejourer i klubben, nu lämnar för Solnalaget, som storsatsar på att förbättra sin position i elitserien, från och med nästa säsong med en hall som tar 2000.

Vi pratar den anrika sporten bandy, som jag blev tokförälskad. Då då jag började skriva sport sent 2011 och hamnade i omklädningsrum med euforiska eller slokörade spelare efter matcher på Heden (Gais), Skarpe Nord (IFK Kungälv) eller uppe i Vänersborg eller Lidköping.

Min aktning för de hårt arbetande bandyspelarna steg snabbt och mitt otränade öga försökte, inte med samma hastighet, lära mig spelets outgrundliga skönhet och regler.

Så nu detta klubbyte av dels en spelare som inte spelat på flera säsonger och en som verkat i klubben i fyra omgångar. Daniel Andersson, med Nässjö som moderklubb, och Johan Esplund, Ellessfostrad, är båda födda 1983 och har haft sina olika toppar i karriären. Men nu får båda utstå verbal skit på socialmedier för sina klubbskiften.

Obegripligt.

Orsakerna är förstås många. Men inte för en sekund rimliga.

För Johan Esplunds del har han under sin karriär vandrat från moderklubben till Otterbäcken till Boltic till Villa till Zorkij i Ryssland för att återvända till Villa och göra en nya vända i Ryssland hos Dynamo Kazan. Så återvänder han till Villa för att ta en ny sejour i Zorkij. Väl tillbaka till Sverige blev det Västerås (SM-guld 2015) innan Lidköpingslaget knöt honom an från 2016. Nu är det alltså dags för AIK.

 Comeback. Villaprofilen Daniel Andersson kommer åter till bandyn – men till AIK. Dit också Johan Esplund går. Foto: JAN WIRIDÉN och SVT

Daniel Andersson har inte rest lika mycket. Efter Nässjö väntade tidigt Villa, dit han kom knappt 20 år gammal och var kvar i en räcka säsonger innan Zorkij väntade och därefter Edsbyn (SM-guld 2006) innan han styrde kosan till Lidköping där han avslutade karriären 2017. Nu vill han väcka den till liv igen.

Vi pratar alltså två herrar som när säsongen startar sent i oktober är 37 år. Förvisso har de en osviklig rutin och ett spelsinne utan dess like. Men minns den gångna säsongen för Johan Esplund, där visserligen Villa gick till SM-final och förlorad klart, som inte rosade isen med ett blommande spel som SM-vinstsäsongen året innan. Daniel Andersson har alltså vilat sin kropp i tre år; hur svarar den för uppladdningen, uppbyggnaden och farten på isen…?

Om detta vet vi första när en spännande bandysäsong drar igång igen.

Men att för dessa sina beslut hånas och utstå spott och spe samt, vad värre är, finna att familjen drabbas… ja, det är helt utan vett och sans.

Obegripligt, som sagt. För för det första är ingen människa livegen i något yrke eller i någon sport. Ja, inte i någon relation, även om det finns de som tror det. De har sin fulla rätt att fatta vilka beslut och gå till vilken klubb som helst för att finna nya utmaningar.

Respektera det.

För det andra föds ingen med ett klubbmärke stämplat i rumpan. Lojalitet kommer med tiden, men i modern sport är kasten tvära. Det är bara att acceptera. Solidaritet visar man på olika sätt, för en spelare handlar det om prestationen för nuvarande lag.

Dessutom. Rastlöse Esplund ville vidare. Annars hade han stannat kvar. Eller lagt ned. Nyfikne Andersson vill utforska möjligheterna till en comeback. Hans beslut. Inget att spotta på. Inget att förakta. Bara att uppmuntra.

Jag tänker på Gunnar Gren. Fotbollslegendaren (1920–1991). Som spelade för fyra allsvenska Göteborgslag (Gårda, Öis, Gais och IFK) med samma elegans. Glenn Hysén, som ju är Blåvitt personifierad, spelade i Gais innan han la skorna på hyllan.

No big deal.

Och för att fortsätta på engelskan så citerar jag Sting ”If you love somebody set them free”. Att äga en människa är aldrig bra. Inte i någon relation. Framför allt gör det inte relationen bättre.

Älska bandy. Det är sporten värd. Stötta din egen föreningen, den du har närmast hjärtat. Det mår du själv bättre av. För hat finns det så mycket av i andra sammanhang och ingen går vinnande ut ur det.

Sen på bandybollen

Ja, jag vet. Jag borde ha skrivit det här för en vecka sedan. Men… har hamnat i något slags postcoronastress eller kanske snarare coronakoma att energin bara har räckt till jobb.

Vi är ju ett gäng som är rätt svältfödda på sport. Både att själv får spela (fast det får jag ju och gör jag ju) och titta på. SHL. KHL, NHL föll ned i coronavirusets slukhål. Fotbollen hamnade där också med uppskjuten Allsvensk start och likaså nedåt i systemen. Den internationella fotbollen håller andan. Alla annan idrott likaså. EM i fotboll skjuts fram ett år. OS likaså. Damernas EM blir verklighet enligt dominoeffekten först 2022.

Jo, det är ett mindre kaos i något som annars är så väl organiserat – och självklart.

Men bandyn, denna älskade och fascinerande sport vägrade kasta in annat än VM-handduken. Efter att lyckats klara av slutspelet skulle det bli final på Studenternas i Uppsala.

Men upplägget var ju publiklöst. Det vill säga något helt annat än då jag begick min debut i de fina sammanhangen 2012 då Villa mötte Sandviken i en dramatisk final, som gick till gästrikarnas fördel.

Åtta år emellan. Från folkfest till folktomt – på grund av coronan. Foto: KAI MARTIN

Nu var det Villa igen, men mot Edsbyn. Linköpingslaget hade, efter en stark säsongsstart, fått rejält grus i maskineriet. Men lyckades gnissla sig mot final och, som alla vet, i en final kan allting hända.

Men först damernas, som alltid. Västerås mot Skutskär. Sol, någon plusgrad efter en natt på minus. En ihållande, skarp vind som skulle göra det kämpigt för respektive lag i respektive halvlek. Det blev en knackig start, där Skutskär aldrig riktigt lyckades få ordning på sitt försvar. Ett misstag där ger också Västerås möjligen att ta ledningen i nionde minuten. Skutskär vänder sedan på kuttingen och kvitterar den 25 minuten för att i andra, på hörna, först ta ledningen med 2–1 och sedan snitsa in 3–1 bakom utmärkta, och Karebyfostrade, Sara Carlström. Det hade då 83 minuter och det fanns ingenting som flaggade för att Västerås skulle kunna vända. Men, mina damer och herrar, det är bandy det handlar om. Framför tv-apparaten bevittnade jag ett sällan skådat drama där Västerås  lyfter upp allt vad de har och där Skutskär, kanske lite för säkra på att hålla undan, backar hem och slår ifrån sig.

Men Västerås desperation ger utdelning. Först reduceringen på ett lyft i 86 minuten. Sedan kvitteringen på straff i tilläggstidens andra minut. Därefter avgörandet när tiden klockat in på 95.18. 96.04 blåses matchen av. Västerås står som segrare efter en omöjlig vändning som laget gjorde möjlig.

IMG_3656

Från tv-soffan. Istället för att kunna vara på plats blev det en tv-sänd bandyfinal.

Foto: Kai Martin

Så paus och tid för återhämtning innan det är dags för herrarna. Edsbyn, seriesegrarna, är ju självklara favoriter. Villa, regerande svenska mästare, är uppstickarna som hoppas på en sådan där dag då allt kan hända.

Men förhoppningarna kom att eka lite tomt som det var på läktarna. Edsbyn var disciplinerat med ett försvar som redan högt på sin planhalva inte tillät Villa till mycket. När Lidköpingslaget för dagen saknade fantasi nog och en verktygslåda med rätt instrument för att dyrka upp Edsbyns kompakta försvarsspel… ja, då blev det snabbt givet vart guldet skulle. Dessutom; fick Villa chanser så stod suveräne målvakten Anders Svensson ivägen. Född som en nyårsraket 1 januari 1975 har han inte bara energi och kraft kvar. Han besitter också ett spelsinne parat med en vinnarskalle, som i slutändan blir avgörande.

Edsbyn defilerar matchen mot slutsignalen. Fördelar målen med tre i första och två i andra, där också Villa tilläts göra ett.

Villa Lidköping spelade slokörat, som om de försökte köra med för lite bensin och snart stod och hackade utan att komma fram. Ingen lyckades lyfta sig ur kollektivet. Kollektivet lyckades inte samla sig för att överraska. Men, ärligt, en andra plats för Villa den här säsongen är nära nog ett guld.