Mitt i prick

Att efter ett pandemiår starta ett nytt etablissemang är kanske både djärvt och dumdristigt. Men Oche vågar och satsar. Under begreppet gastro gaming kan man alltså här på Norra Allégatan, ett stenkast från Järntorget i Göteborg och granne med O’Learys, få möjligheten att äta, dricka och spela dart.

Nytt med spets. Oche, på Norra Allégatan, förenar mat och dart i ett pricksäkert koncept. Foto: KAI MARTIN

Oche må vara nytt i Göteborg, men konceptet har funnits ett tag och restauranger finns sedan tidigare i Oslo och Amsterdam. Lite internationell prägel, alltså. Precis som spelet dart, som kanske mest kopplas samman med något anrikt pubbesök i Storbritannien. Här är det emellertid sober miljö i nya, spatiösa lokaler, som (när restriktionerna släpper) kan husera flera sällskap. Vill man går det att vara ett gäng på tolv, men man får då sikta på att dela in sig i lag för att samsas kring darttavlorna. Rekommendabelt är annars fyra eller sex. Vi var det förstnämnda och det passade bra för vi vara alla noviser på spelet.

Här finns det möjlighet för alla gracer, nybörjare som semiproffs. Darttavlan i kork är listigt kopplade till en dator som känner av var pilarna landar. På så sätt räknar den ut poängen beroende på vilka spel man spelar. Spelupplägget är också hyfsat pedagogiskt, men inte desto mindre utmanande.

Man startar med att ge sig själv ett spelaralias kopplat till en selfie och väljer sedan vilken grad av spel man vill utmana. Enkelt, inledningsvis, svarar då man sedan ska hantera pilarna. Men så roligt. Här är det lätt att fastna.

Vi valde, klokt, att inleda med dryck och mat, där vi fick en smakmeny som övertygade. Med snabb, trevlig, effektiv och informativ (kanske lite för hastig) service blev vi upplysta om maten och serverad den. Här handlade det om plockmat att äta med händerna, men bestick och tallrikar fanns att tillgå samt, förstås, servetter.

Vi inleder med välsmakande pitabröd med hummus med rökt peppar. En effektiv starter, som kryddades på med fräscha, friterade räkcrackers med dillsalt och limemajonnäs till tonfisktärningar. Allt snyggt och aptitligt upplagt, ett tema som skulle följa under den kulinariska delen av kvällen.

Räkor på tostadacrisp med koriander, lime, avocado och habanero retade aptiten ytterligare. En röra upplagd på blåmajsskal gav även det mersmak. Så kom pizzan gånger två. Dels en lätt kryddstark med n’duja, burrata och salladslök, dels en med löjrom, rödlök och gräddfil… mums.

Efterrätten med egenhändigt gjord pinnglass med mild moccasmak gjorde succé till kaffet.

Så, ja, vi var i lagom balans för att spela dart efteråt. Vi drack några öl/cider till, men helt klart är att vill man att kvällen ska vara länge ska man kanske inte vara för törstig. Dart är svårt.

Oche rekommenderas varmt och har i familjen blivit en tuff utmanare till Boulebaren.

Danmarks sak för svår

Det var ju den omöjliga semifinalen. På Wembley. I fiendeland. På en arena med en publik som häcklar sina motståndare och förbehållslöst hyllar sina egna. Danmark, som av alla lag i EM i fotboll för herrar, haft den svåraste, tuffaste och mest omöjliga resan med starten mot Finland, då lagets främste stjärna Christian Eriksen fall ihop livlös på planen och räddas genom en snabb vårdinsats. Allt medan ett chockat lag skyddar sin lagkamrat mot paparazziallmänhetens hyenablickar och produktionsteamens okänslighet när ett liv står på spel. Det blev, dessutom, förlust, när matchen märkligt nog fortsatte efter en längre paus.

Förlust även i den andra matchen, mot Belgien, av ett helt klart påverkat landslag som inte klarat att vända traumat till en triumf. Men så i den nödvändiga matchen mot Ryssland vände det.

Lagandan, individualismen, den enskilde som kuggade samman med sin lagkamrats espri, ledares taktik, det klassiska laget före jaget och nationen för Christian Eriksen. Danmark gick vidare till slutspel och gick vidare genom åttondels- och kvartsfinaler med ett bländande effektivt spel. Rutinerade spelare som Simon Kjær, Martin Braithwaite, Thomas Delaney, målvakten Kasper Schmeichel med flera skapade stabilitet och oförtrutlighet, ”gymnasisterna” Mikkel Damsgaard och Kasper Dolberg blev kreatörerna, konstnärerna som skapade på ytor som ingen tidigare sett. Yussuf Poulsen nötte, höll boll, hotade, blev skadad för att återvända för senare kamper. Danskarna hittade en väg genom det svåra mot framgång…

Så nu England. På Wembley. I London. I England.

Det är klart att Danmarks sak skulle bli för svår.

Men… danskarna spelade ogenerat sitt eget spel. Mötte engelsmännen högt. Vågade utmana efter att britterna inlett förvisso malande tungt men utan att kunna hota. Så blev det en böljande spel. Så blev det intressanta hörnor för Danmark där man samlade sina egna och motståndarna i klungor för att likt biljardkulor sprängas vid den slagna frisparken för att skapa målchans. Precis som vid frisparken där klungsituationen gav en ny frispark för danskarna till vänster utanför engelsmännens målområde. Det blev en klassisk frispark. Slagen med precision, men mer som en poets beskrivningen av en rörelse än en ingenjörs kalkylerande. Mikkel Damsgaard, nyss fyllda 21, slår bollen med kraft men på samma gång som en smekning med en bredsida som når Harry Kanes och Harry Maguires luggar, som fladdrar i vinden vid upphoppet, över muren, mot Jordan Pickfords förtvivlat utsträckta hand, som känner bollen svida in i mål.

Det är fotbollskonst. 30 minuter är spelade och Danmark leder med 1–0. Mot England. På Wembley. I London. I England.

Men, som all sport, kan det sköna snabbt ändras till en brutal verklighet. England vilade inte på hanen. Utmanar direkt. Kvicksilvret Raheem Sterling löper i djupled. En gånger. Två gånger. Kasper Schmeichel är en reaktionssnabb, placeringssäker gigant i målet. Hindrar målet från påhälsning. Men… På kanten rinner Bukayo Saka. Danmarks försvar revas, blottor öppnas och när Saka skickar in bollen tvärt och djärvt parallellt med mållinjen är det inte attackerande Raheem Sterling som stöter bollen i mål utan Danmarks försvarare Simon Kjær.

Nio minuters ledning förvandlas i hast till en kvittering och dramat får en fortsatt anspänning med lika fortsatt utbyte av målchanser. Nu blir England mer och mer skoningslösa i sin ambition att avgöra under ordinarie tid. Danmark är i limbo, det kreativa, över hela banan så aktiva, försvarsspelet ligger nu lågt, stångas, kämpar, lider, slår i från sig. England vill annat. Slår. Slår hårt. Slår igen. Danmarks spel knäar, men lyckas hålla ihop över 90 minuter med tilläggstid.

Förlängningen väntar. Den nu så obalanserade balansakten fortsätter. Förutom någon fruktlös omställning från danskarna med skott från stinna ben är det inte mycket chanser spelarna från vårt broderland får. Strax innan första förlängningskvarten är slut kommer det. Den bestraffande straffen. Raheem Sterling glider in från höger, får en lätt känning mot knät när Joakim Mæhle försvarar. Ur alla vinklar och vrår på reprisbilderna är det ingen straff. Hellre fria än fälla. Men så inte för Danny Makkelie, domaren. Så inte för det tekniska hjälpmedlet VAR, som stöttar domarens beslut istället för att hjälpa honom. Harry Kane är skoningslös mot Kasper Schmeichel, men först på returen då den danske målmannen med kraft räddat den slagna straffen. 2–1, ett resultat som Danmark aldrig klarade att krångla sig ur.

Men, handen på hjärtat, om Danmark klarat att rida ut förlängningsstormen med ett oavgjortresultat, hade man då klarat straffarna. Jag tror inte det. De danska spelarna hade fått löpa ordentligt utan boll, försvarat sig ned på fotknölarna. Jag tror helt enkelt inte deras mjölksyrefyllda ben hade klarat straffkampen.

Nu blir det istället en idealfinal: England mot Italien. Som Uefa önskar.

Tack och adjö

Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike, Frankrike och Sverige. Det är, om man ser på det, ingen dålig samling fotbollsnationer. Problemet för samtliga är att åttondelsfinalen blev för svår. Givna vinster förvandlade gulddrömmar, eller åtminstone kvartsfinalchanser, till grus och haveri. Fråga Tyskland. Fråga Frankrike. Fråga Nederländerna. Fråga Portugal. Fyra länder som definitivt hade siktat mot den åtråvärda EM-pokalen.

Kroatien var ju det otippade finallaget i senaste VM, där laget förlorade mot Frankrike. Men den klang- och jubelföreställningen då blev till intet nu. Portugal, EM-vinnare senast, orkade inte upprepa bedriften. Nu blev favoriterna Belgien för svårt.

Österrike, Wales och Sverige siktade väl mest på att gå vidare, egalt om det blev som grupp tre, två eller etta. Så ruskar Sverige om och tar sin grupp. Det lyfter vi på hatten för.

Men hur såg det ut sedan…? Janne Anderssons manskap har från målvakt, försvar och mittfält sett likadant ut. Men anfallsparen har skiftat. Marcus Berg och Alexander Isak var snubblande nära succé mot Spanien, när Sverige slog rekord i brist på bollinnehav och skapade ett så lågt stående försvar att motståndarna tog siesta. I andra matchen fick de fortsatt förtroende, men först då Robin Quasion kom in mot Slovakien gav anfallet resultat. Han fixade den straff som via Emil Forsberg förvaltade och därmed säkrade Sverige första trepoängare. Det gjorde att han fick starta i matchen mot Polen på Marcus Bergs bekostnad. Men chansen tog han inte. Det gjorde istället Dejan Kulusevski med emfas, två framspelningar till Emil Forsbergs andra mål och Viktor Claessons avgörande mål i 3–2-matchen mot Polen.

Så… med Janne Anderssons logik blev det Alexander Isak och Dejan Kulusevski, som fick starta i åttondelsfinalen mot Ukraina.

Det gick så där. Det blev som om Dejan Kulusevskis manövrar tog ut Alexander Isaks kreativitet. Det blev aldrig hotande nära, aldrig en utmaning för det Ukrainska försvaret. På mittfältet höll Kristoffer Olsson, Albin Ekdal och Sebastian Larsson motståndarnas anfalls försök stången. På vänsterkanten ständigt vandrande in centralt och offensivt gjorde Emil Forsberg som han behagade och var också den som kvitterade Ukrainas ledning. Men vem hade han att skapa anfallsfotboll med…?

Försvarslinjen höll nivån, förutom vid Ukrainas ledningsmål där Sebastian Larsson glömde räkna och tappade sin markering.

Runt omkring målen var det försiktiga generaler på planen med visst strategiskt övertag för Sverige med Emil Forsbergs stolp- och ribbträffar, som någonstans indikerade att den här matchen nog kommer gå stolpe ut.

Så efter promenadfotboll i klassiskt svenskt snitt blev det förlängning och i förlängningen blev det katastrof. En omdömeslös bortspark av Marcus Danielsson träffade förvisso bollen, men desto mer på Artem Besedins ben, som otäckt sviktade bakåt. Efter lite VAR-funderingar kom det röda kortet och Sverige hamnade i brygga.

Skulle laget klara distansen ut. Ja, jo, det såg banne mig ut så. Men så kom det där hastiga anfallet, matchens sista suck, där en snygg nick från Artem Dovbryk gav Ukraina segern på dagen 312 år efter att Sverige åkt på däng i Poltava, där man förlorade nära 7000 av 8000 döda och tappat allt vad stormaktstatus anbelangar. Så illa var det inte nu, men surt ändå.

Samtidigt… Sverige har spelat på strikt taktik mer än på fotbollskonst. Det gav poäng mot Spanien. Det gav segern mot Slovakien. Det gjorde att landslaget, med mycket möda och stort besvär, kunde besegra Polen. Men skönspel, tempo och intensiv anfallsfotboll… ja, det får andra nationer stå för. Men visst borde Sverige kunna förlita sig mer på sitt eget kunnande och ett eget spel än att bara förhålla sig till motståndarna. Nu är det som om laget ber om ursäkt för att det räknas som favoriter mot Ukraina, som i sin tur listigt bjöd upp till ett starkt försvarsspel och ett snabbt omställningsspel med kontringar som ständigt utmanade och som slutligen fick Sverige på fall.

Så sorti, Sverige. Förvisso i fint sällskap med Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike och Frankrike.

Vinnare eller försvinnare

Vi är några stycken som några sommar haft förmånen att spela ishockey under den ljuva sommartiden. En avkoppling från beachen, får segelturen, från regnångest i sommarstugans trånga vrår eller en paus i semestern i ett överfyllt camping. Förra året utvecklades de sju istillfällena till en sommarserie där svarta ställdes mot röda. Prestigen ökade för varje omgång och, som av en slump, blev det en sista avgörande match efter tre vinster för respektive lag. Svarta gick då segrande ur striden, men det var en jämn batalj, trots att svarta hade dopat sitt lag med en 18-årig division 3-målvakt, vig som en gymnast och snabb som en panter, mot röda som fått se mig strida, 63 år gammal, med stumma lemmar och krumma ben.

Förra året MVP och vinnare med svarta, Alexandra Carlbom, jublar.

Inför finalen hade organisatören fixat en pokal, som också gick till matchens bästa spelare. Vi är en ljuv förening av spelar från sena tonåren upp till mig som ålderstopp, män med vissa meriter och damer med elitserie-, ja, landslagsspel. Det blir fart då och det är, trots förluster (jag ska motvilligt erkänna det) oerhört roligt.

Lödöseborg, ja, det är där vi är, var allt annat än fullpackad. Men självklart anländer jag i kostym. I år i Armani. För att bryta trenden från förra året då jag bar Boss. Men snart skifte till målvaktsutrustningen. När jag kliver på isen är det fyra burar på plats, ingen borrmaskin för piggarna att fixera målen och inga vaktmästare. Vi löser borttransportera av de överflödiga målburarna. Jag lyckas hitta några piggar i stål, som egentligen borde ha borrats på plats, som jag bestämt får ned i isen och målet är på plats. Dax att ta plats. Hämtar mina handskar, klubba och vattenflaskan, som plötsligt är tom. Den var fylld då jag ställde den på plats; misstänker naturligtvis genast svarta, som vill få mig ur balans.

I år fick matchserien sitt, för mig oerhört smickrande, namn: The Legendary Kai Martin Cup. Efter sex matcher där röda ställts mot svarta var det återigen final efter tre–tre i matcher. Jag trodde ärligt talat inte det. I match fem dödade svarta röda fullkomligt. Totalt övergiven kunde jag konstatera att sållet inte var tätt någonstans. Förnedringens timmar var definitiva. Men på något mirakulöst sätt lyckades vi, med viss hjälp av inhyrda spelare, få till ett avgörande i den så beryktade game seven.

Armani mot seger.

Svarta har mönstrat ett snabbt lag med landslagsspelare som Anna Kjellbin (HV71 på väg till Luleå), hennes lagkamrat Hanna Olsson (ursprungligen från Skärgården), Moa Eriksson med meriter från Göteborg HC, precis som Anna Borgfeldt och Matilda Wilfvander. Som säker och flegmatisk back finns Mathias Ahxner, som med sina 205 cm har en närmast  Zdeno Chára-räckvidd och dessutom en lugn när det blåser till storm. Inte så konstigt när han har elitseriemeriterade med Linköping. Lägg till spelar som Henrik Sellman, som spelat i alpligan, Markus Tagaris, Hisingskillen med TV-puckmeriter och några till. Längst bak står min äldsta kontrahent, Sören Meethz, fem år yngre än mina snart 65. Jo, det skulle bli tufft.

Men förra söndagens match gav råg i ryggen. Visserligen vilade Hanna Olsson på grund av ett ömmande knä den gången, men försvarspelet var bättre och även mitt agerande som målvakt. Nu hjälpte inte det då just Hanna Olsson snart kom fri och pricksköt mellan vänster benskydd och stolpe 1–0.

Nu kom inte det stora raset. Markeringen började fungera. Hemjobbet likaså. Väl med puck gick det snabbt att vända då backarna snabbt spelade upp puck i mittzon för omedelbart avancemang in i anfallszon. Övertaget blev snart det omvända. 1–1 blev 2–1 i rödas favör och mer mål blev det, samtidigt som jag lyckades rädda inte helt lätta situationer undan från påhälsning i kassen. Vi sträckte iväg till 6-2 innan svarta började äta sig i kapp ett tröttkört rött lag (väsentligt högre medelålder, inte bara på grund av mig). Plötsligt var de ivriga tjejerna som bålgetingar, Mathias Ahxner dominerade framför sin kasse och bildade gott teamwork med Sören Meethz, men fångade också upp kraftlösa försök till kontringar från röda på deras defensiva blå. Svarta sköljde över i anfalls våg efter anfalls våg. Hanna Olsson dominerade, gjorde mål på mål. Moa Eriksson kom fri både en och två gånger, utan att lyckas. Henrik Sellman försökte, men förgäves. Andreas Nyberg hittadel luckor som inte fanns och tråcklade in några baljor. Men röda lyckades sticka upp och få hål, både tursamt och skickligt, på Sören Meethz och lyckades hålla avstånd in i planket och matchens slut.

Vinnarlaget.

Överraskande, kanske. Men definitivt välförtjänt. Röda bestod av målvakt: Kai Martin. Backar: Christian Holmén, Per Lindeberg, Anders Skyttebol och Paul Brulenius. Forward: Niclas Wiking, Pelle Andersson, Basse, Joacim B Larsson, Fredrik Aronsson och Bosse Eriksson.

Stolt och trött efter vinsten.

Nu andas vi ut och andas in. Snart är det dags för träningsläger.

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Frölunda som Bob Lindeman

Ni minns kanske Hasseåtages improviserade Lindeman… ja, den om fotbollstränaren Bob Lindeman. En karaktär som Hasse Alfredson målade upp med komisk skärpa och där Bob Lindeman uppmanade centerforwarden Nisse att springa och ställa sig i hörnet i det runda tornet i Halmstad.

Lite där har Roger Rönnberg, Frölundas tränare hamnat med sina spelare. En förklaring, bland flera, varför laget gjorde neslig sorti i slutspelet mot Rögle. Från vässad form i höstas till mer än medioker efter nyår var det kanske inte att vänta annat. Men att Frölunda hamnar just i hörnet utan att ha kreativitet att komma in på mål är ju förstås inte bara lagets fel utan också motståndarnas förtjänst.

Kanske är det så att Roger Rönnberg, som lett laget framgångsrikt sedan 2012, är renons på idéer, kanske har hans röst börjat eka tomt i omklädningsrummet och på isen – en inte helt oväsentlig idrottspsykologisk tes. Möjligen har den nya tränartrojkan inte hittat rätt – de assisterande tränarna har ju kommit och gått under åren – och därför inte gett Rönnbergs spelidéer full kraft.

Sorti för Frölunda.

Men låt oss börja bakifrån. Målvaktsteamet Johan Mattsson och Niklas Rubin har, precis som föregångarna har haft, Kristoffer Martin som målvaktstränare. Få av Frölundas målvakter, Lars Johansson undantaget, har utvecklats som de borde och har potential till. Spelet runt kassen är för taffligt för att sorteras in som okej på den här nivån. Agerandet mot skytten är, framför allt i Mattssons fall, mer i positionering nära kassen än ett agerande för att krympa ytan för skotten att leta sig in. Det är förstås ett samarbete med försvaret, ett arbete där målvakten ska känna sig trygg i sitt handlande. Men där har det kärvat.

Men helt klart måste Frölunda se över målvaktspositionerna och hur man tränar sina keeprar. Och, väldigt väsentligt, hur många målvakter från juniorleden har gått vidare till A-laget…? Nej, där har laget inte mycket att slå sig för indianenbröstet.

Lägg till att Frölundas backar har blivit för omständliga. De snabba omställningarna är för saktfärdiga och lättlästa. Med laget väl i anfallszon hamnar man i ett vridande och vändande längs sargen utan att skapa situationer som hotar framför mål. Ja, Ryan Lasch saknas. Hans förmåga att hålla i puck och leverera passningar är unikt och ledde till Frölundas framgångar de säsonger han var med. Men om han inte är på isen får man väl rätta mun efter matsäck och skapat ett annat spelsystem. För någonstans är det där laget har hamnat, i ett stereotypt spel som motståndarna lärt sig och där de snabbt klär av Frölundas hot.

Visst. Rögle är inte ett favoritmotstånd för Frölunda. Men som det har sett ut i kvartsfinalspelet är inte ok. 3–20 över fyra matcher. Var fanns hjärtat? Var fanns vilja i försvaret att hålla motståndarna stången? Var fanns kreativiteten i anfallet? Uppoffringen framför mål som skapar den oreda som i sin tur skapar möjligheter till mål? Vem eller vilka ville kliva fram som hjältar, som jokrar för att överraska…? Ingen, visade det sig.

Nu blir det räfts och rättarting efter att Frölunda svalt den sura karamellen. För andra säsongen på raken har laget hamnat i brygga efter nyår utan att krångla sig ur den positionen. Det är minst en säsong för mycket. Det finns mycket att fundera över, men Bob Lindemans taktik är passé.

Final med bandypropaganda

När jag, hösten 2011, blev omplacerad från nöjesreporter till sportreporter blev bandyn min räddning. Det hade uppstått ett glapp när KK – Kenneth Karlsson, uppskattad och kunnig sportreporter – tvingades att kasta in handduken, som jag utnyttjade. GT hade då att bevaka, gärna på plats, fyra elitlag i bandy: Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping.

Jag kastade mig in i denna vilda dans med iver och en stor portion okunskap, som jag räddade längs vägen och stärkte med insikter, respekt för sporten och de hårt jobbande lagen. Jag blev förälskad i sporten, denna så svåra, intensivt snabba och omväxlande sport, där en anteckning, en stunds förlorad fokusering, kan göra att man missar både ett eller två mål. Det hände att jag, som någon januarimatch i Villa Villerkulla, Villas hemmaarena i Lidköping, mellan hemmalaget och starka Västerås, kunde bli alldeles andfådd, som om jag spelat själv. Min första bandysäsong gav också min första bandyfinal på plats, då Villa efter en stark säsong knep finalplatsen mot favorittippade Sandviken. Det blev en final sent att glömma, där Sandviken dominerade första halvlek och bara skulle defilera in mot slutsignal, men där Villa skakade av sig finalnerverna och plockade in mål efter mål i jakten på en kvittering och en förlängning. Sandvikens målvakt Joel Othén fick vantarna på det som kunde blivit Villa kvittering i slutminuterna när lagets stjärna, Daniel Andersson, sköt från vänster ur snäv vinkel. ”Han flaxade som en kolibri”, var den besvikna Villaspelarens kommentar efteråt till en, återigen, andfådd GT-reporter i Studenternas environger.

Efterlängtat SM-guld

Det har blivit några SM-finaler sedan dess för Villa, men inte för mig. Åtminstone inte på plats. Men det kommer. För två år sedan fick så Lidköpingslaget sitt efterlängtade, första, SM-guld. Men då var jag på väg hem från Los Angeles, tog del av rapporteringen från matchen via Sportbladet och kunde, väl hemma, se matchen på SVT Play.

Då hade Daniel Andersson lagt skridskorna och sitt gamla susp (jag gjorde ett reportage om honom och fick se det sunkigaste suspensoarer ever, en relik från hans år som proffs i Ryssland… ja, förmodligen från starten som ung i Nässjö)på hyllan. Så något SM-guld med det lag han tjänat mest och bäst blev det aldrig.

Förra året tog sig Villa återigen till final. Denna gång mot Edsbyn. Men där knöt det sig rejält för västgötarna, igen, och matchen blev aldrig ens dramatisk.

Märkligt covidår

Nu, detta märkliga covidår, ställdes så Villa Lidköping mot AIK bandy; två av Sveriges mest hårdsatsande bandylag i en rätt så logisk final, där de förra Villaspelarna Johan Esplund (som spelade final förra året för det förlorande laget) och, just, Daniel Andersson hamnat efter, förmodar jag, fina ekonomiska villkor i AIK (nota bene, i bandy handlar det aldrig som stora pengar, så det är begripligt att man vill ha in slantarna). En värvning som väckt ont blod hos Villasupportrarna, där några tramsigt nog gick till hot och överdrifter (hör ni, livegenskapen fick aldrig fotfäste i Sverige och via Magnus Erikssons Skarastadga 1335 upphörde landet med trälar). Så, jo, det här skulle redan på pappret bli en holmgång något över det extra.

Nej, det blev aldrig en folkfest. Restriktionerna ställde till det, så istället för strålande sol på Studenternas i Uppsala inför 20000–250000 blev det en publiktom Revoverhallen i studentstaden istället. Nu fick man bänka sig framför teven och det skulle inte dröja förrän dramatiken drog igång.

Misstag ger mål

Elitseriens vassaste målskytt, Villas Christoffer Edlund skjuter i första minuten ur snäv vinkel, men utanför. I fjärde minuten tappar Johan Esplund boll långt nere på egen planhalva och Joel Broberg gör inget misstag med AIK-målvakten, snart 47-årige, Andreas Bergwall och gör 1–0. Knappt hinner spelet starta igen förrän AIK-stjärnan, en av Sveriges, ja, kanske världens bästa bandyspelare, Erik Pettersson blir omkullriven i Villas straffområde. Men domare Christoffer Adelsjö slår bort den straff som borde ha varit.

Men AIK skakar av sig det, kvitterar minuten efter genom Sebastian Ytterell. Det böljar fram och tillbaka i spelet, men det är trots allt Villa som har det dominerande bollinnehavet. Det syns tydligt att Villa har studerat hur AIK-försvaret står för långbollarna är i legio med lyror som singlar över planen för att friställa högt cirklande Christoffer Edlund. Men han blåses av för offside vid de tillfällen som ges, istället är det Petter Björling, den så Villasolidariske spelaren oavsett position, som smiter upp. I en märklig situation där samtliga spelare, inklusive Björling själv och Bergwall, väntar på signal för offside är just Petter Björling den som vaknar till och gör 2–1 i den 23 minuten.

Upprörda känslor

Upprörda känslor hos Solnalaget, förstås, men för tv-tittaren är det svårt att avgöra när bollen slogs och var Björling stod då. Så tar Villa fortsatt tag i spelet, Andreas Bergwall får visa varför han fortfarande är en av världens bästa målvakter med räddning på räddning på chans efter chans. När så Villa hämtar andan precis innan signal för halvtid smiter AIK:s Tobias Nyberg snyggt in i straffområdet efter en Zlatanpassning av Daniel Andersson där Johan Esplund på sedvanligt manér balanserat sig igenom en tilltrasslad situation och levererat ett öppnade pass. 2–2 och vila i en tillställning som redan efter 45 minuter hade allt.

Det skulle komma mera.

Villa fick ju sitt slutspel mot semifinalmotståndarna Sandviken präglat av covidfall i lagen, både motståndarna och det egna spelarna i Villa drabbades. Det innebär ju att lungorna tar stryk, om det vill sig illa, så att Villas spelmässiga dominans tog stryk i andra, var kanske inte så konstigt.

Ett lägre tempo passade AIK bättre, men ändå lyckades Villas Christoffer Edlund på måltjuvsvis trycka in 3–2 snyggt framspelad av Joel Broberg i 54 minuten. Några minuter efter gör Petter Björling återigen mål, återigen på en situation som VAR-rummet (om det nu hade funnits i bandyns SM-final) kanske viftat bort för offside. Men samtidigt, Villa har studerat AIK:s försvarslinje inför finalen. Uppenbarligen var det en medveten strategi att straffa Solnalagets högt ställda försvar med lyrbollar, som nu hittade rätt. För inte bara var Petter Björling med utan också Tim Persson. Självklart kunde inte Bergwall reda ut den 2–0-situationen.

Knyter inte ihop säcken

Med 4–2 gjorde nu Villa det som laget inte borde. Istället för att hålla i boll, spela sitt spel, försökte laget knyta ihop säcken och lägga sig på försvar. AIK:s bollskickliga individualister älskade ju den utmaningen och skapade inte bara chanser, utan utnyttjade dem. Ur snäv vinkel prickskjuter Erik Pettersson in reduceringen i 65:e minuten; ett skott som Villas Jesper Thimfors kanske borde ha tagit, för visst hamnade den 190 (i strumplästen) väldige målvakt lite ur position.

Med Villa på försvar kunde AIK trycka på och när Villa försökte försvara sig mot bolltrollkarlarna i Solnalaget… ja, då kom förseelserna. Först Joel Broberg (71:a minuten). Sedan Martin Andreasson (75:e). Med två man av banan blev övertaget för stort för AIK och bara sekunder efter den sistnämndes utvisning slog Daniel Andersson in kvitteringen på volley, ett skott som Thimfors var på, men aldrig lyckades styra utanför.

Dramatik…? Ja. Men det skulle komma mera. Två trötta lag öppnar för chanser åt båda hållen. Klockan tickar ivrigt mot ett avgörande i sudden. Johan Esplund drar i slutsekunderna av ordinarie tid på sig en utvisning, men trots en spatiös tilläggstid klarar Villa inte att avgöra.

Nära ögat

Detta till trots, AIK:s Tobias Nyberg kommer in från sin högerkant på tilläggstid, skjuter, men Jesper Thimfors flaxar till med vänsterarmen och styr bort bollen. I anfallet efter kommer Villas store, lille spelare Tim Persson in i AIK:s straffområde, rivs ner och straff utdöms… men! Domarteamet ändras sig. AIK:s försvarare Linus Pettersson träffar bollen innan han klipper Tim Perssons ben.

Så…

Sudden, it is. Dramat fortsätter. Fem minuter in drar AIK:s Ilara Moisala på sig en utvisning. Villa ligger på, men när Martin Andreasson minuterna senare utvisas för andra gången utjämnas oddsen. Så åker AIK:s ryss, Alexandr Kim på en tiominutare i nionde förlängningsminuten och fördel Villa med spelövertaget.

Men det är tröttkörda spelare, som ändå håller ett virvlande tempo. Spelet väger jämnt för att emellanåt brisera i någon chans som avstyrs av duktiga målvakter. Sidbyte och fortsatt dramatik. Johan Esplund dräller återigen med bollen, ånyo är Joel Broberg framme, men ännu en gång avstyr Andreas Bergwall förtjänstfull. Anfallet efter får till en dramatisk hörna för AIK med räddning av Thimfors, kalabalik på mållinjen, men ingen boll över densamma.

Så vänder allt, Joel Broberg driver upp bollen, skjuter med en benparad av Bergwall där kamikazepiloten Christoffer Edlund kommer flygandes på returen. Bollen rinner ifrån honom, men en klubba, eller bollen, träffar honom i ögat och han blir liggandes med svåra smärtor. In med läkare, spelavbrott, andhämtning och spänningspåslag. Med svullnad vid höger öga reser sig Edlund upp, förs till avbytarbänken. Spelet startar och med bara någon minut in på den fördröjda andra sudden-kvarten kommer avgörandet. Självklart är det Villas lagkapten Martin Karlsson avgör ett av svensk sports främsta och största drama. Ett skott från höger som inte ens Andreas Bergwall kan klara. AIK står Puh! Och tack! AIK bandy står utan sitt första SM-guld på 90 år. Villa med sitt andra på herrsidan sedan på tio år efter att ha spelat flera finaler. Damerna tog ju sitt första för en vecka sedan. Grattis.

Viva Villa!

Det kunde varit den första matchen av två möjliga för viktoria Villa den här helgen. Men på grund av att både Sandvikens och Villas respektive herrlag har drabbats av covid-19 har SM-finalen skjutits upp till påskhelgen och semifinalserien avgörs i veckan. Så än så länge oklart om det blir en utmaning för Villas herrar mot AIK, som ju byggt upp ett vasst team av veteraner och ivriga yngre spelare; laget som redan tidigare slog ut förra årets segrare i SM-finalen, Edsbyn.

Men Villas damlag hade, efter en rekordsvit under säsongen utan en enda förlust, tillskansat sig en plats i dam-finalen. Mot Västers SK Bandy. Det rutinerade laget som bjöd upp till en sensationell SM-final förra året. Då då de på nolltid vände på kuttingen och snöt åt sig segern mot ett snopet Skutskär, som glömde knyta ihop säcken. Bandypropaganda i sin prydno.

I år färska elitlaget Villa, som envetet och lika målmedvetet siktat mot att vara ett topplag att räkna med, precis som herrarna. Det har alltså gett resultat. I lagets första final ställdes alltså ett lag utan större rutin (som lag innehåller Villa förstås rutinerade spelare) mot ett som har erfarenheten.

Det blev sprudlande bandy i ett, inledningsvis, hisnande tempo.V

V som i viktoria. Villa vann sitt första SM-guld för damer.

I sjunde matchminuten tog Villa, lite logiskt med tanke på bollinnehav, ledningen på hörna, ett distinkt skott av Julia Wallgren. Men om någon trodde att det skulle rinna iväg, så hade man glömt berätta detta för Västeråsspelarna. Snyggt täppte laget till på kanterna, omöjliggjorde för Villas flinka spelare att få tid med boll och komma runt. Det blev ett intensivt ställningskrig som samtidigt inte saknade chanser.

Så logiskt då Västerås i den trettonde minuten via Charlotte Selbekk kvitterade med ett lurigt långskott.

Det var en kamp inte bara mellan två finalsugna lag utan också mellan Villas målvakt Pernilla Elardt och Västerås Isabelle Larsson, med storspel från båda. Den senare fick visa sin kvalitet när Villa fick skott, en snygg benparad rädda 2-1 där, men tyvärr rakade Lisa Östman in bollen på returen.

Det var en jämn batalj, som det ska vara i en SM-final. Villa rykte ifrån, men aldrig längre än med ett måls överläge. För Västerås åt sig hela tiden ikapp. Följaktligen blev Villas 3–2-ledning i halvtidspausen kvitterad i andra halvleks början. Men om tempot hade gått ned sista kvarten i första halvlek gav det inte Västerås någon fördel i andra. För plötsligt blev spelövertaget större för motståndarna. Villa dominerade med ett lugn som övertygade. Där Västerås tidigare täppt till gavs nu öppningar, samtidigt som chanser gavs och togs till Villa gjorde 4–3 på en hörna som Matilda Svenler utnyttjade i 75:e minuten. Så följde 5–3 som senare blev den definitiva punkten i matchen med 6–3 i 90:e minuten. De tre tilläggsminuterna räckte inte till för Västerås för att skaka Villa som kunde inhysta sitt första SM-guld för damer.

I semifinalen mellan herrlaget och SAIK avgick Villa med seger (9–2). Därmed tar Villa ett steg närmare ytterligare en SM-final.

Proppen ur, Zibanejad

Det har ju gått att ta på hopplösheten. Att läsa uppgivenheten i ögonen. Se hur kroppen liksom kommer de där ögonblicken, hundra-, ja, tusendelarna, för sent in i situationer. Hur allting har krupit upp från tentaklerna till hjärncellerna och skapat oreda. Det är nu kanske inte så konstigt. New York Rangers svenske forwardstjärna Mika Zibanejad drabbades av covid och har fått kämpa för att komma tillbaka, tappade där både vikt, styrka och självkänsla. Det magiska trollspö han hade när NHL stängde ner för ett år sedan har förvandlats till en käpp att hålla balansen med. Då, när han i hemmamatchen mot Washington, gjorde fem mål i en och samma match. Nu, när han knappt mäktat med ens några passningspoäng och knappt några mål (innan nattens match mot Philadelphia Flyers hade han mäktat med tre mål och åtta assist jämfört med förra säsongen då han, innan allt släcktes ned, gjorde 41 mål.

Men steg för steg med ett tålamod som fått kliva in där självförtroendet och självkänslan saknats har han hittat tillbaka.

Så mot Philadelphia Flyers blev det proppen ur och på vilket sätt. Rangers hade en 2–0-ledning inför andra perioden. De klev ur densamma med 9–0, efter alltså ha gjort sju mål i en och samma period. Till saken hör att Mika Zibanejad då kunde notera tre mål i ett äkta hattrick och dessutom tre assist. Något som är NHL-rekord. För detta har skett endast en gång i proffsligan hundraåriga historia, då New York Islander legendar Bryan Trottier gjorde denna bedrift mot just Rangers, december 1978. Strongt.

Mål- och assistfest. Mika Zibanejad blev historisk i matchen mot Philadelphia Flyers inatt.

Lägg till detta att New York Rangers saknade sitt ledarteam, då David Quinn med assistenter isolerades inför matchen i enlighet med NHL:s covid-protokoll. Istället fick Hartford, Rangers farmarlag i AHL, hastigt ställa upp med sina coacher med Kris Knoblauch i spetsen och med bland andra assisterande general managern Chris Drury som assistent.

Matchen…? Nja, det var inget skönspel. I första perioden begick Rangers misstag som kunde kostat dem dyrt, men målvakten Alexander Georgijev räddade laget och fick slutligen, inte utan slit och högoktaniga räddningar inkassera nollan. Men det var i andra perioden som Philadelphia Flyers kollektivt gick bort sig och lämnade sina målvakter, Brian Elliott (fem insläppta) och Carter Hart (fyra) i sticket.

Det gav Rangers utrymme för lekstuga där alltså Mika Zibanejad excellerade med både mål- och assistexplosion. Förhoppningsvis släpper det för den snart 28-årige stockholmaren. För anspänningen har tärt. Inte så konstigt då att forwardkollegan Chris Kreider gav svensken en björnkram efter det första målet.

Hockeykärlek. Chris Kreider kramar om Mika Zibanejad efter hans första mål.

Frölunda – laget som inte vill vinna

Håglöst. Frölunda allt annat än vinnare.

Det är som ett tecken. När spelare börjar bli för bekväma, inte spelar uppoffrande, inte förstår var målet i anfallszonen är beläget respektive det i försvarszon… ja, då är det är ett lag som inte vill vinna. Frölunda är just nu inne i ett negativt stim. Ett lagmaskineri där beståndsdelarna inte kuggar in i varandra. Där effektiviteten lyser med beklaglig frånvaro.

I torsdags kunde Frölunda åtminstone tagit med sig en poäng i den viktiga striden om topp-sex. Istället kramar laget inte ur allt som behövs och Skellefteå AIK kunde, turligt och lite tveksamt (får man verkligen styra pucken i mål med en handrörelse?), avgöra med mindre än en minut kvar.

Nu? Ja, Frölunda åker till Gävle för att möta säsongens sensationella lag i negativ bemärkelse. Ett Brynäs som har haft otroligt svårt att hitta ett effektivt spel och som har förlorat för att därmed hamna i limbo. Men det är alltså hemmalaget som tar tag i taktpinnen, visar på den berömda viljan och också gör välförtjänt 1–0 i första perioden. I andra släpper Niklas Rubin ett mål som det inte ens är okej att jag släpper i oldboyssammanhang. En enkelt backhand längs isen, där pucken knappt har styrfart. Senare i perioden gör Oula Palve sitt andra mål när han bjuder upp förre Brynässpelaren Jonathan Sigalet i en yster dansuppvisning. Han lurar både Frölundabacken och Niklas Rubin, som får lämna tillställningen, efter målet som innebär 3–0.

Får Frölunda några chanser? Nja. Som jag ser det har laget inte ett enda avancerat målförsök. Inte en enda situation under hela matchen där det osar katt kring Brynäsmålet. Här finns inga spelare som gör det uppoffrande arbetet framför mål, som tar smällarna och skapar utrymme för sitt lag att låta pucken löpa runt för att ge målchans. Istället kan Brynäs tämligen enkelt boxa ut motståndarna, samtidigt som hemmalagets spelare ligger väl i pucklinjen för att förhindra eventuellt skottförsök.

Nej, det här duger inte för ett lag som siktar mot toppen både gällande i serien och i slutspelet. Det finns helt enkelt ingenting som tyder på att Frölunda vill vinna. Inget som visar på att laget har en hunger som kan föra mot segrar.

Det hjälper heller inte att det, för andra matchen i rad, haltar med beslut från domarna som gynnar Frölunda. Bara utvisningen av Robin Alvarez i andra perioden för interference. Brynässpelare åker in tätt mot Alvarez som stöter lätt med klubban så att motståndaren står på näsan. Interference!? Det finns dussintalet situationer som inte leder till utvisning.

Men, det är inte domarna som avgör matcherna. Det är spelarna på isen. Som Frölunda spelar nu finns det inte en chans i världen att laget ens kommer nå topp-sex. Än mindre lyckas i den längre vägen mot ett SM-guld.